Svensk zoologi/Kapitel 61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Palmstruchs manet
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Flädermus-slägtet
Stellers and  →


[ 91 ]

61.

FLÄDERMUS-SLÄGTET.

I jemnförelse med andra Slägter bland de däggande Djuren, synes flädermusens vid törsta åsigten förete en nog främmande gestalt, att Händerna eller fram fötterna äro längre än kroppen, ett emellan axlarna och framfötterna, emellan de fyra tårna eller fingrarna, emellan fram- och bnkbenen, och merendels emellan de sistnämnde en tunn, bar hinna är utspänd, hvarmedelst Djuret härmar Fåglarne och flyger; men blott för denna egenskap borde väl icke ett Naturalsster, som föder lefvande ungar och däggar dem, som äger en mun fullsatt med tänder, — som har en hårig, ej fjäderbetäckt, kroppsyta, och som ändtligen i stället för fötter brukar vingarne, någonsin få rum ibland Fåglarne; likväl är det icke hundrade år sedan, och man var ännu icke klokare. Flädermusen ansågs för en Fågel, ehuru det var lika litet enligt med naturen, som skulle man så kalla en flygande Ödla eller Fisk, eller alla de oräkneliga Insecter, som bevingade upplyfta sig i luftens regioner.

En allmän benämning af Vespertilio tillegnade man fordom det lilla antal Arter af Flädermöss eller Läderlappar, som voro af de äldste Methodisterne kände. Med Naturkännedomens tilltagande upptäcktes dock allt flera nästan likartade föremål, och forskaren kunde omsider utstaka gränslinier dem emellan. Det var Brisson som först utmärkte en sådan mellan sin Pteropus och det förr antagna Slägtet, — och Erxleben, som eljest följde samma plan, fann nödigt att för mängden af tillkomna Arter flockvis anordna dem.

Länge voro alla af von Linné i grupp samlade; det var först till slut, som han frånskiljde en enda både till namn och Ordning[1]. Men huru litet antal var väl af honom kändt, för att bedömma det inbördes sanna förhållande, hvarom Vetenskapens sednaste framsteg oss öfvertyga.

Huru villrådig den store Mannen var om platsen för Flädermössen i hans Djur System, vittna de första 9 upplagorne, der de stå ibland Rofdjuren (Feræ), och formen af hufvud, tänder och inelfvor samt närings sätt liksom rättvisade detta, och i vår tanka naturligare; än högre upp på den systematiska scalan bland Förstarne (Primates), der Ve[ 92 ] spertilio. Slägtet sedan inrymdes i anledning af en förment likhet i anordningen af tänderne, i antal af spenar, i de till parningen bestämda delar, och i den frånskilda tummen på framfötterna, som i följd af dess användande tycktes erbjuda en annan hand. Men då man funnit att dessa skiljemärken äro nog osäkra, utom det besynnerliga att närma detta Slägte lill vårt och Apornas, förtjenar utan tvifvel den benämning för hela familjen af de Vingfotade (Chiropteres), som nyare Zoologer[2] tillagt den, ett allmännare bifall, såsom på en gång omfattande Varelser af lika daning och utseende; det vill här säga: Däggande Djur med 3 slags tänder, och hinnor utspända mellan fötterna och oftast mellan fingrarna (tåerne).

Man har försökt i början, det är sant, att förena dem alla i ett gemensamt Slägte, och att underdela det efter antalet af framtänderne. Det skedde dock mera till vinnande af medel, att derigenom nogare bestämma Arterne, än i afsigt att anordna föremålen efter deras naturlig förhållande till hvarandra.

Då man omsider äfven ansett billigast att följa denna sednare grundsats, saknas icke heller kännetecken, att slägtvis indela dessa Djur, liksom i en stor familj förenade[3], [ 93 ]i hvilken Vespertiliones eller de egentliga Flädermössen utmärka sig genom deras betydligare antal, och att de äro största delen danade för de tempererade Himmelsstrecken; och det är på det i allmänhet anmärkningsvärda om dessa (äfven till en del lämpligt till hela flochen) vi nu vilja leda Läsarens uppmärksamhet.

