Tony växer upp/Kapitel 52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 51
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 52
Kapitel 53  →


[ 321 ]

LII.

Jag vaknade i morgonljuset med en sprittning av glädje och kramade hårt om min kudde. I plötsligt övermod kysste jag mina händer. De kändes så varma och mjuka, och de snabba kyssar jag gav dem sjönko ned genom min kropp och fyllde den med livslust och fröjd.

Hela det glada sällskapet startade från huvudbyggnadens trappa. Några skulle åka i Claes bil, andra i vagn. Claes bjöd mig att sitta bredvid honom. Jag uppfångade en liten avundsjuk och elak blick i Henriettes ögon, men denna dag kunde inga onda ögon förkrossa mig. Henriette, löjtnant Burenskiöld, Tyra och Måns Delagrue placerade sig inne i bilen. Claes tutade muntert i bilhornet, och vi körde ut från gården i en elegant sväng.

Morgonen glittrade och stänkte av dagg. En ko besvarade bilsignalen med ett utdraget bölande, och en höna flaxade över vägen och undgick döden i sista minuten. Claes gav mig då och då en blick och log.

— Bra? frågade han.

— Underbart! svarade jag.

[ 322 ]Vidare! Vidare! Fortare! Fortare! Luften susade i öronen, och solstrålarna sågo ut som blixtar, som skuro den vita landsvägen i små bitar. Efter en stund saktade Claes farten. Inne i bilen sjöng Tyra med sin lustiga röst:

I am a girl of flirty sense!
I show my legs for fifty pence!

Plötsligt märkte jag, att Claes talade till mig. Han höll blicken stadigt fästad framför sig.

— Du är inte lik de där! sade han lågt.

— Är jag inte?

— Nej, om du det är! Jag bar grubblat de här dagarna över vad det är som skiljer dig från dem. Men jag vet det ännu inte riktigt. Och kanske är du ändå en smula lik dem! Du bär samma stämpel som ofta präglar medlemmarna i gamla adelssläkter, och den stämpeln är inte detsamma som en krona och en vapensköld, fastän den på sätt och vis sammanhänger med de där emblemen. Om jag talade med Måns om den där symboliska stämpeln, som jag tänker på, skulle han sätta upp sin promenadkäpp och peka på tranan i det Delagrueska vapnet, som han låtit gravera in på kryckan, och om jag vågade säga något därom till Tyra, skulle [ 323 ]hon gapskratta och svänga sig med moderna termer, som för övrigt redan äro utnötta, om att adelsskapet är ett löjligt gammalt skrock, vars attribut man endast begagnar sig av för att reta de borgerliga eller för att imponera på mamsellerna i de stora magasinen, där man syr sina dräkter och toaletter. Men med dig tror jag att man kan tala utan att bli missförstådd.

— Åja! Kanhända!

— Jag har varit ute och rest, ser du, och sett en hel del, och det jag sett har kommit mig att göra jämförelser. Det är möjligt, att jag skulle funnit tillfällen till att göra jämförelser lika bra, om jag stannat hemma på egendomen, men man får inte upp ögonen riktigt, förrän man varit utanför sina landamären. Och var jag än varit, har jag känt samma förbannade olust, då jag träffat samman med män och kvinnor ur andra samhällsklasser än jag själv. Olust därför att jag varit trött och de outtröttliga! Därför att de där människorna med de röda blodkropparna se mot en morgondag. då ölet på nytt skall fradga i glasen och brödet gräddas ljusbrunt i ugnsvärmen. Men för oss gamla adelssläkter finns det inte någon sådan där morgondag, som de andra förmodligen längta efter bara för glädjen att åter känna sig [ 324 ]matfriska. Våra förfåder utförde bragder och segrade i strider, men vi — vi ha för det mesta inte så mycket muskler, att de höja sig, då vi kröka armen! Genom ingiften ha vi till sist alla blivit släkt med varandra. Hur är det de säga om den där Skånesläkten? »Vi Skramlar gifta oss med varandra! Idioter förbli vi, men vårt blåa blod bevara vi!» Somliga ha blivit, om inte precis idioter, så idiotiska, vilket vi ha åtminstone ett eklatant exempel på inne i bilen! De flesta tänka bara på strunt och fåfänglighet, orka inte syssla med annat än lappri och futtiga ting. Och dock finns det de, som ha både intelligens, vilja och ett mål för ögonen. Men hos dem är det nästan alltid nerverna, som svika. Det är som om själva handlingskraften skulle brista sönder i samma stund som den skall spännas högt. De ha inga förutsättningar att slå sig fram i livet. De bli hysteriska inför en motgång, och när de arbeta, göra de det febrilt och slösa lika onödigt med sina krafter som med ljus om nätterna. De äro konstkännare och, om de ha pengar, konstsamlare, de kunna också vara en smula författare, en smula målare och musici, men det är som om trötthetskänslan spritt sig som ett gift i kroppen på dem. Förstår du kanske nu, vad [ 325 ]jag menar med den där stämpeln, som är så tydligt skriven på nästan alla de våras pannor?

Jag nickade tyst.

