Tonys läroår/Kapitel 03

←  Kapitel 2

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 3

Kapitel 4  →

III.

.

Stockholm tyckes ofta helt foga sig efter ens egna sinnesstämningar. Finns det väl någon ort på jorden, som lyser, strålar och ler villigare, då ens hjärta är glatt, än dessa flytande bolmar i det blå vattnet? Och jag har sett, hur husens skuggor bli grå, tänja ut sig och sakta släcka varje dallrande solstråle, varje flämtande gnista av färg, till dess alltsammans förefallit lika grått som ens eget grå humör. Det är väl denna smidighet, som gjort att Stockholm kallas intagande. Men det är inte en smidighet av den sorten, som brådskar och fjäskar och söker ställa sig in. Det är något förrädiskt och trolöst, något opålitligt i den: man vet ändå aldrig med bestämdhet vad den nästa ögonblick skall bjuda på. Hur många år jag än kommit att vistas här har jag dock aldrig blivit riktigt säker på denna stad. En dag visar den mig plötsligt ett nytt drag, ett milt och smältande eller ett hårt, avvisande, som jag förut ej haft en aning om, och varje gång det hänt har jag tyckt mig höra ett skratt komma bubblande med vattnets vågor eller susa förbi mitt huvud 1 rymden. Jag känner således icke Stockholm ännu. Det skall finnas en överraskning för mig, när jag viker om nästa gathörn eller när jag hunnit långt bort under Djurgårdsekarnas väldiga kronor.

Jag sörjer över att jag inte vuxit upp i Stockholm. Jag ville ha känt varje gata, ha lekt i varje sandhög. Jag ville ha gått till skolan tidiga morgnar, då luften ännu är fuktig och ren och gatutrafiken inte börjat på allvar. Med dunkande hjärta skulle jag ha sprungit genom de smala gränderna, hört larmet inifrån de mörka, brunnsliknande bakgårdarna och sett glimtar av en värld, så olika min egen, att jag inte ens skulle förstått att känna medlidande vid åsynen av ett blekt barn, som stirrat på mig genom en fönsterruta, eller att rygga tillbaka vid ljudet av en grov röst, som sänt sin råhet emot mig inifrån ett lågt kyffe. Men på andra sidan gränden ligger parken, och om vårarna skulle jag spatserat under detta skälvande, gröna hav av blad, sett fina gossar och flickor leka med hinkar och spadar, vaktade av blåklädda små jungfrur, och förundrad tittat på sandgångarnas darrande och bleka mönster av sol och skuggor. Och sedan, när jag blivit stor, skulle jag ibland gått tillbaka och hälsat på hos det alltsammans: huset, där vi bodde det och det året, med gården precis sig lik som då, och den gamla pumpen, som endast blivit litet rostigare. De gamla lekplatserna, vägen till skolan, ack, alltsammans skulle vara mitt, bara därför att en liten barnsula en gång satt märken i sanden på lekplatsen eller i den uppslammade lerjorden kring pumpen.

Jag tänker på Stockholm första tiden, sedan jag kommit dit. Det var grått. Det var mot slutet på året, då Stockholm ofta är en grå stad, men jag inbillar mig nu, att all denna gråhet endast utlöste min egen sinnesstämning. Lösryckt från allt det, som jag förut hört samman med, gick jag omkring halvt i ett slags dvala utan att riktigt kunna uppfatta det nya jag såg, medan inom mig, ovetande för mig själv, hela denna yttre värld redan börjat avsätta sig och fläta sig in i mitt sinne.

Jag lärde mig snart att hitta ensam. Det första jag skymtat av staden vid Pas arm hade ej givit mig någon klar föreställning av hur den såg ut. Jag uppfångade glimtar av ett, som jag då tyckte, oroligt gatuliv från en spårvagn eller från fönstret av någon restaurang. Jag hade även, då vi en kväll gingo hem, sett ett svart vatten, där lyktljusen legat och simmat likt sönderslagna bitar av någon blänkande metall. Men jag band icke ihop de olika intrycken med varandra. Inom mig värkte det endast av längtan efter det gamla huset och trädgården, den vackra provinsstadsparken… Och under allt detta nya mummel och tramp av många brådskande fötter hörde jag ibland en klagande utdragen ton: det var vinden, som svepte in från slätten däruppe och slog om knutarna på det mörka huset.

Innan jag lärde mig att hålla av denna nya stad, började jag älska att gå omkring där ensam. Jag hade gått ensam förr också, men att gå ensam i Stockholm fick snart sin särskilda charm.

Första tiden, när jag om förmiddagarna kom ut på Trädgårdsgatan, blev jag ofta stående och såg rakt framför mig mot den grå kyrkan. Den smala gatan gjorde en krök just vid kyrkhörnet, och därigenom kom det att se ut, som om kyrkväggen stängde av hela gatan. Jag hade varit inne i kyrkan ett par gånger. Den hade endast givit mig ett intryck av något mörkt och djupt, och orgelns eko hade sjungit dovt och mullrande uppe bland de höga valven. Där höjde sig nu dessa skrovliga väggar, slutande sig om ett mörkt hål, dominerande hela gatan, och med ett tornur, vars väldiga visare med ett förmanande pekfinger framhöll tidens gång, medan kyrkklockan till yttermera visso sjöng ut kvartslag och timslag med denna sorgsna röst, som dallrade ända in i våra rum. Men kom jag väl fram till kyrkan, såg jag en öppen plats, och strax intill hörde jag spårvagnarnas rassel från Gustav Adolfs torg.

