Tonys läroår/Kapitel 06

←  Kapitel 5

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 6

Kapitel 7  →

VI.

Det blev varken Barbara eller Beth eller någon annan av släktens kvinnliga medlemmar, som under min första tid i Stockholm särskilt ägnade sig åt mig, utan den som tant Mirjam betecknat med det en smula retsamma namnet »vår käre lille filosof», Magnus Ruthven. Barbara och Beth hade sin egen krets: det vill säga Barbara hade Beth, och Beth hade Barbara. Alla andra voro för dem utomstående, människor som icke talade deras språk och hade obegripliga gester och minspel. Ibland har jag undrat, om de älskade varandra så mycket, att de inte kunde vara utan varandra. Det tror jag egentligen knappast. Men de hade vilat under samma hjärta, och fastän detta för många tycks ha mycken liten betydelse, ofta ingen betydelse alls, var det förmodligen detta mystiska blodsband, som fäste dem vid varandra. De voro nog olika varandra både till utseende och delvis även till karaktären, men blickade den ena in i den andras ögon, fann hon sin egen bild där, visserligen som ett fladdrande skimmer bara, men tillräckligt skönjbar för att hon skulle känna sig säker om att bli förstådd. På detta sätt blevo de underbart främmande för den yttre världen. Under största delen av sin uppväxt hade de därtill läst privat för en guvernant. Nu som fullvuxna hade de ju på grund av den ställning deras far intog kommit att vara med litet i sällskapslivet. Men baler roade dem inte, och efter temottagningarna meddelade de varandra sina åsikter om societeten i vändningar, som på en gång voro okonventionellt kritiska och ändå på något stelt, avlägset vis högst konventionella, liksom kommande från en annan planel — vändningar som kommo William Ruthven att först humoristiskt klagande vrida händerna och därefter på silt stormande sätt kyssa och omfamna de båda döttrarna.

Under julen var jag bjuden till dem ett par gånger, och jag fick en inblick i ett familjeliv, som tycktes stå i en endast alltför bjärt kontrast till det, som i åratal hade levats i mitt hem. Inne i denna vackra våning hade jag en känsla av att väggarna utåt gatan och åt de andra husen voro tjockare byggda än i andra hem. Gick jag nedanför och såg upp till deras fönster, föreföll det mig ju, som om huset vore precis likt alla de andra husen, men väl inne i rummen var jag orubbligt övertygad att så ej kunde vara förhållandet. Glömde man här gatulivet eller hördes det icke in? Ett hem på landet kunde inte verka mer avskilt från den bråkiga yttervärlden än den Ruthvenska stadsvåningen. Flickorna sutto i den ljusa salen kring ett arbetsbord belamrat på ett hemtrevligt sätt med allt upptänkligt: garn, brokiga tygbitar, blyertspennor, halvfärdiga skisser av blommor, en chokladpåse, en uppslagen bok… Tant Emilie kom med öppen famn, alltid redo att sluta någon till sitt varma hjärta. Farbror William syntes genom filen av rum inne vid sitt skrivbord. Det hörde till i denna familj, att alla dörrar skulle stå öppna. Detta gav än mer en känsla av glad samhörighet.

Men jag kände inom mig, att jag icke hade någon del i den där samhörigheten. Jag var så olik dem, hur lik jag än var dem. Och denna likhet med mig, som jag kände fanns och som jag ibland uppfångade en glimt av i ett ord eller en blick, skilde mig mer från dem än olikheten.

Efter den första aftonen, då Magnus Ruthven följt med oss upp, besökte han oss ofta. Han kunde komma när som helst, och han blev snart så hemmastadd, att han själv tog fram Pas whisky utan att be om lov. Där satt han med sitt stora glas bredvid sig nedsjunken i en stol, med uppdragna axlar, hängande underläpp och de underliga ögonen närsynt riktade på mig.

