Thora/1-5

←  IV.

Thora av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) V.

VI.  →

V.

Följande söndag bröt solen långsamt fram genom molntäcket som låg lagradt öfver jorden. Dimmorna gledo undan, och nere i dalen höjde sig Söderåsen, badad i solljus. På förmiddagen kom Bruce in och bad hustrun följa sig. Ur hans grå ögon lyste en glimt som af förväntansfull glädje.

»Jag vill visa dig åsen,» sade han.

Thora och hennes man följdes åt ned genom bokdungarna. Där vände vägen rätt ut öfver de nedblötta åkrarna. Hela tiden gick Bruce vid sin hustrus sida, tyst och lycklig. Detta var det ögonblick, efter hvilket han längtat. Ändtligen skulle han få visa hustrun sin stolthet, sin lycka, sin dröm — hembygden. Som de gingo där fram, började han att tala.

»Far bodde här på Akerup,» sade han, »i hela sitt lif. Min farfar var den, som först kom hit till trakten. Längre tid har släkten ej varit svensk. Och dock är jag mera inbiten skåning än någon annan. Farfar kom ifrån Pommern, och det sägs, att han icke vann egendomen med så alldeles rena händer. Man berättar om honom, att han var en kraftkarl, hvilken människorna rundtom fruktade. Folk, som sett honom, påstå också, att jag är honom lik.»

Bruce tystnade ett ögonblick och gaf hustrun en snabb blick, som hade han med dessa ord menat något särskildt. Thora betrakta mannen nyfiket från sidan, glad öfver hans meddelsamhet, en smula skygg inför den outtalade fråga, som hon anade bakom mannens ord. Bruce ville veta, om hustrun också fruktade honom, och Thora skulle önskat att kunna säga nej. Då hon det ej kunde, teg hon och log på ett sätt, som kom mannen att rent ut fråga:

»Är du också rädd för mig, Thora?»

»Litet rädd är jag kanhända,» svarade hustrun . »Men inte mycket.»

En hastig rodnad kom på hennes kinder, och då de gått ännu några steg fortfor Bruce:

»Det var min far, som lärde mig hålla af trakten. Han var en ensam man, min far, som mest lefde i sina böcker. Mor var det, som stod för hushållet och i mångt och mycket för jordbruket också. Mor fick lida mycket af far. Ty under många år, innan han dog, var han grubbelsjuk. Mor har aldrig velat säga mig hvarför. Men jag tror, att han led af sin fars och min farfars dåliga rykte. Han trodde liksom att människor lade honom och oss alla det till last. Böckerna kunde han aldrig lära mig att älska. Min håg låg inte åt det hållet. Men jorden lärde han mig hålla af, och jag gör det, som blott den kan, hvilken själf vet att bruka den.»

Thora kände, som om något inom henne lättade, blott därför att mannen talade vid henne om sig själf. Hon fick mod att tala om något, som hon i tysthet tänkt, och i det hon såg upp mot mannen, sade hon:

»Hurdant är folket här?»

»Hur menar du?» svarade Bruce.

»Jag menar, äro de ärliga och pålitliga? Kan man tro på dem?»

Bruces ansikte mulnade lätt, och underläppen liksom växte under mustaschen. Aldrig hade han trott att en sådan fråga kunde framställas om hans folk.

»Man måste ha vilja och förmåga att förstå dem,» svarade han. »Folket här öppnar sitt hjärta långsamt för främmande.»

. Och som han fruktat att hvad han sagt varit för kärft, hviskade han liksom försonande:

»Du är ännu främmande bland dem. Men du är min hustru, och därför kommer vägen till folkets hjärtan att vara lättare för dig, än om du vore här på besök. De veta därigenom, att du icke vill vara främmande.»

Thora förstod vid dessa ord, hur mycket hon hade att öfvervinna här, hvarpå hon aldrig tänkt förr, och blott för att vinna klarhet om sin egen ställning tillade hon:

»Jag kan inte hjälpa det, Bruce. Men jag känner mig ängslig inför folket. Jag har den känslan att de skratta åt mig eller ringakta mig eller narras för mig.»

Ifrig såg Thora upp i mannens ansikte, och hon kunde icke fatta, hvarför dess drag endast mulnade alltmera.

»Man får ej vara misstänksam mot skåningar,» sade Bruce allvarsamt. »Ej heller fordra allt på en gång. Det är ett långsamt släkte, men ett pålitligt.»

Och då Thora ingenting svarade, fortfor han:

»Vill du försöka att tro mig i detta, Thora, och handla därefter?»

Utan att veta det, talade Bruce nu i en välvillig, beskyddande ton, som när man tillrättavisar ett barn. Thora hade gråten i halsen, men behärskade sig. Instinkten sade henne, att hon kommit i beröring med en punkt i mannens natur, hvilken hon måste nalkas varsamt. Inom sig kom Thora att tänka på modern. Till henne skulle hon velat kunna gå just nu för att få hjälp. Som ett barn kände hon sig.

I sin nöd förstod hon blott, att hon måste visa sig tapper. Därför svarade hon, så modigt hon kunde:

»Jag ska försöka.»

