Tonys läroår/Kapitel 53
| ← Kapitel 52 |
|
Kapitel 54 → |
LIII.
Hur vet jag allt vad sedan hände? Hur har jag i minnet kunnat bevara denna tid, som nu följde?
Den har i själva verket aldrig lämnat mig riktigt. Blickar jag tillbaka på den av mina egna tankar upptrampade stigen, känner jag mig åter ryckas med av samma virvelvind, som den där gången var nära att föra mitt förstånd över till det land, varifrån man icke återvänder.
Som en dröm begick jag eklateringsdagens spänning och förtjusning. Jag tog människor i handen, somliga kysste och omfamnade mig, alla hade blommor med sig. Salongen var ett hav av färger och dofter, jag tyckte åtminstone det. Jag kände det, som om man bundit vingar på mina fötter. Jordens stoft och damm kommo mig icke vid. Kerstin var också där. Hon sjöng för oss. Jag minns att hennes röst slog över mig som hammarslag.
Aftonen därpå voro Herbert och jag och Kerstin och Bo på teatern. Jag varken såg eller hörde något av det som försiggick på scenen. Där skymtade endast för mina ögon som ljus och skuggor. Eljes föreföll mig allt så märkvärdigt tyst. Ibland skar ett skratt genom tystnaden. Då knottrades min hud, som om en våt handduk slängts över min rygg.
Det var, när vi gingo hem från teatern, som en dyster stämning smög sig över mig. Vid en gata hade vi tagit godnatt av Kerstin och Bo. Herbert följde mig hem. Jag gick tyst. Mörkret bortifrån gator och gränder ropade på mig. Ett ansikte dök plötsligt upp för mig: en av skådespelarna — jag måste alltså ändå ha sett någon av dem. Och nu tyckte jag med ens, att han varit lik Frank. Samma hårda mun, samma smala ansikte! Jag undrade, om Frank rest än. Jag kunde kanske möta honom nu, i nästa gathörn? Ofrivilligt tryckte jag mig närmare Herbert.
Herbert följde mig upp. Lova öppnade för oss. Pa hade redan lagt sig, men Lova ville nödvändigt, att Herbert skulle äta litet, innan han gick. Hon hade ställt fram en bricka i salongen. Herbert log och följde mig in. Han hade icke märkt min mörknade sinnesstämning. Vi satte oss. Herbert bredde en smörgås och slog i en kopp te till mig. Mekaniskt tog jag koppen. Men jag satte den snabbt åter ifrån mig. Nu ropade bestämt någon på mig igen. En darrning genomfor mig. Som dragen av en hemlig makt, gick jag mot fönstret och tittade ut, men såg bara mörkret. Jag märkte, hur Herbert förvånad betraktade mig.
Då var det, som om något brustit inom mig. Ett ungt, vitt ansikte for över väggen därborta.
— Frank, mumlade jag hjälplöst, är du här?
Det var inte min röst. Som om min själ trätt ut ur mig själv och strax ersatts med den andres, hörde jag min röst tala med den där främmande brytningen jag kände så väl. Jag visste att Herbert satt där. Jag var till och med starkt medveten om hans närvaro; och ändå var det, som om jag inte sett honom. Herbert föreföll mig icke att vara verklig. Men bilden, som steg upp framför mig, var verklig.
Jag såg rätt in i ett annat rum, som jag aldrig förut sett. Mitt i rummet var ett skrivbord, och bredvid det stod Frank. Hans ögon voro ångestfullt riktade på mig, invid hans hand, som stödde sig mot skrivbordet, låg en revolver.
— Frank, sade jag igen, nu alldeles högt. Gör det inte!
En stol föll omkull bakom mig. Det var Herbert, som sprang upp. Men innan han hunnit nå mig, sträckte jag avvärjande händerna ifrån mig.
— Rör mig inte, sade jag fast. Du bara bränner mig!
