Thora/4-1
| ← IV. |
|
SLUTET.
Oförberedt hade Konrad Olthov mött Thoras vagn. Som en syn, hvilken kommit och gått, hade den försvunnit. Hennes närhet hade uppskakat honom, redan den, och väckt minnen. Hennes sorg och hjälplösa ensamhet förstod han först när hon var borta, och han själf stod kvar, blickande efter vagnen, hvilken försvann där den långa backen svängde utmed sjön. Då steg åter Konrad Olthov till häst. Men till doktorsgården, där han tänkt besöka sin fästmö, red han denna gång icke. På den smala skogsstigen, som går fram under de glesa tallarna, vände han in och lät hästen gå i skridt, medan han själf tankfull och drömmande lät sig viljelös föras fram på de kända skogsvägarna. Ett par timmar senare ställde han själf in hästen i stallet och gick med betänksamma, långsamma steg vägen förbi inspektorsflygeln och fram emot Granås gård.
Thora hade återkommit i hans tankar, Thora, som han trodde sig länge hafva glömt. Thora, i hvilken han länge sett den overkliga drömmen, som han hyst, blef för honom åter en lefvande verklighet, som var honom nära. Och Thora var fri.
Hösten gick emellertid, och Konrad Olthov fortfor med sina besök i doktorsgården som förlofvad man. Men ingen önskan yttrade han att påskynda giftermålet, och doktor Hesse å sin sida var alltför mycket världsman för att i detta hänseende uttala några direkta önskningar. Men de, hvilka sågo de båda unga tillsammans, lade märke till att någonting emellan dem måtte ha brustit. Folk började säga om de båda trolofvade, att de sågo omaka ut, och ingen, som förr sett dem tillsammans, kunde förstå, hvarifrån detta nya och främmande drag i bådas väsen hade kommit.
Isynnerhet var det påfallande, att Edith Hesse såg ut att vara mera kär i sin fästman, än han var i henne. Detta var föremål för många utläggningar och samtal i hela trakten, och skarpa voro de omdömen, hvilka fälldes om den unge mannen, som icke bättre förstod att värdera den lycka, han vunnit. Hvar man kunde ju se, att den stackars Edith bleknade och föll af, och när hon trodde sig osedd, kom det gärna öfver hennes ungdomliga ansikte ett uttryck, som grubblade hon öfver någon olöslig gåta.
Konrad märkte själf detta, och det pinade honom outsägligt. Det föll honom icke in, att Edith hade någon anledning att vara honom gramse. Ty han visste med sig själf, att han icke hade någon tanke på att deras förbindelse skulle brytas. Mötet med Thora hade blott på något sätt kommit i vägen för alla de planer, han dittills hyst. Att återställa den gamla gården i dess forna skick och gifva husfolket en matmor, syntes honom icke längre hvarken så viktigt eller brådskande. Det enda, som nu syntes Konrad Olthov viktigt, var Thoras öde, och så helt var han uppfylld af tanken därpå, att allt annat gled bort från hans synkrets, som funnes det alls icke till.
Ingenting berättade han emellertid härom för fästmön, men en morgon i december, när snön nyss fallit, lät han spänna för kappsläden och bära ned den packade nattväskan. Hvart han ämnade sig, förtrodde han åt ingen, gaf blott besked om, att han ämnade vara borta ett par dagar. Den väg han for var densamma, hvilken Thora två månader förut farit med sina barn.
Och nu börjar det, hvilket klingar som en saga i denna sannfärdiga berättelse om två människors lefnadsöden. Höljd i dunkel är sagan, fastän knappast ett femtiotal af år lagt sig mellan den tid, då det passerade, och den, då vi efter lefvande ännu lyssna till densamma.
Konrad Olthov for alltså för att se Thora än en gång. När det skett, ville han återvända hem, hålla bröllop och blifva en förnuftig man, som glömde ungdomens drömmar. Sådan makt hade dock drömmen ånyo fått öfver honom, att där han nu körde fram, lyssnade han icke till bjällrornas muntra klang, ej heller lade han märke till den solglittrande snön, hvilken täckte granskog, björkar och mark, ej heller njöt han af den raska farten. Han lät hästen löpa, som den kunde bäst, och medan de små gårdarna utmed vägen och de snötäckta gärdena emellan dem försvunno, susade i hans öron minnet af en gammal saga, hvilken han läst eller hört som barn. Hvilketdera kunde han icke rätt erinra sig.
