Tollstorp 1834/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Landshöfdinge-Embetet
Beskrifning öfver Linköping
av Jacob Philip Tollstorp

Om Stadens Läge och Skapnad
Slottet, Biskopshuset, Rådhuset, Gymnasium, Trivialskolan, Frimurarehuset, Assemblé- och Spektakelhuset, Badhuset  →


[ 116 ]

Stadens läge och skapnad.

I äldre tider har staden haft en annan skapnad. Dess sträckning har gått från sydvest till nordost, som visas af de gamla husens läge, i synnerhet af det utmed Storgatan, som tillhört Handl. Ugla, men nu är inköpt af Handl. Kant. Staden räckte då ut till gamla Stångebro, ty det berättas att husen, följande gamla Stångsgatan och vägen norrut, räckte intill densamma, och voro orsaken [ 117 ]att äfven bron afbrann vid den stora eldsvådan 1546. Somliga tro att gamla Stångebro gått öfver ån straxt nedom Fabr. Fogelgrens lada till den stora stenen som ligger midt öfver på andra sidan om den så kallade Walla utjord; der tyckes också en väg hafva gått upp ifrån ån, fortsättes öfver gärdet, men förmodligen gått upp till någon der då belägen gård. För öfrigt finnes här icke minsta rudera efter Brokar. På bottnen skulle åtminstone synas några stenar, ty hvem skulle upphämtat dem så väl att ej spår synts. Enhgt en charta öfver Linköpings Stads egor på norra sidan, afmätte 1639 af Johan Larsson, men renoverad vid Kongl. Landtmäteri-Contoiret och nedsänd till Landsh. Baron Knut Posse, finnes Stångebro utsatt der Spången än i dag går öfver vid Nyqvarn. Vägen har sedermera gått öfver Åby och Mörtlösa egor, der man ännu i senare tider funnit stengator der vägen strukit fram. — Rådman Frökenberg, som samlat många gamla handlingar om staden, har sjelfva concept-chartan, der bron tydligen är utsatt, så att detta icke kan dragas i tvifvelsmål. — När gamla bron refs, som ej gerna kunde ske förr än den nya 1655 blef färdig, hafva först derefter qvarnen, som i sednare tider stått vid Nyqvarn, blifvit byggd på de gamla brokaren, ty på 1639 års charta synes icke tecken till qvarn eller smedja. Också gifver namnet Nyqvarn tillkänna att den tillkommit senare än den gamla qvarnen, som legat från urminnes tider ungefär der den nu ligger. Här ligga ännu brokaren qvar, hvaraf några bestämdt utvisa underlagen för en stor bro. Här var också vattnet lågare, och stället tjenligare till bro. Här synes på andra sidan ännu en ganska bred väg, som varit utgräfd. Här finnes också tydliga spår att bron gått öfver på detta ställe. [ 118 ]Vägen från den delen af Östergöthland, som kallas Kinden, vek då af vid Slaka och gick öfver Djurgården till södra eller gamla Bomen. Bankebergs-vägen deremot förenade sig med Wreta-vägen vid Hunnebergs tullen, och gick norr om staden, der den lilla farvägen ännu går fram genom hästkrogar-gatan och fortsattes rakt ut öfver hästkrogare-tegen, samt stötte till vägen från staden nära gamla Stångebro, hvilken väg också finnes utsatt på 1639 års charta. Likväl måtte då som nu väg gått in igenom vester Tull, ty gamla hus stodo qvar efter branden 1700 midt för skräddar Lindegrens och Berzelii gårdar. Äfven låg S:t Görans capell utom vester vid vägen som aftager åt Hunnebergstullen, och icke har man varit utan gata dit. Stadens förnämsta qvarter fordomdags har varit norr om Domkyrkan, från nya Skolhuset utmed Biskops- och Prest-gatorne, ty der finnas i jorden de mästa ruinerna efter byggnader. Bland de märkvärdigaste äro de som upptäcktes, då grunden lades till det nya Skolhuset. På den platsen stod förut ett ganska gammalt stenhus från Munkarnes tid, och har förmodligen tillhört Fransiscaner-klostret. Efter dess rifvande och vid grundens gräfvande till det nya huset stötte man på djupt gående mnrar, hvilka varit grundvalar för byggnader. Dessa sträckte sig i åtskilliga rigtningar långt inåt jorden, och tillkännagifva att der varit stora anläggningar, förr än platsen bebyggdes af Munkarne. Man har funnit spår af deras fortsättning vid brunnars gräfvande, äfvensom djupa stenläggningar längs utmed prestgatan, och hela trakten omkring gamla Domprostegården. Således är det troligt att det gamla stenhuset varit uppbyggdt öfver ruiner efter hedningarnes bosättningar, och är detta det sannolikaste och största spår [ 119 ]vi finna efter dem. Också är icke namnet på Humblebergsgatan utan all betydelse, liksom Biskops-, Preste-, Å- och Storgatan hafva hvar och en sin. Humble betydde i det gamla språket gammal, eller Höfding. Fordom sattes ofta G för H, liksom nu hos Ryssarne, så att af Humle, Humal blef gumme och gammal. Detta tyckes tydligen syfta derhän, att gatan gått till ett höfdingasäte. Vi vilja icke inlåta oss uti tydelser af gamla ord, men märkvärdig och sannolik blir förklaringen då det gamla språket öfverensstämmer med den gamla i jorden ännu talande ruinen. Vi kunna häraf sluta, om vi icke vilja vara alltför misstrogna, att Linköping varit bebodt i hedendomens tid, och att stället haft sin höfding, och således en egen styrelse. Af detta skäl har också de catholske andlige här haft sin förnämsta bostad, som man vid jemförelse med artikeln om klostren tydligen kan finna.

