Tony växer upp/Kapitel 51
| ← Kapitel 50 |
|
Kapitel 52 → |
LI.
Klockan var närmare tolv på natten, och vi hade samlats inne i Tyras och Ullas stora gästrum en trappa upp för att få prata i ro.
Under tiden som gått sedan min ankomst har jag hunnit bli ganska bekant med alla flickorna. Deras ljusa pladder fyller mina öron om dagarna, och om nätterna drömmer jag underliga tröttsamma drömmar, där de ansikten, som omge mig i vaket tillstånd, förvridna eller gapskrattande stirra på mig och där jag tycker mig skymta de lätta spåren efter deras små brådskande fötter över gräsmattor och trädgårdsgångar.
Vi sutto nu i sängarna halvklädda med borstarna i händerna och håret utslaget. Utanför i trädgården flödade månskenet vilt över blommor och buskar, och det susade sakta i breda, starka kronor.
Lilla Ulla stod framför den höga spegeln. Hon var endast iklädd ett tunt vitt linne, strumpor och snörliv. Hon hade lossat snörlivsbanden och sökte nu dra till dem hårdare kring sitt runda liv, allt under det hon grimaserade och bet i sin röda underläpp.
— Oj! Oj! mumlade hon. På det här sättet blir man ju så tilltäppt, att man ej kan få ned en bit mat!
— Du skulle ha en annan form på snörlivet, sade den smärta Tyra och granskade henne kritiskt.
Med en olycklig min i sitt upphettade ansikte vände sig Ulla till henne.
— Varför säger du inte hellre att jag skulle ha en annan form på mig själv? utbrast hon andfådd.
— Ulla är bra som hon är, avgjorde Ingegerd på sitt lugna sätt. Det är bara fånigt att snöra sig!
Tyra svängde sig på klacken. Hon stod litet bredbent som en pojke i sina tunna kalsonger med händerna nedstuckna i sprunden. Hon beundrade själv sina vackra ben i spegeln.
— Jag ser ut som ett oanständigt vykort! sade hon småbelåtet skrattande,
— Det behövs bara en sådan där vers under som man läser i cigarrbutikernas fönster, inföll Henriette, som satt uppkrupen på sängkanten i sin långa nattskjorta.
— Hör på den lilla! Läser du sådant?
Henriette föredrog en värdig tystnad, medan hon lät borsten glida genom sitt långa hår.
Jag tittade ut över rummet, och mina blickar stannade på Hedvig. Hennes glänsande hår låg uppkastat över kudden, varemot hon lutade huvudet, händerna höll hon knäppta bakom nacken. En penjoar kantad med spetsar föll ned över hennes gestalt, och en liten spetsig toffel stack fram under det lätta tyget. Hon vaggade litet av och an med kroppen och gnolade på den melodi, efter vilken vi nyss hade dansat ute i salen.
— Finns det något härligare än att dansa sade hon. Ingenting är bättre!
De andra nickade instämmande och stirrade drömmande framför sig. Helt säkert såg var och en någon särskild episod ur sitt lilla flickliv, och jag kände det som en plötslig tomhet att jag ej tyckte mig ha något att minnas.
— Flickor! Såg ni Märta Stierncronas bröllop? frågade Ulla som en logisk fortsättning på sin egen tankegång. Tycker ni inte, att Jakobs kyrka är som gjord för vita tärnklänningar och stiliga uniformer?
Jag såg, att det tyckte de alla. Jag hade ej sett Jakobs kyrka, men en löjlig föreställning, som ej hade något att göra med ett Herrens hus, om en teaterparkett med röda sammetsstolar flög genom mitt huvud.
— Så skulle jag vilja ha det! sade Tyra bestämt. Och tärnorna skola ha buketter av luktärter, för det är mina älsklingsblommor, och så skall man spela den där — — — tram tala ta — — — som är verkligt flott.
Hon gick med stela ben uppåt rummet som uppför en kyrkgång och visslade Lohengrins bröllopsmarsch.
— Tänker du gifta dig så där i byxor då?