Flädermössen (Vespertiliones) äga i hänseende till kroppen ett stort hufvud med kort nos, utan det bihang som finnes hos många af samma flock. Öronen äro nakna, men med en inre flik eller aurikel, som till en del betäcker öronhålet. Tungan är slät, endast ytterst i ändan upptäckas med synglaset några fina vårtor. I Tändernes anordning likna de Makisdjuren, neml. med 4 framtill i öfra käken, men partals åtskilde, och 6 i den undra, tätt hopsittande, cylindriska och hvasst spetsade. 2 klufne betar sitta i hvar käke och 4—8 oxeltänder å ömse sidor; de främre coniska, de andra med bredare taggig krona; de nedre fårade på sidorna, de öfre dubbelt bredare med sned, midti krusig krona, så att de skjuta något öfver de nedre när käkarne äro slutne. På bröstet, nära armhålorna, befinna sig spenarne, merendels endast tvenne. Alla fingrarna äro utan naglar och innefattas af vinghinnan, hvars betydliga vidd och yta ger djuret förmåga att flyga lika lätt som hastigt, än mera ökad medelst den mellan låren utspända huden, som äfven innesluter svansen.

Det märkvärdigaste uti de Vingfotades organisation är utan tvifvel egenskapen hos deras hud-system att kunna utvidgas utom kroppens conturer, och att meddela sinnes-organerne en större verksamhet. Det är emedlertid icke endast från kroppens sidor som huden, utgående åt armarna, utbreder sig mellan fingrarna och deras yttersta leder samt [ 94 ]omfattar bakdelen; utan enskilta kroppsdelar visa äfven lika anlag att uttänjas. Så göra stundom de yttre öronen, så utmärkt förlängde hos en af våra inhemska arter (Vespertilio auritus). Tillsatsen af den inre öronfliken ell. aurikeln (det vill säga sjelfva tragus varierad i dimension) hos de fleste, är ett annat vedermäle, och ej mindre de bladlika bihangen på nosen hos andra af familjen, hvilka utvidgningar nära hörsel- och lukt-organerne, göra dem till ännu fullkomligare redskap att märka det minsta som rör dessa sinnen.

Likväl just med samma medel, äger äfven djuret förmåga att betaga sig denna egenskap i händelse det af sina lättrörda känslor besväras. Aurikeln, t. e. sitter midtför öronhålet, och tjenar såsom rörligt lock derföre. Också bihangen på nosen göra lika tjenst hos dem, hvilkas luktorganer äro med sådana försedda.

En så synbar och egen förmögenhet hos Flädermöss, föranledde Spallanzani till röns anställande med sådana, och hvaraf han drog slutföljder som icke undgingo Fysiologernes uppmärksamhet. Vid ett tillfälle, egnadt åt undersökning af Nattfåglar, hade han bland flera sådana, äfven Flädermöss flygande uti ett mörkt rum, och blef då varse att de hinderlöst omkringflögo, utan att på något ställe vidröra väggarne med deras vingar. Som han ansåg möjligt, att de kunde ledas af någon för honom obemärkt ljus-strimma, betäckte han djurets hufvud med en liten hätta. Men då denna syntes snarare hindra rörelserna och derjemte icke alldeles bortskymma ljuset, igenklibbade han djurets ögon med Gummi. Ickedessmindre flög Flädermusen, likasom med öppna ögon. Detsamma skedde då en rund plätt af skinn fästades ofvanpå Limmet. Ändtligen, för att vara så mycket säkrare på sin sak, gjorde han honom alldeles blind, genom hornhudens brännande med glödhett jern, eller uttogs sjelfva ögat, och öppningen betäcktes dessutom med en läderbit, så att ljuset för ingen del kunde verka på den förstörda organen. Ehuru djuret väl syntes lida mycket genom operationen, säg man likväl, då det nödgades flyga omkring i det alldeles mörka rummet, huru varsamt det nalkades väggarna, för att der anhäftad hvila sig, och eljest undvek alla möjiiga binder under dess flygt ut genom dörren in i ett annat rum, utan att vidröra dörrposterne; — med ett ord, visade vid allt detta icke mindre medvetande än de som ägde synen i behåll.