Nerom Landskyrkan var fordom ett moras, som dock efter hand och långsamt bebyggdes, ty för ungefär 600 år sedan kallades den delen af staden Nybygget. Ågatan kallades lilla Stångsgatan, och förde ner till lilla Stångebro, som gick öfver ån helt nära der qvarnen nu är belägen. Vägen dit måtte icke varit farbar, åtminstone alla årstider, ty man måste begagna en gångspång för att komma till lilla bron.

Flera eldsvådor hafva öfvergått staden, såsom på 1150talet, 1388 då K. Albrechts Tyska truppar uppbrände den, 1422 antändes den af åskan, 1463 plundrades den af Christian I:s krigsfolk, äfven 1490, och 1596 voro stora vådeldar, men de mest ruinerande voro åren 1546, d. 5 April och 18 Maj samt den 20 November 1567.

[ 120 ]Efter förenämnde bränder gick det långsamt med stadens uppbyggande. Man kan om dess olyckliga belägenhet göra sig ett begrepp genom de slutsatser som kunna göras af K. Johan III:s Privilegium af d. 1 Dec. 1571. Det innehåller i korthet 1:o Stadfästas K. Gustaf I:s Privilegier. 2:o lemnades tolf frihetsår från all skatt och tunga, med föreskrift att tre våningars stenhus af de förmögnare skulle utmed gatorna uppbyggas, och af de mindre bemedlade Ständelverkshus af tre våningar, dock så att väggarna skulle förmenas på det trädvirket ej skulle synas. 3:o Rättigheter till årliga marknader, der endast borgare och stadens inbyggare egde köpslaga. 4:o stadfästades egorymden efter gammalt råmärke, undantagande Linköpings gård och Hospitalets tillhörigheter, men canonier och prebender bibehållas. 5:o Åtnjuta segelfart på Östersjön och handel med utländska Köpmän. 6:o Behålla Helgeands Capell, som låg vid torget, och uppbygga det till Rådhus. 7:o Till vederlag för Löth- och Stads-ängen erhålla Karleby ägor vid Stångebro. 8:o Skola alla som i Linköping bygga och bo och köphandel idka erlägga skatter lika med borgare, så vida ej serskildt frihetsbref meddelas. 9:o Förbjudes all handel i och omkring Linköping af andre än stadens inbyggare. 10:o icke föreköp göras. 11:o Ingen drista våldföra sig på Borgerskapet vid högsta ogunst. Om ett allmänt herberge för resande borde föranstaltas. 12:o Inga inflyttningar utan tillåtelse. Hörsamhet mot Borgmäsare och Råd iakttagas. 13:o Må ingen af adel eller oädle, Ryttareknekter eller andre som till Hoftjenst brukas med snurckan eller påcken, hoot eller undsägen, vid strängt straff som för våld, sig till borgen på varor eller annat gods truga eller tilltvinga.

