Tony växer upp/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 12
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 59 ]

XIII.

Bokstäver bli ord, ord bli meningar, meningar bli långa boksidor!

Så svårt det var att skilja A från O och att ständigt komma ihåg, att de två små prickarna över A och O gjorde dem till helt andra bokstäver! Moster Amelie lärde mig bokstäverna, och jag var så intresserad att jag till och med i sömnen rabblade upp alfabetet, så att Pa hörde det in till sig. Jag klippte ur tidningarna stora bokstäver och lade dem tillsammans och stavade dem sedan högt och hörde inte att det var ett riktigt ord jag uttalade, förrän jag sagt det flera gånger, så upptagen var jag av varje bokstav för sig. När man väl lärt sig bokstäverna, har man inte långt kvar av frihetens tid. På hösten började jag i Melanderska flickskolan.

Vad jag var generad första gången jag fördes in i skolrummet och alla flickorna stirrade på mig! Det var ett avlångt stort rum med tre [ 60 ]fönster vettande utåt skolgården; i första förberedande läste flickor och gossar tillsammans. Och där satt jag framför en pulpet och såg ängsligt på en vassnäst dam, som med en battong i handen stod vid katedern. På ena sidan om sig hade hon Sveriges karta, på andra sidan svarta tavlan, och jag tyckte att kartan och svarta tavlan hade ögon och sågo strängt och ogillande på mig och mitt svarta förkläde. Det var svårt att uppfatta vad lärarinnan sade, och för varje gång hon gjorde en fråga, viftade en massa händer i luften. Det var ej heller så lätt att komma ihåg att man skulle stiga upp och ur bänken, när man svarade, och ej sitta kvar med händerna på pulpeten. När klockan plötsligt började ringa, reste vi oss alla upp på kommando och marscherade ut ur rummet som små soldater.

Det stora klassrummet, skolgården, de långa korridorerna, där barnens hattar och kappor hängde, alltsammans ingick snart i mitt liv liksom förut det mörka huset och den gamla trädgården.

Stadens enda flickskola hade till skolföreståndarinna en gammal vördnadsbjudande dam med slättkammat vitt hår, vari svarta hårstrån löpte som skarpa mörka ränder. Hennes [ 61 ]ansikte var brunt med många rynkor och kors, och hon hade ett par grå ögon, vilkas stränga forskande uttryck dock ej kunde dölja den godhet som strålade ur dem. Men det var ej en mjuk godhet, som föll till föga för någon liten slarvas bedjande blick, utan det var den rättfärdiga godhet, som är vitglödgad och som därför mera skrämmer än lisar. När man mötte dessa ögon, kände man sig skuldmedveten, även om man icke hade någon synd på sitt samvete, och man log fegt och darrande och kände, medan man log, hur gränslöst brottslig man måste se ut.

Jag får dock bekänna, att vad som i början mest intresserade mig hos skolföreståndarinnan ej var det ståndaktiga i hennes karaktär, utan något som jag uppsnappat en gång då tant Eleonora och gamla Lova pratat med varandra över kaffekopparna. De hade talat om skolföreståndarinnan: hon var friluftsmänniska, svärmade för bad och kalla avrivningar och ren luft och hon — här kom det som hade fäst sig i mitt minne — hon gick utan byxor både vinter och sommar. Den tanken vände alldeles upp och ned på mig och gjorde, att jag under en lång tid ej kunde se på den [ 62 ]gamla damen, utan att ett virrvarr av frågor tumlade om i huvudet på mig.

Hon gick utan byxor! Hade hon aldrig någonsin haft byxor, och var hade hon i så fall gjort av dem? Var det inte bra kallt ändå, när vinden blåste in under kjolarna? Och kändes det inte obehagligt, när hon satte sig på en stol, innan hon hunnit värma upp den?

Hon var vanligtvis klädd i en grå ylleklänning garnerad med svarta snodder, och över bröstet hängde pincenén i en liknande snodd. Ingen människa skulle kunnat tro, att denna sedliga dräkt dolde bristen på ett klädesplagg, som väl ingen anständig dam vill vara utan. Jag gömde min hemlighet för mig själv, men den gav något mystiskt oregelbundet åt det regelbundna skollivet, där den skramlande klockan avdelade dagen i timmar och kvarter. Detta visade mig även något som senare i livet ofta upprepats för mig: att det ej finnes någon människa som ej har någon liten egendomlighet, som skiljer henne från andra människor.

Alla lärarinnorna kallades av eleverna för »tant». De flesta lärarinnorna voro gamla och originella och passade väl till tanter, men det verkade mera komiskt, då de yngre lärarinnorna till och med av skolans äldsta elever titulera[ 63 ]des med »tant». Jag lärde mig så småningom att hålla av alla tanterna. Jag har verkligen aldrig sedan träffat några lärarinnor, som så helt gingo upp i sitt arbete. De voro skolan; byggnaden var endast ett skal kring deras gemensamma själ. En gammaldags strängt religiös anda vilade över hela uppfostringssystemet. Förgäves försökte nya åsikters anda att smyga sig in i skolhuset. Förgäves protesterade de yngsta lärarinnorna, som inhämtat andra metoder under läroåren; de äldre, som även voro deras »tanter», läto inte rubba sig i sina positioner. Man barrikaderade sig mot alla anlopp, minsta spricka i byggnaden stoppades till, och där man satt bakom väl slutna dörrar och fönster lät man den nya tidens stormar rusa förbi utanför.

När jag många år efter det jag lämnat staden fick höra att den gamla skolföreståndarinnan slutat och att en ny modern regim tagit vid, kändes det som en kär fästning fallit. Man lär inte längre utantill långa obegripliga katekesläxor, man syr inte längre för hand med små pärlstyng dessa oformliga linnen, som sedan aldrig kunna användas; ingen gammal tant berättar mera för en mer eller mindre uppmärksam barnskara om de stackars hednabarnen, [ 64 ]som vi alla äro kallade att hjälpa och upplysa med Guds ord!