Tony växer upp/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 15
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 16
Kapitel 17  →


[ 70 ]

XVI.

När jag blev mer förtrogen med skollivet, var det något i detta som fick ett starkt inflytande över min fantasi, och det var de olika bestraffningarna. Hade jag icke under mina tidigaste år predestinerats till ett drömliv, där alla proportioner voro feltecknade och fantom[ 71 ]likt stora, skulle kanske mina tankar icke så mycket sysslat med battongen i den vassnästa lärarinnans hand. Men som det nu var kommo mina tankar snart nog under dess inflytande.

Var man ouppmärksam fick man »stå upp». Att »stå upp» var fruktansvärt obehagligt. Man måste resa sig upp och stå rak bredvid bänken ungefär en kvart, och under denna kvart kände man kamraternas ögon sticka från sidan och i nacken, och då man slutligen hörsammade lärarinnans stränga: »sitt ned!» och sjönk ned på bänken, var man eldröd i ansiktet av blygsel. Skamvrån i kakelugnsvrån var inte så hemsk, eller kanske jag endast tycker det för att jag lyckligt undgick den. Men jag föreställer mig att det skall vara värre att känna kamraternas blickar träffa en från alla sidor än att ha alla flickorna mitt framför sig. Det som nog också var pinsamt var att »sitta kvar» efter timmens slut, men det räknades dock till de lindrigare straffen. Först när man under lektionen lekte med sin knäkamrat eller tuggade tuggummi som då var så mycket på modet, kom battongen till användning.

Ännu i dag då jag i små magasin på sidogatorna i fönstren upptäcker de där röda fyrkantiga tuggumsbitarna, överraskar jag mig [ 72 ]själv med att helt mekaniskt känna efter i fickan, om jag har tillräckligt att köpa för, och lika mekaniskt raskar jag på stegen vid tanken på battongen.

— Vad har Tony i munnen?

Lärarinnans röst slog ned på en just då man kände ett oändligt sömnigt välbehag och glömsk av alla lurande faror långsamt vände den söta röda massan innanför tänderna. Därpå kom hon fram, och då man såg henne komma emot sig, blev den söta smaken bitter. Man fick spotta ut tuggummit och räcka fram händerna och motta slagen. De gjorde förmodligen ej så ont, som man inbillade sig, men den svängande battongen och det stränga ansiktet med den långa näsan som kom så nära injagade tillräckligt skräck, för att de små slagen skulle svida som eld.

Längre än till klatsch på fingrarna sträckte sig icke kroppsagan i klassens åsyn, men en dag drog mig Ebba Marmén bort i ett hörn av skolgården, och med sin arm om mitt liv berättade hon hemlighetsfullt viskande om att hon hört att en av flickorna i enrum fått smäll av lärarinnan. Jag vet ej om hon talade sanning eller om hon narrades som hon ofta gjorde, men jag lyssnade skräckslagen. Vi stodo och [ 73 ]betraktade varandra en lång stund, båda rodnande och heta.

— Fick hon verkligen smäll? sade jag och kände, hur jag blev torr i munnen.

— Tant tog av henne byxorna, sade Ebba med glänsande ögon, och slog och slog!

Med ens stod hela bilden klar för mig. Jag tyckte mig se hur flickan stretade emot och slutligen slängdes över lärarinnans knä. De vita byxorna stramade över den lilla runda baken. Lärarinnan fingrade på knapparna, byxorna drogos ned och slagen veno. Jag tror att Ebbas tankar välbehagligt sysslade med samma fantasi. Vi sågo bort och klämde hårt varandras händer.

— Har du aldrig fått smäll? frågade Ebba.

Vi kände bägge den hemliga tjuskraft detta ämne med ens hade fått för oss.

— Nej aldrig! Och du då?

Ebba blev röd i kinderna.

— Jo-o!

— Gjorde det ont? frågade jag girigt.

Ebba nickade och skrattade nervöst.

— Väldigt ont!

Hon berättade att hon sett i en dörrspringa, hur en av bröderna fått smäll.

— Han sparkade väldigt! sade hon.

Vårt ordförråd var den tiden inte så stort, [ 74 ]och ordet »väldigt» användes som allmän beteckning för något superlativt.

Jag intresserade mig ej så mycket att höra om brodern, flickan som enligt Ebbas berättelse fått smäll sysselsatte mig vida mera då jag blivit ensam; och i det mysterium, som omsvävade denna bestraffning, lyste min fantasis bilder med allt bjärtare färger. En tydlig förnimmelse av det skamliga i behandlingen kom mig att skälva i hela kroppen. Mina tankar återvände oupphörligt till flickan, som låg kullkastad över lärarinnans knä. Med en samvetsgrannhet som varit värd något bättre genomgick jag allt i detalj, och då jag i inbillningen tyckte mig se tyget spänna mellan benen på flickan och plötsligt strama till, genomfors jag av en underlig ilande förnimmelse.

Från den dagen fylldes under en tid framåt mina fantasier med dessa bilder av enahanda innehåll. Jag blygdes över dem, men de trängde sig ändå oupphörligt inpå mig.

Den artificiella atmosfären i min mors rum, den underliga aning som ibland intog mig, att min mors själ måste vara ett stillastående vatten som i sig speglade glidande skuggor och moln, vilka mina ögon icke kunde se, bidrog att hos mig utveckla ett fantasiliv, alltför starkt för att [ 75 ]jag skulle kunna behärska det. Liksom de goda och vackra fantasierna kommo och gingo som de ville, skänkande mig ögonblick av stillad skönhetstörst, sådana jag aldrig senare i livet erfarit, därför att livets brusande flod med åren tar allt starkare fart, så kommo även de dunkla fantasierna och bredde sina svarta vingar för mina ögon, för ett par minuter undanskymmande solen och blommorna.