[ 95 ]Dylika rön, förnyade och anställde med flere Arter af samma Slägte, gåfvo Herr Spallanzani lika utslag, i följe hvaraf, då han fullt trodde, att de fyra sinnen, som ännu återstodo hos Flädermusen, icke kunde ersätta den förlorade synen, det vore sannolikt, att en ny Organ, och må hända ett nytt sinne, som vi icke äga, då sättes i verksamhet. Flere Naturforskare, som eftergjort försöken, hafva ock besannat de ofvan anförde fenomen, hvilkas orsaker man, vid närmare pröfning af Herr Spallanzanis sats, trott sig böra söka i den utom kroppen vidgade hinnlika huden och dess flerfaldiga bihang. Genom desamma äger djuret en stor verld utom sig, och kunskaper inhämtas om flera ting som icke äro för andra märkliga. Försedde med dessa känslans verktyg, tarfva Flädermössen icke ett omedelbart vidrörande, utan för att veta afståndet af andra kroppar hafva de nog att nalkas luften som är emellan dem och föremålen, och märka sättet, huru den motverkar deras utspända hinnor.

De vingfotades framfötter äro så danade, att de tjena dem både att dermed gå såsom andra fyrfotade djur, och att flyga likt Fåglarne. En sådan besynnerlighet beror af de benens form som bilda skelettet. Skulderbladen äro stora, nyckelbenen särdeles starka, och bröstbenet utgöres af tvenne stycken. Armens ben är mycket längre än lårets och äfven tjockare. I allmänhet äro ock alla de främre delarne, såsom mest bidragande till flygandet, utmärkt större och fastare än de bakre. Jemförelsevis eftergifva icke heller deras bröstmuskler Fåglarnes.

När Flädermusen sitter på marken, hvilar han på bröstet och buken, och stödjer sig för jemnvigtens bibehållande på handlofven, på den utåt vända tummen och på bakfötterne. Nu äro händerne sammanlagde, fingrarne inneslutne mellan handbenen och framarmen, hvilka å ömse sidor ligga tätt jemte hvarandra, och äfven huden så packad att den icke märkes. Vill Flädermusen då röra sig från stället, så utsträcker han den ena handen efter den andra, och söker fäste för tummarne, hvarefter följa fötterne med klorna framåt vände. Der fäste icke saknas, kommer han ock temmeligen fort, men klättrar ändå bättre. Någon gång räcker han ut bägge händerna och håller sig dermed fast, flyttar så fötterna bakom och medelst lyftning häfver sig framåt. Detta sker likväl blott då, när dagsljuset besvärar honom, och der utrymmet är så litet, att [ 96 ]vingarne icke kunna utbredas. Är han åter i tillfälle att flyga, hvartill han är mycket skickligare, sträcker han först sina långa finger ifrån sig och utspänner vinghuden; rättar sig sedan på fötterne, och slår med vingknotorna eller armbenen så starkt mot marken, att han hoppar upp och med vingarnes tillhjelp svingar sig i luften. Ibland torde det icke lyckas första gången, man efter flera bemödanden tills han kommer högt nog. Det gifvas väl andra så kallade flygande djur, såsom Ikornar, Makis m. fl.; men dessa göra blott språng från träd till träd medelst den vidgade huden på sidorna emellan benen, hvaremot Flädermusen flaxar hastigt och utan uppehåll, mycket likt Nattfjärilarne. Äfven huden som omger svansen, tjenar honom att vända sig hvartåt han behagar, antingen att förfölja sitt rof, eller narrad af skenet eller något ljust föremål.

Flädermössens vanliga kost utgöres af Nattflyn, Skalbaggar och andra Insekter, dem de under flygandet uppsnappa. Man märker detta lätt i orenligheten, som lik en tjock svart jordbädd kan finnas uti deras nästen. Men andra animaliska ämnen skrädas icke heller. Badstufvor och skorstenar, der kött och skinkor stundom rökas, blifva derföre icke sällan af dem besökte, men som obudne gäster afhålles de derifrån med kringsatta ruskor af tistel och törne.

Det Allmännaste tillhållet för dem, åtminstone på mindre varma trakter af jordrymden, äro Torn, Kyrkor, obebodda Hus, Bergklyftor, Grottor och dylika dystra ställen. Här sitta de orörlige dagen öfver, tills aftonskymningen nalkas, då de göra sina utfarter för fyllandet af behofven. Men när mörkret infaller, skynda de åter till sina kryphål, för att icke råka i klorna på Uglorna, som också icke spara dem om de öfverkommes.