— Snälla lilla Tony, log han, nu har jag kanske tråkat ut dig? Jag har då också gått på som en frikyrkopredikant på ett friluftsmöte.

— Nej, sade jag, jag har tänkt något ditåt själv, men ej så klart.

Han såg hastigt på mig.

— Men det är ändå en så stor skillnad mellan dig och de andra! Vad är det? Känner du det inte själv?

Jag blev litet generad. Jag visste inte, vart han ville komma med detta.

— Inte i dag, sade jag dröjande. Titta på skogen!

På ömse sidor om vägen stod granskogen mörk, men inne under de täta grenarna och över den gröna mossan smälte ljus och skuggor tillsammans så att man ej visste, vad som var skugga och vad som var sol.

— Har du lidit? frågade Claes bryskt utan att ägna skogen en blick.

Jag fick ett plötsligt styng i hjärtat. Den vackra vägen och skogen sjönk undan, och jag såg rätt in i det stora rummet, där en tyst kvinna satt orörlig vid fönstret. Så grym han [ 326 ]är! tänkte jag. Han måste ju känna till historien om min mor. Det var som om min tanke överförts till honom, ty med ens lade han sin hand på min arm.

— Förlåt! sade han lågt.

Den snabba beröringen kändes som en lätt smekning, men ett plötsligt starkt medvetande om vad det var som skilde mig från de andra gjorde mig orolig, och som så många gånger förut såg jag in i dessa orörliga ögon, som sågo på mig utan att se mig.

En lång stund sutto vi tysta. Bakom oss ljödo kaskader av glada skrattsalvor, och jag uppfångade ett och annat ord som lösryckt från sitt sammanhang fick en löjlig klang.

— Där! sade Claes. Där ligger mitt ställe!

Och då han sade det, förstod jag, vilken oändlig ömhet orden gömde. Vi körde in mellan ett par massiva grindstolpar av sten och fram till ett långsträckt envåningshus, i vars brutna sluttande tegeltak de framskjutande vindskupornas fönster blänkte som stora silverfat. De två flyglarna som omslöto gården voro övervuxna av klängrosor, och från den ena byggnadens skorsten ringlade sig en smal rökstrimma upp i luften.

— Så vackert! sade jag.

[ 327 ]Han öppnade bildörren och såg upp mot mig.

— Det är bra, sade han med en egendomlig blick. Kom in nu!

En tämligen ung kvinna i svart klänning med hög krage, sådan som konfirmationsflickor på landet bruka ha, kom ut från den flygeln, där det rykte ur skorstenen.

— Fröken Ringström, presenterade Claes.

Jag förstod att det var hans hushållerska. Hon hade ett av dessa alldagliga utseenden, som man glömmer i samma stund som man ej mer har dem framför sig, och hennes kinder voro eldröda och litet fnasiga, som om hon kylt dem under vintern. Hon visade oss flickor upp i ett litet gästrum, där vi kunde plocka av oss hattar och bilslöjor och ordna håret. I samma nu som hon stängt dörren utbrast Tyra:

— Men Henriette! Hon såg då ingenting ut! Är du verkligen säker — — —

Henriette var sysselsatt med att vira av sig sin slöja.

— Visst är jag det! sade hon hemlighetsfullt. Såg du inte, så generad Claes såg ut, då det svarta spektaklet kom fram och viktade sig och skulle spela värdinna. Men han förtjänar det minsann!

[ 328 ]— Vad menar du? frågade jag och kände pinsamt, hur jag rodnade.

— Om vi skulle säga henne det? Henriette såg på Tyra.

— Jag tycker att ni äro nedriga, kom det litet förtrytsamt från Ulla.

— Jo, ser du, sade Henriette, Claes har haft den där så kallade hushållerskan ett par år nu, och så i våras — — — jo, så fick hon ett barn, förstår du. Och nu när Claes ändå behåller henne, så säga alla, att det är han som är pappan. Och det är han förstås också. Män äro så rysligt oanständiga!

Jag tyckte att jag hörde som ett klirrande ljud av något som bröts sönder; det var den vackra solskensmorgonen som föll i bitar.

— Och barnet? sade jag.

Henriette vände sig om, där hon stod framför spegeln, och betraktade mig nyfiket. Och jag begrep i samma nu, att detta var hennes hämnd för att jag fått sitta bredvid Claes hela åkturen.

— Det dog, sade hon likgiltigt. Hör du Tyra, har du inte en knappnål på dig någonstans, mitt skärp har gått upp.

När vi kommo ner igen, visade oss Claes rummen. Det var låga gammaldags rum med [ 329 ]mahognymöbler och antika vackra speglar, över vilka åldern hade blåst sin rostiga andedräkt.

— Det är ärvt alltsammans, sade Claes. Om det bara var möbler man ärvde av sina släktingar, kunde man vara dem oförbehållsamt tacksam!

Han såg på mig, och jag förstod att han syftade på vårt samtal nyss; men jag undvek hans ögon. Förut hade jag funnit honom sympatisk, nu tyckte jag bara att hans blick hade ett otäckt uttryck.

