Tonys läroår/Kapitel 17

XVII.

En tid efter mitt samtal med Maria Teofil hade jag en besynnerlig förnimmelse av att hon ropade på mig. Jag kunde höra milt namn nämnas tätt invid mig ibland när jag gick på gatan, men vände jag mig om, fanns ingen där. Jag vaknade också upp, just när jag somnat, vid att någon kallade på mig. Det gjorde mig nervös. Jag blev orolig, spratt upp ur sömnen med en underlig ångestkänsla, som om en olycka inträffat. Många gånger måste jag stanna, när jag var ute och promenerade, för att husraden och gatan skulle få tid att ordna sig. Den där gungningen jag känt på Narvavägen efter olyckshändelsen med Jetten ute på isen fortsatte sporadiskt. Det var otäckt. Det kom mig att känna, som om jag hölle på att drunkna, och jag ville sträcka upp armarna och ropa på hjälp.

Ofta träffade jag Magnus. Gång på gång var jag nära att tala om för honom, att jag dragit [ 139 ]mig ifrån Teofils och att han i det mesta haft rätt. Men det blev inte av. Efter det som Bo hade sagt mig, hade jag icke mer samma känsla av lugn tillsammans med Magnus. Jag började betrakta honom med ungefär samma skygga misstro, varmed jag betraktat min väninna Maud den tiden jag fick hennes karaktär klar för mig. Jag märkte att han blev ledsen över mitt förändrade sätt. Långa stunder kunde han sitta tyst och se forskande på mig, men mötte jag hans blick, vände han sig besvärad bort.

En dag inträffade något.

Tant Mirjam bad mig ofta komma upp till henne. Jag skulle göra mig hemmastadd där, sade hon. Vi bodde ju så nära varandra. Flera gånger hade jag också varit hos henne. James var nästan aldrig hemma. Ibland kom han hemrusande, slängde i dörrarna, ropade på att man skulle lägga fram hans civila kläder. Jag kunde höra honom gnolande på en melodi eller visslande springa av och an i sitt rum: en ridstövel föll tungt i golvet, sporrar klirrade. Så slog han upp dörren och kom ut till sin mor och mig i salongen. Om det var afton, hade han smokingen på, gärna en vit krysantemum i knapphålet; var det en söndagsförmiddag, hade han sportdräkt. Alltid var han vacker, [ 140 ]alltid logo de blå klara ögonen. Han kysste en smula vårdslöst sin mor och gick, följd av våra beundrande blickar.

Efter det han gått, kunde tant Mirjam sitta tyst en lång stund. Hon såg gammal ut då. Eller var det endast vid jämförelsen med hans strålande ungdom? Eljes var hon så ung, tant Mirjam! Yngre än jag, tyckte jag ibland. Hon sade de mest naiva saker med uppspärrade ögon och fick mig att skratta. Aldrig när sonen var inne! Hon frågade mig, om jag någonsin sett en änka så lycklig som hon. Om jag kanske trodde, att alla änkor voro lyckliga? Hon påstod också en gång, att hon fått sitt vita hår på bröllopsnatten. Och när hon sade det, såg hon mycket hemlighetsfull ut. Men nästa gång försäkrade hon, att hon fått sitt vita hår, när mannen dog. Detta föreföll också mera passande.

Själv trodde hon sig vara mycket korrekt, ofelbar kännare av alla sällskapslivets strängaste regler. Men Pa brukade skrattande berätta för mig om hennes uppträdande i stora sällskap: hur hon med nedslagna blickar ofta sade de förskräckligaste ting, hur hon vid sina egna middagar kunde underhålla sig med någon vacker underlöjtnant, medan hans chef helt [ 141 ]och hållet negligerades, och detta allt under det hon bland damerna endast hade ögon för de högst uppsatta och fick de yngre ämbetsmannafruarna att gråta av grämelse över hennes högfärdiga och oartiga beteende mot dem.