I början, jag måste erkänna det, gjorde han mig nervös. Jag var ej van vid att herrar inte hade en bestämd sysselsättning. Pa gick genast efter att ha läst sin tidning vid frukosten till sina olika göromål: sammanträden, revideringar, affärer, vad vet jag, och kom ofta inte hem förrän till vår sena middag, glad, upprymd, underhållande mig vid bordet med tusen bagateller som han trodde skulle kunna roa mig. Och på samma sätt föreföllo mig de flesta andra herrars dagar förflyta: regelbunden tjänstgöring under förmiddagarna och sedan ledighet på aftnarna, om ej deras arbete fordrade dem ytterligare. Att damerna inom min bekantskapskrets däremot tillbragte sin tid under mera oregelmässiga försök att förströ sig antingen med hushåll och handarbeten eller med sällskapsliv, i väntan på att deras äkta män, bröder eller fästmän skulle komma hem, tycktes mig lika naturligt. Först senare lärde jag känna andra kvinnor, upptagna på samma sätt som männen, arbetande med samma kanske värdelösa, men utåt sett allvarliga mål för ögonen, och jag förstod att min trånga värld av människor bildade en liten klick för sig.

Magnus' far hade jag ju aldrig sett. Han var min mors ende bror och hade nu i många år vistats utomlands, vårdande en bröståkomma, som var hans extra spöke. Han hade ännu ett barn, dottern Mary, yngre än Magnus och som åtföljde föräldrarna på deras resor. Om modern visste jag ingenting annat, än att hon hette von Däben i sig själv och var ivrig teosof.

Magnus hade ärvt en liten förmögenhet efter en excentrisk moster, som dyrkat honom. Utan att vara tvungen att direkt förtjäna sitt bröd måste han dock leva ganska indraget, om han ville existera endast på detta lilla kapital och ej söka göra karriär — en tanke som var honom främmande och vidrig. En gång, vid ett par och tjugu år, hade han tagit en briljant examen, men därvid hade det stannat. Han hade sedan sjunkit ned i studier, som vidgat hans kunskaper på bredden och djupet utan att föra honom fram till de diplom, som skulle ha kunnat ge honom en ställning i samhället. Släktingarna, vilka, som alla sådana, fäste sig vid yttre utmärkelser, försökte hysa ett visst förakt för denne man, vilkens enda merit tycktes vara och förbli ett enda, numera avlägset, ungdomligt lärdomsprov, men de slutade med att känna sig litet rädda för honom, och erforo ibland på ett egendomligt sätt att han måste vara dem överlägsen.

Vad har jag honom att vara tacksam för? Skall man alls vara tacksam för att en annan människa drar en långsamt och ihärdigt åt sitt håll, till dess man känner ett band skära in i handlederna och man med ångestfull häftighet sliter sig lös? Jag vet icke, varför ordet tacksamhet i detta sammanhang kom mig på läpparna. Det ligger något konventionellt i det, och Magnus var minst av allt konventionell. Sällskapslivets smoking och frack voro för honom ytterst obehagliga plagg att bära, och jag tror inte ens att han hade några visitkort, dessa små blanka kort, där individerna presentera sig själva i stereotypt svart och vitt som på uppvaktning.

Jag var för ung för att riktigt kunna förstå Magnus, men jag kände hans sympati strömma emot mig, och detta tog så småningom bort min känsla av nervositet inför honom. Han älskade unga människor. Fastän han endast var några och trettio år, tyckte han sig själv vara en gammal man med den äldres rätt att betrakta livet ömt och på avstånd. Om också hans egoism i vissa avseenden var enastående, var den dock av det slag, som kommer en man att gå in i sig själv och genom ett hänsynslöst forskande i egna skrymslen, inför sig själv framhävande sitt eget jag, bättre förstå andra än de någonsin göra, som ödmjukt söka rätta sig och ställa sig efter dem de intressera sig för. Jag vet nu att han hade funnit något av det väsentliga i livet, inför vilket allt det som i allmänhet upptar människornas tid blir oviktigt och löjligt: sådana som han bli alltså genom en viss följdriktighet ofta själva ansedda för en smula löjliga.

Under den första tiden av vår bekantskap fördes jag så ihop med en del människor, vilka sammanträffanden ytterligare tjänade till att göra samförståndet mellan Magnus och mig djupare.

Magnus kom en dag i början av det nya året direkt från Mirjam Meijerhelm upp till mig. Han kastade sig ned i en stol och betraktade mig, bekymrat leende. Jag hade inte slutat mitt eftermiddagste, och jag bjöd honom sitta ned vid salsbordet, men han bara skakade på huvudet med en min av yttersta utmattning.

— Det är Mirjam, sade han och satt så tyst en lång stund.

