Tony växer upp/Kapitel 43
| ← Kapitel 42 |
|
Kapitel 44 → |
XLIII.
Det hände en dag att jag alldeles i tankarna gick den väg, som Maud så ofta bett mig gå för att möta Bo.
Ett av hennes sista brev tyngde i min ficka. Dessa veckor under vilka jag mottagit Mauds brev och då den eld, varav hon tycktes brinna, ibland strukit förbi min kind som en het pust, hade jag känt mig mycket ensam. Höstens gula, tunga luft inverkade väl också på mitt lynne.
Jag gick nu vid åbrädden och stirrade ned i de grå virvlarna och märkte inte Bo, förrän han var alldeles inpå mig.
— Goddag, Tony! sade han.
Blåsten tog just då tag i en slinga av mitt hår och pressade den mot mina ögon.
— Jag ser ju ingenting! skrattade jag och strök över ögonen.
Han vände, och vi gingo en stund tysta under alléträden, vilkas grenar flätade sig svarta som förbrända rötter över våra huvuden. Här i denna allé hade jag en gång följt efter gumman Walter, här hade hon visat mig sin underbara spegel. Så längesedan det var! Då hade träden varit gröna och vattnet blixtrat i solskenet.
Jag tänkte på Mauds sista kärlek och kände mig på något sätt falsk mot Bo, för att jag ej talade om allt för honom. Men Maud hade ju bett mig att inte göra det. Så tyst Bo var i dag! Jag kastade en blick på honom. Han gick med långa steg och slängde litet med armarna. Ännu var han en pojke. En pojke med kantiga, en smula tafatta rörelser, och hans ena axel var litet snedvriden av bokpacken, som han höll under armen. Han mötte min blick och log en smula generad.
— Jag hade tänkt, att jag skulle skriva det till dig, sade han. Jag började på ett brev i natt, men det blev så tokigt, så att jag rev sönder det!
Ännu flera brev! Jag suckade ofrivilligt. Mauds epistlar gjorde mig alltid så yr i huvudet. Skulle nu Bo också börja skriva? Jag mindes att jag sett hans stil en gång: långa, ojämna bokstäver, som om en gräshoppa doppat benen i bläckhornet och skuttat över papperet.
— Om Maud? frågade jag och kramade detta hennes sista brev i min ficka.
— Inte om Maud! utbrast han häftigt. För Guds skull, inte om Maud!
Jag betraktade honom förvånad. Han sparkade en liten oskyldig sten framför sig, som om den väckt hans förargelse.
— Men snälla Bo, vi ha väl inte talat om någon annan än Maud! sade jag.
— Nej, vi ha inte talat om någon annan än Maud! upprepade han dystert.
Åter gingo vi tysta. Allén var folktom i dag. Klockan i Storkyrkan hade nyss börjat klämta, den fortsatte alltjämt att ringa. Det måtte vara en begravning. Det föreföll mig, som om klockklangen hade svårt att bana sig fram genom den tunga luften. Jag tänkte på att det var underligt, att jag aldrig hade varit på någon begravning. Jag hade mött liktågen: kransarna, det svarta kistlocket som skymtade under de granna blommorna, de blänkande kupéerna, som långsamt, o så långsamt, rullade fram efter likvagnen, fyllda av sorgklädda människor med vita ansikten under hattar och slöjor, alltsammans brukade göra mig betryckt och ångestfall till mods.
Jag hörde knappt att Bo börjat tala med mig. Inte förrän han stannade och såg på mig med sina ljusblå pojkögon, uppfattade jag att han frågade mig om något.
— Och du — du hör ju inte ens på! utropade han otåligt.
— På vad då? sade jag plötsligt helt förvirrad.
— Låt oss vända igen! sade han.
Jag vände lydigt, och vi gingo upp mot bron.
— I går, sade Bo, i går kväll, då jag satt ensam i mitt rum vid skrivbordet och skrev på en lång dikt — en dikt till Maud, försökte jag erinra mig hur hon såg ut. Men Tony, jag kunde inte komma ihåg henne! Allt det som jag förälskat mig i hos denna flicka var plötsligt som bortblåst. Jag blev alldeles förtvivlad, nästan vild! Hennes hår, hennes mun, hennes ögon, hennes röst, alltsammans var suddigt, och i stället för hennes bild såg jag något annat.
Han hejdade sig plötsligt och betraktade mig uppmärksamt.
— Vad såg du då? frågade jag häpen och orolig.
