Thora/3-4
| ← III. |
|
SLUTET → |
IV.
Striden mellan Thoras föräldrar och Bruces
släkt blef hård och långvarig. Till en början
fördes den i bref mellan gamla fru Bruce såsom
talman för Johan Bruces barn och kaptenen
såsom Thoras fader.
Gamla fru Bruce fick nämligen kännedom om Thoras afresa genom hushållerskan. När kusken återkom med vagnen och hästarna, utan att han kunde gifva besked om, när matmodern ärnade återvända till hemmet, tyckte sig den hederliga tjänarinnan nämligen icke kunna stå till svars för att låta den döde husbondens släkt längre vara okunnig om det passerade. Samma dag hon mottagit brefvet, kom också den gamla frun åkande. Visserligen ställde hon sig så, som hade denna resa mellan henne och svärdottern varit en aftalad sak. Lugnt och sakligt afhandlade hon denna resa i allas närvaro. Men det var dock ingen, som lät bedraga sig af detta spel. Säkrare än någonsin föll sanningen i dagen, och i huset gick talet om, att Thora rest, därför att hon tagit mannens död som en lycka och icke vågade visa detta för dem, bland hvilka hans minne var älskadt. Vissheten härom blef ännu större därigenom att fru Bruce, när hon kom , medförde stor packning som för en längre vistelse på gården. De rum, hon bebott före sonens myndighetsålder, lät hon också återställa i sitt förra skick, och tog dem sedan i besittning.
Från Akerup aflät också den gamla frun sitt första bref till Moheda gård, och när hon då skref, vände hon sig icke till Thora själf, utan till hennes fader, den gamle kaptenen. Brefvet var kort och korrekt, innehöll hvarken något beklagande af det skedda eller några närgångna frågor. Hon sade sig blott vilja veta, när Thora ämnade återvända. Och förklarade sig anse det helt naturligt, att Thora under sin tunga sorgs första dagar känt behof att träffa sina föräldrar. Om det påfallande i, att Thora hållit sin afresa hemlig och rest med två späda barn, utan att ens medtaga en tjänarinna till hjälp, innehöll brefvet icke en rad.
Kaptenens svar var i hans eget tycke ytterst diplomatiskt. Äfven han undvek att beröra de ömtåliga punkter, som den gamla frun funnit klokast att förbigå nu vid förhandlingarnas början. Han svarade kort och godt att Thora var sjuk och behöfde vård i föräldrahemmet, samt att hon icke kunde lämna besked om, när hennes hälsa tillät henne att återvända.
Så långt var allt i kaptenens skrifvelse korrekt och oangripligt, men i sitt hjärtas fullhet, tillade han mot slutet en försäkran om, att han som far skulle göra allt för att hjälpa dottern öfver denna svåra tid, samt att hon nu framför allt behöfde ro och icke fick störas af upprifvande korrespondens. Denna sista del af brefvet bidrog i hög grad att skärpa tonen i det svaromål, som gamla fru Bruce omedelbart därpå afgaf. »Är Thora verkligen så sjuk, att hon icke ens tål att oroas af ett bref,» skref hon, »kan jag ej finna annat, än att hon gjort rättast att stanna hemma, till dess att sjukdomen blifvit botad. Därigenom hade hon undvikit att kasta en oförtjänt skugga på en man, som valt henne af kärlek, och om hvilken icke ens hans fiender någonsin haft annat ondt att säga, än det som kan sägas om oss alla, nämligen att vi äro skröpliga människor inför Gud. I många år, innan detta giftermål, hvilket jag i mitt sinne mer och mer börjar kalla olycksaligt, kom till stånd, har jag skött detta hus för honom. Och att jag efter hans tjugufemte år lämnade honom ensam, för att han skulle komma att mera än eljest längta efter en hustru, har jag mera än en gång ångrat — och det blodigt ändå. Väl vet jag ej mycket om det, som hör till gårdens yttre skötsel. I sådant tog min salig son icke råd af någon, icke ens af sin mor. Men lägger Herren den plikten på mina skuldror, vill jag försöka fylla den också, så länge hälsa och krafter stå bi. Och alltid hade jag tänkt att jag skulle få hjälpa Thora, som jag i sin tid hjälpte Johan, då han och jag lefde ensamma här och ingen främmande kommit emellan oss, och som jag äfven senare gjorde och aldrig uraktlät. Men aldrig kunde jag inbilla mig, att jag skulle sitta här ensam och behöfva skrifva efter en sonhustru, som lupit bort från sina plikter och gjort sitt äktenskap till en visa i hvars mans mun.»
Så började denna skriftväxling mellan Johan Bruces familj och Thoras, och medan den på gick, tynade den lille nyfödde bort och dog. Han begrofs på kyrkogården i den socken, där Thoras föräldrar bodde. Denna händelse ökade ännu mera förbittringen inom familjen Bruce, där Thora själf städse varit en främling, och den uppfattningen gjorde sig där gällande, att hade modern ej företagit den öfverilade resa, som hon gjorde, skulle det klena barnet mycket väl kunnat repa sig och blifva vid lif. Efter denna händelse insjuknade Thora emellertid på fullt allvar i en långvarig feber, om hvilkens egentliga karaktär läkaren emellertid icke kunde gifva något riktigt besked. Hon repade sig långsamt, och när hon åter kunde deltaga i andras sysslor och intressen, var det redan långt lidet på nyåret.
