Tony växer upp/Kapitel 08
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
VIII.
Gumman Walter är känd i hela staden. Hon bor någonstädes i utkanten, var har ingen så noga reda på, men då och då dyker hon upp på gatorna och i villakvarteren.
Det är en liten gumma med en gammal grårutig schal om axlarna och ett underligt huckle på huvudet, och hon har alltid en stor korg under armen. Vad hon gör med korgen, vet man inte heller. Jungfrurna bruka skrämma barnen med att hon stoppar dit elaka barn, och många små ligga om kvällarna, sedan det blivit mörkt, och darra av rädsla för gumman Walters korg. Besynnerligt är det också att hon har ett gossnamn till efternamn. Ingen annan i vår stad heter på det viset, och inte heller har man hört, att det funnits någon med det namnet. Man ser sällan mer av henne än den stora schalen och korgen, men går man någon gång närmare, kan man under hucklet hinna uppfatta ett litet bekymrat, rynkigt ansikte och ett par underligt lysande ögon.
Gumman Walter har inte sitt förstånd i behåll. Det är på en gång något sorgligt och löjligt med den som går omkring bland alla de kloka och har mistat just det som de äro så stolta över att äga. Det är som om man komme på en begravning i en lysande, röd klänning eller som om man ginge på stadens finaste gata, utan att veta att barnen på ens rygg ha kritat en stor ko eller en höna och satt ett elakt öknamn under.
34
Jag har ett särskilt intresse för gumman Walter. En gång har jag hört någon viska om att mor är som gumman Walter. Detta grubblar jag mycket över. Kanske är det endast en tillfällighet som gör att inte mor också går omkring i en grårutig schal med en stor korg på armen?
En dag står gumman Walter vid grinden och ser upp mot vårt hus. Jag upphör med min lek, ty jag tycker inte om att den lilla gumman står därnere och ser upp mot huset. Hon har något av häxa över sig, och man skulle ibland kunna inbilla sig, att det ej funnes något ansikte under hucklet, bara ett tomt svart hål.
Men då den gamla grårutiga schalen åter vandrar nedåt staden, lyder jag en plötslig impuls och springer ut på gatan efter gumman. Försikligtvis bibehåller jag ett visst avstånd mellan mig och henne. Kanske korgen är fylld av grodor och att någon av dem, om man närmade sig, plötsligt kunde hoppa rakt upp i ens ansikte. Man kan aldrig så noga veta!
Gatan ligger vit och övergiven i middagssolen. Från en port gläfser en hund på den stora korgen, och utanför ett kafé stå ett par karlar och prata. De stirra på gumman och ropa något efter henne. Jag böjer ned huvudet, som om deras hån också drabbat mig.
Utmed åns blanka vatten tågar den långa lindallén. Trädens knoppar äro svällande och stora, och gången är randad av sol och svarta skuggor. Gumman Walter går nedför gången, och jag följer långsamt efter. Men när gumman sätter sig på en bänk, går jag förbi och ser åt annat håll. Ju längre bort jag kommer från bänken, ju mer dröjande bli mina steg. Nog ville jag bra gärna veta vad som finns i korgen! Om jag bara vågade! Ett par småflickor komma emot mig med armarna lindade om varandra. De gå icke ordentligt utan vid vartannat steg göra de ett litet hopp på småflickors vanliga vis, och då och då stanna de och fnissa. Jag vänder igen. Småflickorna gå i sicksack framför mig, och mellan deras huvuden ser jag den gamla grårutiga schalen. Åter är jag vid bänken. Småflickorna vända sig om och titta på mig, och eftersom jag inte vill visa mig rädd inför dem, sätter jag mig ytterst på bänken.
Det är förmodligen längesedan någon satt sig på samma bänk som gumman Walter. Gumman vrider på huvudet och sneglar från sidan på mig. Hon är så van att ha ett tomrum omkring sig, att denna nya sakernas ordning oroar henne. Ängsligt börjar hon nicka med huvudet, i det hon stadigt håller fast i korgen, och hon ser så besynnerlig ut, där hon sitter, att jag känner mig räddare än någonsin.
