Tony växer upp/Kapitel 50

←  Kapitel 49

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 50

Kapitel 51  →

L.

När jag vaknade morgonen därpå, låg jag en lång stund och stirrade på tapetens skära rosenbuketter, innan jag erinrade mig, var jag var.

Det knackade på dörren. En liten rödblommig jungfru steg in, neg och önskade god morgon. Hon drog upp gardinen, och rummet blev med ens strålande ljust. Solstrålarnas lek bundo samman rosorna till långa girlander och blixtrade på toalettbordets silveraskar. Den lilla jungfrun gled tyst ut och in, och när hon slutligen stängt dörren efter att ha satt en kanna hett vatten med en vadderad huv över på lavoaren, suckade jag litet, ty nu visste jag att jag måste upp.

Jag lade mig på magen och såg ut genom fönstret. Grönt! Grönt! Och däröver flikar av blå himmel, som om den trasats sönder och en bit blivit hängande här och där, spetsad på trädgrenarna. Nerifrån gårdsplanen hörde jag röster och slag av krocketklubbor och då och då en glad vissling, när elt par klot stötte samman. Det var tydligen två av de unga herrarna som spelade krocket. Den enes röst hade en liten lättjefull läspning, den andre talade skånska.

Gonggongen dånade genom huset, medan jag ännu höll på att sätta upp håret. Det var första sommaren jag hade uppsatt hår, men det gick lätt, ty modet då var endast att vika upp flätan och fästa en svart rosett som stod ut på var sin sida av nacken. Dessa rosetter växlade i storlek alltefter behag. Somliga flickor hade små mjuka rosetter, andra styva och breda, som bildade en svart bakgrund till ansiktet.

Nu när jag var utvilad efter resan, kunde jag under frukosten samla mig till en uppfattning av värdfolket och gästerna. Farbror Christian var ståtlig, men grovt tillyxad, med ett brett, rött ansikte, som satt litet nedsjunket mellan de kraftiga skuldrorna. Hans ögon sågo under sina buskiga bryn ganska snälla och barnsliga ut, och hela hans uppträdande var på något sätt ansträngt bullersamt och barskt, som om han oavbrutet bjöd till att genom ton och åthävor försöka injaga den respekt, som ingen människa tycktes ha för honom. Tant Antonie hade ett lugnt, vänligt ansikte, och de grå ögonen fingo ibland ett litet förstucket leende, då hon betraktade sin man. Den sjuttonårige sonen Didrik var en kopia av fadern, och hans ögon voro tunga och sömniga. Jag trodde först att det endast var om frukostarna han såg ut så där, men sedan märkte jag att han alltid hade samma uttryck av omornad hundvalp. Inte långt ifrån mig satt den yngsta dottern, Henriette, litet yngre än jag själv. Den svarta rosetten stod ut som ett par vingar i nacken, det kastanjebruna håret omramade ett par eldröda kinder, men hennes ögon vora kalla som en fisks och kommo mig att känna mig helt obehaglig till sinnes.

Man samtalade ivrigt om krocket. Jag visste nu nu vad alla hette, och medan jag hörde på dem, studerade jag 1 smyg deras ansikten.

— Jag träffade pinn två gånger! ropade Seved Båt. Det var hans skånska jag hört genom fönstret, medan jag ännu låg. Han var rosig som en nytvättad barnunge, och hans ögon voro litet utstående, vilket gav hela hans ansikte ett på en gång förvånat och milt uttryck. Den långe baron Casimir Skeel vid andra bordsändan knäckte sitt ägg genom att stöta det mot pannan.

— Jag skulle vunnit egentligen, sade han, om du ej tagit de båda sista bågarna i ett slag.

Han talade släpande med blaserad röst och gled över stavelserna, som om han tyckt det vara för mödosamt att uttala alla ord i en mening.

Lilla Ulla Gyllenborg, vars runda former, i inte ringa grad påminnande om de nyssnämnda bågarna ute på krocketplanen, tycktes vilja spränga hennes ljusa sommarklänning till bristning, guppade upp och ned på sin stol.

— O, Casimir! Casimir! ropade hon. Han tror alltid att han »egentligen> skulle vunnit!

