Tonys läroår/Kapitel 51
| ← Kapitel 50 |
|
Kapitel 52 → |
LI.
Hela natten efter det Herbert gått på kvällen låg jag vaken.
Jag tände icke ljus, låg bara orörlig, stilla, och kände mig underligt lycklig. Nu, sade jag mig skälvande, visste jag, vem jag älskade. Det var Herbert. Och åter fann jag mig i hans famn och kände mig nära att dö under hans kyssar. Jag tänkte också på Frank. Men Frank var icke den jag älskade. Jag upprepade det många gånger. Med ens var jag ju säker på att det var Herbert! Herbert skulle ge mig ett hem. Och jag skulle få barn… Jag skulle få barn!
Det var, som om något vänt på sig inom mig, som om en liten mjuk hand rört sig tätt vid hjärtat. Mitt liv var då icke så ändamålslöst: genom mig skulle nya liv tändas. Som strålen från ett starkt sken träffade mig den plötsliga förståelsen av kärlekens väsen. Längst inne i den purpurflammande kalken, som synes vara till endast för ögats och sinnenas fröjd, döljes ett vitt spätt blad, som darrar av längtan efter att få spira och höja sig den stund, då de höga granna bladen omkring den sakta vika sig åt sidan.
Redan drömde jag om barnet, som en gång skulle vila i min famn, och när dagern sipprade in i rummet, låg jag ännu vaken med brännheta, lyckliga ögon.
Herbert kom strax på förmiddagen. Vår förlovning skulle eklateras redan efter några dagar. Herbert hade hälsningar från sina föräldrar, med vilka han talat i telefon. Jag badade i sällhet. Världen hade fått ett nytt ljus över sig.
Bo kom även. Han tog mig i famn. Det var något exalterat över honom. Ena ögonblicket var han glad för att i nästa stund synas försjunken i dysterhet. Han gjorde mig nervös, där han gick och trampade omkring oss.
Hela dagen var jag lika lycklig. Marken gungade under mig, som om jag gått bland molnen, och det sjöng i luften. Vid middagen berättade Pa, att James tagit avsked från regementet och skulle fara till Tyskland för att ställa sig i dess tjänst. Han räknade på att hastigt avancera som tysk officer.
— Kanske är det det bästa han kan göra, sade Pa tankfullt. Hos oss skulle det nog aldrig blivit något av honom.
Med ens sjönk mitt hjärta. Där stod Frank framför mig igen. Frank med det smala, spända ansiktet och den trotsiga munnen. Frank som också skulle ut i kriget!
Och när Herbert och jag sutto allena i mitt rum, började jag plötsligt tala om Frank. Det var, som om jag tvungits till det — som om jag velat komma bort från den där mannen genom att dränka hans namn under en ström av ord.
— Jag är så glad, att jag kan tala med dig, sade jag till Herbert, och så återvände jag till Frank.
Jag märkte inte Herberts växande ångest. Framför mig stod bara en blek gestalt, som jag trott mig vara fri från, men som nu åter sträckte sig efter mig. Skräcken förvirrade mig alldeles. Min kärleks första dag, min och Herberts dag, förstörde jag så.
— Du förstår mig ju, mumlade jag till Herbert, och väntade icke på svar.
Där kommo de igen, de underliga vårdagarna i Constance Hastfehrs villa. Som om jag velat freda mitt samvete, beskrev jag dem nu för Herbert i detalj: vad Frank sagt, vad jag svarat, Franks ansiktsuttryck den och den gången. Ack, jag varsnade ej, att alltsammans dock bara blev beskrivningen på mitt eget själstillstånd.
Men Herbert, som såg det, blev rädd. Jag märkte det plötsligt på greppet av hans hand om min arm. Då vände jag mig mot honom. Som en het vind blåste minnet av den föregående kvällens kyssar emot mig. Snyftande kastade jag mig intill Herbert.
— Jag är ju din! Jag är ju din! viskade jag, med gråten nästan kvävande rösten.
Han slog armarna om mig. Jag drog honom ned mot mig. Jag ville in i honom, försvinna i honom, gå upp i en enda flamma. Flämtande tryckte jag mig emot honom och borrade in mina fingrar i hans kläder. Jag kände hans knän mot mina och föll tillbaka i soffan med utbredda armar och en sugande känsla av otillfredsställdhet inom mig.
Herbert sökte lugna mig. Han satte sig tillrätta, lade mitt huvud i sitt knä, och medan han lätt for med fingrarna genom mitt hår, talade han halvhögt om att vi skulle resa till hans hem, där jag borde vara en lång tid och vila ut.
Och under det han talade, föllo mina tunga, värkande ögonlock ihop. Som på långt avstånd nådde mig hans röst, och händerna, som smekte mitt hår, blevo i min dröm till hans mors händer — de där händerna som hon brukade forma än till fåglar, än till skålar för att roa barnen med.