Ehuru talrikt Slägtet är på Arter (helst man räknar icke mindre än tjugu särskilta blott af de egentliga Flädermössen), är deras hushållning visst icke fullkomligt känd. Det är en sägen att Hanen och Honan lefva i sällskap, men om det händer under parningen, så finnas de dock oftare sedan åtskilde. Leisler såg 10—20 Honor af Vespertilio lasiophorus tillsammans i ett håligt träd utan en enda Hane. Parnings-sättet är ännu obekant, men Honan blir, efter olika Arters natur, dräglig med en eller två ungar. Märkvärdigt må väl anses, att hos dem hos hvilka man finner blott ett enda foster, detta ligger alldeles på sidan, hvaremot, å den andra, bildas en lika upphöjning al inelfvor[ 97 ]na i underlifvet till jemnvigtens hållande under flygandet. — Sedan ungarne äro födda, medföras de af modren, äfven då hon flyger, hängande vid hennes bröstspenar — en märklig analogi med Pungråttorna och Kanguruh djuren. Bragt i fångenskap, sörjer ej Honan vidare för sin afföda; ja Leister har äfven sett Honor förtära ungarne genast efter födslen — en onaturlig ätlust, som man dock anmärkt hos flere af de däggande djuren.

Som Flädermössen äro bland de djur, hvilka af naturen befinnas ömtåliga för kylan, söka de sig, före vinterns ankomst passande ställen till skydd mot luftens stränghet och åverkan. De kunna således träffas i större och mindre antal samlade i hvalf af murar, källare, benhus, bergklyftor, kanal-trummor, ruiner och ihåliga träd. Här hänga de sig klumpvis tätt tillsammans och under hvarandra på bakfötterna, samt insvepte i sina vingar liksom i en kappa. De njuta då intet det minsta, jämt kännas kalla och nästan stela. Denna dvala kan dock stundom upphöra eller afbrytas, ty man har vid en inträffad mildare väderlek sjelfva vintertiden sett dem utflyga, men de stelna lika snart när luften kallnar, och flera sådana ombyten kosta dem också lifvet.

De rön som Herr Prunelle, Prof. i Montpellier, anställt i afseende på vintersömnen hos Flädermöss, anse vi på detta ställe nog vigtiga att förtjena anföras. På en Flädermus, som hänger insvept i sina vingar och svanshud, ligger hufvudet nedsänkt på bröstet, och hela kroppen liknar ett klot. Andedrägten kan ej märkas, men hjertats slag äro till någon del synbara, omkring 50 i minuten, hvaremot det slår 200 gånger på lika tid när han vakar. — Genom mekaniska retningar, starkt buller, ammonialiska ångor kan han uppväckas, och föres han in i ett rum med 17—20° värme, begynner han att andas inom få minuter, och efter någon stund flyger han äfven omkring. Värmegraden hos alldeles stelnade Flädermöss fann Herr Prunelle, genom Thermometren, satt i armhålan, vara från 5 till 10; och då kulan fördes inom bröstrymden som öppnades på en Flädermus vid + 6°, nedsteg likören, som nyss visade + 20°, genast till + 7° 50 och uppsteg åter gradvis till + 38°, i den mån som svedan uppväckte djuret. Temperaturen hos de stelnade har äfven befunnits olika från + 5° till + 17° 5. I ett rum, der Therm. visade 11° 22, vaknade icke de införda Flädermössen förrän framför spiseln, då Therm., hållen i armhålan, skyndade till + 38°.

[ 98 ]En Flädermus som sof vid 7 gr. lifsvärme, hölls några minuter under 7 grader varmt vatten, utan att han vaknade, eller rönte någon skada deraf. En dylik af samma temperatur låg 20 minuter i vattnet och befanns död; en annan införd i recipienten af en Luftpump, utspärrade snart vingarne, och oaktadt luft åter insläpptes, dog djuret efter några matta rörelser. Vid de Vägnings-försök hvilka Herr Prunelle äfven anställde, anmärktes att den ena af tvenne hade inom månaden förlorat 3,5 gr. och den andra 2,3 gr, i vigten, eller ungefär 132 af sin första tyngd.