Det var om ungersvennen, hvilken trolofvat sig med en flicka, som dött. Med ed hade han bundit sig vid henne, och eden lydde så: att icke ens döden skulle kunna öfvervinna deras kärlek. Men åren gingo. Blekare och blekare blef minnet af henne, som dött. En dag föll ungersvennen för frestelsen att bryta sin ed och glömde den kärlek, han svurit skulle vara evig, för en ny kvinna, hvilken slumpen förde i hans väg, och som skänkte honom sitt hjärta och sin hand. Men den dag, då han skulle föra sin brud till altaret låg han kall i sin säng. Och folket sade, att den döda bruden, hvilken i lifstiden mottagit hans ed, kommit och hämtat honom.
Denna saga ljöd i Konrads öron nu, när han åkte fram mot Thoras hem, och i hans inbillning förändrades sagan, så att Thora blef den döda bruden, hvilken tagit hans ed, och ungersvennen var han själf. Konrad Olthov lefde ej längre i verklighetens värld. Han vandrade ej ens längre på jorden. Lagar, sådana de skrifvas för människor, behärskade honom icke mera. Oåtkomlig kände han sig för deras välde och mening. Thoras giftermål blef för honom detsamma, som att hon varit död. Att hon nu åter var fri, förvandlades i hans sinne därtill, att hon ånyo blifvit lefvande och kräfde honom tillbaka. Att Thora måhända aldrig älskat honom, såsom han älskat henne, förgat Konrad. Att han i sitt hjärta en gång förebrått Thora för svek, därför att det var hon, som glömt honom och tagit en annan man, mindes han icke längre. Hvad han själf drömt och tänkt, när han fäste sitt lif och sin framtid vid en kvinna, försvann i samma glömskas djup, där allt, hvad han upplefvat, kokade och sjöd, förbrännande det som varit.
Ingenting såg han klart framför sig. Ingenting visste han eller förstod. En obetvinglig makt dref honom framåt. Mil efter mil sprang hästen, lätt gled släden fram öfver snön, hvilken fallit på barfrusen mark. Snart öppnade sig Vätterns vida yta med den frusna randen kring stränderna för den åkandes syn. Vägen böjde af ned mot kaptensbostället, där Thoras föräldrar bodde. På gården, där släden stannade, lyste domherrarnas bröst röda mot den hvita snön. Utan alla förberedelser steg Konrad in och mötte de båda gamla. På sina vanda platser i hvardagsrummet sutto de, fru Dortha vid sin stickning, kaptenen lutad öfver en tunn räkenskapsbok. Båda sågo äldre ut och mera bekymrade, än Konrad visste sig hafva sett dem. Konrad satte sig ned och fick veta, att Thora låg sjuk i det lilla gästrummet uppe på vinden.
Då först kom det i Konrads tanke, att han icke visste, huru han skulle förklara sin därvaro. Något försök därtill gjorde han ej heller, satt blott och samspråkade med de båda gamla, som orden föllo sig bäst. Till sist talade kaptenen och fru Dortha ensamma, och Konrad satt tyst och hörde på. Sedan de öfvervunnit sin förvåning öfver den unge mannens besök, började de båda gamla att känna glädjen öfver att få meddela sig. Konrad Olthov var familjens vän allt sedan den tid, då de lyckliga dagarna voro i flertalet. För kaptenen var det godt att få berätta. Därför berättade han sina egna bekymmer och allt hvad som händt. Fru Dortha inflikade ett ord då och då, när kaptenen glömde något eller blef för häftig i sin afvoghet mot dem, hvilka gjort dottern ondt.