Casimir Skeel brydde sig ej om henne, utan bad hövligt att någon skulle vara snäll och skicka honom saltet. Löjtnant Burenskiöld räckte honom peppardosan och vände sig till den unga flickan vid sin sida. Hon hade ett blekt rasansikte, och ögonen under de halvslutna ögonlocken tycktes ej observera den tydliga beundran löjtnanten hyste för henne.

— Vad tänker fröken på?

Det var min bordsgranne som väckte upp mig ur mina stilla betraktelser med denna fråga, som jag ej kände någon lust att besvara.

— En eller två sockerbitar? fortsatte han i samma andetag, i det han bjöd mig sockret.

Han var litet äldre än de andra herrarna och ägde ett ställe ej långt från Soothsgård. Jag visste dessutom att han hette Rosencrantz och att han var släkt med mig på något sätt. Medan jag drack mitt kaffe, kände jag att han såg på mig.

— Vet fröken, sade han efter en stund, att vi egentligen äro ganska nära släkt och borde säga »du» till varandra?

Farbror Christian som hört honom, ropade genast till mig:

— Det är ju därför jag satt er bredvid varandra, så att Tony inte skulle känna sig ensam bland så många obekanta. Han heter Claes!

Jag rodnade då allas blickar vändes mot mig, men min nyblivna »Claes» lät sig inte bekomma.

— Tony! sade han efter en stund lågt.

Jag spratt till och tiltade hastigt upp. Jag hade knappast sett honom förut. Långa, svarta ögonfransar, som bättre skulle anstått en flicka, skuggade ett par vackra blå ögon, men ett litet humoristiskt-bistert drag kring mungiporna tog bort det intryck av kvinnlig vekhet, som ögonfransarna först givit.

— Nu vet Tony, att artigheten fordrar att Tony säger Claes, log han. Men Tony ser ut, som om Tony inte ville det!

— Allt är ännu så nytt för mig, sade jag avledande.

— Vet Tony vilka alla äro? Han talade tätt intill mig.

— Jo, jag tror det. Jag har väl inga fler nära släktingar som jag måste säga namnen till, hoppas jag!

Han skrattade litet.

— Om Tony tänker vara spydig, säger jag »du» också. Det är för resten besvärligt att upprepa ett aldrig så vackert namn vid vartannat ord.

— Var snäll och ge mig litet käx, sade jag.

— Måns! ropade han. Skicka hit käxen!

Måns Delagrue räckte mig dem över bordet. Han såg ut att vara den siste ättlingen av en trött släkt. Det unga, bleka ansiktet hade ett par dumma, ljusblå ögon, men munnen log artigt och mekaniskt med uttrycket hos en prins, som upprepar samma likgiltiga fråga till var och en av sina hundra gäster. Jag behövde inte lång tid för att upptäcka, att man drev med Måns. Då och då suckade någon av flickorna:

— Gud, vad Måns är dum!

Men Måns tycktes ingenting misstänka. Hans uppskattning av sig själv var höjd över alla anfäktelser.

— Tyra vill nödvändigt ut och rida med oss efter lunchen, sade han till oss.

— Ja, inte sant, sportande flickor äro förfärliga! log Claes.

Tyra Rantzau skrattade högt och lade en hög marmelad på sin tallrik. Hon hade något av trollflicka över sig. Blicken i de grå ögonen liksom rann utåt sidorna, flyktig och irrande, till dess pupillerna med ens drogo sig samman och uttrycket blev begärligt sinnligt. Mer ful än vacker med ojämn hy, snett tecknade ögonbryn och en stor, blek mun, var hon en blandning av hetär och ofrivilligt bevarad naiv oskuld, som förvånade och oroade mig från första ögonblicket jag satt mig vid frukostbordet.

— Måns har haft en upplevelse i Köpenhamn! sade Tyra med en betydelsefull blick. Snälla Måns, berätta igen!

— Men jag har ju nyss talat om den för Tyra, sade Måns smickrad.

— Det gör rakt ingenting, försäkrade Tyra muntert. Måns‘ historier äro alltid ännu roligare andra gången.

— Det var så, sade Måns med låg, hemlighetsfull röst, att jag kom in på ett litet konditori i Köpenhamn — — —

— Och där var hon naturligtvis! inföll Claes.

Måns höjde avvärjande handen.

— Nej! Nej! Låt mig nu berätta! Jag bad om kaffe. Till kaffet serverades wienerbröd, ser ni, och de wienerbröden voro — bedårande! Jag har aldrig i mitt liv ätit något så gott! Smöriga, sockrade, ännu ljumma! De måste nyss ha tagits ur ugnen!

