Svensk zoologi/Kapitel 15
| ← Trana |
|
Tunglik flundra → |
N:O 15.
ÄTLIG GRODA.
RANA Esculenta. Källfrö. På F. Konna. På Fr. La Grenouille mangeable. På Eng. Edible frog. På T. Gemeine-Grüne. Wasser-frosch.
Kroppen kantig, slät, grön med svarta fläckar, och en gul rand löpande från nosen ända till bakdelen längs efter den på tveren puckliga ryggen, samt tvenne andra upphöjda, blekare på sidorna.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 3. p. 1053. Cl. 3. Amphibia. Ord. 3. Reptilia. Faun. Svec. n. 279. — Retz. Faun. Sv. p. 286. — d'Aubenton Encycl. Méth. — La Cépéde Nat. Gesch. d. Amphib. von Bechstein. 2. p 534. T. 27. f. 1. — Rözel Hist. Ran. p. 51. t. 13—16.
Grodorna utgöra ett fyrbent djurslägte bland Amfibier
af samma naturliga ordning som Ödlorna, från hvilka de
väsendtligen skiljas genom deras stjertlösa kropp med bar
och slipprig yta, samt långa och till hoppande danade
bakben. Närmare betraktade kunde väl arterne, efter den
anledning visse Zoologer gifvit, familjevis fördelas i
egentliga Grodor, Trädgrodor och Paddor, men detta synes
öfverflödigt, då alla i anförda hufvudkännemärken
öfverensstämma. Det må endast anmärkas, att af hvart af dessa
slag en eller flera vunnit burskap i Norden, och att
Svenska Fauna är rikare på arter af detta slägte, än af något
annat bland de få som till inhemska Amfibier räknas.
Den ätliga Grodan hör till de förstnämda, hvilka utmärka sig från Paddorna genom sin slätare hud och längre bakben, lifligare rörelser och mindre obehagliga utseende, fastän ofta den lättrörde inbillningsfullt ryser vid anblicken af detta menlösa djur, visst icke med mera skäl än vid åsynen af Masken, Skalbaggen eller Spinneln. Den är mindre allmän hos oss än vanliga Grodor (Rana temporaria). Förmodligen fordrar den en längre och jemnare värme än norden äger, för att trifvas. Emedlertid träffas Källfrön i diken och kärr, helst der källdrag finnas.
Kroppen har, liksom hos flera denna Grodas slägtingar, en aflång och bakåt något afsmalnande form; men hufvudet är, ehuru bredt och stort, nästan koniskt och spetsigare. Näsborrarne utmärkas med tvenne runda öppningar eller hål ofvan nosen. De stora ögonen äro upphöjda såsom kulor, glänsande och infattade i en guldfärgad ring. Sådana synas de dock endast när djuret vakar, ty under vintersömnen döljas de inom hufvudet och betäckas af det undra ögonlocket. Ofvanför på sidorna sitta öronen täckta med hud, under hvilken är en elastisk sträng, som spännes efter behag, hvarigenom luftens dallringar meddelas. I den vida munnen finnas vid kanten af öfra käken flera små spetsiga tänder, och i gomen nära ingången till näsborrarne två hvassa upphöjningar med många taggar på det så kallade halfmånelika benet. Å ömse sidor om halsen nära mungiporna utdrifves på hanarne en rund hvit blåsa då de ropa; härigenom skiljas de lätt ifrån honorna, som endast gifva ett svagt läte under det de något uppblåsa strupen. I förening med hufvudet, utan märklig hals, löper ryggen kullrig ända bakåt med tvenne knölar öfver länderna, och är betäckt med en mjuk hud, som hålles beständigt smidig genom den slem porerne utsvetta. Färgen är en ljusare eller mörkare grön, lifligast under parningen, likväl stundom dunklare och någon gång nästan ljusbrun. Öfver allt, särdeles vid sidorna och på låren, synas ojemt strödde svarta fläckar, äfven som på den hvita buken; på honan äro desse mera gråaktige. Ända från nosen till bakdelen gå tre gula ränder, af hvilka den medlersta är intryckt, men de på sidorna upphöjde och verklige muskler. Denna brokiga teckning ger djuret, om icke ett angenämt, åtminstone ett prydligt utseende. Framfötterne äro korta, med fyra olika långa och spetsiga, dock icke hvassa tår. Fyrdubbelt längre äro deremot bakbenen, äfven som deras fem tår, hvilka dessutom äro med en simhud till större delen förenade. Den inre tån på alla fyra fötterna är minst, och liksom skild från de öfriga.