Det bör ock nämnas, att då Carotis öppnades så väl på vakna som sofvande individer, syntes bloden mycket rödare hos de förre än hos de sednare.

Det nu anförde fenomen, lämpligt till flera däggande djur, visar ock huru sorgfällig Naturen är för varelsers bestånd som hon alstrat. Det är en periodisk kroppsförändring hos somliga af dem, en dödlik slummer som skyddar dem mot årstidens inflytande. De blifva dock, när orsakerna upphört, liksom återkallade till lifvet för att antingen verkligen sluta det eller röna åverkan af nya tidskiften. Vi förbigå en vidlyftigare detalj öfver detta ämne, hvaraf mera än det vi veta, återstår ännu att förklara; något rörande det Djurslägte, som är vårt föremål, må endast nu tilläggas.

Liksom hos flere af de vintersofvande Djuren som höra till mindre varma climat, ökar sig fettet mot hösten under huden på Flädermössen, hvilka deraf genomträngde, liksom beklädes med ett slags fernissa, hvarigenom utdunstningen minskas, och bidrager till den fyllighet som hos kroppen märkes. Lungorna ligga, som hos fåglarne, alldeles lösa i bröst rymden, oih hjertat midtemellan dem, betäckt af en af deras lober. Thymus, denna körtel, så märkbar hos Vintersofvare, sitter ofvanföre hjertat och tilltar i storlek mot Vintern, fastän om Vår och Sommar så tunn att den liknar snarare ett knippe af rödletta trådar. När hösten nalkas, undergå bröstets organer en betydlig förändring. Mycket fett samlar sig under bröstbenet omkring hjertsäcken och de större kärlen. Thymus intager snart halfva bröstet, och derifrån gå bihang till hjertsäcken liksom en fortsatt körtelmassa. Härigenom skjutas lungorna till bakre delen af bröstet, och klämmas så tillsammans, att de ei mer än till 13 kunna uppblåsas. Hjertat och de stora blodkärlen både här och i underlifvet, äro synbart [ 99 ]uppdrifna af bloden som tyckes stadnat. Nätet betäckes också med fett, äfvensom hela ryggraden på inre sidan. Magen hvilar ock på ett fett underlag, och är tillika fylld med en hvit fetagtig materia, klibbad vid dess hinna. Den får derjemte mindre utrymme och likaså tarmarne, hvilka äro alldeles toma, hvarföre ingen uttömning sker under flera månader.

I sådan författning andas Djuret snart mindre lätt, rör sig trögt och sofver gerna, hvartill kölden i synnerhet bidrager. Hudens kärl snörpas, blodets omlopp blir långsammare, så mycket mer som all retning upphör, sedan Djuret förut sökt skydd mot luftens åverkan. Sömnen är således första grunden till dvalan. Den hopdragna ställningen, i följe hvaraf nyckelbenen, första refbenen och bröstbenet hvila på främre delen af halsen, hindrar bloden att komma till hufvudet, luftstrupen hopklämmes, och mellangärden, uppåt skjuten, gör bröstrymden mindre, och detta, jemte den förstorade Thymus, motar luftens inträde i lungorna och blodens i hjernan. Genom det fördröjda eller minskade omloppet af bloden, försvagas hjernans verkningar; sido-musklernes verksamhet uphör, och andedrägten sker endast medelst mellangärden (diaphragma); i den mån som lungornas biträde minskas, blir bloden mindre arteriel, och får ett mörkare utseende, hjernan retas icke som förut, dess känslighet afbrytes, hjertat erfar detsamma, — cirkulationen inskränkes inom de större rymderna, och den lilla värme från lungans medverkan stadnar der, helst den minskade bloden i de yttre delarne minskar ock värmens spridande, rörelsen upphör, lemmarne bli stela och deras temperatur långt under den inre i kroppen. — Döden skulle ock nu verkligen inträffa, om alla functioner vore häfne; men några afsöndringar fortfara, ehuru svagt, och förlusterne ersättas under dvalan genom det fett som förut samlats i alla delar, och genom det utvidgade körtelsystemet. Detta allt förändras mot Våren; nu minskas ock fettmassorna, luften intränger och lungan återfår en friare rörelse; hjertats och hjernans öka sig, andedrägten blir actif; de förra fenomenen försvinna efter hand, och Djuret vaknar magert och utsvultit.