Han slöt ögonen, och man såg tydligt på hans ansikte, hur wienerbröden tågade upp i hans minne och hur deras doft kittlade hans fina näsa.

— Det var en vacker dag, fortsatte han, och när jag ätit upp wienerbröden och betalat dem, de voro för resten billigare än i Sverige, for jag ut till Klampenborg för att se på kapplöpningarna. Hela den eleganta världen var samlad där. Jag träffade en hel del bekanta och presenterades för en ung Stockholmsdam ur societeten. Nej, nej, jag förråder aldrig hennes namn! Det vore ju en indiskretion! Men vacker var hon, och så elegant! Jag stod bredvid henne, och utom på hästarna såg jag hela tiden bara på henne, och så efter en stund berättade jag för henne om wienerbröden. Jag sade henne att jag aldrig ätit något så läckert och frågade om hon inte ville följa med mig in till Köpenhamn och äta wienerbröd med mig på det där konditoriet. Hon sade att hon var ledsen att hon just var upptagen, eljes skulle hon så gärna kommit dit och smakat på wienerbröden!

Måns tystnade andfådd. En svag rodnad hade stigit upp i det slappa, bleka ansiktet, och han såg förväntansfullt på oss.

— Och sedan? frågade Claes.

— Sedan? upprepade Måns Delagrue häpen. Det var inte mer. Hon var ju upptagen! Men tänk om hon hade kommit! Måns såg triumferande ut.

Claes lutade sig tillbaka och skrattade högt, medan den lycklige berättaren med förebrående min stirrade på honom. I detsamma reste sig alla från bordet, och Claes förlorade därigenom tillfället att avskjuta den satiriska pil, som jag såg att han just stod i beredskap att måtta mot Måns orubbliga flegma.

Ingegerd kom fram till mig. Hennes blå ögon sågo så vänliga ut, att jag glömde Henriettes fiskögon.

— Kom, sade hon och drog mig utan vidare ner på den stora gårdsplanen.

Jag såg nu huvudbyggnaden ligga framför mig tung och vit i det flödande solskenet. Jag hade knappast sett den vid framkomsten kvällen förut. På ömse sidor om den sträckte de vita, avlånga flyglarna ut sig mot den anländande som ett par välkomnande armar. Två hundvalpar tumlade om på sanden framför oss, nafsade varandra i de flygande öronlapparna, snodde runt efter sina egna svansstumpar och gnällde till då och då som kinkiga barnungar. Bakom alléns höga träd skymtade landet slätt och enformigt, men borta vid horisonten slöto blå berg en vid halvcirkel likt upptornade böljor kring en väldig oljeövergjuten havsyta.

Vi gingo ned i trädgården, som blommade, doftade och lyste. Juni månads friska blomsterprakt och dammfria grönska gjorde mig sjungande glad till mods. Hela rymden tycktes vara en enda tonande cittra, där tusentals kvittrande fåglar styrde om att ingen sträng slog falskt och att de högsta tonerna av dallrande luftvågor fördes ända upp till de små flygande, vita sommarmolnen.

— Jag hoppas du skall trivas här, sade Ingegerd och plockade en skär ros, som hon stack in i mitt skärp. De bråka förskräckligt alla de här ungdomarna, men de äro snälla allihop!

— Men du är ju inte så mycket äldre än vi, sade jag. Jag tyckte, att hon hade talat, som om hon vore något slags tant för oss.

— Å, jag! log hon och stannade. Jag presenterades ju i vintras och har redan varit ute.

Jag förstod ej att det att ha »varit ute» skulle kunna vålla någon väsentlig skillnad, men eftersom hon själv syntes lägga så stor vikt därvid, gjorde jag inga vidare invändningar.

— Skall du presenteras? fortsatte hon.

I själva verket hade jag aldrig tänkt därpå.

— Vi bo ju inte i Stockholm, sade jag dröjande.

— Å, det gör ingenting! försäkrade hon. Man måste ju presenteras vid hovet, förstår du väl! Och slottsbalen är ganska rolig, och så lär man känna så många.

Jag borrade tyst ned näsan i den doftande rosen. Här var något nytt som mötte mig!

