Till jordens medelpunkt/Kapitel 05
| ← VAD CHIFFERSKRIFTEN BERÄTTADE |
|
PÅ VÄG → |
FEMTE KAPITLET
AVRESAN
Efter detta minnesvärda samtal hade jag fullkomlig feber. Jag störtade helt huvudyr ut ur min farbrors arbetsrum. På Hamburgs gator fann jag icke nog luft, och därför skyndade jag ned till Elbes stränder och vandrade i väg åt det håll, där den ångfärja lägger till, som förbinder staden med Harburgjärnvägen.
Var jag övertygad om det jag nyss hört? Hade jag icke låtit min farbror imponera på mig? Vad skulle jag väl tänka om hans beslut att begiva sig till jordens medelpunkt? Var det en dåres vansinniga spekulationer eller ett stort snilles vetenskapliga slutledningar, som jag nyss åhört? Var gick här gränsen mellan sanning och villfarelse?»
Emellertid hade jag följt Elbestranden och gått runt omkring staden. Jag gick längs hamnen och var snart inne på Altonavägen. Jag leddes av en aning, som visade sig riktig, ty snart fick jag se min lilla Grauben, som kom gående med lätta steg, på återväg till Hamburg.
»Grauben!» ropade jag på långt håll.
Den unga flickan stannade, kanske en smula häpen över att bli på detta sätt hejdad på öppna landsvägen. Med några steg var jag vid hennes sida,
»Axel!» sade hon helt förvånad, »Jaså, du kommer och möter mig. Det var hyggligt av dig.»
Men när Grauben tog mig i närmare skärskådande, kunde hon icke undgå att märka mitt oroliga och upprörda uttryck.
»Hur är det med dig?» sade hon och räckte mig handen.
»Med mig?» utropade jag. Och i en handvändning hade jag anförtrott min lilla vackra vierländska, hur landet låg. Hon gick tyst en stund. Klappade väl hennes hjärta lika fort som mitt? Jag vet det icke, men hennes hand darrade icke alls i min. Vi gingo en hundra steg utan att säga något.
»Axel», sade hon slutligen.
»Ja, Grauben!»
»Det blir en storartad resa!»
Jag spratt till.
»Ja, Axel, värdig brorsonen till en ryktbar lärd. Det är bra, att en man utmärker sig genom något stort företag!»
»Du avråder mig alltså inte?»
»Nej, kära Axel, och jag skulle gärna följa med dig och din farbror, om inte en stackars flicka bara vore till besvär.»
»Menar du verkligen det?»
»Ja, visst menar jag det!»
O, kvinnor, vad ert hjärta alltid är obegripligt! När ni inte äro de blygaste av alla varelser, äro ni stället de modigaste! För er betyda förnuftsskäl mindre än intet. Sedan jag omtalat för denna flicka, vad som helt upptog mina tankar, uppmanade hon mig att deltaga i expeditionen! Hon skulle icke dragit sig för det! Och hon uppmanade mig, som hon dock älskade!
Jag var förbryllad och, varför icke säga det, ganska skamsen.
Natten hade inträtt, då vi slutligen stodo framför huset vid Königsstrasse. Jag väntade, att allt skulle vara tyst och stilla, att min farbror skulle gått och lagt sig som vanligt och att Martha skulle gå och städa i matsalen.
Men jag hade icke tagit min farbrors livliga lynne med i räkningen. Jag fann honom hojtande och gestikulerande mitt ibland en skara bärare, som avlastade en mängd varor i portgången. Den stackars Martha visste ej alls, vad hon skulle taga sig till.
Jag stod häpen och kom mig först inte för att säga något. Slutligen framstammade jag:
»Vi ska alltså resa?»
»Ja, din olycksfågel, som ger dig ut och promenerar i stället för att hjälpa till!»
»Vi ska resa!» upprepade jag med svag stämma.
»Ja, i övermorgon bittida.»
Jag stod icke ut med mera, utan flydde upp på mitt rum.
Intet tvivel längre. Min farbror hade använt sin eftermiddag till att anskaffa en del av de saker och redskap, som behövdes för vår resa. Hela portgången var belamrad med stegar, knutrep, facklor, resflaskor, järnkrampor, hackor, järnskodda stavar o. s. v., en tillräcklig börda för åtminstone tio man.
