Tony växer upp/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 11
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 12
Kapitel 13  →


[ 52 ]

XII.

Ofta kom Eddi Ruthven, som var jämnårig med mig, och hämtade mig och dockorna hem till sin trädgård. Naturligtvis ville han inte själv bära dockorna på gatan, fastän han eljes var mycket road av dem. Han sade alltid hemlighetsfullt att »de andra grabbarna» kunde få se honom. Jag såg aldrig »de andra grabbarna», men eftersom de i min inbillning blivit till fruktansvärda odjur, bar jag gärna själv mina dockor.

När vi kommo fram till residenset, skulle Eddi vanligtvis först ta reda på sin mamma [ 53 ]för att få kakor till oss och dockorna. Jag lärde mig aldrig att hitta i det stora huset. Trappor, långa korridorer och oväntade små dörrar gjorde det hela till en labyrint, som man lätt kunde gå vilse i. Ibland sprang jag i korridorens halvmörker emot farbror Fabian, som kom ut från kansliet i första våningen. Han brukade då taga mig vid handen och leda mig upp i vardagsrummet, och jag kände mig alltid litet rädd, då jag gick där med min hand i hans stora och endast skymtade honom som en hög skugga bredvid mig. Inte förrän han öppnade dörren till vardagsrummet och jag såg hans varma bruna ögon och leende mun, kände jag mig fullt lugn.

Hans hustru var inte mycket lik honom, varken till utseendet eller till sättet. Han var lugn och litet ironisk. Hans vackra välvårdade händer voro vita och mjuka, som om de aldrig tagit i något grovt eller brutit av en gren i skogen. Hans hustru Suzanne var en storväxt, ståtlig dam med ett starkt rödlätt ansikte, en massa blont hår och ett par klara och livliga ögon. Allt vad hon företog sig gick med flygande fart. Trots att hon hade fem pojkar att uppfostra, hann hon med en myckenhet saker utom hemmet. Styrelsesammanträden, syför[ 54 ]eningar, middagar, visiter! Hennes verksamhetslust var lika stark varje minut på dagen. Hade hon en stund ledig, tog hon genast fatt i ett handarbete. Hon stickade alla barnens strumpor, tjocka, randiga yllestrumpor, och då det var kallt, skulle vart och ett av barnen ha två par strumpor på sig, vilket kom deras tjocka ben att se ännu bastantare ut än förut. Alla gossarna voro som hon rödlätta, och alla tycktes gjorda av ett gott och solitt virke.

Så roligt vi hade tillsammans! I den kolossala matsalen, en riktig festsal med blänkande parkettgolv, ljuskandelabrar och bonade höga ekpaneler, brukade vi om vinterkvällarna leka »mörkleken>. Jag vet inte, vem som har hittat på »mörkleken». Jag vet bara att ingen lek kan vara farligare för små fina prydnadssaker på hyllor och bord och för ostindiska tallrikar.

Vi släckte alla ljus och stängde alla dörrar, och i mörkret skulle en av gossarna försöka få fatt i oss andra. Man skrek och skrattade, boppade upp på det runda salsbordet eller smög sig ljudlöst utefter väggarna. Ofta kom tant Suzanne in, då vi voro som högljuddast, och tände; och röda och flämtande och skrattande kisade vi mot ljuset och kunde knappast [ 55 ]se varandra, efter att ha trevat så länge utan ljus.

En annan lek var kanske ännu bättre. Då satte vi småbarn oss på kuddar och pallar, och de äldre gossarna bundo tömmar på sig och drogo oss runt bordet. Vi smackade och hojtade som åt hästar och åkte med sådan fart att vi oupphörligt törnade emot salens hörn och stolsben.

Bredvid salen låg handkammaren, ett stort fyrkantigt rum, på vars hyllor funnos askar och burkar fyllda med hembakade kakor och sylter. Jag tyckte alltid, att den där handkammaren var något i samma stil som häxans stuga i »Hans och Greta», vilken ju som man vet bestod av idel läckerheter; och i samma ögonblick som tant Suzanne satte nyckeln i låset voro vi alla omkring henne, kakhungriga och tiggande efter gott. Hennes kakor voro inte sådana där små eleganta kakor, som man slukar i en munsbit. Där fanns pepparkakor stora som smörgåsar och mörbrödskakor som små runda hjul. Där fanns maränger också och kokosbrön, och varje gång tant Suzanne slog upp en kakask sade det »knack» i den, så proppad var den till bredden.

