Tonys läroår/Kapitel 18

XVIII.

Sommaren efter mitt första år i Stockholm hade Pa och jag tillbringat i Leksand. En solig sommar, från vilken jag bevarat brokiga intryck av livet i den lilla byn: dalfolkets dräkter, som jag aldrig förr sett annat än på bilder, en blank älv med en härlig sandstrand, snattrande sommargäster, ett farande och gående över en [ 148 ]gammal flottbro, varöver Dalälvens kristallklara vatten ibland sprutade.

Strax efter det vi kommit hem, möttes Pa av ett sorgbud. Hans bror, Melkers och den försvunne Philles far, hade hastigt avlidit. Jag hade aldrig sett honom och kunde inte sörja annat än för Pas skull. Sorgdräkten efter min mor, som jag börjat avlägga, måste jag dock nu åter ta fram.

Septembers klara lugna månad spände en blå himmel över hustaken. Jag tyckte ibland, när jag var ute och promenerade, att vinden förde dofter med sig av säden, som kördes in i ladorna där utanför staden: en tung god doft, som upplöstes i röken från skorstenarna och blandades med gatuläggningens damm.

Så småningom kommo alla, som varit på landet, tillbaka till sina hem. Fönster slogos upp i alla hus, dammtrasor skakades, runda barnansikten syntes tryckta mot rutorna: med stora glada ögon tittade de på denna stad, som nu efter en lång sommar åter var som ny för dem.

Mina släktingar började också samlas. Tant Mirjam föreföll mig vänligare än förut. Barbaras kinder hade inte brynts av en sommar vid västkusten. Pratade vi någon gång med [ 149 ]varandra, sågo hennes ögon med en egendomligt fjärrskådande blick framför sig. Den blicken kände jag igen, och ett medlidande för denna flicka, som icke syntes behöva något medlidande, slog upp inom mig. Magnus stod inte att finna. Jag hörde mina anhöriga tala om att han arbetade uppe i Hälsinglands skogar. Magnus! Det föreföll mig otroligt. Emellertid talade Bo också därom:

— Han är stark, Magnus, sade han med en viss stolthet. Det där arbetet har han sysslat med förut. Du tycker att det är besynnerligt, därför att du aldrig sett honom annat än vilande i en bekväm stol, helst med ett grogglas i handen. Men efter en sådan där vinter är det, som om hela hans kropp reagerade. Då ger han sig i väg norrut. Han söker plats som enkel skogsarbetare, dricker brännvin om söndagarna och lördagsaftnarna, går miltals, gör sig kamrat och gemen med arbetarna. Det är ungdomar, påstår han, av en annan sort än vi härnere. Han talar sällan om sina upplevelser, men ibland kan det dock hända, att han berättar ett och annat för mig.

— Saknar du honom inte? frågade jag.

— Nej, sade Bo och såg mig rätt i ögonen.

Bo var uppfylld av något annat. På ett [ 150 ]hotell i Visby, varest han en tid vistats, hade han blivit god vän med en ung jurist vid namn Herbert Holst. Några gånger hade de förut mötts på Högskolan i Stockholm, där Herbert studerade juridik, men de hade icke träffats närmare. Nere i Visby under utflykter och promenader hade nu deras vänskap utvecklats, och slutligen hade Bo blivit bjuden till Holsts föräldrars egendom i Västmanland.

— Han är förtjusande, sade Bo ivrigt. Du anar inte! Han är musiker också. Han spelar piano mycket vackert. Av allt är han intresserad; i allt är han inne. Du skulle verkligen träffa honom.

Bos runda ansikte strålade. Vännen Bo var inte längre så utstuderat klädd, och jag tänkte leende, att om detta var ett verk av hans nya dyrkan Herbert, så var ju alltid något vunnet.

Men jag hade ingen längtan att träffa någon.

Pa var ofta borta. Sällan tog han någon vän hem till sig. Jag vet inte, om han i grunden tyckte att vårt hem fortfarande var ett sorgehus och att han därför drog sig för att bjuda några av sina bekanta. Jag träffade väl ibland Pas vänner, då vi gingo ut och promenerade tillsammans. Jag kan inte säga att jag tyckte om dem. De talade så högt och bullersamt [ 151 ]det var gemensamt för dem alla, och deras röster hade detta belåtna och skämtsamma, som kommer av goda middagar och goda regelbundna inkomster. Jag undrade, om Pa tyckte sig vara lik dem. Han var ju också högljudd och skämtsam, men hans skämt kom från ett levnadsfriskt humör och stod mindre, föreställer jag mig, i samband med middagar.