Han måste varit utom sig, men han lydde mig. En stund visste jag nu knappast mer om hans närvaro. Jag talade med Frank. Bland engelska ord och meningar, som oupphörligt ville välla över mina läppar, letade jag fram mitt eget språk. Min röst, denna röst som ej var min, skar som en kniv igenom mig själv. Min kropp kändes som domnad. Jag var nu säker på att Frank tänkte göra sig illa. Jag måste hindra det! Jag bad. Jag besvor honom. Det orörliga, vita ansiktet framför mig ändrade icke sitt uttryck av ångest. Min lidelse blossade upp på nytt. Jag ville nå dessa starka läppar, dessa vackra ögon. Jag sprang emot honom, men hejdades av Herbert. Han höll mig fast — fast. Vi kämpade tyst med varandra. Slutligen sjönk jag maktlös ned i soffan. Ett kvidande undslapp mig.
Nu hörde jag Herbert viska med någon. Det var Lova. Hennes gamla, bekymrade ansikte böjde sig över mig. Jag hade velat slå det! Hon bad mig att åtminstone gå in i mitt rum och försöka lägga mig. Hon och Herbert skulle vänta, till dess jag hade blivit lugn.
— Ja! Ja! mumlade jag med den röst jag inte kände, och vacklade in.
Men jag lade mig icke. Jag förstod att de två vaktade på mig därutanför. De sade något om att kalla på Pa.
— Väck honom inte, ropade jag.
Herbert kom i dörren.
— Skola vi inte det ändå? undrade han.
Klockan var nu nära midnatt.
— Nej! Nej! Lova mig att inte göra det.
Då lovade han mig det, bara jag ville lägga mig. Åter var jag ett ögonblick ensam. Den tunna klänningen snodde sig om mig, då jag kastade mig tvärs över sängen. Jag letade efter någon där. Mina händer trevade feberaktigt på kudden och foro över sängtäcket.
Nu kom Herbert in igen.
— Tony! Tony! sade han.
— Låt mig vara, kved jag.
Med ens vände jag mig om och slog händerna för ansiktet. Jag tyckte att Herberts ögon gjorde mig illa. De skrämde mig så. Jag förmådde icke möta dem igen.
— Se inte på mig, viskade jag. Om du måste vara här, så sätt dig någonstans. Kan du inte skjuta skärmen för? Dina ögon… Ta bort dina ögon!
Jag hörde honom be Lova vara kvar därute. Så sköts dörren till. Nu vågade jag en blick ut i rummet. Herbert satt vid skrivbordet med halvt bortvänt ansikte. Då böjde jag mig åter mot sängen och började treva igen. Plötsligt spratt jag till.
— Se inte hit, mumlade jag mekaniskt.
Det var mycket viktigt för mig att kunna undvika de där mörka ögonen. Det var jag själv, som låg i sängen. Med händerna tyckte jag mig känna mina egna former, ansiktet på kudden, där mitt ansikte brukade vila. Men var det jag, kunde jag ju icke också ligga på knä bredvid sängen! Åter började jag tala. Jag hade blivit Frank. Jag visste ju, att jag inte var han. Och ändå var jag han. Jag var han! Verkligheten flöt över i det overkliga. Jag hade själv förskjutit gränserna. Det var, som om jag i ett vanvettigt »väva vadmal» slängt skytteln fram och tillbaka, till dess trådarna blandades samman i ett outredligt virrvarr.
Jag var inte rädd annat än för ögonen där bakom mig, och så långt hade det gått, att jag inte fann någonting av allt detta besynnerligt. Franks röst talade till den där skugglika, upplösta gestalten på sängen. Ömma ord! Den sade kanske endast det, som jag längtat att få höra, då jag om nätterna legat vaken därborta i villan, medan månskenet strömmade in i rummet. Jag vet ej! Jag bara talade. Rösten fyllde rummet. Ibland tystnade jag för att lyssna. Då for det där vita spända ansiktet upp mot mig och tvingade mig att fortsätta. Nu började jag att gå fram och tillbaka.