Han kallade henne aldrig tant, och han uttalade alltid hennes förnamn med en maliciös betoning, så att man rätt fick tid att höra, hur på en gång upp- och nedvänt och riktigt det lät. Jag brydde mig inte om att fråga, vad han menade. Han tyckte inte om frågor. Det måtte i alla fall varit något som oroat honom, ty han rörde sig nervöst på stolen, som om han haft svårt att sitta stilla.

— Tony, sade han plötsligt, Mirjam tycks intressera sig för dig.

— Så-å? sade jag förvånad.

Var det väl möjligt, att den vackra, charmanta Mirjam kunde intressera sig för mig?

— Ja, det gör hon, fortsatte han allvarligt, och den lilla tid Mirjam intresserar sig för någon kan hennes utvalda offer motse vad som helst.

— Så besynnerligt du pratar!

Han satt tyst igen. Jag lyfte på locket till tekannan och inandades tedoften. Jag älskade den där ljumma doften, som stimulerar och söver på samma gång. I detsamma rycktes tekannan ifrån mig. Det var verkligen Magnus som gjorde det, och han satte den med en hård duns på motsatta sidan av bordet.

— Vad tar du dig till, Magnus? utbrast jag.

Han lutade sig mot bordet, och hans röda ansikte hade ett starkt uttryck av motvilja.

— Det var så likt henne, mumlade han, just så brukar Mirjam göra. Hon inandas tedoften och sluter ögonen, som om den hölle på att göra henne galen. Jag avskyr henne! Jag hatar henne! Det har jag gjort, sedan jag var en liten pojke och hon en vuxen ung flicka. Hon brukade ta mig upp i sitt knä och stryka mig över kinderna med dessa mjuka vibrerande händer, som fingo mig stackars klumpiga gosse, som alla hackade på, att rysa ända in i märgen. Och just därför att hon vet, hur jag avskyr henne, har hon valt mig till sin förtrogne. Sådan är hon: hon vill känna motstånd för att få övervinna det. Hon kan dra mig in i ett hörn, sätta sig tätt invid mig och tala och tala med den där låga kuttrande rösten, som nu är mig lika motbjudande som då hennes smekningar. Jag vet att hon inte tycker om mig, jag vet att hon också föraktar mig en smula för att jag trots allt inte har kraft att gå ifrån henne; och ändå fortsätter hon. Kan du förstå mig, Tony?

Jag visste inte, vad jag skulle svara. Detta plötsliga utbrott förvirrade mig. Jag hade nu träffat Magnus så ofta, men alltid hade han synts mig lika lugn och förtroendeingivande, fri från alla lynnen och plötsliga kast i sinnesstämningarna. Jag bara skakade sakta på huvudet. Då blevo med ens hans ögon vänliga.

— Du känner inte släkten än, Tony, sade han långsamt. Men ju förr du kommer till det ögonblick, då du stormlängtar att göra dig fri från hela byket, dess bättre för dig själv. Jag tror inte att någon av oss, allra minst Mirjam, är nyttig för unga flickor som du.

Något i hans sätt och i hans röst, då han talade om Mirjam, berörde mig egendomligt. Han hade förut förefallit mig så samlad och stark, inte någon som lätt skulle låta böja sig. Varför gick han till Mirjam, om han avskydde henne så? Jag sökte fånga hans blick, men han vände sig bort. Mirjams smala ögon, som drogo och lockade, tycktes mig plötsligt blänka från ett hörn. Jag steg hastigt upp och gick in i Pas rum. Men inte förrän efter en lång stund, då han hamnat i en av Pas länstolar, började han tala om vad tant Mirjam sagt.

— Hon vill äntligen ha dig med i sällskapslivet, Tony, sade han; ditt rödblonda hår, dina stora, grå ögon, ditt sätt att föra dig, din… ja, det är hennes egna ord, mitt barn: din röda mun, alltsammans skulle göra sig utmärkt mot bakgrunden av en böljande skara dansande i en balsal.

Och för vart och ett av de företräden han med ironisk min räknade upp såg han på mig med trötta, likgiltiga ögon på ett sätt, som kom mina kinder att bränna.

— Jag förstår inte riktigt, sade jag.

— Hon är mycket konventionell, Mirjam, åtminstone tror hon det, fortsatte han. Du har sorg, alltså kan hon ännu inte föra dig in i societeten den väg hon helst ville: genom balsalen; men hon har funnit något annat, nästan lika bra. Religionen, Tony!