På så sätt fick Konrad veta allt det, som hade händt Thora, och när aftonen var inne, föregaf han, att han ämnade fara vidare till en uppgifven gård norrut vid Vättern . Ett ögonblick var Konrad åter helt inne i verklighetens värld. Hela detta besök begynte plötsligt att trycka honom, och de båda gamlas vänliga ögon, som frågande riktades emot hans, gjorde honom orolig. Men utkommen på stora landsvägen, lät Konrad hästen vika af åt söder i stället för mot norr. Hela den långa väg, han förut rest, for han tillbaka. Långsamt gick hemfärden. Ty hästen var trött. Och det var sent på natten, när Konrad såg den höga byggningen på Granås skymta mot stjärnhimmelen. Utan att väcka någon kom han in i sitt rum. Och allt hvad han genomgått och sett sedan barndomen blef denna natt sällsamt lefvande omkring honom.
Efter denna dag blef det Konrad svårare än förr att dölja för sig själf, att kärlek till den kvinna, som var hans trolofvade, hyste han icke. Att han aldrig älskat Edith, blef honom brännande klart. Men så djupt satt pliktkänslan inom honom, att det aldrig ett ögonblick föll Konrad in, att han på grund häraf skulle bryta sin trolofning. Sådant föreföll honom vara ett svek. Och han sade sig själf, att det var hans plikt att göra Edith lycklig, som han lofvat, och som hon väntade af honom. Blott ett ville han. Han ville få vänta, uppskjuta en smula. Det, som skulle ske, syntes honom vara ett stort offer, hvilket han icke kunde och icke ville skjuta ifrån sig. En gång skulle det kräfva honom helt. Innan dess begärde han ingenting annat än en kort frist, en smula anstånd, en mellantid, under hvilken han fick gå sina egna vägar och komma till ro med sig själf.
Konrad Olthov ville återse Thora, innan han gick att hålla bröllop. Endast se henne en enda gång för att få säga henne farväl. Sedan skulle Thora vara borta ur hans lif liksom han ur hennes. Modigare än förr skulle han då själf gå in i det nya, som väntade honom.
Så kom julen, och på juldagens morgon körde Konrad Olthov släden för sin fästmö på vägen till julottan. Rundtom på vägarna skymtade de fladdrande ljusen från brinnande facklor, bjällror klingade, muntra tillrop hördes, hästar gnäggade som smittade af människornas glädje. Aldrig tyckte sig Konrad ha känt en så hel och full julstämning. Bredvid sig såg han Ediths ansikte, omgifvet af pälsverk och rodnande af kylan. En varm känsla vaknade inom hans själ, en sådan, som mannen känner, när han vet sig stark, och att hans kära kan trygga sig till honom. Medvetandet om att det var ett offer, han tänkte bringa henne, gjorde den unga flickan blott ännu mera dyrbar i hans ögon. Konrad tyckte, att som de foro nu, skulle de följas åt alltid. Den lycka, han drömt om en gång, skulle han jorda för Ediths skull och genom själfva offret vinna en ny och större.
Så öfverspändt tänkte och kände Konrad Olthov denna juldagsmorgon. I kyrkan togo de båda förlofvade efter ortens sed plats på olika sidor om den smala midtelgången. Full af folk var den lilla träkyrkan, flämtande brunno ljusen i den vinterkalla luften, stark ljöd orgeln till julpsalmen: »Från himlens höjd oss kommen är.» Konrad satt på den plats, där hans fader setat före honom, i den bänk, som ännu var prydd med släktens gamla namnchiffer med kronan öfver, och han tänkte på, att lång tid skulle icke hinna förgå, innan Edith som hustru intog platsen vid hans sida här, i hemmet, ute och inne, öfverallt.
Och innan dess. —
Varm steg plötsligt tanken på Thora upp inom honom, blandades med sången och orgelns toner, flöt samman med den stora, underbara stämningen, hvilken julmorgonen förde med sig. Som bergtagen i dessa stridiga känslor, satt Konrad i fädernas gamla kyrkbänk, och först när prästen sade sitt amen och sången började på nytt, spratt han upp ur drömmen och såg, hur morgondagern började segra öfver de flämtande kyrkljusen.