Jag tyckte inte illa om att sitta i den vackra salongen eller i det trevliga vardagsrummet hos tant Mirjam. Ibland bjöd hon mig till lunch. Med anrättningarna var det dock ingenting bevänt. Hon brydde sig inte om vällagad eller fin mat, utom när hon hade stora middagar, då det skulle vara gentilare än hos alla andra. I vardagslag åt hon gärna vad som helst och lät en bortskämd och okunnig kokerska, som oftast var vid dåligt lynne, styra med allt.

— Jag vågar inte säga åt henne! förklarade tant Mirjam och såg rädd ut, om någon föreslog henne något dylikt.

Gärna doppade hon smörgås i sin choklad, denna föregivna världsdam, och åt ibland konfekt mitt under måltiden. På sötsaker var hon glupsk och stoppade så fort i sig allt, som vore hon rädd för att någon annan skulle rycka det ifrån henne.

En eftermiddag, då jag inte visste vad jag skulle ta mig till, gick jag upp i det Meijerhelmska huset. Anna, husjungfrun, öppnade på [ 142 ]min ringning. Hon såg alltid skälmaktig ut, som om hon nyss lockats till olovligt skratt och nu hade svårt för att behärska sig.

— Grevinnan är inne i kabinettet, sade hon och försvann.

Jag trodde att hon gick in för att anmäla mig, men hon måtte glömt det, ty ingen kom mig till mötes i salen. Jag drog själv ifrån det tunga förhänget, som skilde salen och salongen åt. När det rasslade till, hördes ett lätt utrop inne från tant Mirjams kabinett. I nästa ögonblick öppnades dörren därifrån försiktigt, och tant Mirjam steg ut i salongen.

— Ingen har sagt, att du var här. Kom du nyss? sade hon.

Då jag svarade ja, log hon, gled fram till mig och kysste mig på kinden.

— Välkommen då, min flicka!

Vi satte oss. En underlig glans sam inne i tant Mirjams ögon, och hon fuktade oupphörligt läpparna. Jag fick en känsla av att jag hade kommit alldeles olägligt. Hon hade som vanligt en massa smycken på sig. Det långa pärlhalsbandet, släktklenoden, hängde i ett par varv ned över hennes ljusa sidenliv, hon bar också pärlor i öronen, och händerna voro tyngda av ringar.

[ 143 ]Samtalet gick hackigt med många pauser, ett par gånger reste sig tant Mirjam halvt upp, men satte sig igen. Jag kände mig obehaglig till mods och tänkte säga adjö. Då knarrade plötsligt dörren till kabinettet. Tant Mirjam spratt till. Dörren öppnades nu helt och hållet, och Magnus kom ut. Ja, det var Magnus! Hans röda ansikte, hans hängande underläpp! De underliga ögonen hade ett slött uttryck, som om han var drucken. Det är inte omöjligt, att han var det. Men hans sätt var oförändrat.

Han gick fram och hälsade vänligt på mig, drog fram en stol och satte sig bredvid oss. Jag såg förvånad på tant Mirjam. Hon hade fattat tag i pärlhalsbandet och lät det oupphörligt rinna genom handen. Hennes ansikte hade det där elaka, litet ironiska uttrycket, som alltid skrämde mig.

— Var boken intressant? frågade hon Magnus.

Han såg upp med samma slöa blick.

— Vilken bok? sade han med skrovlig röst, hänsynslöst oförstående.

Då vände sig tant Mirjam till mig.

— Jag har hört, att du brutit med Teofils. Vad är nu det för en historia? Du skulle väl vara tacksam mot mig, som skaffat dig vänner.

Jag såg förtvivlad på Magnus. När hennes [ 144 ]dåliga humör inte kunde träffa honom, slog hon blint omkring sig. Men Magnus föreföll att inte ha hört någonting. Jag skulle velat bita honom, där han oberörd satt och stirrade framför sig. I stället fick jag nu ensam reda mig så gott jag kunde mot tant Mirjam. Jag sade henne att mina åsikter inte stämde överens med de hos Teofils rådande, att jag inte kunde vara längre med dem utan att visa mig oärlig. Om hon förstod mig, vet jag icke, men efter en stund, då hon genom detta samtal lyckats leda bort uppmärksamheten från Magnus, föreföll hon redan blidare stämd.

