Till jordens medelpunkt/Kapitel 18
| ← FRAMÅT MED FRISKA KRAFTER |
|
RÖSTER I NATTEN → |
ADERTONDE KAPITLET
PÅ VILLOVÄGAR
Det måste erkännas, att hittills allt gått bra, och jag skulle varit otacksam, om jag klagat, Om medeltalet av svårigheter icke ökades, kunde vi icke annat än nå vårt mål. Och vilken ära skulle det icke bli! Jag hade redan kommit därhän, att jag på fullt allvar resonerade à la Lidenbrock. Berodde detta på min sällsamma omgivning? Kanhända.
Under några dagar förde oss brantare, stundom rent svindlande sluttningar allt djupare ned i jordens inre. Vissa dagar hunno vi sex till åtta kilometer närmare medelpunkten. Det var farliga klättringar, under vilka Hans’ skicklighet och beundransvärda kallblodighet voro oss till stor nytta. Denne inbundne isländare uppoffrade sig för oss som den naturligaste sak i världen, och tack vare honom togo vi oss över månget svårt ställe, där vi icke skulle rett oss ensamma.
Under de två närmaste veckorna inträffade föga av vikt. Det är blott en enda händelse från denna tid, som står outplånligt inristad i mitt sinne, och det av goda skäl. Jag skulle icke kunnat glömma den minsta enskildhet av den.
Den 7 augusti hade vi småningom uppnått ett djup av 160 kilometer, d. v. s. vi hade över våra huvuden sexton mil av klippor, oceaner, kontinenter och städer. Sannoligt voro vi nu omkring åttahundra kilometer från Island.
Denna dag följde tunneln ett föga lutande plan.
Jag gick först. Min farbror bar den ena av de båda Ruhmkorffsapparaterna och jag den andra. Jag undersökte granitlagren.
Plötsligt upptäckte jag, när jag vände mig, att jag var ensam.
»Jaså», tänkte jag, »jag har gått för fort, eller också ha Hans och min farbror stannat. Jag måste taga reda på dem. Lyckligtvis är vägen icke alltför brant.»
Jag vände om samma väg jag kommit. Jag gick ungefär en kvart. Jag tittade. Ingen syntes till. Jag ropade. Det kom intet svar. Min röst förlorade sig bland de ihåliga ekon, den plötsligt framkallade.
Jag började känna mig orolig. En rysning genomilade mig.
»Jag måste vara lugn», sade jag med hög röst. »Jag är säker om att återfinna mina följeslagare. Det finns ju inte mer än en väg! Jag gick först, och därför måste jag gå tillbaka.»
Under en halvtimmes tid vandrade jag uppåt. Jag lyssnade, om jag icke skulle höra något rop, och i denna täta luft kunde jag hört det på långt håll. En sällsam tystnad rådde i den ofantligt stora gången.
Jag stannade. Jag kunde icke tro, att jag var ensam. Jag hade kanske gått vilse, men jag ville icke tro mig förlorad. Har man gått vilse, hittar man rätt igen.
»När det bara finns en väg», sade jag åter till mig själv, »och de gå den, måste jag träffa på dem. Jag måste blott gå ännu längre. Så framt icke de, när de icke se mig, hava glömt, att jag gick först, och fått det infallet att också vännda om. Nåja, även i det fallet måste jag ju hinna upp dem, om jag skyndar mig, Det är tydligt.»
Jag upprepade de sista orden som för att övertyga mig. För övrigt måste jag använda lång tid till att kombinera så enkla idéer till en tankegång.
Då uppstod ett tvivel hos mig. Var jag verkligen före de andra? Javisst. Hans kom after mig och sedan min farbror. Han hade till och med stannat några minuter för att fästa packningen stadigare på min rygg. Jag mindes denna detalj. Just i det ögonblicket måste jag hava gått vidare.
Dessutom, tänkte jag, har jag ju ett säkert medel att icke gå vilse, en osviklig ledtråd i denna labyrint, min trogna bäck. Jag behöver ju bara följa dess lopp tillbaka, så skall jag ovillkorligen finna mina följeslagares spår.
Denna tankegång gav mig nytt mod, och jag beslöt att återtaga min vandring utan att förlora ett ögonblick.
Huru välsignade jag icke nu min farbrors förutseende, då han hindrade Hans att tillstoppa hålet i granitväggen! Nu skulle denna välgörande källa, efter att hava släckt vår törst under vandringen, visa mig vägen genom jordskorpans slingrande gångar.
Innan jag gick vidare, tänkte jag, att en tvagning skulle göra mig gott.
Jag böjde mig alltså ned för att doppa min panna i Hans-bäckens vatten.