På återvägen var han fåordig eller tyst, och när han ändtligen kom att se åt det håll, där Edith satt, märkte han, att hennes läppar darrade, och att gråten var nära att bryta fram. Då gjorde Konrad våld på sig själf, och i det han tvang sig till ett leende, slog han armen om fästmöns lif och kysste henne. Därpå lät han hästen löpa genom granskogen, bakom hvilken morgongryningen lyste röd öfver snön.
En långsam, tung juledag blef detta för Konrad. Timmarna släpade sig fram, och när middagen var äten, och doktorn tog sin middagssömn, blefvo de båda unga ensamma. Sida vid sida sutto de i den låga soffan i förmaket, och framför dem brunno grenljusen, som blifvit flyttade in ifrån middagsbordet.
Då reste sig plötsligt Edith upp i soffan och såg på sin trolofvade.
»Ångrar du, att du trolofvat dig med mig?» sade hon.
Hennes läppar skälfde, och ögonen brunno sällsamt.
Konrad kände att han skiftade färg. Själf trodde han sig hafva rodnat, men i stället hade han blifvit hvit som lärft. Oförberedd som han var på frågan, fann han intet annat svar än detta:
»Hvarför frågar du så?»
Härpå svarade Edith icke. I stället sade hon lugnt och, som det föreföll Konrad, kyligt:
»Är det så, då ber jag dig, att du säger mig det, innan det blir för sent.»
»För sent?»
Han upprepade orden, men visste själf icke, hvarför han gjorde så, eller hvad han sagt.
»Ty eljest kommer jag att hålla af dig för mycket.»
Ingenting förstod Konrad af detta mer än ett: att han icke kunde döda den unga flickan med att säga henne sanningen. Därför drog han henne till sig, tala kunde han icke, och Edith lät villigt smeka sig till ro. Till sist lyfte hon sitt hufvud från hans bröst, och hett brände hennes ögon mot fästmannens, när hon sade:
»Om du skulle älska någon annan än mig, då skulle jag döda mig utanför din egen dörr. Öfver mig skulle sedan ingen annan våga att gå in till dig.»
Konrad betraktade häpen den unga flickan. Som om han aldrig sett henne förr, sådan hon verkligen var, såg han henne, och när Edith märkte, hur allvarlig han blef, lutade hon sig fram och log:
»Älskar du kanske en annan?» sade hon segervisst. Det fanns icke skugga af tvifvel eller misstro vare sig i hennes ögon eller i hennes röst.
»Nej,» svarade Konrad hastigt. Och när han svarade så, trodde han själf, att han talade sanning. I detta nu var Thora död för honom . Och hans beslut att glömma henne stod fast. Renad och luttrad var han beredd att bära den börda, som lifvet lade på hans skuldror.
Konrad visste ej, hvad han gjorde, då han trots allt detta vidhöll sin föresats att ännu en gång återse Thora. Men tanken härpå ville icke lämna honom, och det föreföll Konrad, som gjorde han detta endast därför att detta sista möte skulle göra honom fri när han gick till mötes det nya lif, som nu väntade honom. Det var som hade han i och genom detta möte begärt ett tecken af Gud.
En vinterdag var det med barmark och frost efter långa dagar af regn och blåst, som han satt i giggen och ånyo körde den långa vägen till Thoras hem. Han kom dit vid middagstiden, och på eftermiddagen gingo Thora och han ut, följande sin ungdoms vägar, samtalande om Konrads förestående giftermål och om den framtid, hvilken väntade Thora som änka på Akerups gård. En vecka innan Konrad kom hade Thora afsändt sitt bref till svärmodern, och då de nu gingo tillsammans, kände båda, att det var till afsked.
Ingendera påminde den andre om vandringen den vintermorgon, då Konrad for ut i kriget, genom den täta tallskogen bortom Akerups gård. Men båda tänkte därpå, och båda kände, hur olika allt blifvit under den mellantid, som förgått. Allt längre in under de höga granarna vandrade de vid hvarandras sida. Marken, på hvilken de gingo var hård. Kölden hade förvandlat skogens mossa till ett bärfast golf, där de kunde gå fram öfver allt som på banade stigar. Öfver deras hufvuden susade granarna, och öfver Vättern, som skymtade genom skogsdunklet föll det kalla glittret från februarisolen, hvilken gick ned i ett dis af guldviolett.
