Svenska teatern/Karl XIV Johan och teatern

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dödsrunor
Svenska teatern : några anteckningar
3. Under Karl Johanstiden : 1810-1818
av Nils Personne

Karl XIV Johan och teatern
Anmärkningar och tillägg  →


[ 180 ]

För den svenska talscenen var det gifvetvis en stor otur, att Karl XIV Johan aldrig lärde sig tala eller förstå landets språk och följaktligen endast undantagsvis bevistade någon föreställning på Dramatiska teatern, för hvilken han sålunda aldrig kunde fatta något varmare intresse. Då han kom hit till Sverige, var det visserligen hans afsikt att lära sig svenska. Han antog dåvarande amanuensen, sedermera kunglige bibliotekarien Peter Adam Wallmark till lärare och anslog en timme om dagen till studier. Men då kronprinsen på grund af konungens sjuklighet nästan omedelbart fick hela regeringsbestyret om hand och till följe däraf ständigt var öfverhopad med folk, som skulle tala med honom, fick Wallmark vanligtvis det besked, att kronprinsen icke hade tid, utan lektionen skulle uppskjutas till dagen därpå. Så gingo månader och år, och språkmästarens enda göromål blef att kvittera lönen. Slutligen inställdes lektionerna alldeles 1813.

[ 181 ]Olyckan var, att de flesta personer, med hvilka kronprinsen kom i beröring, kunde åtminstone hjälpligt reda sig med franska språket. Karl Johan hade nog annars med sitt beundransvärda minne snart lärt sig svenska, och mycket hade då troligen blifvit annorlunda. Hans hjärta klappade varmt för Sverige och svenskarna. ”Tungan ej, men hjärtat talte svenska”, såsom en af våra skalder yttrat om honom. Och med sin utomordentliga vältalighet hade han då under de politiskt upprörda tiderna kunnat träda i omedelbar beröring med själfva folket, som nu olyckligtvis alltid kände sig litet främmande inför honom. På samma sätt blef det med teatern, hvilket var så mycket tråkigare, som Karl Johan i yngre dagar var en stor vän af den sceniska konsten, och själf lär ha varit en ypperlig tragisk framställare, hvarpå följande historia må tjäna såsom bevis.

Det hände en sommar, under det att prinsessan Sofia Albertina vistades på Tullgarn, att kronprinsen Karl Johan, åtföljd af sin son, gjorde henne ett besök. Den snillrika friherrinnan Jennings, född Rosenhane, prinsessans lekkamrat under barnaåren och sedan den tiden af henne med mycken vänskap omfattad, befann sig samtidigt där. Under aftonens lopp föll samtalet på den franska tragedien, och Karl Johan reciterade en och annan strof. Prinsessan fick då det infallet att be honom spela några scener för henne. I salongen funnos endast de båda jämte friherrinnan, och kronprinsen förklarade sig villig att uppfylla prinsessans begäran, om han endast kunde få någon, som gaf honom replikerna. Man kom då ihåg prins Oskars lärare, Lemoine, och skickade bud efter honom. Han hade emellertid redan gått och [ 182 ]lagt sig och sade, att han icke kunde komma. Men det hjälpte icke. Ett nytt bud befallde honom genast kläda på sig och komma ned. Då började kronprinsen spela några scener ur Jouys tragedi "Sylla", men nöjet blef tyvärr tämligen kort för de bägge åskådarinnorna, ty hofvet, som gått att supera, kom nu tillbaka från matsalen, och då kunde kronprinsen naturligtvis icke fortsätta. Friherrinnan Jennings berättade sedan, att man icke, utan att ha sett det, kunde göra sig en föreställning om någonting så mästerligt som kronprinsens utförande af dessa scener.

När denna tragedi sedermera i februari 1828, öfversatt af lifmedikus Magnus af Pontin, uppfördes på Kungliga teatern med Nils Almlöf i titelrollen, infann sig Karl XIV Johan i sin griljerade loge för att se den. Han förstod visserligen icke hvad som sades, men då han kände nästan hela pjäsen utantill, kunde han i alla fall tämligen bra följa med Almlöfs spel. Det berättades, att han skulle ha förklarat sig mycket nöjd därmed utom vid ett par tillfällen, då han ansåg, att Almlöf icke riktigt uppfattat rollen. Han lät skicka efter honom dagen därpå och sade honom, hur han tyckte, att det borde vara. Då pjäsen nästa gång gafs, for Karl Johan dit igen och såg då med mycken tillfredsställelse, att Almlöf iakttagit hans rättelser, hvilket hade till följd, att konungen förskaffade honom ett resestipendium för att i Paris få tillfälle att studera sin konst, och sedermera vid alla tillfällen berömde och gynnade honom.