En bryggerivagn rullar dånande över bron och kommer mig att se ditåt, och när jag åter tittar på gumman, har hon öppnat korgen.
Den stora korgen innehåller bara en enda liten sak, och gumman tar varsamt upp den och håller den framför sig. Det är endast en bit spegelglas. Jag hade inbillat mig att korgen rymde allt möjligt från hoppande grodor till en sovande barnunge. Den såg så stor ut och föreföll så tung att bära. Bara en liten bit spegelglas och därtill överdragen av smuts och damm! Men gumman håller den tätt upp mot sina ögon och mumlar och viskar. Jag smyger mig närmare, och när jag hör på gumman, flyttas gränserna kring verklighetens värld, som ögonblicket förut trängde tätt inpå, åter långt, långt bort. Ack, jag var väl dum, som kunde tro att gumman Walter gick omkring med en vanlig spegel!
Nu talar den gamla igen; hur avlägset allt klingar! Jag hör ord som: »Här skola vi se som i en spegel på ett dunkelt sätt, men där ansikte mot ansikte.»
Vad då? Vad allt låter underligt! Jag känner inte mycket till bibeln, för mig kunde orden lika väl stå i en fesaga. De beröra mig på ett mystiskt vis, och jag vill veta mera.
— Vad är det? säger jag och pekar på spegelbiten.
Gumman skriker till:
— Rör den inte! Rör den inte!
På nytt blir jag rädd, men intresset tar överhanden.
— Vad är det? upprepar jag envist, och liksom för att ännu mer beveka tillägger jag i bedjande ton:
— Gumman Walter!
Det löjliga tilltalsordet tyckes göra verkan. För den som hört det där namnet ropas efter sig i alla tonarter är det kanske, som om en varm mjuk hand lades på hjärtat, då det säges av en vänlig liten röst och ej skrikes i öronen på en, så att man hoppar till av förskräckelse.
— Vill flickan veta? säger hon slutligen. Det är Himlen.
Jag ser in i spegeln. Glaset är överlupet av damm, men jag uppfångar en skymt av mitt ena öga och gummans skrynkliga hand. Himlen har jag ej hört så mycket om: Gud bor där, det vet jag, och varje afton läser jag »[[Gud som haver barnen kär]]», men jag tycker inte att jag haft mycken erfarenhet av den där kärleken.
— Var? säger jag ivrigt.
Gumman börjar åter mumla:
— En gång skall spegeln bli klar, och då… då är Himlen därinne! Här på ett dunkelt vis där ansikte mot ansikte.
Hon är inte så sorgsen, gumman Walter, ty hon har hela Himlens härlighet i en smutsig spegelbit.
— Bara den klarnar… och den klarnar en gång! Flickan kan nog se att det är som ljusblått där i ena hörnet! Den har börjat klarna redan!… Men först mycket lidande! Man behöver inte vara ledsen, fastän hundarna ibland hetsas på en och det ropas efter en… ty man har Himlen med sig överallt! Och Himlen…
Då jag nu betraktar spegelbiten, tycker jag mig redan se på gumman Walters vis. Jag hör om blommor som dofta evigt, om gator av guld, om vita änglabarn med harpor i händerna, om sorlande bäckar, om boningar av genomskinliga diamanter och rubiner. Alltsammans förefaller mig så lätt att förstå. Himlen blir endast en ny del av den fantasivärld jag själv skapat åt mig. Hade gumman Walter dragit upp en bild ur verkligheten, skulle hennes ord ha varit så mycket svårare att fatta. Men Himlen! Feerna passa där, blommorna också som börja komma upp i trädgården kring det gamla huset. Jag skrattar av förtjusning.
Plötsligt förefaller det, som om gumman Walter glömt min närvaro. Hon stoppar ned spegelbiten, drar fram hucklet och går vidare.
Jag sitter kvar och ser på åns vatten, där solfläckarna dansa.