[ 121 ]Huruvida staden sedermera uppbyggdes efter nuvarande plan, eller till en del den förra bibehölls kunna vi icke upplysa, men gamla Stångebro stod länge qvar, och af detta skäl torde någon särdeles stor förändring ej blifvit vidtagen. Det var först 1646 som den nuvarande brons byggande anbefalltes, hvilket dock medtog flera år. Den bekostades af Åkerbo, Bankekinds, Hanekinds och Walkebo Härader. Derefter uppmättes Storgatan af Landtmätaren de Roger, men blef ej färdig förr än 1655, i anseende till många lokal-hinder. Vid samma tillfälle anbefalltes äfven en allmän gaturefning; deraf kunna vi sluta att staden begynte att få sitt närvarande skick, ehuru icke så fullkomligt som efter den stora eldsvådan, natten mellan d. 29 och 30 Januarii 1700, då nästan hela staden, och helt och hållet den inre delen, förvandlades i rök och aska. Elden uppkom i Tullnär And. Lekströms hus vid Stortorget genom en drängs vårdslöshet och arghet, som midnattstid kastade ett ljus i fodret; han blef derföre dömd till döden, men dog i fängelset. Bryggaren Holms och några andra hus kring torget visa i synnerhet den tidens byggnadssätt. Då utfärdades en ny plankarta, som stadfästades af K. Carl XII d. 21 Julii 1700, med den stränghet att inga hus i anseende till de då lemnade frihet-år skulle från rifning förskonas; likväl visar 1734 års karta att många krokiga gator i S:t Kors och Tannefors qvarteren bibehöllos, hvarest elden icke framgått. Vid ändan af Bokhållare-gatan stod ett hus qvar, tvärtöfver Nygatan. Sedermera har den nya bron 1779 och 1780 blifvit byggd af sten till 86 aln. längd och 12 alnars bredd med trenne hvalfbogar, och är nu under reparation, för en entreprenadsumma af 2000 och några hundra R:dr.

[ 122 ]När Linköping erhöll Privilegier som stad kan ej bestämmas. Då vi känna så litet om dess första ursprung att vi icke veta det ringaste derom före christna tidehvarfvet är det troligt att Biskoparne utfärdade bref, innehållande vissa förmånsrättigheter för invånarne, hvilka gällde liksom ett Privilegium. Som staden öfver 100 år före K. Gustaf I:s tid egde kände Borgmästare och således sin egna Jurisdiction, måste den ock haft sina egna stadgar, och dermed åtföljande förmåner. Så vida vi ej skola antaga att de andlige från början befolkat lokalen, som icke gerna låter tänka sig, funnos nog styresmän för den byen, eller köpingen, som existerade här före deras ankomst. Således måste den civila styrelsen vara äldre, ehuru under annan form. Att den andliga makten sedermera tog öfverväldet är troligt, och på det sättet föreskref lagar. K. Gustaf I:s bref af d. 4 Febr. 1537 och d. 12 Aug. 1546 innehålla blott nya tillagde förmoner för dem som vore blefne fasta Borgare och the ther sjelfve Gårdar och Grund åtte. Efter den förstörande branden 1569 utfärdade K. Johan III ofvananförde bref d. 1 Dec. 1571, deri Borgerskapets rättigheter nogare bestämdes. Det var som för att åter lyfta upp staden ur askan. Dessa stadfästades sedan af efterföljande regenter. Synnerligast åren 1572 d. 13 Dec, 1577 d. 4 Junii, 1580 d. 27 Junii, 1582 d. 5 Febr., 1590 d. 25 Julii, 1592 d. 2 Mars, 1620 d. 5 Apr, 1630 d. 24 Maj, 1634 d. 18 Aug., och 1700 d. 16 Junii. Sedermera hafva många förordningar utkonnnit så väl i anseende till stadens förhållande till staten, som rörande deras jord, Embeten och andra inre ekonomiska ärender. Rummet tillåter icke att upptaga dem, ty denna periodiska historik skulle [ 123 ]erfordra flera ark, så vida dessa uppgifter skulle blifva till någon nytta.

Stadens äldsta sigill föreställer ett Leijonhufvud en face, med omskrift: Sigillum Civitatis Lincopensis. Förmodligen har det från början varit någon Konung eller utmärkt mäktig mans, eller ock ett Helgons ansigte. Biskop Petrus Thyrgilli hade ett Leijonhufvud i sitt vapen. Som han var Magni Smeks Canceller, och sedan blef Erkebiskop, är det väl möjligt att staden då, vid pass 1350, tagit hans vapen till sitt egna Stads-Sigill för att visa honom uppmärksamhet.


Stadens geografiska läge är 58 gr. 24 m. 10 sec. nordlig latitud, och 33 gr. 16 min. 9 sec. longitud, öster om Ferrö Meridian. Afståndet från Stockholm 21+14, Norrköping och Söderköping 4, fr. Wadstena 4+12, fr. Skeniage 3, fr. Motala 4+12 mil. — Staden håller i längd 1800, i bredd 700 alnar och i vidd 96 T:ld. — Räknas till tredje klassen bland rikets städer och har vid Riksdagar N:o 21.