— Byxor skall man väl alltid ha! Apropå det såg jag ett mycket vackert mönster på sådana häromdagen, som jag klippte ur. Jag skall sy dem själv med hålsömmar och infällda spetsar. Det blir som en dröm!
— Asch! sade Ingegerd, jag bryr mig då inte alls om att nedlägga någon omsorg på mina underkläder, förrän jag blir gift. Nu är det ju ingen som ser på dem.
Tyra stannade framför henne, och hennes ögon logo spjuveraktigt.
— Jag tycker inte du har någon vidare värdig föreställning om äktenskapet, kära Ingegerd, sade hon med låtsat allvar i rösten. Hör ni, Ingegerd tänker bara på hur hennes blivande man, en herre alltså, skall titta på hennes små linnekrimskrams och byxremsor! Våra mormödrar hade en hederlig nattskjorta av tjockt lärft, och därmed var det punkt.
Ingegerd blev röd.
— Jag menade inte så, sade hon.
— Tänk att gifta sig! mumlade Hedvig, så underbart det skall vara att ha någon som alltid följer en med ögonen och som dyrkar en!
— O ja! suckade lilla Ulla och slet i sina snörlivsband.
— Men det är då inte alltid så säkert, att man blir lycklig, invände jag svagt.
Men mina ord väckte allmänt ogillande.
— Annars gifter man sig väl inte! sade Hedvig.
Deras framtid var så säker, och de sågo sitt liv framför sig som en solskensljus väg, där en underbart vacker löjtnant, kanske från Hästgardet, sträckte fram sin hand som stöd för deras små ridstövlar, när de svängde sig upp på hästryggarna.
— Min man, sade Tyra, skall vara kolossalt rik och ha många gods och hästar, och jag skall skicka efter silkesstrumpor fram Paris, ni vet sådana där tjocka silkesstrumpor, som kännas som en smekning, och så skall jag äta franska päron!
— Tyra kommer att sluta illa, flämtade Ulla.
Hon hade nu dragit åt så hårt, att hennes tjocka vita armar stodo rätt ut från bröstet som på en docka med sågspånskropp.
— Snälla rara Ulla, ropade Ingegerd allvarligt ängslig. Du kväver dig!
— Nej, jag bara magrar! svarade Ulla med så mycken energi i rösten, som hon hade kvar efter sina ansträngningar.
— Har ni hört, sade Tyra, om den där extravaganta grevinnan de Rougemont i Stockholm? Hon lär »ha något» eller »vara något» med en av de utländska ministrarna, och i vintras under en stor middag på Royal tog hennes minister ett stort franskt päron vid desserten, delade det, holkade försiktigt ur ena halvan, smusslade in ett dyrbart pärlhalsband, lade andra päronhalvan ovanpå och sköt alltsammans Över till grevinnan, utan att någon såg det.
— Hur vet du det då?
— Sådant vet man alltid! svarade Tyra.
Just då hörde vi ett svagt buller nedanför fönstret.
— Tyst! Pojkarna! viskade Ingegerd.
»Här är gudagott att va-a-ra!» stämde någon därnere upp, och andra skrovliga röster föllo in.
— De tro att de hålla serenad! sade Tyra halvhögt.
En röd ros slungades i en båge genom det öppna fönstret. Tyra satte sig hastigt ned.
— De kanske ha sett mig, utbrast hon.
Sången tystnade, och vi hörde ljudet av knastrande steg på sandgången.
— De ha gått! Ulla vrängde med en suck av lättnad av sig snörlivet. Om vi skulle gå och lägga oss nu, tillade hon. I morgon skola vi ju fara till Claes.
Efter många godnattönskningar och mycket skratt smögo vi oss alla var och en till sitt rum.
När jag lagt mig, upptäckte jag, att jag hade glömt att dra ner rullgardinen, men jag orkade ej gå upp igen. Mot den ljusa tapeten darrade i månskenet ett träds kvistar och fina blad. Jag låg länge och såg därpå, till dess jag kröp ihop med en liten rysning.