Emellertid växte min känsla av obehag. Jag visste inte, vad jag skulle tro. Det kändes på något sätt skamligt, att jag skulle behöva sitta här och tala om mig och Teofils, medan Magnus teg och såg ut, som om han ingenting fattade. Och varför hade inte tant Mirjam genast sagt, att Magnus var därinne? Luften var tung av hemligheter.

Jag steg upp för att gå. Tant Mirjam kysste mig. En fuktig, dröjande kyss, som kom mig att skaka i hela kroppen. Båda följde mig uti tamburen. Magnus gjorde min av att ta sin rock, men tant Mirjam hejdade honom med en befallande blick. När jag gått nedför halva [ 145 ]trappan, stannade jag orolig. Ljudet av Mirjam Meijerhelms röst, gäll och fordrande, trängde ut till mig.

Jag skyndade mig ned på gatan, men jag hade inte hunnit långt, förrän jag hörde steg bakom mig. Det var Magnus. Under en lång stund talade ingen av oss. Vid min port sade Magnus kort:

— Jag följer med upp.

Det tycktes mig, som om det var precis samma ord, som han yttrat första gången, då vi kommit från tant Mirjams middag. Och alldeles som den gången sjönk han inne i Pas rum ned i en av de bekväma stolarna.

— Mirjam är så konstig, sade han och gned händerna oroligt mot varandra. Det var, som om han nu vaknat upp ur sin dvala. Vad var det du sade till henne? fortsatte han, då jag inte svarade. Har du skilts från hertigens?

Jag stod mitt framför honom och nästan skrek:

— Och det frågar du mig? Du har hela tiden försökt dra mig ifrån dem.

Med en glimt i ögonen såg han upp på mig.

— Menar du, att jag skulle ha inverkat på dig? Då är således inte Magnus Ruthven slut än.

[ 146 ]»Det var som Bo trodde», tänkte jag sorgset. »Han ville pröva sin makt.»

Men med ens förstod jag, att jag redan var långt ifrån honom. Jag hade kastat allt, medan han ännu hade hela famnen belamrad. Jag var inte lyckligare, hade inte djupare tankar, men jag var kanske friare än han. Med en förnimmelse av stark avsmak betraktade jag honom. Scenen i Mirjam Meijerhelms salong kom åter för mig. Hos denna Mirjam, som han sagt sig hata! Nu tycktes han ju hålla till på hennes schäslong, och han hade kommit ut från hennes intima lilla sängkammare, som om det varit hans rättighet att vistas där. Blandade känslor av motvilja och förvåning tumlade inom mig.

En gång för länge sedan hade jag, även då i en salong, varit vittne till en kärleksscen mellan min far och hans älskarinna, den vackra fru Linden. Ett stackars stumt och förskrämt vittne hade jag varit, och jag hade flytt därifrån, med min lättretade inbillning grumlad av förvirrade tankar och känslor. Något av vad jag känt då behärskade mig också nu. Det var, som om en ren och öm känsla innerst i mitt hjärta snyftande och bedjande veke undan för onda fantasiers pisksnärtar. Och plötsligt brast [ 147 ]jag i gråt. Jag kastade mig med armarna över bordet och bara grät.

— Så, så, sade Magnus.

Jag hörde honom stiga upp.

— Så, så, sade han åter och lutade sig över mig.

Ingenting annat hade han alltså att säga mig. Jag såg upp på honom. Hans röda feta ansikte gjorde mig utom mig.

— Gå! mumlade jag mellan snyftningarna. Han rörde läpparna som för att tala; men så gick han utan att säga elt ord. Tamburdörren föll igen efter honom.

Och jag lutade åter ned huvudet och vätte med mina tårar utan att märka det den guldöversållade papperskniven från min barndom.