Egentligen var det ju överraskande, att det förekom mig så nytt. Pa hade tidigt blivit kammarherre; nästan alla våra släktingar hade hovtitlar och hovcharger. Men uppe hos oss i vår norrlandsstad, högt norr om Dalälven »där adelsmännen ta slut», voro vi så långt avlägsna från all slags flärd, även från den, som är ett prerogativ för vår klass, och aldrig hade jag hört talas om några förmåner, som kunde erhållas, eller någon karriär, som kunde underlättas genom förbindelser med hovet. Landshövdingens son Eddi skulle visst bli kammarpage; det var alltsammans, men det röjde han aldrig någon glädje över. För min egen del hade väl även min mors sjukdom bidragit till att jag hållits till den grad fjärran från all fåfänglighet av den arten, att det enda verkliga intryck jag fått av innebörden av Pas titel stod i sammanhang med intryck av en stor landssorg och en liten privat förödmjukelse.

Det var när den gamle kungen dog. Tant Eleonora, som alltid var mycket noga med all etikett, ansåg att jag såsom dotter till en kammarherre borde bära sorg. Hon hade därför knutit ett litet svart flor kring min mössa, och med detta sorgtecken, som åtskilligt generade mig, gick jag till skolan. Redan när jag kom in i korridoren, förstod jag på flickornas miner, vilken uppståndelse mitt lilla svarta band förorsakade.

— Har Tony sorg? viskade någon.

Alla samlades i en grupp och stirrade på mig. Slutligen frågade man mig direkt.

— Det är efter kungen, svarade jag motvilligt.

Just då skulle lektionen börja, och det blev ej tid till vidare anmärkningar. Men när timmen var över och jag åter höll på att sätta den sorgliga mössan på huvudet, sade en av flickorna, det var Lena Jäderin, och såg djupt beklagande på mig:

— Stackars Tony! Farbror Oscar är död!

I detsamma fnissade hon till, och alla de andra sprutade av skratt. Jag blev blossande röd och kände mig som en utstött.

Här träffade jag nu människor, vilka som något helt naturligt och självskrivet togo ut de fördelar och nöjen, som följde med deras ställning i samhället. Ja, alltsammans var ganska nytt, och ändå hade det vid frukostbordet förefallit mig, som om jag hade känt igen något särskilt, något med mig gemensamt, i ansiktena framför mig. Det var, som om de voro anförvanter på solsidan, barnsligare och yrare telningar av samma blod som jag.

Vi gingo en stund bland blommorna. Vid slutet av trädgården låg ett stort drivhus, bakom vars sluttande rutor jag skymtade gröna blad liksom pressade mot glaset. På andra sidan trädgården såg jag en ladugård och ett stall. Vi tänkte gå dit, men hörde i detsamma de andras röster från en berså.

Inne i bersån, där solstrålarna flögo ut och in genom spaljéerna som guldskyttlar i en grön vävnad, sutto alla ungdomarna och talade om vad de skulle finna på under dagens lopp.

Doften från herrarnas cigarretter blandade sig med blomdoften till en egendomlig parfym, som lade sig tung och kvalmig över bröstet. Tyra hade tagit trädgårdssoffan i besittning, och vid hennes eleganta fötter, som hon vårdslöst sparkat upp på sätet, satt stackars Måns Delagrue och tindrade. I hans ögon läste man förväntningen om en ny upplevelse, kanske ännu starkare än den med Stockholmsdamen och wienerbröden!

Claes drog mig ned på en låg korgstol.

— Nu ha de alla hittat på tusen roliga saker, som skola hinnas med innan middagen, sade han. Men jag kan slå vad om att ingen orkar röra på sig på flera timmar!

Medan han talade, vilade hans blick på Tyras vrist, som hon långsamt och liksom i tankarna vickade på.

— Claes är orättvis! sade Tyra och lyfte ögonbrynen. Eller hur, Måns?

Måns klappade lätt lugnande hennes smala skospets.

— Vad Hedvig är tyst i dag, fortsatte Tyra.

Den vackra Hedvig Horn hade fortfarande löjtnant Burenskiöld vid sin sida. När jag nu satt så att jag kunde betrakta honom närmare, slog det mig att han icke alls verkade särskilt förälskad i den unga flickan, som jag tyckt vid frukosten. Han föreföll lika hemlighetsfullt förtrolig till vem han vände sig. Ansiktet hade en oföränderligt röd färg, som om han nyss druckit ut en flaska portvin, och det belåtna leendet kring hans läppar, vilket spred sin förnöjda glans även till hans blå ögon och välkammade hår, kom en att ofrivilligt tänka: Vad löjtnant Burenskiöld ser mätt ut! Genom denna mätta belåtenhet spelade dock en fläkt av ironi som en glad och ostyrig liten vindkåre.

