Tonys läroår/Kapitel 52
| ← Kapitel 51 |
|
Kapitel 53 → |
LII.
Under de närmaste dagarna omtalade vi förlovningen för mina släktingar. Jag var förtjust att mötas av deras gratulationer och välgångsönskningar.
Uppe hos tant Mirjam föreföll allt upp- och nedvänt. James skulle ju snart resa ned till det heliga landet för att gå ut i det heliga kriget. Och som i en lika helig trance sågs tant Mirjam ständigt vanka omkring i en högst underbar negligé. Hon hann aldrig ta på sig ordentligt, så mycket hade hon att syssla med: James packning, iordningställandet av James' kläder, utstakandet av James' framtida karriär: överstelöjtnant borde han åtminstone bli! Icke minst tid togo de otaliga telefonsamtal, som hon förde med alla sina vänner.
James var med ens bliven en hjälte. Och den glans, vari han vadade, återkastades även på hans mor.
Denna tid var det, som om en dammlucka dragits upp inom mig. Jag talade och talade. Jag kände själv, att jag gick som i ett rus och hörde min egen röst genom blodets böljegång, ibland långt avlägsen, ibland så nära att den dånade för mina öron.
Hela mitt liv ville jag delgiva Herbert. Små episoder från barndomen i den gamla norrländska staden, från skollivet, från hemmet, döko oupphörligt upp i mitt minne; och genast måste jag berätta dem för honom. Jag gallrade icke. Jag hejdade mig icke. I en jämn ström flöt detta tal. När jag blev ensam, kände jag, hur detta ständiga grävande i det förgångna tröttade mig, men bilderna sprungo fram igen, myllrande upp ur dunklet, och jag förmådde icke hålla dem tillbaka.
Så kom jag att bland mycket annat även berätta den underliga historien med Maud Borck, den vackra flickan som hyst en så besynnerlig dragning till mig och slutligen relegerats från vår skola, efter det hon överraskats i en misstänkt situation med en annan yngre flicka. Andedräkten stockades i mitt bröst, då jag drog fram Mauds och mina samtal — då jag sökte skildra hennes kyssar, hennes försök till närmanden. Då hade jag inte förstått henne alls, men medan jag talade med Herbert tyckte jag, att allt med ens stod för mig i ett klarare ljus. De makter, som vilja snärja oss och våra sinnen, fingo ny mening, jag tyckte mig förstå dem utan att längre endast känna avsky. Plötsligt märkte jag, hur Herbert lyssnade intensivt. Jag höll upp och såg på honom.
— Förstår du? viskade jag.
Han smekte sakta mina fingrar.
— Jag sitter och tänker på Bo, sade han enkelt. Jag tror han varit med om något liknande. Hela hans temperament har något feminint. Du har kanske märkt det?
Jag nickade.
— Ja, det anses ju som något både obegripligt och vidrigt, fortsatte han, denna könens dragning in mot sig själva. Bo är rädd därför, men just denna rädsla tyder väl på att den är farlig för honom. Han skulle inte vara så rädd, om han inte kände för mycket av den där dragningskraften.
— Bo är svartsjuk på mig, sade jag plötsligt.
Herbert såg allvarsamt på mig.
— Du har sett det, sade han. Ja, det är han. Det är oresonligt, vansinnigt, men det är nog så. Nå, det går väl över. I vårt vänskapsförhållande var det just Bos rädsla för att vår vänskap skulle vara något ömmare än vanligt kamratskap, som höll på att förstöra det för oss, och jag undrar — — —
— Vad då? frågade jag snabbt.
Herbert såg på mig med sitt gossaktiga leende, men med en aning oro i blicken.
— Jo, fortfor han, ibland var det som en hetare luft omkring oss. Någon gång kunde det hända, då vi sutto och talade i skymningen, att vi tystnade och häpna tittade på varandra. Det var, som om ett främmande väsen, något ömt och flämtande, sakta glidit bakom oss och plötsligt slagit en het och närgången arm om oss båda och motståndslöst pressat oss intill varandra. Han tog sig lätt över pannan. Det var då Bo blev så rädd.
En stund sutto vi utan att säga något. Så började jag tala igen. Nu kommo vi in på förhållandet mellan man och kvinna. Det var så mycket jag ville veta. Allt! Allt! Herbert måste tala om. Jag tyckte mig se ned i en kokande häxkittel och kände ångan från den bubblande brygden slå upp mot mitt ansikte.
Men Herberts lugna, svala ord lade åter som friska blomblad mot min glödande kind. Själv hade han aldrig stått i något förhållande till någon kvinna, förtrodde han mig nu. Hörde han till dessa rena, som se allt, som om de icke såge det — som kunna gå på kanten av bråddjupet och blicka ned, utan att erfara minsta svindel?
Förstod jag redan då, hur olika våra temperament voro varandra? Fördes icke, som den svaga bränningen av en våg, en aning till mig, att vi två aldrig skulle komma att vandra tillsammans? Jag vet ej! Men jag lutade mig trött intill honom, och för en stund lämnade mig bilderna i fred.