Tony växer upp/Kapitel 44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 43
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 44
Kapitel 45  →


[ 260 ]

XLIV.

Maud hade kommit tillbaka till skolan smärtare och längre än förut, med de blå ögonen liksom blanka av frestande löften och med ett hemlighetsfullt leende kring munnen.

Julen och nyåret voro längesedan över, och med saknad tänkte jag tillbaka på de glada dagarna, då Pa tycktes ha blivit sig lik igen och med sin gamla munterhet deltagit i alla den stora högtidens fröjder och överraskningar.

Maud hade redan övergett den där Erik. Det borde ju inte ha förvånat mig, men ändå kände jag något liknande en chock den afton då hon berättade det för mig.

Det var ett par dagar efter det hon återkommit till staden. Vi hade som vanligt tänt brasan, och Maud satt med benen korslagda på braskudden. Hennes ansikte var upplyst av skenet från elden. Hon sköt fram hakan litet och log.

— Nej, det gick inte, Tony! När han hade farit, ville jag riktigt pröva, om jag kunde hålla fast vid honom även sedan jag blivit ensam. Så länge jag var hemma gick allt bra, men så kom jag till Åre, som du vet, och där var förfärligt livat. Vi dansade varje kväll på hotellet, [ 261 ]och sedan efteråt när jag kom in i mitt rum och försökte tänka på Erik, försvann han som i en dimma, och jag såg endast en massa vaggande, valsande par och hörde musikens lustiga melodier. Han blev väldigt ledsen förstås, när jag skrev till honom om hur det var fatt med mig, och han kom ej tillbaka till nyåret, som det eljes hade varit meningen. Men det är nog bäst som det är!

Ett tag flög det genom mig att det var något grymt i hennes sätt att så där expediera man efter man, men när jag mötte hennes leende, kunde jag inte länka ont om henne.

— Och Bo, frågade hon, tror du att han tycker om mig ännu?

— Det gör han nog! svarade jag, men kände ej någon lust att ingå närmare på ämnet. Jag sade henne endast att Bo nu rest till Stockholm för att börja på Högskolan.

— En sådan lycklig människa! sade Maud och såg litet nedstämd ut. Det framgick inte, om hon var vemodig över skilsmässan eller bara avundsjuk på en som fick vistas i huvudstaden.

— Erik lärde mig i alla fall mycket, sade hon efter ett ögonblick, tankfullt.

[ 262 ]— Vad lärde han dig? frågade jag. Hör du, begagnar du parfym? tillade jag oförmedlat.

Någonting hade kommit till i rummets atmosfär.

Hon skrattade högt.

— Det var det första han lärde mig, Tony! Känn! Det är viol!

Hon lutade sig fram mot mig, och jag kände nu tydligt en icke så svag violdoft från hennes blus.

— Och vidare? sade jag. Sedan?

— Sedan? Sedan visade han mig, hur man skall kyssas riktigt!

Hennes hand slöt sig om min vrist, och hennes ögon mörknade litet.

— Å, Tony, jag längtar ännu efter de där kyssarna!

Det sprakade och susade inne i veden. En röd flamma snodde och vred sig över träna.

— Vet du, fortsatte hon. Jag fick tag i en bok hemma, jag tror det var en översättning, och där stod så mycket om flickvänskap. Du borde också läsa den, men jag vågade inte ta den med mig. För resten vet jag ej, om det där jag läste om kunde kallas för vänskap. Det var mera kärlek kanske… De älskade varandra, de där flickorna, och kysstes. Det var så vackert.

[ 263 ]Hon smög sig intill mig.

— Ack, om jag finge älska dig så, Tony, det vore ljuvligt!

Jag skälvde till, och mina läppar kändes plötsligt torra.

— Vi tycka ju om varandra, sade jag lågt.

— Inte nog! utbrast Maud. Inte nog! Du… Du! Fast du inte brukar parfym ännu, stiger det ändå emot mig en doft ifrån dig… Å, din doft gör mig yr i huvudet!

Hennes armar slingrade sig omkring min midja, hon höjde ansiktet. där ögonen bönföllo.

— Det stod i boken… började hon. Men hon hejdade sig tvärt.