En smal skum gata sköt ut liksom en lång stråle mörker ur kyrkportens nyckelhål, och ledde genom en del av stadens centrum ända till en fri och ljus rymd, där Mälaren plötsligt öppnade en bred bukt. Den gatan gick jag ofta. De gamla husen voro patinerade av smuts och ålder. Hade man gått en bit och vände sig om, såg man den breda svarta kyrkporten bakom sig, och med en rysning sade man sig, att man aldrig skulle komma ut igen, därför att denna svarta port slagit i lås bakom en. Den gatan var helt olik allt det småstadsbarnet förut sett. Först var det dessa imponerande husrader, där fönster satt invid fönster med så små mellanrum, att man tyckte att människorna därinnanför måste bo som i en glasveranda. Rutorna glimmade svagt och melankoliskt, och slogs ett fönster upp på vid gavel, kunde det hända, att dess glas lyckades fånga ett seglande gråmoln däruppe, och genast kastades, med något av småfolkets slöseri vid ovanliga tillfällen, en fyrkantig ljusreflex ned i den smutsiga gränden.

Jag vet icke varifrån jag fick den föreställningen, att det alltid fanns kolbärare i den trakten. Kanske hade jag sett sådana några gånger bära säckar upp i husen och det var därför jag sedan alltid tyckte, att de skymtade: väldiga karlar, som när de gingo ned för att hämta nya kol från sina vagnar, satte de vida säckarna på huvudena, så att de hängde som dok om deras sotiga ansikten. Butiker funnos där också och ölstugor och små kaféer med matta fönster. I matbodarna låg ibland ett helt grishuvud fint utsirat i vit och röd glasyr och skrattade jovialiskt med rynkat tryne, svällande pepparkakor hoppade levnadsglatt fram som små trinda och nytra gummor med långa, röda karameller till kavaljerer, små korvar hängde i armarna på ett snöre och försökte fåfängt sprattla, i en väldig smörklimp hade en svan fastnat och satt nu intryckt som ett sigill i mitten…

Allt detta gick jag och tittade på. Det var lustigt som ett leksaksspel. Ibland sprang en barhuvad bodflicka över gatan. Ibland ringde ett cykelbud. En hund nosade i rännstenen, en annan hund kom till, och så nosade de vänskapligt och liksom samtalande på varandra, den ena kände kanske lukten av en matmors säng, den andra en trevlig svedd doft som efter en brasa.

Plötsligt skar så en av de stora affärsgatorna igenom den smala gränden. Då var det, som om ett vinddrag rusat genom luften. Man fick akta sig för bilar, som ibland stockat sig i en kö, människor sprungo förbi och sågo ut, som om det hänt något, fast de endast skulle tillbaka till sina göromål, och här fingo ej de små matvarubutikerna plats, här funnos kolossala fönster, innanför vilka ett för befolkningen avpassat urval av de stora världsbasarernas härligheter låg och lockade.

Ibland gick jag ned en gata, och strax såg jag Strömmens vatten rinna fram under brovalven, slottets raka linjer, riksdagshusets ohyggliga, rufsiga stenbukett. Det dröjde, innan jag ställde mina promenader till Gamla staden, och Söder var länge endast för mig en silhuett mot aftonhimlen. Jag höll mig till trakten kring Trädgårdsgatan, men vågade mig ibland ned mot Djurgårdsbron och uppåt Narvavägens raka allé. De flesta av mina släktingar bodde på Östermalm, och det förvånade mig, att jag kunde känna något av hemtrevnad där, fastän stadsdelen i mitt tycke var skrämmande ful. Alla dessa grå stenhus liknade tillsammans, där de stodo liksom häftade intill varandra, en stad av papp, ordentligt tillklippt och tillskuren: det ena fönstret lika stort som det andra, den ena porten precis lik den andra, och bakom husen gårdarna, djupa, cementerade, med likadana soptunnor och längor av spjäldörrar. Men intill det fula Östermalm låg Ladugårdsgärde… De första åren jag bodde i Stockholm kunde man, när man kom ut från de yttersta östermalmsgatorna, se en bred, vit väg löpa tvärs över gärdet och försvinna in i en skogsdunge långt borta. Nu har vägen stympats av nyuppförda moderna stenslott, men den vägen är min väg, och jag har alla fantasiens och drömmens rättigheter över den! Jag har sett den i skarpt morgonljus, då den böljat fram som ett lysande vitt band mellan Gärdets bruna, nedtrampade gräs. Jag har sett den mulna dagar, då dess linje knappt ens anats och suddats ut, långt innan den hunnit fram till skogsdungen, och jag har sett den aftnar, då den varit en stilla brinnande låga bland skymningens små slickande blå eldstungor. Och min dröm vandrar alltid på den vägen. Den ser inte huskolosserna, den ser inte ljusen i i fönstren och människornas skuggor på rutorna. Den ser inte den lilla röda kyrkan, som står som en utpost mot hedens mörker, och hör inte bullret av artillerivagnarna, som köra förbi därborta vid kasernen. Den vet att allt det där finns, min dröm, men ser ändå bara en vit väg — en vit väg, som leder bort…