Tonys läroår/Kapitel 08

←  Kapitel 7

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna Kapitel 8

Kapitel 9  →

VIII.

Jag stupade rätt in i den halvgamla, men prydliga Teofilska villan, utan att egentligen ha en aning om vad jag kom in i. Hos tant Mirjam hade jag en dag träffat hertiginnan, och jag hade, alltjämt efter min släktings order, en dag varit hos hertigens på visit, dock utan att träffa någon hemma. Men döttrarna, som kanske skulle bli mina förtrogna väninnor, hade jag Inte sett en skymt av.

En stillsam jungfru med vit mössa på huvudet hjälpte mig av med hatt och kappa. Det låg något vänligt i hennes sätt, som om hon vore van att räknas som familjemedlem. Hon hängde också upp kappan varsamt, som om hon särskilt vårdat sig just om min kappa bland alla ytterplagg, som redan hängde där. Jag steg uppför en tjock mattbelagd trappa, där stegen icke hördes, och in i en stor salong, som var vit av många elektriska lampor.

Hertiginnan kom emot mig. Det prasslade vasst om henne, när hon gick, och jag fick ett intryck av att det där ljudet hörde samman med henne, medverkande till att göra hennes uppenbarelse värdig, imposant och en liten smula skräckinjagande.

Den äldsta dottern, Thérese, tryckte därefter min hand. Hon var mycket smal om livet, och kanske var det det blanka ljusa hårets skull, att hennes ansikte icke tycktes ha någon skuggning. En svag antydan till ögonbryn drogs av ett par fina silkesstreck över ett par ögon, som icke sjunkit tillräckligt djupt in i sina hålor, utan summo som två klarblå vatten på ömse sidor om en fin näsa. Hon kramade min hand så att det gjorde ont och hoppades, att vi snart skulle bli vänner, Då såg jag en annan ung flicka komma emot mig. Hon var drottninglikt ståtlig. Det böljande kastanjebruna håret var vackert ordnat på det smala huvudet, och hon hade ett ungt leende ansikte, men när hon närmade det mot mitt, som om hon velat kyssa mig, upptäckte jag till min fasa, att den kind, som varit vänd ifrån mig, var vanställd av ett lysande rött eldsmärke i form av fem utspärrade fingrar. Jag var icke beredd på detta och anklagade tyst tant Mirjam, som inte sagt något. Detta var den tjuguåriga Maria.

Sedan hälsade jag på en del unga flickor, som stodo i en halvring kring salongsbordet och hade röda sångböcker i händerna, och jag tyckte att alla dessa mjuka flickmunnar stodo öppna, som om de just, när jag kom in, skilt läpparna för att begynna en sång.

Ett prasslande — och hertiginnan försvann ut och stängde tyst dörren efter sig. Någon slog an ett par höga glada toner på ett piano, som jag just nu fick syn på, och i nästa ögonblick fylldes det vita rummet av en jublande hymn.

Théreése hade förtänksamt stuckit en av de röda böckerna i min hand, men jag såg inte ner i den. Rösterna brusade omkring mig. Det var icke någon av kyrkpsalmernas släpande melodier. Den här gick i rask takt, och omkvädet efter varje vers slog igenom luften som trumvirvlar.

Sjung om hans stora nåd! Sjung om hans nåd!

Det var icke den ödmjuka avslutningen på en bön, då huvudena sjunka tungt och sorgset mot jorden. Det var som en lärka, som kastar sig upp i den blå skyn, halvblind och rusig av det starka varma solskenet.

— …Sjung om hans nåd!

Jag fann till min häpnad mig själv ropa ut orden med en känsla av att mitt bröst skulle sprungit i bitar, om det inte fätt luft.

Andfådda sjönko de unga flickorna ned i stolarna kring bordet, där de lagt sina biblar. Maria Teofil sade nu till oss att slå upp biblarna. Det var Marci evangelium man i dag skulle börja med. Liksom vid min konfirmationsundervisning läste var och en av flickorna en bibelvers, till dess det var slut på kapitlet. Då böjde Maria Teofil huvudet och bad. Icke heller här kom något av kyrkans trötta mummel fram. Hon bad friskt och glatt, som om hon talat vid en god vän. Hon hade bedit med slutna ögon, och när hon åter slog upp dem, såg hon rätt på mig, forskande, med lätt rynkade ögonbryn, som om hon velat få mig riktigt klar för sig. Fastän det är åtskilliga år sedan den där gången, händer det mig ännu ibland om kvällarna att jag, då jag släckt ljuset och just skall somna, känner dessa hennes klara forskande ögon riktade på mig. Hon var icke en sådan, som man så lätt glömmer. Och hon hade inte behövt eldsmärket på sin kind för att man genast skulle kunna skilja henne från andra.