— Jag röstar för att vi alla åka ut, sade han nu. Inte med Claes‘ bil, som han är så stolt över att kunna köra, för jag vill inte förlora livet, utan i små vagnar med små hästar för.

— Mycket artigt att föreslå värdfolket, att de skola ta ut sina små vagnar och små hästar! anmärkte baron Skeel.

— Få vi inte, Ingegerd? Löjtnant Burenskiöld stack fram ett bedjande ansikte mellan Ingegerd och Hedvig. Nog går det? Och min mamma har alltid sagt, att värdfolket skall roa sina gäster!

— Jag har hört, sade Ulla Gyllenborg, att det är bäst att låta gästerna roa sig själva!

— Ja, nog ser Ulla ut att kunna roa sig själv utmärkt! sade löjtnant Burenskiöld. Men vi andra som inte ha ett sådant överflöd på sunda vätskor, måste ha någon som roar oss.

— Usch, vad han är otäck! utbrast Ulla, och knöt sin lilla hand.

Han grep den och kysste den.

— Å! sade han. Det där var världens mjukaste hand! Ser ni! Ulla har en grop för vart finger.

Ulla bredde skrattande ut sina händer över sitt fylliga knä. Tyra hoppade så hastigt upp, att Måns fick sig en liten spark på sin oklanderliga blå kostym. Med bekymrad min gned han av byxorna, medan han avvaktande såg upp på Tyra. Hon gick ett par steg fram. I öppningen till bersån vände hon sig om.

— Vi åka! sade hon bestämt. Om ni inte stiga upp, komma ni att bli sittande så där hela livet och få små runda magar framför er som ett slags trädgårdsbord.

— Inte mig emot! läspade baron Skeel.

En stund senare höllo de unga herrarna på att hjälpa kusken med att leda ut och spänna för vagnshästarna. En vacker ridhäst voltade under tiden på stallgården, eggad som av ljudet av små pistolskott vid smällarna från en stor piska, som Didrik svängde i luften. Henriette gnabbades med betjäntpojken. Hon ville att han skulle hämta hennes ridpiska, men han skakade endast energiskt på huvudet.

— Fröken Henriette skall ju inte rida, sade han ganska näsvist. Henriette skrattade och slog till honom litet. Han slog inte igen, men hans ögon glimmade, och han såg ut som om han ej skulle haft något emot att tufsa om henne litet.

— Fröken Henriette, sade han i det han lade ett lämpligt avstånd mellan sig och Henriette. Fröken Henriette är lika dum som Gud är vis!

Henriette som tycktes vara van vid hans oförskämdheter skrattade endast och mumlade något om »rysliga pojkar».

Hästarna voro förspända. Vi flickor fördelades på tre vagnar, herrarna fattade tömmarna, och vi körde i väg.

Hela den trötta stämningen från nyss var försvunnen. Det var som om herrarna i samma ögonblick som de kände tömmarna glida genom sina händer känt minnen vakna från kapplöpningsfält och lägerplatser. De stodo upp och körde i kapp med en vårdslöshet som kom flickorna att uppge små rädda skrik. Farten och luften gjorde mig glad och upprymd, och inte förrän vi stannade ett tag, märkte jag att Claes hela tiden hållit mig om axlarna, för att jag ej skulle falla ur. Inne på en tämligen bred skogsväg fingo hästarna gå i skritt. Den ena visan avlöste den andra, och när hästarna åter tilldelades några uppmuntrande snärtar, för att de skulle falla in i den förra takten, hördes över alla andra Henriettes gälla höga röst:

Nu vill jag fara!
Fara till himmelen!
Till himmelen!
Där skall jag — — trala la la!
Där skall jag trala la…

Sången som förmodligen ljudit på frälsningsarméns lokaler, där pigor och beväringar upplivats och rusats av den stimulerande melodien, lät icke hädisk härute i den ljumma sommarluften; och man hade en känsla av att man med samma outtröttliga fart ville driva rätt upp i luften in i det blå bågnande himlavalvet.