Må man döma om min häpnad!
Jag vandrade fram över torra och hårda graniten! Bäcken flöt ej längre fram vid mina fötter!
Jag kan icke beskriva min förtvivlan, Tntet mänskligt tungomål skulle kunna uttrycka mina känslor. Jag var levande begraven med utsikt att dö av hungerns och törstens kval.
Jag trevade på marken med mina brännheta händer. Vad denna klippa föreföll mig förtorkad!
Men hur hade jag kunnat lämna bäckens lopp? Ty den fanns där icke, det var säkert! Jag förstod nu orsaken till denna sällsamma tystnad, när jag för sista gången lyssnade, om icke mitt öra skulle nås av något rop från mina följeslagare. I det ögonblick då mina första steg förirrade sig in på den oriktiga ena vägen, hade jag alltså icke märkt frånvaron av bäcken, Det är tydligt, att gången just då delade sig framför mig och att Hans-bäcken, rinnande utför en annan sluttning, följde mina kamrater till okända djup.
Hur skulle jag komma tillbaka? Inga spår funnos. Min fot lämnade intet märke i graniten. Jag bråkade min hjärna för att finna lösningen på detta olösliga problem, Min belägenhet kunde sammanfattas i ett enda ord: förlorad!
Ja, hjälplöst förlorad på ett djup, som tycktes mig omätligt. Denna tolv mil tjocka jordskorpa tryckte med förfärande tyngd på mina axlar! Jag kände mig förkrossad.
»Ack! farbror Lidenbrock!» utropade jag med förtvivlans tonfall.
Det var det enda förebrående ord, som kom över mina läppar, ty jag förstod, vad den olycklige mannen måste lida, menan han i sin tur sökte mig.
Då jag sålunda fann mig utan all mänsklig hjälp, ur stånd att göra något för min räddning, sökte jag med mina tänkar Guds hjälp. Minnena från min barndom och av min mor, som brukade kyssa mig, då jag var liten, stego upp för mitt inre. Jag tog min tillflykt till bönen, hur liten rätt jag än kunde hava att bliva hörd av Gud, till vilken jag så sent vände mig, och jag anropade honom med brinnande andakt.
Detta vädjande till försynen återgav mig en smula lugn, och jag kunde koncentrera alla mina själskrafter på min belägenhet.
Jag hade livsmedel för tre dagar, och min vattenflaska var full. Men jag kunde ju icke vandra här ensam längre. Skulle jag väl gå uppåt eller nedåt?
Naturligtvis uppåt, alltjämt uppåt?
Jag borde på så sätt komma till den punkt, där jag lämnat bäcken, till den ödesdigra delningspunkten. När jag väl var där och hade bäcken till ledning, kunde jag ju alltid taga mig tillbaka till Snefels’ topp.
Att jag icke tänkt på detta förut! Här var tydligen en utsikt till räddning. Det angelägnaste var alltså att återfinna Hans-bäckens lopp.
Jag reste mig, och, stödjande mig på min stav, gick jag uppför gången. Den var ganska brant. Jag vandrade med gott hopp och utan tvekan, såsom den där icke har mer än en väg att gå.
Under en halvtimme påträffade jag intet hinder. Jag försökte känna igen vägen på tunnelns form, på vissa klipputsprång och på gångens krökningar. Men intet särskilt kännemärke frapperade mig, och jag insåg snart, att denna valvgång icke kunde föra mig tillbaka till korsvägen. Här fanns ingen utgång. Jag stötte emot en ogenomtränglig klippvägg och störtade omkull.
Den förfäran och förtvivlan, som då grep mig, övergår all beskrivning. Jag var alldeles tillintetgjord. Min sista förhoppning hade krossats mot denna granitmur.
När jag föll, hade min lampa kommit i olag, och jag hade ingen möjlighet att laga den. Dess sken avtog, och snart slocknade den alldeles.
Då förlorade jag besinningen, Jag steg upp med utsträckta armar och sökte treva mig fram. Jag flydde, rusande på måfå framåt i denna invecklade labyrint, alltjämt nedåt, tvärs igenom jordskorpan, liksom hade jag varit en underjordens invånare, ropande, skrikande och tjutande. Ibland stötte jag mig mot klipputsprången, ibland föll jag och reste mig blodig upp, försökande dricka blodet, som strömmade ned över mitt ansikte, och ständigt väntande, att mitt huvud skulle krossas mot någon klippa!
Vart förde mig detta vansinniga lopp? Jag skall aldrig få veta det. Efter flera timmars förlopp föll jag som en livlös massa utmattad ned invid bergväggen och förlorade helt och hållet medvetandet.