Nu började Maria en utläggning av bibelorden, som vi nyss läst. Med flytande tunga, som om hon varit van att tala, gick hon igenom kapitlet. Där var Johannes, »döpande i öknen och predikande bättringens dop till syndernas förlåtelse», klädd i kamelhår med en gördel om länderna och ätande gräshoppor och vildhonung. Där var Jesus, som kom vandrande och lät döpa sig av Johannes, medan Guds röst ljungade från skyn: »Du är min älskade son, i vilken jag haver ett gott behag.» Och där var åter Jesus samlande lärjungar bland fiskarena vid det Galileiska havet, inbjudande dem att bli »människofiskare», och Jesus botande sjuka, utdrivande onda andar och till sist bedjande till sin fader i en öde trakt.

Maria behövde icke se efter i bibeln. Ack! Jag vet nu att hon kände alla dessa vittnesbörd om Jesu underbara liv så väl. Då hon var ett litet barn, hörde hon sin mor berätta därom, och när hon växte upp, läste hon själv i den heliga boken, långsamt, eftersinnande. Och satt hon drömmande, med den stackars illa tilltygade kinden mot sin hand, gingo inte hennes tankar, som så många andra unga flickors, till en nyss färdig balklänning, till nojs och lekar, utan följde ömt och stilla en man, vilkens steg voro så lätta att skönja, därför att en törnekrona, som hårt tryckte hans panna, lät hans blod droppa ned på marken och fylla spåren efter honom, så att de drogo ett lysande rött band var han gått fram.

Hon dröjde icke särskilt vid någon av episoderna, men tog efter ett ögonblick upp ordet: »människofiskare». Jag förstår nu, att detta var just ett sådant ord, som kunde hänföra Maria Teofil. Den gången satt jag endast förundrad och hörde en ung flicka förklara, att det att vi skulle kunna bli »>människofiskare» var Jesu testamente till oss, ett testamente som gjort oss så rika, att icke alla jordens skatter skulle kunna locka oss med sin fala glans. Maria sade oss, att vi måste fånga människor och draga dem till Gud. Vi skulle visa dem den vägen, som går fram, fram mellan höga berg och gapande vidunder, men som till sist skulle vidga sig och uppenbara all himlens salighet för dem som velat nå Gud.

Där fanns i hennes tal en del banala vändningar, säkert ofta hörda från mången kyrkas predikstol och från mången skolbönsals kateder; men genom allt vad hon sade skimrade ändå något ungt och kärleksskälvande: en vis jungfru, som sakta vänder sin blanka oljelampa och gläder sig åt ljuset i ögonen omkring sig — men som icke förstår, att det ljuset kanske bara är ett återsken av glansen från hennes egen lilla trogna och fromt putsade lampa.

Maria lade sakta ihop sin bibel. Alla reste sig nu från sina stolar och föllo på knä framför dem, med ansiktena dolda i händerna. Jag gjorde som de, men med en hjälplös känsla av att jag inte visste, vem jag föll på knä för. Den ena efter den andra började bedja. Nu gick man icke längre i ordning. Den, som kände sig manad, tog plötsligt vid. Jag hörde spröda entoniga röster höja sig, en efter en — och jag tyckte att alla sade ungefär ett och detsamma.

— Tack, käre Jesus, för att du i kväll varit hos oss!

— Tack, dyre Jesus, för att du velat upplysa oss genom dina ord!

— Tack, gode Jesus, för att du är mitt ibland oss!

Så blev det tyst. Jag tryckte mina varma händer hårt mot ögonen, men såg endast Marias flammande eldsmärke; det spred sig som röda fläckar och snurrande solar innanför mina ögonlock. Äntligen hörde jag rörelse omkring mig, och jag steg upp helt yr i huvudet.

Inne kring tebordet i matsalen med de mörka ekpanelerna och de höga, tungt utsnidade stolarna, pratades och skrattades. Det var precis som på en vanlig tebjudning. Det var en glad kristendom. Man glömde icke vardagslivets små komiska episoder, därför att man nyss förut i tankarna vandrat över bibliska berg och genom fjärran heta öknar. Jag tyckte om de där flickorna för det. I början hade det förefallit mig, som om de varit en överväldigande massa, nu fann jag, att utom de två flickorna Teofil och jag själv, var det i själva verket endast fyra flickor till. Om de fäste sig vid det heliga sjutalet, hade det kanske varit med tanke därpå, som de tagit in ännu en medlem i sin klubb: genom mig blev det kabbalistiska talet fyllt.

