Till jordens medelpunkt/Kapitel 10
| ← PÅ SNEFELS |
|
BORT FRÅN DAGSLJUSET → |
TIONDE KAPITLET
NEDGÅNGEN TILL UNDERJORDEN
Den egentliga resan tog sin början. Hittills hade ansträngningen varit större än svårigheterna. Nu skulle nya sådana uppväxa för varje steg.
Jag hade ännu icke blickat ned det omätliga svalg, i vilket jag skulle nedstiga. Ögonblicket var kommet. Ännu hade jag valet mellan att våga företaget eller vägra att följa med. Men jag skämdes för jägaren att draga mig tillbaka. Hans gick så lugnt in äventyret och var så obekymrad om de faror, som kunde möta, att jag rodnade vid tanken att vara mindre modig än han. Hade jag varit ensam, skulle jag nog andragit alla mina skäl, men inför denne vägvisare teg jag. Jag lät en tanke gå till min vackra vierländska och närmade mig så den mellersta öppningen.
Jag har sagt, att den mätte hundra fot i genomskärning eller tre hundra fot i omkrets. Jag lutade mig fram över en utskjutande klippa och tittade ned. Håret reste sig på mitt huvud, och en känsla av det tomma intet fick makt med hela min varelse. Jag kände tyngdpunkten förflytta sig inom mig och svindeln stiga mig åt huvudet som ett rus. Det var bråddjupets dragning, Jag var nära att falla, men en hand fattade mig — det var vägvisarens.
Men hur kort minut jag vågat sänka mina blickar ned i denna brunn, hade jag dock fått en föreställning om dess bildning. Klippväggarna voro visserligen nästan lodräta, men de erbjödo dock många utsprång, som underlättade nedstigandet. Ett slags trappa fanns alltså, men ledstång saknades alldeles. Ett tåg, fastgjort vid öppningen, skulle varit nog att hålla sig i, men hur skulle vi sedan kunna få det loss, när vi kommit ned?
Min farbror hittade på ett mycket enkelt sätt att övervinna denna svårighet. Han rullade upp ett tumstjockt, fyra hundra fot långt rep, lät hälvten löpa ned och slog det sedan om ett utskjutande lavablock, varefter han släppte även den andra hälvten ned i djupet. Vi kunde nu stiga ned, hållande oss i dubbelrepet, som icke kunde skrida. Och när vi kommit två hundra fot nedåt, var ingenting lättare än att draga det till sig genom att släppå den ena ändan och hala i den andra. Sedan fick man börja om igen på samma sätt och så vidare i det oändliga.
»Nu», sade min farbror efter att hava avslutat dessa förberedelser, »måste vi sysselsätta oss med vårt bagage. Det skall delas i tre packar, och vi ta sedan var sin på ryggen. Jag menar nu endast de ömtåliga sakerna.»
Dit räknade den djärve professorn synbarligen icke oss.
»Hans får taga verktygen och en del av provianten», återtog han, »du, Axel, också litet av provianten och vapnen; jag tar det som är kvar av livsmedlen samt de ömtåliga instrumenten.»
»Men vem skall bära allt tågvirket och kläderna?» frågade jag.
»De skola få taga sig ned själva.»
»Hur då?» frågade jag förvånad.
»Du skall väl få se.»
Min farbror grep gärna och utan tvekan till effektiva medel. På hans befallning gjorde Hans ett enda kolli av alla de mindre ömtåliga sakerna, och sedan denna bunt blivit stadigt omlindad med rep, kastades den helt enkelt ned i avgrunden.
Jag hörde det dova buller, som uppkom genom luftlagrens rubbning. Lutad över svalget, följde min farbror med belåten blick bagagets nedfärd och reste sig ej upp, förrän han förlorat det ur sikte.
»Så ja», sade han, »nu är det vår tur.»
Jag vädjar till varje uppriktig människa, om det var möjligt att höra sådana ord utan att rysa.
Min farbror tog paketet med instrumenten på sin rygg. Hans tog hand om verktygen och jag om vapnen. Nedstigandet började i följande ordning: först Hans, därpå min farbror, sedan jag. Det försiggick under en djup tystnad, som endast stördes, när då och då några småstenar lossnade under våra steg och störtade ned i avgrunden.