Grodorna hafva, på lika sätt som andre Amfibier, endast en hjertkammare. Detta hjertas lifaktighet eller retbara egenskap är förundransvärd, ty det slår länge sedan det blifvit skildt ifrån kroppen. Blodets rörelse är ojemn och drifves droppvis, hvarefter slagen följa tätt på hvarandra, och de yngre djuren öppna och sluta mun och ögon vid hvart och ett af dem. På sidorna om hjertat, som har sitt läge midt i bröstet, sitta lungorna, bildade af tvenne aflånga kroppar eller blåsor, hvilka ini toma, bestå till sin yttre sammansättning af idel celluler nästan lika bikakor, hvaremellan många blodkärl löpa. Dessa lungblåsor fyllas med luft som länge utvidgar dem, och hvarigenom djuret lättadt, kan hålla sig i vattenytan; men under hvilken det också kan förblifva någon tid utan att andas, emedan hjertat är så organiseradt, att det länge fortsätter sina rörelser utan lungornas tillhjelp. Det är derföre icke underligt att Grodor kunna lefva länge i lufttomt rum, som Redi och Nollet visat. Troligt är också, att den känsla af smärta, som de synas erfara då man börjar förtunna luften under glasklockan, beror snarare at det hastiga utvidgandet af luften i deras kärl, än af brist på den yttre luften.
Inga yttre köndelar upptäckas hvarken på hanen eller honan. Någre Författare ha likväl gjort ett löjligt misstag, att tro sig hafva funnit hanens på framfötterna, då de sågo att tummarne på framfötterne uppsvälla vid parningstiden (i början af Juni) och öfverdragas med en skarp och mörk hud, hvilken är ännu svartare på den vanliga grodan. Men det är genom denna hud som hanen fasthåller sig på honan då han, sittande på hennes rygg, omfamnar henne, och förenar tårna så starkt frammanför bröstet på henne, att de icke utan våld kunna åtskiljas. Man har stympat bakbenen på hanen, utan att han släppt sitt fäste, oth Spallanzani afskar hufvudet på en sådan som likafullt en lång stund efteråt befröade honans egg. I dagar simma de parade tillhopa, och detta sker i synnerhet länge, ju mindre varm luften är, och hanen lemnar icke gerna honan förrän hon släppt eggen. Under sjelfva parningen ömsas huden, och när äfven den sträfva på tummarne måste till slut aflossas, så kan hanen icke fasthålla sig längre, men börjar då liksom ångestfull att utan uppehör knurra, och genom flera rörelser reta honan att gifva eggen ifrån sig, och i ögonblicket då desse utkomma, besprutas de af hanen som ger det tillfället tillkänna med ett eget ljud. Denna förrättning befordras ock derigenom, att hanens bakdel merendels öfverskyler honans; likväl kunna paren stundom vara olika stora. Omsider skiljas de åt, och den förut länge orörlige hanen simmar munter och liflig sin väg. Man finner ock ofta den ihåliga huden af tummarne flyta omkring i vattnet dagarne efteråt.
Då honan lemnar rommen eller eggen, hänga de klastals eller i massor tillsammans, och icke i långa snören som Paddornas göra. De äro mörkbruna på ena sidan och gulaktiga på den andra, och omgifne med ett ämne som liknar egghvita, men gulbrunt till färgen, och af samma klotrunda form som egget, i hvilket man efter par dagar upptäcker en mindre kula, ämnet till fostret som näres af den genomskinliga slem, hvari det ligger. Denna lilla kula blir först njurlik, och innan kort utvecklas larven, särdeles om varmare väderlek infaller. Snart börjar han röra sig, öppnar sitt svepe, och simmar i den lik ett moln förtunnade slemmen som omger honom. Nafvelsträngen är fästad vid hufvudets ända och qvarsitter några dagar. Då och då ser man det lilla djuret framkomma ur sitt slemgömme, men kryper in igen för att hämta föda och nya krafter. Ehuru oformligt det är, urskiljer man hufvudet, bröstet, magen och stjerten. Nu försvinner slemmen, och larven simmar fritt omkring att söka andra födämnen. Vid hufvudets sidor visa sig små franslika utskott, men hvilka efter dygnet förloras. Hufvudet blir småningom större, stjerten längre och ögonen börja lysa. I munnens ställe synes längre ned åt bröstet en öppning, hvars läge gör, att larven, antingen begärig att uppsnappa födämnen flytande på vattenytan, eller genom den på venstra sidan befintliga blåsan uttömma luft och indragit vatten, måste vända sig på rygg, som sker med oförliknelig hastighet. Under den nämda öppningen sitter ett litet spetsigt utskott, hvarmed larven fäster sig hängande vid andra föremål, och orenligheten uttömmes genom den under buken utskjutande tarmen.
