Svensk zoologi/Kapitel 53
| ← Lump-fisk |
|
Vanlig binnikemask → |
N:O 53.
KLO-KRYPARE.
CHELIFER Cancroides. Bok-skorpion. På Fr. Pince. På T. Bücher-scorpion.
Munspröten kräftklo-lika, och bälgen egglik och plattad.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. {Phalongium Cancroides). Cl. 5. Insecta Ord. 7. Aptera. — Faun Svec. p. 470. (Acarus Cancroides). — Clerk. Spindl. t. 6. f. 10. 1. 2. — Fabric. Entomol. Syst. 2. p. 435. Aldrovand Ins. Frisch Ins. 8. p. 2. Svammerd. Bibl. Nat. 1. p. 96. — Rœsel Ins. Belust. 3. s. 367, t. 64. — Geoffroi Ins. 2. p, 618. — Latreille Gen. Crust. & Ins. 1. 132.
Detta lilla djur företer ett märkvärdigt exempel af den
villrådighet, i hvilken den systematiske Naturforskaren
stundom befunnit sig vid bestämmandet af de skapade
tingen. Ömsom hållit för samslägting af Spinlarne,
Qvalstren och Skorpionerne, eller som en blandning af
begge, torde det dock med mera skäl utgöra ett eget slägte.
Men låtom oss i korthet betrakta otillräckligheten af de
grunder som man tillförene härvid följt och antagit. Det
ovanliga utseendet af ett, oaktadt, så litet kräk, kunde
icke undfalla redan Aristoteles uppmärksamhet[1], och
Aldrovand och Gesner hafva sekler sedan dervid fästat
äfven deras, och, troligen utan vidare granskning,
föreställde sig en — liten Skorpion. Svammerdam, änskönt
skapsyntare, gjorde dock detsamma, äfvensom ännu
senare, den. Förundransvärdt flitige Rœsel. Frisch inbillade
sig deremot en blandning af Spinnel tillika, ehuru lika
orätt, ej mindre för bristen af detta slägtets talrika ögon,
än för de saknade spinnvårtorna. Von Linné gillade icke
heller detta, utan hänförde kräket till Qvalstren (Acari),
från hvilka (med all vördnad för den store mästaren) vi
tro, att Klokryparens munspröt och egenskaper visa en
väsendtlig skillnad. Utan tvifvel föranleddes Fabricius
häraf att träda på förfädernes sida. Skorpionerne fingo nu
bestämdt en slägting, som väl hade munspröt och åtbörder
som de, men saknade för öfrigt all annan likhet äfvensom
den stingande stjerten, ehuru Seba såg densamma i syne.
Geoffroi hade emedlertid redan förut anfört det tvistiga föremålet under eget slägtmärke och benämning, hvilka
omsider, i vår tid gillade af Latreille, vi äfven nu trott oss
böra antaga. Klo-kryparen utgör således ett slägte bland
skaran af de egentligen vinglösa Insekterne (Aptera),
utmärkt genom sitt med två ögon och två långa,
kräftklolika munspröt försedda hufvud, samt kropp med 8 fötter[2].
Hel och hållen är den sällan mer än en linie i längden, och knappt hälften deraf i bredd. Hufvud, bröstdelen och bälgen utgöra ett sammanhängande helt. Det förstnämda är ganska litet, speisigt af tvenne framskjutande käkar, besatte med spridda hår; ofvanpå ses, ehuru endast med tillhjelp af ett väpnadt öga., nära sidorna, två runda ögon, föga skiljaktiga till färgen från hufvudets yta, som synes mörkbrun. Ofvanför käkarne upptäckas ännu två andre små upphöjningar, hvilka Svammerdam trodde, i likhet med dem hos Spinnlarne, också förtjena namn af ögon, men äro förmodligen icke det. Å ömse sidor af hufvudet utgår, fästad under detsamma, en lång arm, bestående af fem leder (två korta runda, och tre långa smala), försedd; i ändan med en knip-klo, lik Kräftornas, hvaraf den ena eller yttre spetsen är rörlig. Begge äro dessutom glest beströdde med långa, utstående hår. Klornas färg, äfvensom den på armens leder, är nästan rödaktig och lifligare än kroppens. Desse armar, icke egentligen förenade med munnen, borde knappast förliknas med munspröten hos Insekterne, om de ej syntes såsom närings-redskap uppfylla deras ställe, och man ej funne dem hos Kräftorna analoga. Att kalla dem antenner eller ock trefvare, vore mycket sämre. Bålen är kort, bredare än hufvudet, rundad och slät, och ger, som vanligt, fäste åt fyra par fötter, alla sammansatte af fem olika långa leder, och slutas med två knappt märkbara klor på hälarne. Fötterne äro blekare till färgen eller gulbruna, samt kortare än bälgen, som är eggformig, något nedtryckt, gråbrun och består af 11 segmenter, synbara genom hvarderas ljusare yttre kant, och utan tecken till hår eller annan betäckning.