Jag var helst ensam. Inte grubblade jag heller mycket nu. Romaner läste jag under denna tid gärna. Jag letade fram dem på Pas bokhyllor eller lånade av Bo och tant Mirjam. Allt vad jag läste blev levande för mig. Ansikten skymtade och försvunno, röster pratade runtomkring mig. Själv var jag gärna med. Ibland inbillade jag mig vara hjältinnan. Böckernas hjältar gav jag ofta i min fantasi anletsdrag, som jag kände igen. Ibland var det Pa, någon gång en herre jag mött på gatan. Till och med Magnus och James fingo vara med. Ingen såg efter vad jag läste eller kontrollerade, om det jag fick tag i var lämpligt för en flicka av min ålder.

En dag läste jag så en bok, en översättning tror jag, som skildrade ett kärleksförhållande på det mest lockande sätt. Ingenting doldes, och ändå doldes allt, åtminstone det som skulle [ 152 ]kunna väcka avsmak och motvilja. Alltsedan den sommar ett par år tidigare, då jag på den Soothska egendomen av ställets yngsta dotter, Henriette, invigdes i vad ett förhållande mellan en man och en kvinna i själva verket var, hade mina tankar nog emellanåt sysslat med dessa ting, men som oftast skrämda dragit sig tillbaka vid hågkomsten av det stygga, som en ung flicka den där gången i livliga ord utmålat för mig. Långt förut hade jag snarare med mera välbehag dvalts i en atmosfär, övermättad av ett barns och en ung flickas aningar, som när de väl förirrat sig in på detta område, på en gång rädda och tjusade icke gärna vilja dra sig därifrån. Men den verklighet Henriettes ord blottat för mig, hade tyckts mig så rå, så smutsig, att den verkat rätt avkylande på mina tankar.

Den där boken åter insvepte på nytt allt i en slöja, varigenom människokroppens hud skimrade som en blomkalk och människolemmarnas närmande till varandra liknade en vacker lek eller ett vattens rytmiska böljeslag. Den kom mig att drömma.

Nu undrade jag däröver, att alltid när jag själv någon gång stött på detta, som fått namnet kärlek, hade det förefallit mig så fult, groteskt. Det var [ 153 ]ju inte mina egna upplevelser: det var min fars kväljande förbindelse med fru Linden, det var det som jag anade fanns mellan tant Mirjam och Magnus, det var Melkers äktenskap, där hustrun helst visade sin skönhet utanför hemmet och barnen bortskämda huserade överallt inomhus… Var fanns här det romantiska? Den vackra leken? Jag förstod det inte. Men jag slog bort dessa tankar och drömde på nytt…

Eftersom jag ibland på detta sätt sysslade med Henriette Sooth, blev jag helt förvånad, då tant Mirjam, liksom fortsättande min egen tankegång, en dag började tala om just denna Henriette. Sooths hade kommit till staden. De båda flickorna skulle gå på några kurser i klädsömnad, sådana kurser voro nu mycket på modet, och deras mor var med dem uppe i Stockholm. Tant Mirjam hade träffat henne, och hon hade undrat, om inte jag skulle vilja vara med i en dansklubb, som började i oktober. Tant Mirjam ivrade mycket för att jag skulle vara med. Sedan hon misslyckats med att få mig att slå rot inom det Teofilska kotteriet, ville hon nu ha mig ut ibland dem som roade sig. Magnus hade haft rätt. Att jag hade sorg efter en farbror ansåg inte tant Mirjam böra avhålla mig från att dansa, i synnerhet [ 154 ]som ju det hela försiggick inom ett litet slutet sällskap. Henriette hade hon icke nog beröm för. Tant Mirjam kände Sooths sedan gammalt, och Henriette hade alltid förefallit henne som en »så väluppfostrad liten flicka».

Jag log och sade ingenting. Jag visste att det inte tjänade något till att protestera mot tant Mirjams planer. Hade hon bestämt något, fick hon också andra att rätta sig därefter.

Så kom det sig att jag, egentligen mot min vilja, drogs in i denna krets, som jag inte tyckte om och ej hade något gemensamt med.