Då bad Thora att få del af hvad svärmodern och släkten hade skrifvit och föräldrarna meddelade henne också detta. Dock undanhöllo de henne i början själfva brefven och bådo henne nöja sig med de berättelser om deras innehåll, som de själfva gåfvo. Men Thora gaf sig ingen ro, förrän hon fått läsa alla brefven, ett efter ett, ord för ord. När hon så gjort, tog hon brefven själf i förvar och låste sig sedan inne på det lilla gästrummet uppe på vinden, hvilket iordningställts åt henne och hennes förstfödde, Hans.
Där tog hon fram papper och penna och skref själf svar på det sista brefvet.
Så lydde, hvad hon skref:
- Kära och vördade svärmoder!
Jag har legat länge sjuk, och förrän idag har jag ingenting fått läsa af hvad svärmor skrifvit om mig, utan min far har besvarat alltsammans. Därför har jag ej heller kunnat skrifva förr. Men under det att jag blifvit friskare, har jag börjat på att kunna tänka bättre, och jag förstår då, hur orätt jag har gjort, och att alla andra också måste ogilla mig. Det är tungt att känna detta. Ingenting kan säkert vara tyngre. Och jag vet icke något att säga till mitt försvar.
En sak vill jag ändå få säga svärmor, inte för att urskulda hvad jag felat, utan för att svärmor skall kunna tänka på mig utan att döma mig för hårdt. Och det är, att jag tycker, att jag länge har varit sjuk, fastän jag först nu förstått det riktigt, nu när jag börjar att åter vara frisk. Och när jag tänker på honom, som nu är död, vill jag bara gråta. En mycket bättre hustru än jag var eller någonsin kunde bli, borde han ha haft. Ingen vet bättre än jag, att han hade förtjänt det.
När jag for hemifrån nu, som jag vet, att jag inte borde ha gjort, då var min orätt ändå mindre, än hvad den för andra människor måste synas. Orätt gjorde jag när jag kände, att jag gick hvar dag och blef sjukare och inte vågade säga det till någon, icke ens till Bruce. Under de sista åren var jag aldrig mig själf, och hvar för så var, kan jag icke säga. Något namn på min sjukdom känner jag icke heller, och just det att jag icke visste, hvaraf jag led, men dock aldrig kände mig frisk, kom mig att blygas, så att jag teg inför alla. Men svärmor måste tro mig, när jag säger, att när Bruce kom hem sista gången och allt det värsta började, då förstod jag icke riktigt klart, hvarken hvad som skedde omkring mig eller hvad jag gjorde och tänkte själf. Det var, som om mitt förstånd varit förmörkadt. Hur jag höll mig uppe, så att ingen märkte, hur borta jag var från alla och allt, det fattade jag aldrig. Jag tyckte, att alla måste se på mig, att jag icke var som en af dem, och att jag ensam icke förmådde fatta hvad som händt, mycket mindre känna den sorg, som alla främmande erforo, hvilka blott kommit i beröring med honom, som var död, alla utom jag. Det var mitt värsta, att jag ingenting förmådde känna då, att världen var som död för mig, och att den mest döda i denna döda värld, var jag själf. Därför lämnade jag också hemmet som jag gjorde. Ty jag kunde ej annat.
Men att jag for, var icke min värsta synd. Min värsta synd var, att jag icke ens förmådde sörja, som den sämsta bland alla dåliga kvinnor dock förmår. Därför var det ifrån min egen skräck öfver mig själf som jag flydde. Först nu, när det börjar klarna inom mig, och jag åter känner hur jag börjar bli frisk och sund, då kommer allt det tillbaka, hvaråt jag ännu icke kan gifva ord. Då skall också den dag komma då jag börjar känna den sorg öfver mig själf, hvilken skall göra mig ren och god, som jag var förr. Nu har jag hvar dag bedt Gud att jag snart måtte bli så frisk igen, så att jag kan återvända. Ännu kan jag det icke. Ty jag vet, att lämnade jag mitt hem nu, då skulle förlamningen komma öfver mig igen, så att jag icke längre såg mina plikter eller mäktade utöfva dem.
Därför ber jag svärmor att tro mig, när jag säger, att allt detta är ärligt menadt och sant. När våren kommer tror jag, att jag skall komma med den, och då skall Hans följa mig. Sedan skall jag stanna hos honom, så länge han behöfver mig, och när han blir stor en gång, skall han kanske vilja gifva mig en plats hos sig, äfven om han icke behöfver mig längre.
Det är mycket jag ber om nu, när jag ber svärmor stanna hemma denna tid, till dess jag kan komma tillbaka, för att fylla de plikter, hvilka jag låtit ligga. Jag vet också, att jag icke förtjänar det. Jag har läst alla brefven nu. Först tyckte jag, att mycket däri var hårdt, och att så mycket ondt kunde jag ändå icke ha gjort. Men jag har tänkt på alltsammans sedan. Och jag tror nu, att jag skall äga kraft att böja mig under det, som är sanning, och erkänna det.
Nu sänder jag min ödmjuka dotterliga hälsning och Hans hälsar farmor genom