Efter denna i allmänhet gjorda familje-målning, återstår beskrifningen af den hos oss vanligaste arten:

[ 100 ]

ALLMÄN FLÄDERMUS.

VESPERTILIO Murinus. Läderlapp. Nattblacka. Flagermus. På D. o. N. Flagermus. Aftenbacke. På T. Filedermaus. På Fr. Chauve-Sourts. På . Flittermouse. Common Bat. På H. Vledermuis. På It. Nottole Pipistrello. Catto penego. På Sp. Murcilago. På Finska Makka-Siipi. Yötipakka.

Försedd med svans; enkel nos och mun; öron af hufvudets längd, men en lansettlik flik (aurikel).

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 1. p. 48. (Cl. Mammalia. Ord. Primates: rättare sin egen: Chiroptes) — Faun. Su. p. 2. — Retz Faun Su. p. 6. — Daubenton i Mém de l'Acad. 1759 p. — — Buff. Hist. N. VIII. p. 113. t. 16. —Briss Quadr. p. 153. — Penn. Syn. p. 371. Arct. Zool. 183. Britt. Zool. 1. 148. — Erxleb. Syst. p. 143. — Schreb. Säugth. 1. p. 163. t. 31. — Cuvier Tabb. Element. p. 105. — Dumeril Zool. Analyt. p. 11. Transact. Linn. Soc. IX.




Länge kände man ingen Art hvarmed denne kunde jemföras, än blott en, hvars långa öron utmärka honom, (V. Auritus) och hvilken Zoologerne till skillnad kallade Minor — den förre Major. Det var von Linné som först ändrade detta sednare namn, dertill föranledd, som det synes, af Djurets färg.

Det har ett långlagdt hufvud med aflång skullt och kullrig panna. Nosen är framstående och temmeligen bred, samt öronen så långa som hufvudet, rundade i ändan och försedde med en inre flik eller aurikel som är smal och spetsad. I munnen, som kan väl öppnas, ser man de 2 medlersta framtänderne något åtskilda, breda och spetsiga; de yttre begge smärre. De 6 undra äro lika stora, små och trubbiga. Sidotänderne 3kantige, likväl äro de öfre längre än de undre. Den tredje oxeltanden å hvar sida är äfven längre än resten och likna nästan betar. Svansen, som har nästan kroppens längd, är infogad i bakhuden. Färgen å pelsen från öfre delen ända till svansen synes ljus askgrå, litet stötande i gulagtigt. Inunder är den hvitgrå, bottenfärgen deremot mörk och svart. För öfrigt är nosen gulbrun, samt öronspetsar och vinghuden bruna. Färgen är emedlertid något förunderlig. De yngre Flädermössen äro oftast gråare, och hanen vanligtvis lifligare nuanserad än honan. Längden af kroppen gör ungefär 24 tum, och vid[ 101 ]den mellan spetsarne af de utspärrade vingarne ½ aln, mer eller mindre.

Flädermusen har utmärkt små ögon, som likväl säkert gagna honom. Liksom hos de flesta Nattfåglar äro de så danade att de icke tåla ljuset och solstrålarne, men den föda Djuret söker, fordrar icke långsträckt syn. Ehuru än Spallanzani och Irwine genom rön sökt visa, att synen skulle kunna umbäras för Flädermössen, öfvertygas man väl derom fåfängt, då man en gång bevittnat deras hastiga jagt efter småkräk i luftrymden, att de sakna detta sinne, eller skulle äfven kunna det utan snar förlust af lifvet. Väl värd beundran blir emedlertid denna synen liknande förmåga, som vi förut omtalat, att utan ögon och i tjockaste mörkret urskilja afstånd och föremål. Men huru mycket lika problematiskt möter oss icke i Naturens hushållning: Svalan, som återkommer från en fjerran Zon, eller måhända ur sitt våta hide, för att söka det näste, der hon året förut uppfyllt Naturens fordringar: — Dufvan, som icke irrar sig om vägen till sitt gamla hem, fastän mer än 100 mil aflägsnad; — Biet, som icke förfelar läget af sin kupa på flera mils afstånd, och mycket mera sådant som må räknas till Naturens Mysterer, och hvilka man icke lätt torde förklara.