Sådan är skapnaden. Mellan könen skall, enligt Rœsel, ingen annan skillnad märkas än storleken; hanen har häri något företräde för honan. Deras fortplantnings ärenden äro hittills okända. Honan säges lägga sina egg klumpvis eller flera förenade, och hvart och ett af dem äga perlfärg.
Klo-kryparen lefver merendels ensam på de ställen der han träffas. I täppta rum, der sällan luft eller ljus inkommer, i lådor eller skåp, eller under gammal bark lossad ifrån träden, och ännu oftare i böcker som sällan vidröras, synes han hafva sitt naturliga hemvist. Det är här som han, med lynnet af ett rofdjur i sitt slag, förföljer eller försåtligt öfverraskar de små Tomtekräken (Termes eller Hemerobius pulsatorius) vanligen kallade Väggsmeder, och hvilka han med de rörliga munsprötens klor uppsnappar. Förmodligen är detta hans enda yrke, utan att deltaga i de förödelser, som andra småkräk eller deras larver ofta åstadkomma. Oroad i sitt lugn, ger han sin otålighet tillkänna genom rörelser like Kräftornas ock Skorpionernas, än baklänges gående, än skridande med snabbhet åt sidorna, och under allt detta lyftande klorna till sitt försvar liksom dessa. Det är också säkert dessa sedvanor som fästat de forskandes blickar på honom, ock oskyldigt tillegnat honom titeln af slägting med de fruktansvärdare Natur, alstren, Skorpionerne.
Svenska Fauna kan icke uppvisa någon af det slägtet. De höra, lyckligtvis, till mera tempererade och varmare luftstrek. Södra Europa äger likväl blott en enda art, men Afrika, Indien och Amerika deremot flera. Den förstnämde är ibland de mindre, den Indiske åter, nästan af en Kräftas storlek, både till bål och munspröt med deras tillhörande klor. Mellan bål och bälg sitta på undra sidan tvenne kamlika utskott fästade. Men det som i synnerhet utmärker slägtet, är den ledfulla, långa kantiga stjerten, väpnad i ändan med en tagg som år spetsen af den yttersta, hornaktiga, knapplika leden, i hvilken djuret hyser den giftiga vätska som, vid styng gjorda med den nämda taggen, utsipprar genom de vid dess sidor synbara öppningar, och i såret i samma ögonblick ingjutes. Vid betraktandet af Skorpionens åtbörder, skalle man ock snart tro att han känner ain förmåga. Ofredad i sitt, lönnhål, och blottad, söker han icke att undfly faran, utan sätter sig till motvärn medelst rörelser, efter sin natur, åt alla sidor med upprest, hotande stjert, och drar sig först efter vunnen stillhet tillbaka. Få djur ha blifvit rysligare ansedde. Kanske har dock fruktan ökat vederviljan för dem. Likväl kan det icke nekas, att följderne af deras styng stundom blifva vådlige äfven för lifvet i de varmare klimaten, der retligheten hos kropparne är vanligen större. Och liksom håning är ett lisande medel för bistyng, har man också i den olja aom tillredes af Skorpioner, funnit den bästa bot för deras åverkan. På somliga orter i Italien är intet allmännare i hvar koja på landsbygden, än en flaska af sådant innehåll. Möjligtvis torde Bomolja ensamt göra tillfyllest.