Jag tyckte om alla gossarna Ruthven, men [ 56 ]jag var mest tillsammans med Eddi. Han var en liten bred pojke med lysande ögon under en tjock lugg och med en sådan där mun, som tandläkare bruka kalla »galoschmun». Hans underläpp sköt utanför överläppen, vilket gav honom ett småviktigt utseende, som var ganska kostligt att se. Hans egenskap av »galoschmun» gav honom ett särskilt värde i mina ögon, och han drog sig inte heller för att framhålla detta sitt företräde, då han ville ha mig att lyda honom, att till exempel galoppera runt sandgången, förföljd av hans lilla piska, eller att låta honom vrida om min arm, till dess jag gallskrek av smärta.

Han hade dessutom en talang, som jag tror mer berodde på en livlig fantasi än en dålig karaktär. Han narrades! Han narrades så att gräset och himlen borde bytt färg av förskräckelse. Han kom springande med andan i halsen och berättade, hur det hade brunnit i ett hus som han gått förbi, och inte förrän han beskrev, hur köksan svartfärgad som en negress sprang omkring med en kastrull i den ena handen och en visp i den andra och hur man hittade färdigrostat bröd i glöden, förstod jag att det inte var sant. Det där var smålögner som föllo honom in just när han började tala, [ 57 ]liksom han också kunde berätta, att han sett en murare falla ned från ett tak, eller skrämma mig med att den stora tjuren i en ladugård utanför staden sluppit lös och nu kom rusande med nedböjt huvud, fnysande av ilska. Det där var som sagt smålögner, och eftersom han redan tidigt hade stort självförtroende, ansåg han ej att dessa historier voro honom fullt värdiga. Men de långa bistorier som han berättade, själv rysande av förtjusning vid de hemska episoderna, voro annat. Han narrades då också, ty han själv var hjälten i dem alla, men jag har ofta tänkt att dessa historier dock i en hel del närmade sig den gräns där lögn inte längre kallas för lögn, utan vid mycket vackrare namn.

Jag höll av Eddi liksom jag alltid fäste mig vid dem jag var ofta tillsammans med, men han gjorde mig mycket förtret, då han ville leka med mina dockor. När vi väl voro hemma hos honom, var han inte generad för att ta i dockorna. Han klädde ut mina snälla ordentliga dockor i brokiga trasor och band, till dess jag ej längre kände igen dem, och hade dem att dansa krigsdanser vilt gestikulerande på ett vis som illa passade den uppfostran jag givit dem.

[ 58 ]Sanningen att säga var jag likväl inte så road av dockor, som flickor i allmänhet äro. Jag kunde ej fantisera så bra om dem, ty de funnos ju framför mig med sina kroppar fyllda av sågspån och med sina rosiga porslinsansikten. Ännu lever en vid namn Greta, och när jag häromdagen fann henne i en skrubb, där hon låg med ena benet i vädret och armarna liksom i vanvettig förtvivlan slängda bakom huvudet, tyckte jag att hon hade samma missnöjda min, som den stackars Eyvor, när vi tillsammans hoppade hage och jag vann.

Eddi och jag brukade sätta oss i solskenet på en bänk i trädgården och mata dockorna med kakor, medan vi vänligt och saktmodigt talade med dem. De sulto i en rad med stela utspärrade ben och utsträckta armar, och deras porslinsögon hade fångat som en liten droppe av solskenet, vilket kom dem att tindra och skina. Ofta blevo vi sömniga av att prata på detta sätt, och eftermiddagen slutade vanligtvis med att vi sprungo i kapp och lekte med varandra, medan dockorna fingo sitta och se på.

Men när Eddi följde mig hem och lät mig ensam bära alla dockorna i famnen, tyckte jag att jag hörde »de andra grabbarna» ropa [ 59 ]efter oss bakom plank eller inifrån gårdar, och jag vågade ej se mig om, förrän vår grind smällde igen bakom mig.