Den allmänna Flädermusens Hona blir midt under Sommaren drägtig och alltid med 2 ungar, och hvilka ynglade, föras, under det de däggas af Modren, hängande vid hennes spenar, enligt hvad ofvanföre anfördes. När von Linné satte detta Slägte i första Ordningen af däggande Djur, tillegnade han det utan tvifvel gemensamt blott tvenne bröstspenar. I mån som man vänjes att nogare forska i det hemliga af Naturen, blir man dock snart varse huru nödigt det är, att med betänkande antaga allmänna Reglor. En af slumpen kastad blick på en och annan Art af Flädermöss, har upptäckt också tvenne bukspenar på dem utom de båda öfre, hvilka, om de ock saknas hos flere andra Arter, billigar säkert äfven denna upptäckt flyttningen från Primates till den egna Ordning Djurkännare nu antagit — de Vingfotades[4].

Denna Art af Flädermöss visar sig i de kalla Climaten, enligt sin natur, endast någon tid af året. När snön smält, Vårsolen gifvit luften en mildare temperatur och löf[ 102 ]ven nyss utspruckit, börjar han synas i aftonskymningen, sedan han lemnat det ställe under taket af gamla husvindar, torn och kyrkor, äfven källare samt ihåliga träd, som tjent honom, med många i sällskap, till fristad under vintren, och der han åter döljer sig om dagen, eller en senare årstid söker skydd för ytterligheten af luftens stränghet. Under lugnet af den varma Sommar-aftonen, se vi honom med förunderlig snabbhet, icke eftergifvande Svalans, jaga i vida luften efter de Yrfän, som skola nära honom. Han kan då lätt sjelf fångas, medelst en hvit duk som utspännes, och hvarå han fastnar med klorna. Det ljud han yttrar är fint och gnällande, och menlös, bjuder han då knappt till att med tänderna försvara sig. Att Flädermössen äfven kunna göras tama, har Leisler anfört. De dunsta emedlertid en egen motbjudande desmans-lukt under Sommaren, hvilken likväl icke skall märkas Vintertiden.

På lika sätt som Flädermössen, sannolikt till uppfyllande af Naturens Polis Ordning , ej skona de vingade kräk, som de kunna ertappa, löpa de ock sjelfve fara att blifva rof för Ugle Slägtet, som har ett slags uteslutande rättighet till jagten om nätterne. Få Djur lära ock finnas, som kunna hysa så flerfaldig ohyra som Flädermössen; ty utom flere Inelfve Maskar[5] bestämde åt dem af Naturen, har man funnit mer än ett slag Insekter innästla sig på deras yta. De hafva nemligen 1) en Art Loppa, som trifves uti pelsen, och är alldeles densamma som vi förut beskrifvit vid historien om Loppslägtet (Pulex segnis), och tillhör både dessa och Mården, Mössen, Kattorna, och icke mindre Hönsen. 2) En liten Mått (Acarus), stor som ett Hirskorn, och träffas inom läpparne på sjelfva tandköttet, derå den fastsuger sig. Dess kropp är rund, inunder platt, ofvan kullrig, liksom med fjäll betäckt och svartbrun. Hufvudet är helt och hållit indragit och de 8 fötterne äro ganska korta. 3) En annan art af samma Slägte, är carmosin färgad och så liten, att den synes blott som röda punkter för ögat. Den löper mycket fort, och sitter merendels bakom öronen på Djuret — 4) Den så kallade Läderlappslusen (Acarus vespertilionis L)[6] äfven knappt större än den sistnämnde, och håller sig alltid på de hinnagtiga vingarne, der den löper hoptals med nästan otrolig snabbhet, hvarföre fötternes yttersta spetsar eller tårna äro förunderligen danade såsom [ 103 ]inunder håliga halfklot, hvilka medelst luftens yttre tryckning suga sig fast, så att Kräket icke förlorar sitt fäste, äfven under Flädermusens flaxande med vingarne.

Härtill kunna 5) räknas Vägglöss, hvilka man icke sällan funnit i förvånande mängd öfvervintra uti ihåliga träd i sällskap med Flädermössen, och äfven under dessas vingar, liksom den föregående, njuta skygd och uppehälle[7].