— Jag såg, sade han långsamt, en ganska liten flicka! Hennes hår var rött och glänsande, och hennes ögon voro klara, och hennes mun hade ett egendomligt uttryck, ett uttryck, som kunde göra en stackars pojke spritt galen! Det finns bara en flicka i den här staden, som har det håret och den munnen och det — — —
Jag tog hans arm och skakade den.
— Du menar inte mig! utbrast jag. Du menar inte mig!
Vi hade båda stannat. Klockorna fortsatte att ringa, och en vagn rullade på gatan bredvid allén.
— Jo, sade han nästan hjälplöst, jag menar dig! Kan jag rå för det? I det ögonblicket förstod jag, att det var dig jag tyckte om och ingen annan. Inte Maud! Inte någon annan flicka, men Tony!
Jag var för häpen för att kunna hitta på något att säga.
— Tror du inte att jag kämpade emot! sade han och skakade litet på sig. Hu, en sådan stund jag hade just då, när jag fann att min kärlek till Maud inte varit starkare! Det var marigt, skall du tro!
— O! undslapp det mig. Jag är ju ingenting mot Maud!
Han flyttade bokpacken över till andra armen, medan han stadigt såg på mig.
— Jag undrar hur många år det skall dröja, lilla Tony, innan du blir medveten om dig själv. Jag tror att jag ser dig klarast som du är just nu. Du kan ej bedöma det. Men när den tiden kommer, då du blivit medveten om dig själv, har du förmodligen hört så många kärleksförklaringar, att du är trött på dem!
Jag hoppade till litet. Men jag kunde ej ta Bo på allvar. Det var omöjligt för mig. Jag hade känt honom så länge. För mig var han ännu på sätt och vis den där sprattlige gossen, som på sin egen bal envist vägrat att bjuda upp »tjocka Lisa»! Men allt vad han sade gjorde mig dock glad, utan att jag därför behövde tro att det var riktigt sant.
— Det är inte rätt det här! sade jag så bestämt jag kunde. Det är alldeles säkert Maud du tycker om! Det där i går var nog bara inbillning!
— Tycker du kanske om en annan? frågade han ängsligt.
Jag tvekade? Kadetten dök åter upp för min inre syn, fastän jag egentligen inte tänkte på honom annat än när jag var tillsammans med Maud.
— Kanske! svarade jag allvarligt och började gå framåt allén igen.
Jag tror att jag därefter talade gott en halvtimme ännu om Maud. Och ändå kände jag varje gång som jag stack handen i fickan det styva brevpapperet mot fingrarna!
Egentligen vet jag inte, varför jag så ivrigt önskade att hans känslor skulle återgå till Maud. Den vackra Maud, den flyktiga Maud — vem var hon egentligen? En liten matfrisk och ostadig borgarflicka med en aptit på mäns och gossars ömhet och allt slags ätbart, som tycktes omättlig.
Men Bo var ju min egen släkt! Kanske hade jag en känsla av att världen skulle ramla i bitar för mig, om jag oupphörligt fick erfara att de känslor, som nyss förut beprisats som eviga, ständigt förändrades och bytte föremål. Kanske var det bara detta, som gjorde att jag ville övertala Bo att vara trofast.
När jag sedan ensam gick hem, visste jag ännu ej om jag lyckats i mina bemödanden.
Men morgonen därpå fick jag verkligen ett brev från Bo. Jag kunde inte låta bli att le, när jag läste det, Det var helt kort, och jag tyckte att jag riktigt kunde höra, hur hans penna raspat över det blå papperet, då han skrivit ned de få raderna:
»Tony, så jag beundrar dig! Jag var nära att svika det ideal jag ställt upp för mig. Svika det för din skull, Tony! En annan flicka skulle helt säkert glatt hört på min bekännelse, även om hon därigenom kanske skulle varit trolös mot sin bästa väninna. Men inte du! Du sökte i stället återföra mig till min första kärlek. Om du lyckats, får framtiden utvisa! Vad du gjorde i går, skulle få kvinnor förmå göra efter! Bli inte ond, om jag i tankarna kysser dina små händer, lilla kvinna! Jag kan inte skriva mera! Din vän Bo.»
Jag har gömt det där lilla blå brevet, som jag den gången läste med klappande hjärta, fastän jag log åt det, och jag tycker än i dag, att det har bevarat en svag lukt av Bridge-cigarretter.
Det var första gången någon kallat mig »kvinna», och om också det ordet inte precis väckte min kärlek till Bo, kom det mig dock att spritta till av fröjd och fyllde mig med ljusa förväntningar.