Grodungen, så vida utvecklad under förloppet af en månad, fortskrider nu liksom långsammare till sin fullkomliga utbildning. Kroppen blir större och bakfötterne omsider synlige; tårna utmärkas genom små knölar, och fotens form skönjes utan svårighet. Framfötterne äro deremot ännu dolde under den tunna huden, igenom hvilken de likväl framlysa.
Under en varm sommar varar larvperioden ungefär två månader; men är den kylig, torde väl en dubbelt längre tid åtgå. Det är då ändtligen som huden först brister på ryggen icke långt ifrån det verkliga hufvudet som tränger ur öppningen; den förra munnen skjutes tillbaka med den öfriga huden, framfötterne synas, och hela kroppen med bakben och stjert blottas. Den sistnämde, snarlik fiskarnes, men blott hinnaktig; mjuk och utan benämne, blir småningom smärre, torkar och slutligen försvinner; och nu är Grodan fullkomnad.
Som Grodornas egg kläckas i vattnet, hvilket vår och sommar är kallare än atmosferiska luften och jordytan, och röna således vida mindre värme än de Amfibiers egg som kläckas under den af solen upphettade sanden, så är icke underligt att de fordra en mångdubbelt längre tid till sin utveckling.
Man träffar dessa Grodor af olika storlek, hvilket beror af deras ålder; ty Rösel tror att de vexa tills de äro 10 år gamla. Derjemte torde födan och himmel-strekets värmegrad äfven bidraga till utvexandet. I de blidare klimaten får kroppen från nosen till bakdelen 2-3 tums längd, och bakfötterne, då de utsträckas, fyra tum; deremot hinna de främre knappt till tredjedelen deraf. Honan blir ock vanligen större än Hanen. Visst är, att förrän de uppnått fulla 5 år, äro de icke skickliga till parning. Deras högsta ålder kan ej med säkerhet bestämmas. Enligt Rösels tanka, går den öfver 16.
Den ätliga Grodan äger utan tvifvel skarpa sinnen. Hennes stora utstående ögon, ge henne förmåga att se rundt omkring sig, så mycket mer som de äro rörliga, och kunna både in- och utdragas; den mjuka och smidiga huden att känna flägten som rör hennes yta; den spänstiga strängen inom örat att märka det minsta buller midt under det starkaste larm af sina kamrater. I smaken synes hon äfven grannlaga, då hon aldrig njuter något förskämdt eller ruttnadt. Maskar, små snäckor, iglar, insekter med och utan vingar vidröras icke, om hon ej ser dem lefvande, men hon griper då sitt rof ofta med et alnshögt skutt. Flygande insekter fångas med tungan, som betäckes med en klibbig slem. Små snäckor slukas hela, och snålheten kan äfven gå så långt, att möss, små vattenödlor, nykläckta anke- och andre fågelungar som närma sig till henne, äfven blifva hennes byte. Magen kan också ansenligt utvidgas och rymma en myckenhet näringsämnen.
Grodan älskar solen, hvarföre hon icke sällan uppkryper ur vattnet, eller dit jagad, åter snart uppkommer, för att låta beskina sig. Om vårnätterne i synnerhet röjes hennes närvaro genom det ofta förnyade entoniga ropet af koak, koak, merendels åtföljdt af ett annat: gäck, gäck, gäck, hvilka ljud kunna väl icke sägas äga behag för en musik-älskare, men, blandade med Trastens och Näktergalens skönare toner, under lugnet af skymningen, eller på en vårmorgon i det högtidliga ögonblicket då natten försvinner, torde detta qväkande kunna tjena som en naturens okonstlade bas-stämma. Hanarne sorla mest, i synnerhet då de vänta regn, och deras ljud blir starkare genom återljudet af de med luft fyllda blåsor vid sidan af mungiporna.