Således nog främmande gäster hos ett enda Djur! Loppor i pelsen, Mått i munnen, en annan bakom öronen, samt Löss under och på vingarne; och hvem vet huru många Mask-Kräk invertes? Ett Djur, i vissa afseenden redan en liten verld!




På Tabellen föreställer den öfre figuren: En Allmän Flädermus i flygande ställning, tre gånger mindre än i Naturen. — Den undre Fig. en sittande eller gående, med hoplagda vingar i nat. storlek. — A. Hufvudet sedt framtill med tillsluten mun. — B. detsamma, med öppnad mun, så att tänderna synas; litet förstoradt.




  1. Vespertilio Leporinus kallad Noctilio Americanus i Syst. Nat. ed. XII p. 88. och förd till Glires; men sedan åter förenad med gamla Slägtet af Schreber, Gmelin &c.
  2. Cuvier, Dumeril &c.
  3. De vingfotade (Chiropteras) äro af de nyaste Zoologer delte i följande Slägter;
    1. Pteropus. Desse hafva stor kropp, spetsig nos, conisk sträf tunga, korta öron utan aurikel; 34 tänder, hvaraf 8 framtill, 4 på sidorna och 22 oxeltänder. De äga ingen eller obetydlig svans och ingen vinghud baktill. Någre hafva 2½ alns vidd emellan vingspetsarne.

      12 Arter äro af dem bekante, men knappt finnes någon utom Tropikerne. En och annan ätes af dem. Namnet Vampyr har orätt blifvit tillegnadt detta Slägte, ty ingen af dess Arter förtjenar det, helst de lefva förmodligen alla af frukter.

    2. Cephalotes. Likna de föregående, men ha kortare och bredare hufvud, och 28 tänder (4 framtill, 4 på sidorna och 20 oxlar, hvaraf 8 i öfre och 12 i nedre käken). Tungan är taggig. Vingarne uppkomma från medlersta linien på ryggen.

      2 Arter äro kända, från Ostindien och Australien.

    3. Phyllostoma. De hafva en aurikel på öronen innantill å brädden af öronhålet. Tvenne Näskammar, den ena lik ett spetsadt blad, och den andra en hästsko. Tungan, som kan, lik Myrätarnes, utsträckas hel och hållen, är 6 gånger längre än bred, ofvanpå platt, inunder rund; ytan är som chagrin, Vid ändan är en egen sug-organ; en cavitet, inuti fylld af en upphöjd vårta, omkring hvilken sitta 8 mycket mindre. Tändernas antal är olika: framtill 8, betar 4, oxlar 12 till 20. Somliga ha svans, andra ingen. Vingarne äro ansenligt stora, ickedessmindre brukas fötterna att springa, liksom fyrfota djur. Man känner 9 Arter af detta Slägte, som hör exclusift till de heta Länderna och Södra Amerika. De fleste äro säkert Vampyrer, och anfalla Boskapen i synnerhet, stundom också Menniskor, och äfven Fåglar med köttigt bihang på hufvudet (Ulloa, Condamine, Azzara &c.)
    4. Rinolophus. Den liknar de sistnämnde, men har ett mer sammansatt Nosblad. Enkla öron utan aurikel, och endast 2 framtänder. Lång svans.
    5. Megaderma. Hafva stora öron med aurikler. Ett blad på nosen med flikar nedtill som formera aurikler vid sidorna för näsborrarna. Tungan är kort, slät, utan vårtor. Ludna läppar.

      Framtänder inga i öfre, men 4 i undre käken. Krökte betar. Oxlar 18, 8 på ena, 10 på andra sidan De äro icke blodsugare, men enligt tänderna synas de vara köttätare. 4 Ostindiske Arter äro deraf beskrifna. De äga ingen svans, men vingarne äro de vidsträcktaste af alla.

    6. Vespertilio.
  4. Se Motagu's Account of some Species of Bats, in the Transact. Linn. Soc. IX. p. 262. — Prof Florman skall ock funnit 4 Bröstspenar på någon Art af detta Slägte. Retz. Faun. Suec. 6. —
  5. En Distoma, en Ophiostoma och en Cysticercus.
  6. Denna utgör ett eget Slägte bland Aptera, kalladt Celeripes.
  7. Se Dr. Ödmanns berättelse i K. V. Akad. Handl. 1789. s. 76.