Jag stirrade häpen på honom.

— Jag sade dig ju, alt du inte känner Mirjam, vidhöll han med samma ironiska röst. Det finns en högt uppsatt familj här, hertigen och hertiginnan av Teofil, som valt religionsvägen utan att ha sorg alls. De ha bildat en hel liten Herrans församling, mitt i ett föregivet Sodom och Gomorra, som regnar av farliga gnistor från Mirjams och andra och yngre damers blickar. Det är en liten hjord så trygg och så sluten inom sina egna murar, att den bara fördenskull inte förtjänar att man skämtar om den. Mirjam bevistar ibland deras möten i den ombonade Teofilska salongen. Hon har en märkvärdig förmåga att vara med Överallt, Mirjam. Och när hon kommer därifrån, kan hon, om hon är på det humöret, ge hela scenen för några förtrogna: den gamle hertigens läspande predikoton, hans hertiginnas obligatoriska psalmupptagande, döttrarnas hjärtliga halleluja, halleluja, tedrickningen, då de hembakta småbröden cirkulera, medan man i konversationston utbyter tankar om Jesus, som i detta fallet verkligen kan sägas vara den osynlige gästen, som man bjuder först på kakorna… I början var det endast några av det intima Teofilska umgänget, men nu har kretsen svällt ut, och de två döttrarna ha en bibelklubb, som Mirjam tycks anse just lämpa sig för dig — som en liten början.

— Men, Magnus, invände jag, jag hörde just någon häromdagen tala om Teofils, och hon kallade dem »äkta». Det måste i varje fall vara något ganska intressant. Det du har berättat om tant Mirjams planer skulle väl egentligen avskräcka mig från att vilja träffa de där människorna, men ändå har jag en känsla av att jag kanske borde det.

— Då har jag ingenting att tillägga, sade Magnus torrt.

Det blev tyst en stund.

— Men du — du själv, sade jag tvekande, tycker inte du, att det kan vara nyttigt ibland att träffa många människor, så att man får en inblick i olika åskådningar.

— Det har jag aldrig sagt! Din utveckling kommer, vad du än gör, inifrån. Och den där sortens religion stänger till all inre utveckling lika säkert som när den pålitliga grinden smäller igen om fårahuset. Du får dig en massa etiketter påklistrade, och de komma att anvisa dig en väg att gå — en smal väg genom allt i livet; och den skall du slå in på, utan att se varken till höger eller vänster. Lyssna inte, skola de säga, lyssna inte till ljuden, som du kanske får höra från skogsdungarna på ömse sidor om vägen, det är djävulen själv, som flöjtar för att locka dig ut i den onda världen, och lyssna inte, skola de mana, till rösterna i ditt röda hjärta, det är bara lustarna, som vilja störta dig i fördärvet.

Han reste sig makligt och gick fram till fönstret.

— Där är Jakobs kyrka, sade han, det är societetens kyrka. De ha bröllop där, Mirjam och hennes bekanta, stiliga bröllop: uniformer och dekolleterade balklänningar och skådelystna, som nästan stiga på de bortersta bänkarna för att se grannlåten bättre, precis som på cirkus. Jag önskar, Tony, att den tiden redan vore här, då du genomskådat det där patrasket, så att du kan börja leva!

— Du gör mig alldeles yr i huvudet, när du hoppar från det ena till det andra på det där sättet, kunde jag inte låta bli att säga.

Han hörde inte på min anmärkning.

— Det finns något inom oss, sade han plötsligt med vek röst, som inte har en smul att göra med livsåskådningar, olika tänkesätt och religioner; och ändå är just det något av religlon. Det växer upp som en mörk violett blomma och breder långsamt ut sin blomkalk. Och inne i blommans djup äro skuggorna också violetta, och det där violetta, dunkla, sköna, det är vårt innersta, som vi inte förstå och kanske aldrig komma att förstå, därför att det har sin rot i världsalltet, som är ofattligt. Jag vet ingen människa som ger mig den där violetta blomman i så hög grad som C. J. L. Almqvist, och honom måste du lära känna! slutade han med sin vanliga röst, låtande lyriken övergå till en anbefallning av lektyrer.

Och därpå nickade han glatt och tog fram whiskybuteljen och ett väldigt glas.