Här brast bekännelsen om hans kärlek fram öfver Konrad Olthovs läppar. För första gången tyckte han sig se klart, i allt det som var. Här berättade han om hvad han kände för Thora, och hur han kommit att fästa sig vid en annan, berättade, icke för att vinna något, icke för att nå en ändring i sitt öde, icke för att gripa lyckan. Berättade endast därför, att han ej kunde annat, och därför att han en gång behöfde se sitt eget lif i ansiktet och veta, att denna enda kvinna han någonsin älskat, åtminstone en enda gång fick taga del i detta öde och se det som han. Medan han talade, kände han det, som bad han äfven Thora om förlåtelse för något svek, som han, utan att vilja det, mot henne hade begått.
Medan han talade blefvo Thoras steg långsammare och Konrads egna med hennes. Hans ögon föllo på Thora, där hon gick vid hans sida, och Konrad såg då för första gången, hur tärd hon såg ut, och hur åldrad hon blifvit. Ansiktet hade fått fina rynkor, och hyn var icke längre så frisk som förr. Just därför blef hon honom än mera kär. Det var, som hade hon lidit allt det, hvarom hennes anlete bar vittne, för hans skull. Aldrig kunde han göra det godt igen. I detta ögonblick föreföll det Konrad, som var det han, hvilken en gång öfvergifvit Thora och icke hon honom. Inom sig återfann han sin gamla känsla, att Thora var ett barn, hvilket intet annat skydd hade i världen än honom själf. Oerhördt, omöjligt, öfver alla gränser syntes det honom, att också han skulle gå bort och lämna henne ensam.
Men Thora trampade den isfrusna marken under granarna lyckligare, än hon någonsin gjort. Någon fanns dock, som älskade henne, någon, som alltid älskat henne, som ingenting ondt hade att säga om henne, och som burit hennes bild i sitt hjärta under alla dessa år, då hon trott sig vara allena och icke varit det. Hvad brydde det henne nu, att hon aldrig skulle nå lyckan! Hvad gjorde det, att lifvet, som väntade henne, var ödsligt och långt! Hvad brydde henne sorger och lidande, människors dom och allt, som förr synts henne tungt!
»Säg inte mer,» sade Thora.
Och när hon sagt så, lade hon sin hand på Konrads arm, som hon gjort den gång, då de senast skildes. Hon tvang honom att vända om. Ty skogen mörknade omkring dem. Tillbaka gingo de, stigarna skulle Thora ha funnit i kolsvarta mörkret, här där hon var hemtam.
Och som de gingo, började äfven Thora att berätta. Konrad lyssnade till hvarje af hennes ord, och medan hon talade blef han själf lugnare. Thora hade inga kärleksord att säga honom. Ty hon hade aldrig älskat. Det människor kalla kärlek, hade hon aldrig känt. Och utan att hon visste det, hade hon kommit öfver den gräns, där blodets längtan tystnar. Hon var blott lycklig, emedan hon fått veta, att någon fanns, som älskade henne, och hennes lif alltså ej varit så öde, som hon själf hade trott. Tacksam var hon som inför en stor gåfva, hvilken hon oväntadt fått och aldrig vågat begära. Ingenting störde henne nu, icke ens tanken på, att han, som nu gjorde henne lycklig, lidit för hennes skull. En sådan tanke blef henne icke ens medveten. All jordens lidande försvann ur hennes känsla inför denna mäktiga stundens lycka, hvilken hon erfor för första och enda gången, nu när allt var för sent.
Buren af denna känsla berättade Thora om sig själf, berättade, hur mannen dött, och hur öfvergifven hon blifvit, hur hon rest som ett sjukt barn, hvilket söker hemmet, gjort allt, som ingen kunde förstå, och som aldrig kunde förlåtas.