Huden ömsas liksom hos Amfibier i allmänhet; men som den hos Grodan är mycket mjukare och hålles beständigt uppblött i vattnet samt lätt förstöres, och djuret dessutom föder sig starkt, hvarigenom dess vätskor ökas, så sker ömsningen oftare än hos andra, och äfven hvar åttonde dag om sommaren, då den fällde huden liknar en tunn slem.
Värmen är oumbärlig för dessa grodor, om icke för deras bestånd, åtminstone för deras rörlighet, ty kölden gör dem tröga, känslolösa och omsider stela. För att rädda sig från vinterns åverkan, nedkrypa de på sena hösten i dyn, under vattnet i diken och kärr, äfven i källor, stensatta brunnar och vattentrummor. Här liggande liksom döda eller sofvande, näras de, enligt Malpighis intyg, af ett fett ämne som samlat sig i portåderns stam och till en viss grad ersätter blodmassan. Bragta i värmen, lifvas de åter, och kunna på sådant sätt flera gånger söfvas och åter väckas. Bechstein förnyade försöket öfver 20 gånger med en enda groda, på hvilken han lät benen mellanåt frysa så stela som is. Så snart hon lades i vattnet inne i rummet, mådde hon väl. Åter upptinad, öppnade hon näsborrarna, drog in luften, utspände de infallna ögonen och uppblåste buken. Man har till och med genom konstig värme, i otid, eller innan vinterkylan upphört om våren, retat grodor till parning; men det har alltid kostat dem lifvet.
De ha äfven sina fiender, och sådane äro ormar, ålar, gäddor, mullvador, strand- och vattenfåglar. D'Aubenton har äfven funnit grodor i magen på en varg.
Att de likaså på sina orter, såsom i Frankrike, räknas bland läckra födämnen, är icke obekant. Det är låren tillika med något af den stympade bakdelen, som utgöra en smaklig rätt, särdeles for Fransmännen, änskönt mindre prisad af vissa andra nationer. För att i sådant afseende fånga dessa djur, brukas att taga dem med nät vid fackelsken, hvaraf förskräckta, de icke gerna fly undan. Snåla af naturen, metas de äfven på krok med bete af maskar, brödbitar eller endast en röd klädeslapp. Andra metoder gifvas äfven, såsom med den af Rösel beskrifna Froschschnepper, ett slags båge af trä, på hvilken en lång och med hulling försedd pil lägges. Den är fästad vid bågen med ett snöre, som tillika spänner densamma, och då den afskjutna pilen träffar grodan, uppdrages hon med det vid pilen fastgjorda snöret. Ett annat instrument är det på tyska så kallade Klitschangel, en krok hvarvid en röd klut fästas. Redskapet nedsänkes, då vid rörelserna af den färgade lappen grodan infinner sig och fastnar med huden på kroken som hastigt uppryckes. I Schweitz betjenar man sig af ett ännu enklare sätt, eller ett slags räfsa med långa och täta piggar; när denna kastas i vattnet och hastigt drages tillbaka, medfölja tillika grodorna.
Tjenligaste tiden att fånga dem är efter midsommaren, sedan de parat sig, emedan de då anses mera smakliga. De finnas dock tidigare, såsom i Maj och Juni, men lemna mycket senare sina vinterqvarter än andra arter; hvarföre det är säkert, att på de orter, der man till salu utbjuder denna färska mat bittida om våren, den då snarare tages bland de vanliga grodorna, hvarvid paddungar äfven stundom få följa med. När huden är afdragen kunna de ej åtskiljas, och troligen löper man ingen fara vid misstaget.
Hvad som i de Latinska köken af grodor blifvit brukadt eller användes, hör egentligen icke till denna art utan bör vid beskrifningen af den allmännare anföras.
Tab. — Tvenne Grodor under parningen, för att föreställa dem begge, efter Rösels original. Förminskade i den proportion skalan utvisar. — 2. en tre års gammal grodyngling. — 3. nysläppt rom. — 4. larvens form i romkornet kort förrän den kläckes. — 5. en nykläckt larv. — 6. en några dagar gammal med fransar. — 7. larvens tredje förändring. — 8. den fjerde. Alla ligg. 2—8 äro i naturlig storlek.