Svensk zoologi/Kapitel 62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Flädermus-slägtet
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Stellers and
Liten vatten-salamander  →


Svensk zoologi vol II 1806 231.jpg

[ 95 ]

62.

STELLERS AND.

ANAS stelleri. På Eng. Western Duck.

Hanen: Nacken (hvarå tofsen är mindre märkbar) och fläcken mellan ögonen och näbben äro gröna. Hufvud, hals och kropp på sidorna hvita. De inre vingpennorna svartblå, och de innersta nedåt krökta.

Honan: Hel och hållen mörkt rostbrun. De främre vingpennorna äro svarta; de inre hvita i spetsarne, hvaraf en hvit tver-rand bildas på vingarne.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. I. p. 318. 80. Cl. 3. Aves. Ord. Anseres. — Retz. Faun. Suec. p. 113. — Pallas Spicil. Zool. VI. p. 35. Tab. 5. — Latham Ind. 2. p. 866. Syn. 3. 2. p. 502. 74. (A. Stelleri.) — Penn Arct. Zool. 2. p 564. I. 25. (Western Duck.) — Museum Carlsonian. 1. Tab. 7. (Anas dispar. mas.) ibid. Tab. 8. (femina.) — Gmel. Syst. Nat. 1. 533. (Adispar.)




Af Fågelslägter, som i hänseende till Arternes talrikhet utmärka sig, intager visserligen det som innefattar Gässen och Änderne, ett främre rum i Nordens Fauna. Betraktade såsom Vattenfåglar, har Naturen knappt företett mer mångfaldighet i form och färger än hos dem. Från den majestätiska Svanen till den lilla Ärtan, möta oss dock, oaktadt dessa oändeliga nuancer, samma, att man så må kalla det, familjetycke, en likformighet i sedvanorna, i anordningen af fjädrarne, ja till och med i den skiljagtighet i färg, som hos könen ofta förekommer.

Bevis af sådan olikhet hos könen har redan Eidergåsen (N:o 20.) lemnat. Ett annat lika märkligt erbjuder äfven den nu föreställde arten, hvilken, om den icke blifvit ryktbar genom utmärkta egenskaper, torde likväl förtjena sin plats såsom en af de sällsammaste Vattenfåglar, som besöka Östersjöns kuster.

Stellers And bör räknas till de smärre arterne af slägtet, och kan i storlek bäst jemnföras med Svärtan. Könen visa väl deruti föga åtskillnad, men hanens brokigare yta så mycket mer, hvilket följande må vitsorda.

Näbben är svart, halfrund nästan som hos Gässen[1]. [ 96 ]Hufvudet och halsen baktill äro hvita, men strupen deremot svart, äfvensom det sammetslika dunet omkring ögonen, emellan hvilka och näbben, nästan ända till mungiporna, en grön fläck synes, lika den i nacken, hvarest tofsen är mindre märkbar. En blåsvart ring omger halsen och förenar sig med den, ned åt sidorna under vingarna, svarta ryggen. Bröstet är gulbrunt, och undra delen af kroppen ända mot gumpen något mörkare. Vingarnes täckfjädrar äro hvita; de främre (10) vingpennorna svartagtiga; de inre dernäst följande (11—20) alldeles svartblå och skinande men hvita i ändarna, äfven som 21—28 på deras inre sidor, ehuru utåt af en glänsande svärta, mot spetsen afsmalnande och nedåt krökta. Hoplagde, bilda alla dessa den så kallade Vingspegeln. Stjerten är kort och dess 12 pennor, särdeles inunder, alldeles svarta. Fötterna äga också samma färg, stora som vanligen deras af slägten, hvilka uppehålla sig mest på hafsrymden.

Honans kropp betäckes af mörkbruna fjädrar, tecknade dessutom med en svartare fläck. De främre vingpennorna äro svarta. Några af de inre lysa hvita i ändarne, hvaraf en hvit fläck eller tver rand bildas midtpå vingen, och en annan litet större, tätt derjemte af den lika så hvita spetsen på några täckfjädrar; men inga af vingpennorna äro krökta såsom hos hanen.

Så utmärkt olikhet skulle lätt hafva hänfört till misstag om arten, så framt erfarenheten icke lemnat desto säkrare upplysning [2].

Det var den berömde Steller, hvilken först såsom Naturforskare anmärkte denna fågel i de nordligaste trakter af Siberien omkring Kamtschatka, i hvars rysliga nejder han förlorade sitt lif för vetenskapen. Pallas, som sedermera ibland flera af Steller till K. Akademien i Petersburg från Norden hemsända Naturalster, igenfann också denna obekanta And, beskref den och helgade den åt Stellers minne [3]. Enligt uppfinnarens uppgift, väljer fågeln sitt näste [ 97 ]på de mest otillgängliga klippor medan kläckningen varar, och ses dessutom flockvis kringflyga, alltid i hafs-skären, utan att besöka Insjöarne. Det är allt hvad vi hittills veta om fåglens hushållning. Att det är en flyttfågel, är visserligen onekligt, och det är i denna egenskap som vi föra honom på Skandinaviens djurlängd; ehuru man ännu icke känner, om han ökar de skaror som årligen skynda öfver Polcirkeln till de stora fjordarne, för att äfven der fira sitt biläger, och omsider med sin afkomma, lik de andra, på eftersommaren återtåga. Emedlertid har man sett honom då och då, fastän endast partals, infinna sig på Gottlands korallstränder, och ej mindre i Östergötlands Skären, hvarest det par blef skjutit, som föranledde till den fullkomliga detalj, hvilken Prakt-Verket Museum Carlsonianum, öfver samma föremål, men under olika benämning, innehåller.

Tabellen visar ett par af denna And på mindre scala; men hvilket mått är inunder bifogadt.




  1. Utseendet som hos Anates, rättvisar utan tvifvel tillägget af And, ehuru näbben är likare den Anseres vanligen tillegnas. Skulle äfven någon vidare skillnad göras i afseende på storleken, bör denna arten föras till de så kallade les Sarcelles, eller som Bellon kallar dem: Canards de petite corpulence.
  2. Det återstår, måhända, att säkert utröna, huruvida Anas ferruginea Retz. Faun. 130. (A. rufa Linn Faun. 154,) som äger nog likhet med honan af Stellers And, är verkel. egen art. Latham har yttrar detta tvifvelsmål.
  3. Det är likväl blott hanen som Pallas afskildrat, och afbilden synes oss derjemte hafva mindre lyckats.