Bruce klarnade upp vid dessa ord, och hans röst lät mildare, när han sade:

»Då går det nog.»

De hade kommit fram till bron, som går öfver bäcken. Den hade svällt upp af höstregnet, öfver stenar och grus störtade den fram, men längst in i klyftan, från hvilken bäcken kom, öppnade sig en tafla, så vild och vacker, att Thora för första gången måste stanna inför denna henne så främmande natur för att häpna och se. Midtför klyftan i Skäralid stod hon. På afstånd hade hon ej sett den, annat än som en dunkel rämna i åsen, hvilken försvann i ett hemlighetsfullt djup. Nu såg hon, att på botten af denna jätteklyfta rann en bred, forsande bäck. På båda sidor om bäcken reste sig tvärbranta bergssluttningar, längst in i klyftan gjorde bäcken en krök, så att en ny bergvägg kom att stänga utsikten. Bruce sade henne, att där kunde man gå långt in, en smal stig följde bäckens båda sidor, där kunde man gå och gå, lyssnande till bäckens brus, medan på båda sidor bergväggarna reste sig i fantastiska former, täckta af kullersten, bland hvilka gigantiska bokar ännu hade fäste. Men i dag ville han föra henne en annan väg. Och medan de gingo in mellan bokarna, där de bruna, nedfallna bladen hopat sig till en tät, mjuk matta, i hvilken deras fötter sjönko öfver anklarna, berättade Bruce vidare. Han talade om naturrevolutionen som här någon gång ägt rum i den gråa urtiden. Han pekade på de väldiga rasen af grå sten, som täckte klyftans branter. Som om en jätteplog i krökar gått tvärs genom åsen, såg det ut. Plogen hade ej haft jord att kasta undan. Genom rama berget hade den gått, och kokorna, den vräkt upp, voro väldiga stenar och block, kastade öfver hvarandra, rasande då och då i dånande skred, som gjorde branterna lifsfarliga att bestiga. Många voro sägnerna om denna trakt. Bäckamannen lefde här ännu, och när män voro borta från sina hustrur, kom han i mannens skepnad och besökte kvinnorna i deras bädd. Rå gick ännu omkring i skogarna. Skogsfrun var sedd både af vedhuggare och skogvaktare, mest dock af tjufskyttar, hvaraf på denna tid funnos många. Längre bort låg Odensjön, ett djupt hål rätt ner i bergklyftan, omgifvet af väggar med kullersten. Fordom hade där bott en bonde, hvilken var så syndig, att gården en gång sjönk med både människor och fänad. Däraf uppstod Odensjön. Man kan se detta däraf, att sjön aldrig blifvit uppmätt. En gång försöktes detta. Men när linan nått djup, kände de, som höllo i densamma, att någon ryckte emot ur djupet, och en röst hotade dem, ifall de fortsatte. Sedan dess har ingen försökt mäta den mörka sjön med de svårtillgängliga stränderna.

»Däråt ligger den,» sade Bruce och pekade bort genom bokarnas grå stammar.

Om pysslingar och jättar visste Bruce också att berätta. »Goanissen», som är af ondt ursprung, men hjälper den han är mild, hade han reda på. Om bäckhästen framdrog han sägner, hvilka han hört som barn, och många berättelser visste han om signerier och varsel, andar, hvilka bott i gamla hus, där något ondt hade skett, och ljus, som ingen tändt, men som fladdrade genom skogsmörkret.

På sitt trygga, halft allvarliga, halft lekande sätt berättade han detta. När Thora hörde honom, blef hon till mods, som när hon talade med folket på gården. Hon visste ej rätt, om han dref gäck med henne eller menade allvar. Men det Bruce berättade, stämde på ett förunderligt sätt väl tillsammans med trakten, genom hvilken de gingo. Dunkel låg bokskogen rundt omkring dem, länge hade de vandrat. Thora hörde mannen säga, att han tagit en omväg med flit, för att de skulle få se mera af skogen.

»Skogen?» svarade Thora halfhögt och frågande.

»Ja visst,» kom svaret, tryggt och leende. »Ser du ej, att vi äro midt i skogen?»