Tant Antonie skulle komma efter till middagen, och medan vi väntade på vagnen som skulle medföra de andra, gingo vi ner i trädgården för att plocka blommor till middagsbordet. Vi läto herrarna prata och röka för sig själva och fördjupade oss i att sätta ihop vackra buketter. Nedanför trädgården löpte en väg utmed en fors, och längre bort, där vattnet bildade ett litet fall, vars glada brus hördes fram till byggnaden, skymtade jag en gammal grå kvarn. Henriette och jag gingo framåt gången; vi hade redan händerna fulla av blommor. En röd vallmo strök lent mot min kind, och jag tyckte att jag vandrade inne i ett moln av berusande dofter.

[ 330 ]— Tycker du om Claes? frågade Henriette prövande.

— Ja, jag tyckte att han var så trevlig, sade jag och kände att blodet åter rusade upp i mitt ansikte.

— Historien om hushållerskan då?

— Den kanske inte är sann.

— Om den inte är det, så har han väl haft förhållanden med andra, sade Henriette med sin säkra röst.

Jag betraktade henne obehagligt berörd. Den där flickan var yngre än jag, och hon tycktes sitta inne med kunskaper på ett område, som för mig ännu låg nästan i mörker.

— Vad vet du om det? Jag såg ned på mina blommor.

Henriette skrattade till.

— Du vill väl inte, att jag skall tro att du ännu ingenting begriper? Männen måste ju ha någon, förstår du väl.

— Sin hustru, ja! Jag kände att jag blottade mig, men nu kunde det ju också göra detsamma.

— Å, en sådan liten inbjudande sittplats! utbrast Henriette. Vi hade kommit fram till en grön bänk, som stod under ett träd, vars grenar böjde sig ned mot vattnet och lätt snuddade [ 331 ]vid dess yta. Vi satte oss. Henriette lät blommorna sjunka ned i sitt knä, men jag kramade hårt om de stackars stjälkarna, som hade jag klamrat mig fast vid dem; jag hade en förnimmelse av att allt snurrade runt i mitt huvud.

— Innan de gifta sig, ha de väl haft många, många kvinnor, sade Henriette, och till min förvåning märkte jag, att det låg något av hänförelse i hennes röst. Hon var som förvandlad. De kalla fiskögonen hade dragit sig samman till ett par strimmor, och hennes ansikte hade ett halvt skrämt, halvt förtjust uttryck, som om någon kittlat henne. Många, många kvinnor! ljöd det som ett eko i mina öron.

— Hur vet du det?

— Å, jag har väl hört, och så har jag läst romaner.

Jag satt tyst och såg framför mig. Mitt emot oss på andra sidan forsen lekte ett par linhåriga barn, och deras röster hördes då och då över vattnets brus.

— Vet du inte ens, vad man gör när man är gift? fortsatte Henriette.

Jag skakade på huvudet. Nu efteråt när jag minns det där korta samtalet, som fick ett så starkt inflytande över mina tankar, förvånar det mig mindre än då, att Henriette visste så mycket [ 332 ]om dessa saker och hade en sådan lust att prata om dem. Hon hade vuxit upp på landet och lyssnat till pigornas skämt och stuggummornas slammer. För henne som för dem var det en helt naturlig sak att korna fördes till tjuren och stoet till hingsten; men hennes kännedom om djurens och människornas parningslek skulle ej ha uppblandats med denna osunda förvelenhet, som lyste ur hennes ögon då hon talade med mig, om hon ej också vistats i storstaden, där det viskades om dessa företeelser i andra, mer förstuckna och hemlighetsfulla tonfall.

Jag kände en lust att gå min väg, men jag gick inte.

— Har du inte sett, hur hundarna göra på gatan då? Hon lät nästan triumferande.

Under bilturen hade hon förmodligen tyckt, att jag varit den överlägsna, nu var det hennes tur. Plötsligt dök då upp för mig en syn, som jag en gång haft och vars minne jag i denna stund skulle ha önskat mindre bjärt, mindre tydligt inristat. Jag kom gående från skolan. I ett hörn stannade jag. En gammal dam, några skolpojkar och ett par bodbiträden stodo i en ring omkring två hundar, som inne i ringen hade klibbat sig fast vid varandra. Jag hade i min oskuld tänkt, att hundarna kanske voro [ 333 ]sjuka. Men det som jag hade funnit mest underligt var det lystet grinande uttrycket i de omkringståendes ansikten — — —

— Det är inte så, sade jag skyggt.

— Var så lugn! sade Henriette. Usch, jag tycker att bröllopsnatten måste vara ryslig! Tänk, man måste klä av sig naken och sitta i knäet på sin man, och så — — —

Så där ja! Alla mina blommor ströddes omkring på marken. När jag böjde mig ned för att plocka upp dem, fylldes mina ögon plötsligt av tårar. Men Henriette märkte ej den rörelse jag gjorde med handen för att avtorka dem, hon fortsatte oförtrutet med sina avslöjanden.

— Och så får man barn! sade hon drastiskt. Och för övrigt kan man aldrig vara säker. Innan man vet ordet av är det färdigt.

Forsen blev till ett dån i mina öron, och med tafatta händer samlade jag upp de sista blommorna, som fått litet sand och grus i sina skära kalkar.