Bland Låcke-slägtets (Phalangium) arter, utan tvifvel närmare befryndade med Klo-kryparen, är den så kallade Skorpion-spinneln[3] särdeles märkvärdig. Den är mer än en tum lång, och till skapnad som en aflång Spinnel. Munspröten sitta tätt jemte munnen, tjocka, korta och danade som Kräftklor, ehuru gömde inom de ymniga hår som betäcka dem. Fem par fötter befordra djurets rörelser. Det första uppkommer från hufvudets sidor, nästan som armar, de öfrige från bålen, der vid fästet af de bakresta, besynnerligt bildade bihang visa ett slags likhet med dem hos Skorpionerna. Hela kroppen är mörkt luden och mörkgrå, men den aflånga bålen ofvanpå slät.
Rysslands sydligare och till Asien gränsande trakter hysa denna der öfverallt fruktade inföding. Äfven Skorpioner äro icke eller der sällsynte. Lerche anmärkte fordom under sina resor i den delen af verlden, att en dylik, så kallad Spinnel, lagd tillsammans med en Skorpion, genast afbet hans tagg, och sedan uppåt ägaren. Kring Saton-floden äro sådane Spinnlar i stor mängd , och farligast i Juni och Juli månader. De samla sig gerna till upptända eldar, eller söka de blotta ljusskenet, då de sofvande äro mest i fara för deras bett, som uppväcker odrägliga plågor, yrsel, mållöshet, convulsiviskt skratt åtföljdt af häftig feber. Det sårade stället uppsväller med rodna, blir sedan blått och svartnar omsider, då patienten dör efter 2 — 3 dagar. Teriak, både invertes och utvertes samt i tid brukad, är likväl ett säkert räddningsmedel. Taranteln, en verklig Spinnelart, har stundom lånat sitt namn åt denna, och derigenom än mer ökat sitt vanrykte, som dess, kanske, oskyldigare natur icke torde förtjena.
Hvad slutligen vår Klo-krypare angår, torde man icke med visshet kunna tillägga honom någon utmärkt odygd. Emedlertid, för att fullkomna hans korta historia, bör icke den (vi förmoda, af trovärdig person uppgifne) berättelsen förbigås, «att ett sådant kräk nattetid en gång befunnits hafva inborrat sitt hufvud i låret på en Bonde, hvarefter en bula af en hasselnöts storlek uppkommit, åtföljdt af en förfärlig värk i hela delen.» (Linn. Faun. Svec. p. 460.)
Tab. a. Klo-kryparen i naturlig storlek. — b.
Densamma sedd på öfre sidan. — c. nedifrån, begge
förstorade. — Hufvudet, mycket förstoradt. — e. En klo,
förstorad. — f. eggen, n. st. — g. Desamma förstorade,
efter Rœsel.[4]
- ↑ Bestiola, quæ in libris similis Scorpioni creatur. Aristot. Hist. I. 5. c. 7. Animalcula generantur in chartis, proxima Scorpioni, sed sine cauda perquam exigua. l. c. c. 32.
- ↑ Låcke-slägtet (Phalangium) synes emedlertid snararee än Qvalstrens tillegna sig Klokryparen, såsom en af sina arter. Von Linné gjorde också en sådan förändring i dess sist af honom utgifna Natur-system (Phalangium Cancroides). Naturen har försett flera af samma slägte (Ph. candatum, reniforme L. och lunatum ock Araneoides Pall.) med armar eller munsprut af lika besynnerlig skapnad. Men Klo-Kryparen äger hvarken den åtskilda bålen (thorax), eller det första rörliga och utmärkt långa fotparet m. m., som dessa. I dessa afseenden liknar den Qvalstren, och är således en länk emellan båda.
- ↑ Phalangium Areneoides. Pall. Spic. Zool. 9. 3. tab 3. f. 7 — 9. Neue Nord. Beytr. 2. p. 345.
- ↑ Figurerna hos Rœsel visa väl åtskilliga olikheter, äfven i färgerna, men desse sednare äro säkert höjde öfver det naturliga förhållandet. Man hoppas att de härjemte bifogade afbilder skola ersätta hvad som hittills i noggranhet blifvit saknadt.