Tony växer upp/Kapitel 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
XVII.
Ebba Marmén, som var tillsammans med alla gossarna och flickorna, hörde och såg mera än jag, och då vi gingo hem från skolan med armarna slingrade om varandra hade hon mycket att berätta.
En eftermiddag, vi voro då i andra eller tredje förberedande, stannade hon plötsligt och stirrade intresserad på ett plank. Jag stannade också, ty när vi voro tillsammans gingo vi alltid som fasthakade vid varandra, så att när den ena stannade måste också den andra stå still. Jag såg på planket, men fann inte något märkvärdigt. Någon hade ritat med krita trianglar och runda ringar. Ebba sträckte fram pekfingret, som var svart av blyerts, ty vi hade haft teckningslektion, och sade:
— Titta!
Hon hade en liten lustig klänning på sig av något mörkt tyg, översållat av röda figurer i V-form, och tätt rynkad kring det knubbiga livet. Jag tittade åter på väggen, men förstod inte, vad det var jag skulle titta på. Ebba brast ut i ett fnittrande skratt; hon skrattade så att hon måste hålla sig för magen och skolböckerna trillade omkring henne.
— Vad menar du? sade jag ivrigt.
Ebbas svarta pekfinger följde en rund ring och stannade på en mörk punkt, som placerats i mitten.
— Begriper du inte?
— Nej, inte alls!
Jag kände mig plötsligt dum och på samma gång ond på mig själv, som ej kunde förstå något som tydligen var så lättfattligt.
— Det är…
Ebba viskade ett ord i örat på mig. Mina blickar flögo åter till väggen. Åsynen av den enfaldiga avteckningen av en sak, som man inte brukar tala om, gjorde mig på något sätt skamsen.
— Det är gossarnas! upplyste Ebba, viktig i sin egenskap av syster till många bröder.
Jag betraktade henne stum. Fastän jag tyckte att alltsammans var obehagligt, måste jag ändå för mig själv erkänna hennes överlägsenhet över mig.
— Det där är flickornas! fortsatte hon oförtrutet och pekade på den andra bilden.
Jag kan inte säga att jag fann likheten mycket slående, men jag lutade mig litet fram liksom för att närmare betrakta teckningarna, fast i själva verket för att dölja min rodnad. Den betydelsefulla minen i min lilla väninnas ansikte gjorde inig underlig till mods.
— Vem ritar sådant där? frågade jag efter en stund, då Ebba samlat ihop sina böcker och vi gingo vidare.
— Jag vet inte! sade hon hemlighetsfullt.
— De skriva ord också! tillade hon efter ett ögonblick. Min nyfikenhet var åter väckt.
— Vad då för ord? frågade jag och låtsades betrakta en gråsparv, som badade sig i en vattenpuss på trottoaren.
Ebba tryckte min arm.
— Alla möjliga ord! sade hon lågt. De stå alltid på planken, och de äro nog otäcka, men…
— Men…? upprepade jag spänt.
Hon skrattade till litet:
— De äro lustiga också!
— Har du hört någon säga dem då?
— Kanske!
Denna hemlighetsfullhet gjorde mig ännu mera ivrig att få veta allt vad Ebba visste. Jag tvekade ett ögonblick.
— Säg dem! sade jag därpå.
Ebba vände sitt blossande varma ansikte mot mig. Hennes bruna ögon blänkte.
— Jag kan inte säga dem högt, sade hon. Men jag kan ju viska!
Och hon viskade…
Jag tyckte bara att orden voro underliga. De sade mig ingenting. Det lät som om ett barn, som inte kunde tala rent, satt ihop dem. Jag tror nu inte heller, att Ebba riktigt förstod deras innebörd. Men hon tyckte om att viskande upprepa dessa ord, som kanske utskummet av städernas lägre befolkningslager funnit på och som uppsnappas av deras pojkar och flickor och sedan förmedlas till de högre klassernas barn genom inskrifter på väggar och plank…
Ebba såg litet skamsen ut inför min oförstående brist på entusiasm.
Sedan mina ögon väl öppnats för plankens smutsiga teckenspråk, hände det inte att jag gick förbi ett plank utan att mina ögon förirrade sig dit, och jag ertappade mig själv med att på små papperslappar eller i begagnade skrivböcker rita trekanten och rundeln. Jag rev sönder dem, men ritade dem åter på nytt. Jag kände nog på mig att jag gjorde något styggt, och detta gav mig olidliga samvetsförebråelser. Ändå förstod jag inte vad det var, som var så fult i orden och ritningarna. Jag hade fått en hemlighet att dölja, som kändes tung och som tryckte mitt samvete. På samma gång fick den lilla Ebba Marmén ett övertag över mig, som ej var nyttigt för någon av oss. Jag hade ett slags eftergivenhet i karaktären, en art feghet som delvis berodde på att jag ej ville göra någon människa ledsen och därigenom ådra mig obehaget att se ett trumpet ansikte eller höra stickord; och denna svaghet i mitt väsen gjorde att jag lyssnade till dessa historier, fast jag var medveten om att de hade en ful undermening.