Jag sov inte just lugnt den natten. När jag nästa morgon träffade Grauben, var det första hon sade:
»Axel, jag har haft ett långt samtal med min förmyndare. Han är en djärv forskare, en mycket modig man, och du skall minnas, att hans blod flyter i dina ådror. Han har för mig omtalat sina planer och förhoppningar, varför och huru han hoppas nå sitt mål. Han skall också nå det, därom är jag viss. O, Axel, det är stort att så offra allt för vetenskapen! Vilken ära skall icke tillfalla honom, men också dig, när ni komma tillbaka! Du skall då vara en man, Axel, hans jämlike med full frihet att tala och handla och… och…»
Den unga flickan rodnade och avslutade icke sin mening. Men ännu kunde jag icke riktigt tro, att vi verkligen skulle resa. Jag drog Grauben med mig till min farbrors rum,
»Farbror», sade jag. »Är det alltså bestämt, att vi skola resa?»
»Vet du inte det?»
»Joo», sade jag för att icke förarga honom. »Jag vet bara inte, varför vi behöva ha så bråttom?»
»Varför? För att tiden flyr med ohjälplig fart.»
»Men vi ha ju bara den 26 maj. Det är långt till slutet av juni!»
»Tror du då, att det går så lätt att resa till Island? Om du inte hade rusat i väg som en galning i går, skulle du fått följa med mig till Liffenders danska resebyrå, och då hade du fått se, att det bara är en båt, som upprätthåller regelbunden förbindelse mellan Köpenhamn och Reykjavik.»
»Än sen?»
»Än sen! Om vi skulle vänta till den 22 juni, komme vi för sent för att se Scartaris skugga smeka Snefels krater. Vi måste därför fortast möjligt begiva oss till Köpenhamn och därifrån försöka på något sätt komma över till Island. Gå nu och packa ned vad du skall ha med dig!»
Jag lydde, och snart hade jag med Graubens tillhjälp nedpackat vad jag nödvändigt behövde för resan.
Under dagens lopp inträffade allt flera leveranser av fysiska instrument, vapen och elektriska apparater. Den goda Martha höll alldeles på att tappa huvudet.
»Har professorn blivit tokig?» sade hon till mig.
Jag nickade instämmande,
»Och herr Axel skall med?»
Samma åtbörd,
»Vart bår det av?» frågade hon vidare.
Jag pekade mot jordens medelpunkt.
»Ner i källaren?» utropade den gamla tjänarinnan.
»Nej», sade jag slutligen, »ändå djupare!»
Kvällen kom.
»Precis klockan sex i morgon bittida resa vi!» sade min farbror.
Hela natten drömde jag om bottenlösa avgrunder. Mitt huvud svindlade, Jag kände mig fattad av min farbrors kraftiga hand, bortsläpad, neddragen i djupet. Jag störtade ned i bråddjup med den oupphörligt tilltagande hastigheten hos kroppar, som falla fritt i rymden. Hela mitt liv var ett enda, ändlöst fallande.
Jag vaknade klockan fem, trött och medtagen. Jag gick ned i matsalen. Min farbror satt till bords. Han riktigt kastade i sig maten, och jag betraktade honom nästan med fasa. Men Grauben var också där, därför sade jag ingenting. Äta kunde jag emellertid icke.
Klockan halv sex hördes rullandet av hjul på gatan. En stor vagn anlände för att föra oss till Altona-järnvägen, och snart var den fullastad med min farbrors saker.
»Än din kappsäck?» sade han till mig.
»Den är färdig», svarade jag med hjärtat i halsgropen.
»Spring upp efter den då, eljest blir det ditt fel, om vi komma för sent till tåget!»
Nu tyckte jag ej längre det tjänade något till att kämpa mot mitt öde. Jag skyndade upp på rummet, och i det jag lät kappsäcken åka ned för trappstegen, förfogade jag mig själv efter så gott jag kunde.
Just i detta ögonblick överlämnade min farbror »tömmarna» åt Grauben, som nu skulle styra och ställa i hans hus. Min vackra vierländska var lika lugn som vanligt. Hon kysste sin förmyndare, men hon kunde icke återhålla en tår, då hon snuddade vid min kind med sina ljuva läppar.
»Grauben!» utropade jag.
»Res, Axel, res!» sade hon. »Du lämnar din fästmö, men du finner din hustru, när du kommer tillbaka!»
Jag slöt Grauben i min famn och satte mig sedan upp i vagnen. Martha och den unga flickan stodo på trappan och viftade farväl åt oss, kusken smackade åt hästarna, och så bar det av i galopp på vägen till Altona.