Och inför Thoras ord kände Konrad, att något i hans egen smärta liksom minskades, förflyktigades och försvann. Obetydligare än han förut sett det, såg han sitt eget öde. Thora hade nu lagt sin arm helt in i hans, omkring dem tätnade allt mera mörkret, solen var länge sedan borta, och på himlen började stjärnorna blicka fram allt mer. Konrad och Thora gingo på kända vägar och kunde icke gå vilse. Deras ögon hade vant sig vid mörkret, och trädens konturer, som växte svarta fram ur skymningen, ledde deras steg. Från stranden ljöd det rasslande plasket af vattnet, som gungade upp öfver iskanten. När de lämnat skogen bakom sig, lyste ljusen ur kaptensgårdens fönster emot dem som fladdrande strimmor öfver den mörka gården.
Då stannade de båda för att taga farväl, och med många goda ord, önskade de hvarandra allt godt för hela lifvet.
»Nu träffas vi aldrig mera,» sade Thora.
»Nej,» svarade Konrad och log.
Lätt och enkelt syntes dem båda i detta ögonblick allt.
Sist bad Konrad Thora, att hon utan att säga något till de gamla skulle bära ut hans päls och piskan, så att han utan afsked kunde resa därifrån. Och Thora förstod, att Konrad från denna afton ville äga minnet af henne själf ogrumladt. Därför gjorde hon utan invändning som han önskade. Därefter spände Konrad själf för giggen och tände lyktorna. En stund senare åkte han ensam landsvägen fram.
Thora stannade icke för att se honom fara. I stället gick hon in till föräldrarna och berättade dem, att Konrad rest. De båda gamla läto sig nöja med hennes ord och utfrågade henne icke mera. Men när Thora gått till hvila, sutto de länge uppe och kunde icke förmå sig att skiljas för natten. Den fläkt, som nått dem från två unga människors öden, höll dem vakna. Och dock kände de intet vemod, blott något, som liknade en stor högtid, hvilken utan vittnen begåtts och dock aldrig skulle glömmas.
De gamla förstodo att tiga med hvad de visste. Och när Thora med sin gosse for åter till det hem, där hon upplefvat så tunga år, stod Konrad Olthovs bröllop i det trefna doktorshemmet. På aftonen förde han sin hustru hem till Granås, hvilket stod där som nytt. Själfva minnena från förfallets tid tycktes vara drifna på flykten. Hvit och mäktig reste sig den väldiga byggnaden mot granskogen i vårnattens ljusa skymning, medan fåglarna började kvittra mot solen, som snart skulle förgylla popplarna i den gamla allén.
Thora och Konrad träffades aldrig mera. Men med Thora hade försiggått en stor förändring. Den bygd, som förr väckt hennes skrämsel, fick hon väl aldrig kär som sin egen. Men hon blef bunden till den, som modern blir till den jord, hvilken hennes son en dag skall kalla för sin och odla. En god matmor blef hon för sina underhafvande, och när hon blifvit gammal på gården, och slättbon vant sig att räkna henne bland de sina, blef hon älskad af folket på det tysta, en smula karga sätt, som är slättbon eget. Långväga ifrån kommo män och kvinnor och sökte henne för att få hjälp och råd.
Thora hade uppgifvit sig själf och vunnit det, att andra människor prisade henne lycklig. De gjorde så, därför att hon intet kräfde för egen del, men gaf allt åt andra. När Thora någon gång satt ensam på verandan, där vildvinet nu växt så tätt, att det helt skymde utsikten, hände det henne ofta, att hon föll i tankar. Liden skar af utsikten, men öfver bokarna glänste aftonsolen. Då såg Thora ibland sitt eget lif så vackert, att hvad hon genomlefvat af ondt och godt klang emot henne som tonerna ur sång eller lyste som bilderna ur en saga. Och det kom för henne som ur en dröm, hvilken icke hade det minsta att göra med hvardagens allvar, att det högsta i lifvet, är det, som människan aldrig når, det som är öfver alla gränser. En gång hade hon stått detta nära. Mera når aldrig en människa.
Mot det minnet log hon ännu, när hennes eget lif gled ned emot aftonen.