Jag frågade ej, vad det var som stod där. En underlig slapphet började få makt med mig. Den starka värmen från brasan, violparfymen som blev tyngre, Mauds alltmera smekande grepp om mitt liv! Det var som blomblad på mina ögon, som fina fingrar om min strupe, det var som om något ville lent strypa mig; det skrämde mig, och ändå kändes det, som om det just nu skulle vara skönt att få hänge sig åt detta som skrämde. Allt detta var så nytt för mig; och likväl tycktes det mig som om det inte var alldeles nytt, jag förnam det [ 264 ]som en drömlik återupprepning av något jag varit med om en gång förut, i andra drömmar.

— Jag såg en flicka vid en badstrand förra sommaren, återtog Maud långsamt. Vi voro en hel mängd flickor som badade tillsammans. Den flicka jag tänker på såg alls ingenting ut, då hon hade kläder på sig. Jag tror till och med att jag tyckte att hon var ful. Då fick jag se henne komma gående på sanden alldeles naken. Hon hade kastat tillbaka huvudet och höll armarna utsträckta. Bakom henne stod den blå himlen. Hennes kropp var så underbart skön! Bröstvårtorna lyste röda mot den vita huden, höfterna vaggade litet som om hon sökte hålla balansen, och benen voro fina och smala. Vet du, Tony, sedan i mina tankar bar jag sammanblandat den där flickan med dig.

Så besynnerligt hon talar, Maud! Sista gången jag träffade henne hade hon jämfört mig med en liten statyett som hon hade i sitt hem; mina tankar gingo dröjande till den statyetten. Den var vacker, hade hon sagt. Avlägset, som i en dröm, hörde jag Maud tala.

— Kan du inte… Hennes arm slöt sig fastare omkring mig… Kan du inte visa mig… bara litet! Kvinnor som ha din färg på håret, [ 265 ]jag har alltid hört, att de ha en så mjällvit hud. Vill du inte visa mig din hud?

Jag ryckte till. Jag rodnade. Jag kände mig som om jag redan var halvt avklädd. Ja, som om jag var det helt, som om jag låg utsträckt naken på en havsstrand i ett gult solsken och välbehagligt njöt av att betraktas. Jag hade badat med fru Linden och jag hade undersökts av skolläkaren och känt hans och den biträdande lärarinnans blickar på min bara rygg; aldrig hade jag erfarit detta besynnerliga då. Men Mauds flämtande heta väsen gjorde mig ängslig och kom mig att bli helt röd i skymningen. Ändå stöttes jag ej denna gång bort av hennes häftighet, som jag gjort så ofta förut. Inom mig brast det fram en vek längtan efter ett obeskrivligt något, vars namn jag ej visste. Det föreföll mig som funnes det ett tomrum inom mig och som om min kropp maktlöst, men oavbrutet sökte suga till sig något bortom detta tomrums gränser.

För ett par minuter tyckte jag all min motståndskraft vara försvunnen. Jag kände det som om jag svimmat. Förstod min väninna detta? Skyndade hon att begagna sig av min svaghet? Hennes hand gled under min klänning uppför mitt ben. Med den andra handen vek [ 266 ]hon varsamt upp kjolkanten. Jag stirrade ned på mitt knä. Jag såg detta runda knä som om det inte längre varit en del av min egen kropp, utan av en annans. Mellan den svarta strumpan och byxbenets smala spets lyste nu huden fram vit och glatt.

— Ser du? sade Maud lågt. Din hud är vitare, mycket vitare än min.

Vad vill du mig? Vad vill du mig? ropade det plötsligt i mitt inre, och jag reste mig så hastigt upp, att min stol föll omkull.

Maud rörde sig inte. Hon satt alldeles stilla, och eldskenet som kom och försvann över hennes ansikte som en flämtande andedräkt tände och släckte hennes stora ögon och röda mun.

— Du vill inte förstå mig! Hennes röst ljöd helt lugn. Är du ond på mig?

Var jag ond? Var jag glad? Var jag ledsen? Jag visste det inte! Men jag visste att jag var rädd, riktigt rädd nu, och därför ville jag gå min väg. Jag gick ifrån henne utan att säga adjö och utan att ge henne någon förklaring.

När jag kom ned på gatan, drog jag häftigt efter andan som om jag varit nära att kvävas.