Jag så att säga firade ned mig med ett frenetiskt grepp om det dubbla repet med den ena handen och med den andra stödjande mig på min järnskodda stav. Jag hade en enda behärskande tanke: fruktan att vi skulle komma att sakna fotfäste. Tåget tycktes mig väl svagt för att bära en tyngd av tre personer. Jag begagnade mig av det så litet som möjligt och utförde riktiga underverk av balanseringskonst på de utspringande lavablocken, vilka jag sökte fatta med foten såsom med en hand.
Då något av dessa hala trappsteg råkade glida undan vägvisarens fot, sade han endast med sin lugna röst:
»Giv akt där!»
Efter en halvtimme hade vi kommit till ett horisontalt klipputsprång, som hade stadigt fäste i bergväggen.
Hans drog i den ena ändan av repet. Den andra försvann i höjden, och sedan den passerat klippblocket däruppe, kom den ned igen, dragande med sig ett ganska farligt regn eller snarare en hagelskur av småstenar och lavastycken.
När jag lutade mig ut över den smala klippavsatsen, såg jag, att svalgets botten ännu icke var synlig.
Samma manöver med repet upprepades nu, och en halvtimme därefter hade vi hunnit tvåhundra fot längre ned.
Jag vet icke, om en den ivrigaste geolog skulle försökt att studera den omgivande terrängens beskaffenhet. För min del var det mig just detsamma, om de skikt, vi passerade, voro pliocen, miocen, eocen, krita, jura, trias, permiska, stenkolsbärande, devoniska, siluriska eller primitiva. Men professorn gjorde utan tvivel sina iakttagelser och anteckningar, ty vid ett av rastställena sade han till mig:
»Ju längre vi komma, desto mera förvissad blir jag i mitt sinne. Dessa vulkaniska bergarters läge giver Davys teori fullkomligt rätt. Vi befinna oss mitt i den ursprungliga jordskorpan, i vilken den kemiska process, som bestod i metallernas syrsättning vid beröringen med luft och vatten, ägde rum. Jag förkastar helt och hållet teorien om en central eld. Vi få ju för övrigt se.»
Han kom alltid till samma slutsats. Men tillfället lämpade sig icke för dispyter. Min tystnad tyddes som samtycke, och nedstigandet började åter.
Efter tre timmars förlopp kunde jag ännu icke skönja svalgets botten, När jag tittade uppåt, såg jag dess övre öppning, vilken märkbart avtog i storlek. Dess väggar tycktes till följd av den lätta lutningen vilja alldeles gå ihop. Det blev småningom allt mörkare.
Emellertid nedstego vi alltjämt, Jag tyckte, att de stenar, som lossnade från väggarna, gåvo svagare genljud, då de störtade ned i djupet, liksom hade de hastigare nått botten.
Som jag noga lagt märke till huru många gånger vi flyttat repet, kunde jag bilda mig en föreställning om vilket djup vi uppnått och den tid vi använt.
Vi hade nu fjorton gånger upprepat vår manöver, som för varje gång tog en halvtimme. Det var alltså sju timmar plus fjorton kvartstimmar för vila, d. v. s. tre och en halv timme eller tillsammans tio och en halv timme. Vi hade givit oss av klockan ett, och klockan borde således nu vara elva.
Beträffande det djup, till vilket vi nedträngt, angåvo mina kalkyler efter de fjorton manövrerna med ett tvåhundra fot långt rep icke mindre än två tusen åttahundra fot.
I detta ögonblick hördes Hans’ röst plötsligt ropa: »Halt!»
Jag tvärstannade, just som jag höll på att komma med mina fötter i huvudet på min farbror.
»Vi äro framme», sade denne.
»Var?» frågade jag, i det jag gled ned till hans sida.
»På bottnen av den lodräta öppningen.»
»Det finns alltså ingen annan utgång?»
»Jo, ett slags gång, som jag ser därborta och som tycks taga av till höger. Vi få undersöka det där i morgon. Nu skola vi först äta litet och sedan sova.»
Det var ännu icke fullkomligt mörkt. Vi framtogo vårt matförråd, åto och sträckte sedan ut oss så gott vi kunde på våra sten- och lavabäddar.
När jag låg där på ryggen och tittade uppåt, såg jag en glänsande punkt i öppningen av detta tretusen fot långa skorstensrör, som liknade en jättekikare.
Det var en stjärna, utan något tindrande sken, efter mina beräkningar sannolikt en av stjärnorna i Lilla Björnen.
Sedan föll jag i djup sömn.