»Jo visst,» skyndade sig Thora att svara. Men för henne var detta icke skogen. Det var bokskogen väl, men icke skogen. Som hon gick här, kom hon att tänka på, att skogen skulle hon aldrig få se mera. Som ett stygn innerst inne i bröstet kände hon det. Och medan hon kände detta, såg hon framför sig skogen, sådan hon mindes den. Rundt om henne doftade kådan, granskogens hela atmosfär omgaf henne. Hemlighetsfull och mörk, ständigt grön, ständigt sig lik såg hon den, såg den vid sommartid, då små tysta kvitter från fåglar afbröto stillheten. I luften hördes myggornas surr, långt bort slog orren, hvisslade spillkråkan. Genom hennes själ drog en här af minnen, som förde henne ut öfver en klar, spegelblank vattenyta, öfver hvilken änderna lyfte. Thora lyfte i sin tur ögonen och såg sig omkring. Pröfvande såg hon långt in under bokarna. Fastän man var midt i november, hade bladen ännu icke fallit af. Tunga och bruna fyllde de trädens kronor, på hvilka solen sken klar, under träden låg marken mörk, icke ett spår var att se af mossa eller gräs, i ett oändligt perspektiv snodde sig de gamla bokarnas gråa grenar, så långt ögat kunde nå. Thora såg på allt detta och märkte att hon därvid ingenting kände. Hon tänkte på, att som de nu gått, visste hon icke hvar hon var. Ensam skulle hon aldrig kunna hitta tillbaka. Vilsen och ensam kände hon sig. Vägen bar nu uppför. När de gått ännu ett stycke, ljusnade skogen, framför dem låg himlen blå och klar med strödda hvita moln, hvilka tycktes stå stilla. Bruce förde henne uppför en lång backe och bad henne se nedåt. En hisnande afgrund öppnade sig fram för dem. Djupt nere i densamma gick bäcken. På båda sidor om densamma bredde sig branterna med sina brungråa kullerstenar, lösslitna en gång i urtiden af eld eller is. Midt i sluttningen djupt under dem reste sig en ensam jättebok, i hvilkens runda krona de nu blickade ner. Thora förstod, att de på en omväg nått den höjd, till hvilken de för en stund sedan blickat upp. Hennes ögon mötte mannens. Hon såg dem stråla emot sig i ett slags tyst, inåtvänd hänryckning. Utan att säga något, tog han hennes arm och förde henne till en annan utsikt. Där bad han henne se åt den andra sidan rätt fram emot solen.

Milsvidt sträckte sig landskapet framför dem, en ändlös slätt med oändlig blånande horisont. Gårdar och byar lågo strödda öfver denna slätt, kyrktorn reste sig ur kala träddungar. Som ett glänsande band lyste ett stycke af Helgaån fram. Långt bort i fjärran hördes ljud som af kyrkklockor.

»Detta är mitt land,» sade han, »Det, jag talar med dig om. Det, jag ville visa dig.»

Omedvetet blef Bruces stämma högtidlig och hans drag fingo något andaktsfullt och drömmande, som gjorde hans ansikte nästan vackert. Aldrig hade Thora trott, att hans drag kunde lysa så. Att det öfver hufvud hos hennes man skulle finnas något, som man kunde kalla vackert, därpå hade hon aldrig tänkt. Nu såg hon det, och i samma ögonblick förstod hon, att i det, som färgade hans kinder och gaf hans blick glans, däri skulle hon aldrig kunna taga del. Vackert var allt, hvad hon såg. Thora förstod, att det var vackert. Men till hennes själ talade det icke. Den hade hon lämnat kvar i den riktiga skogen, som växte ned emot den spegel blanka, vida sjön.

Bruce märkte först icke detta. Inför denna anblick var han så fylld af sin egen känsla, att han ett ögonblick nästan glömde Thora, för hvilkens skull han dock gått hit upp.

»Hit går jag hvarje söndag, när jag icke åker till kyrkan,» sade han. »Något vackrare finns icke.»

Först när han uttalat dessa ord, märkte han, att Thora stod tyst.

»Är här icke vackert?» sade han en smula otåligt.

Han ville icke ens tänka sig möjligheten, att hustrun icke såg trakten med samma ögon som han själf.

»Jo,» svarade Thora. »Här är vackert.»

Men hennes röst hade ingen klang och hennes ansikte lyste icke. Bruce märkte detta, och det var, som om någonting i hans egen känsla kyldes af. Snabbtänkt var han eljest icke. Men när något berör det innersta hos en människa, blir stundom äfven den långsammaste rörlig och förstår instinktivt. Därför förstod Bruce, utan att ett ord blifvit sagdt, något af hustruns känslor, och det föreföll honom, som utstrålade kyla från hennes person. En hvass misstanke, som sved och gjorde ondt, vaknade inom honom, misstanken, att hustrun gifvit honom sitt ja-ord tvungen eller med motvilja. Bruce gjorde sitt bästa att förjaga denna känsla. Men det lyckades honom dock ej förhindra att i hans röst låg något af bitterhet, när han svarade:

»Kanske behöfver man tid för att vänja sig vid att se detta.»

Utan att säga mera gick han ned utför den smala stigen, som följde branten och ledde rakt ned till bron, under hvilken bäcken forsade ned.

Thora följde honom tyst, snart låg skogen bakom dem, och på kullen midt öfver åkern syntes det låga envåningshuset med sitt höga tak och lindarna omkring det. Kalt och ensamt låg det nu i vinterskruden, och Thora kände, att hade hon haft någon att tala med nu, skulle allt ha blifvit bättre. Tyst gick Bruce bredvid henne, fasta och tunga ljödo hans steg emot den tilltrampade marken. Envist såg han framför sig, och Thora kunde märka, hur musklerna i hans kraftiga ansikte liksom hårdnat.

På eftermiddagen tog han vagnen och åkte ensam bort. Hvart han for, sade han icke.

---