Sannerligen jag vet, om det var några i sig själva så särskilt ovanliga flickor, dessa. Men deras tro gjorde dem ovanliga: den tro, för vilken de offrade balsalar, teatrar, allehanda nöjen. Jag säger med flit »offra», fastän jag är övertygad om att de skulle protestera mot uttrycket. Jag kan nämligen inte tänka mig, att inte dessa unga friska kvinnor någon gång skulle undertryckt en längtan efter de nöjen, som äro så naturliga för deras ålder. Nu var det ju ej något villkor för dem, som voro med om dessa bibelstunder, att de skulle avsvärja sig allt detta. Fastän Thérèse och Maria Teofil ansågo teatrar och baler som synd, fordrade de ej, att deras vänner skulle ha samma åsikt. Men nog hade dessa flickor det.

Låt mig se. Där var Anna Sandahl, dotter till den berömde kirurgen. Det var något sammetslent över hela hennes lilla nätta person, och hon var alltid klädd i mjuka penséefärgade tyger. Kanske är det då endast dessa klänningstyger, som givit mig det där lena, mjuka intrycket? Eller måhända det svarta håret, som i glänsande gardiner föll ned över öronen, eller de stora mörka ögonen, där en gnista av faderns beryktade humor helt säkert fastnat och ibland kom dem att blänka på ett lustigt sätt?

Brita Gyllenhoff hade ingenting av detta täcka koketteri i sättet. Hon var blond och storväxt, med ett par hjärtegoda, litet dumma ögon. Jag fick från början den uppfattningen, att hon gott skulle kunnat kasta sig in i ett slagsmål, likt Sven Duva icke vetande skillnaden på »vänster om» och »höger om», men sedan hörde jag, att hon var brinnande socialt intresserad och lärarinna för en massa ostyriga fattiga barn i en barnkrubba; vilket ju dock icke hindrar, att hennes kroppsstyrka ibland kunde komma till användning.

Théréeses särskilda väninna hette Jetten Lofelt, en mycket lång, mörklagd flicka med ett ytterligt nervöst sätt, ett litet runt vitt ansikte på toppen av sin långa kropp och ett par ögon, som tittade och tittade, utan att det verkade, som om de såge någonting. Och slutligen var det Ragnhild Hellenstjerna, äldre än vi andra. Hon skulle bli missionär, och fastän hon ej ännu varit ute i något hednaland, tyckte jag att hennes ansikte redan hade fått något av det där förbrända, som man så ofta skönjer hos kvinnliga missionärer.

Deras tid föreföll att vara fullt upptagen med syföreningar, basarer, bönemöten. Det slog mig plötsligt, att jag ej en enda gång, under det att flickorna sutto samspråkande vid tebordet, hörde dem nämna en mans namn. Jag mindes klasskamraternas aldrig sinande prat om beundrare och förälskelser och deras förstulna antydningar och miner. Var detta alldeles utskilt från dessa unga kvinnors liv? Var då religionen för dem av ett så allt uppslukande intresse, att den trängde bort allt annat? Jag undrade själv över min tysta fråga. Men inte förrän långt senare fick jag något slags svar på den.

Strax efter teet togo vi avsked. Ragnhild Hellenstjerna och jag hade ett stycke samma väg hem. Vi gingo förbi en andlig samlingslokal, varifrån folk strömmade ut. Det var många, många människor, och de gingo tysta, som om andakten icke lämnat dem, därför att de kommit ut i friska luften.

— Hertiginnan har talat där i kväll, sade Ragnhild Hellenstjerna litet högtidligt. Det var därför hon inte kom in och sade adjö till oss.

Ofrivilligt lyssnade jag efter det där vassa prasslandet; men kanske hade hon redan försvunnit.

Ragnhild sade nu farväl.

Jag fick gå ensam den korta biten framåt Trädgårdsgatan. Jakobs kyrka stängde som vanligt vägen. Den var framför mig som ett tungt svart djur, som varken låg eller satt, bara fanns där, riktande sitt stora lysande öga rätt på mig, så att jag helt hemsk till mods skyndade in i vår varma förstuga.