Hoppa till innehållet

Tonys läroår/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 6
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 7
Kapitel 8  →


[ 67 ]

VII.

Jag stod vid fönstret och väntade på att Pa skulle komma hem till middagen.

[ 68 ]Det hände mig ofta, då det strax var tid för oss att äta middag, att jag blev stående vid fönstret med utsikten åt Trädgårdsgatan för att få se Pa komma gående framåt gatan mot vår port. Han hade själv blivit van vid att jag stod där, och han brukade nicka upp och militäriskt ta åt hatten till hälsning.

Denna dag, som så många andra gånger, rörde sig mina tankar om honom, medan jag tankfullt granskade varje förbipasserande. Min unga, unga far! Om jag hade haft en frisk och rörlig mor, om jag hade haft bråkiga och glada syskon, skulle kanske inte min far fått den betydelse för mig, som han fick. Han var endast några och fyrtio år nu. En sådan ung far! Han var vacker också. Som liten tycker man kanske alltid att ens far är det skönaste som finns, och jag minns med vilken beundran jag brukade betrakta hans ansikte, då han på starka armar hissade mig upp i sin famn. Han var en viking, en sådan som jag i bilderboken sett stå i fören på sitt drakskepp med det blonda yviga håret, de strålande ögonen, de stolta fasta läpparna. Han var en sagans jätte också, som skulle orka bära mig runt jorden. Men min beundran för honom minskades icke, då jag blev äldre. Vikingen försvann [ 69 ]visserligen och även jätten, då jag själv nådde honom till axeln, men lika ståtlig och vacker var han alltjämt för mig.

Han fyllde rummen med sin musik. Han gick tungt och bullersamt, så att man hörde honom på långt håll. Och när han från sitt rum ropade: Tony! spratt jag till och skyndade mig mot honom, med en iver och en förväntan, som alltid voro nya. Medan min mor levde, hade jag sett honom i stunder av dysterhet, då han suttit och stirrat framför sig med ögonen mörka av sorg. Men nu slog det mig varje dag, hur hela hans väsen hade blivit gladare och jämnare.

Det var något inom mig, något sunt och barnsligt, som fann sig fullkomligt i samklang med min far, men där doldes också något annat hos mig, som vägrade att erkänna honom — som misstänksamt och aggfullt lyssnade till hans stormande skratt och lustiga infall. Det är sant att han gjort mig en del ont. De människor som man alltid lever tillsammans med till följd av den lag som bestämt, att medlemmarna av en familj skola hålla sig inom samma väggar, göra en ju alltid ont på något sätt. Ett av min barndoms bittra minnen fick jag tack vare min far. En del dunkla erotiska [ 70 ]fantasier, som länge pinade mig, var han skulden till. Hans förhållande till fru Linden, som en kväll så brutalt uppenbarades för mig, mindes jag säkert med svidande hjärta, långt efter det denna vackra unga dam i min fars tankar blivit till ett förflutet, som han endast ibland kanske erinrade sig, och då förmodligen, med minnets sentimentalitet, bara som en skär och idyllisk dröm. Men trots detta och trots det därinom mig, som var så olikt honom, blev ändå min övervägande känsla för honom: beundran. Och jag har ofta tänkt, att det är så där, rustad med ett vackert leende och en rapp och munter replik vid behov, som man bäst står sig i umgänget med människorna. Det är det kamratliga handslaget, även om det ej är menat såsom någon varmare tillgivenhet, som väcker sympati och förtroende, i synnerhet kanske hos svenskarna.

Någon svängde hatten därnere på gatan. Ah, det var ju Pa! Jag hade stått så försjunken i tankar, att jag inte genast märkt honom. Lova frågade bakom mig, om hon skulle säga till att maten lades upp. Jag vände mig hastigt om och ertappade gumman i detsamma som hon med nästan moderlig ömhet i blicken såg ned på gatan. Ack, gamla Lova, din tossa! Du [ 71 ]också! Jag betraktade leende min gamla barnjungfrus bruna träansikte och raka figur i den stramt åtsittande svarta klänningen. Men Lova bara myste litet och rusade så gott hennes reumatiska ben tillät henne ut genom dörren till serveringsrummet, i samma ögonblick som det knäppte i tamburlåset och Pa steg in.

Vid middagsbordet sade jag Pa, att jag på kvällen skulle till Teofils på bibelklubb. Tant Mirjam hade redan för flera dagar sedan ställt om detta, och Pa hade tydligen gillat hennes planer i tanke att jag kunde behöva sällskap. Själv var han ej någon utpräglat »religiös natur», men han var visst övertygad om att jag var det.

— Det är bra, sade Pa och drack med välbehag ur ett glas rödvin. De äro visst nykterister, tillade han så och fyllde sitt glas på nytt.

— Ja, för dig och Magnus tror jag inte, att det vore någon glädje att bli bjudna på middag dit, svarade jag skrattande.

— Magnus är visst ofta här? Pa såg hastigt upp. Jag märker det på vissa tecken.

— På whiskyn? föreslog jag.

— Nåja, sade Pa efter en stund, Magnus har ju egentligen aldrig haft något hem, och jag tycker om honom. Filosoferar han mycket?

[ 72 ]Jag nickade.

— Det gör han aldrig med mig, log Pa. Det är kanske roligare att tala filosofi, då en liten flicka knäpper ihop händerna och lyssnar, än då man har en stor karl bredvid sig, som alltemellanåt säger: skål. Vad vet jag?

— Han tycker visst inte om tant Mirjam, sade jag, fullföljande min egen tankegång.

— Yngre människor bruka inte »tycka om» Mirjam, svarade Pa, antingen hata de henne eller dyrka de henne. Och sannerligen jag vet, vad hon föredrar.

— Jag undrar vad James tänker? mumlade jag ofrivilligt, och mindes den lilla episoden hemma i grevinnan Meijerhelms salong.

Strax efter middagen måste jag göra mig i ordning att gå. Medan jag satte på mig kappan 1 tamburen, stod Pa i dörren med en stor cigarr i handen och betraktade mig.

— Tony börjar bli vuxen, anmärkte han leende. Minns du, när du var så liten, att du just nådde upp att plocka karameller ur min rockficka.

Jag såg glad upp. Jag blev alltid glad, när Jag förstod att Pa kom ihåg mig som barn. Han tog min pälskrage och lade den om min hals, och medan han höll mig fången i den, [ 73 ]så att djurhudens fina hår kittlade mig långt upp på kinderna, kysste han mig med plötslig ömhet. Det for igenom mig med svartsjuk hetsighet, alt det egentligen inte var mig han kysste — att det var någon annan, någon bakom mig, som jag icke kunde se, men vars blickar han sökte och mötte över mitt huvud, och jag skyndade mig ut genom dörren och ropade hastigt adjö.

Några askkorn hade fastnat på min krage. En odör av cigarrök dröjde kvar i luften omkring mig ännu medan jag hastigt gick genom Kungsträdgårdens svarta allé, och mina ögon tårades plötsligt.