— Se inte på mig! sade jag åter plötsligt till Herbert, vilkens närvaro jag aldrig riktigt glömde.
Jag hade känt ögonen bränna mig och ryggade ånyo tillbaka mot sängen.
Timmarna gingo. Ett par gånger hörde jag Lovas viskningar och såg en skymt av hennes gamla skakande huvud. Alltjämt, alltjämt talade den främmande hackiga rösten ur min mun. Jag lyssnade på vad jag sade, hörde det avlägset. Ibland var jag Frank, ibland var jag Tony. När jag var Frank, försökte jag berätta mitt liv. Det blev mest uppräkningar av vad jag hört honom själv säga. Ibland kom också skräcken för revolvern jag sett glimma mot hans hand; då var jag åter Tony, som övertalade honom att låta den ligga.
Under hela denna tid satt Herbert tyst. Vad som den natten försiggick inom honom har jag icke fått veta. Han talade sedan aldrig därom.
Som i ett klart, vasst sken tyckte jag mig ibland på ett förunderligt sätt blicka in i en annan människas själ, nej, icke blicka in i den: jag var själv inne i den andra själen och såg med dess ögon.
Det började lida mot morgonen. En tunn kyla fyllde rummet och kom mig att frysa i min aftonklänning. Jag hade stannat mitt på golvet. Fortfarande var det den andra rösten, som talade.
— Kom ihåg, Herbert, hörde jag den där rösten plötsligt högt och tydligt säga. Kom ihåg det, om jag, när jag blir mig själv igen, har glömt det. Klockan tio minuter över nio kommer Frank Maclean gående Norrlandsgatan fram. Vi skola möta honom i hörnet av Norrlandsgatan och Jakobsbergsgatan. Glöm det inte!
Därmed sjönk jag ihop på sängen.
— Herbert, sade jag, nu med min egen naturliga röst.
Jag hörde honom hastigt resa sig. Men rädslan för ögonen kom åter över mig.
— Vänta en stund, viskade jag. Inte än!
Och nu började en kamp för mig att komma tillbaka till mig själv. En outsäglig ångest över att jag kanske skulle ha kommit för långt bort grep mig. Jag försökte med darrande, hög röst reda upp denna härva.
— Jag är Frank, sade jag med främmande brytning. Nej, jag är Tony, ropade jag i nästa ögonblick. Nyss var jag Frank, men nu är jag Tony. I går var jag på teatern. I dag — i dag måste det vara tisdag. Låt mig se! Lova sitter därute. Vi skulle dricka te. Nej, det var i går kväll. Kom inte hit, Herbert. Jag är rädd för dina ögon. Jag vågar inte se dem. De bränna mig. Inte så mycket nu, men jag är rädd för att se dem. Är jag Frank? Nej! Jag är Tony! Hör du det? Jag är Tony, en flicka som heter Tony. Ha! ha! Jag är rädd. O jag är rädd… Livet är en trekant. Där i hörnet är Frank, där Herbert, där Tony… Jag förstår ingenting. Jag är ju Tony. Goddag! Goddag! Å!
Nu kom gråten. Jag lutade mig mot kudden, skakande av ångestrysningar, och fortfor att mumla med hackande tänder.
— Kom, Herbert, sade jag plötsligt och sträckte ut handen.
Då var han där. Min hand sjönk in i hans. Jag hörde honom tala. Jag var åter Tony. Bara Tony! Försiktigt lyfte jag huvudet. Där voro ögonen, men icke brännande och hemska som förut, utan fyllda av ömhet och medlidande.
— Jag tror gamla Lova somnat, sade han. Låt mig hjälpa dig.
Han tog av mig klänningen, svepte in mig i min nattrock och lyfte mig upp i sängen. Jag ville icke släppa hans hand. Ännu var jag icke riktigt säker på att jag ej åter skulle glida bort. Men den där svala, smala handen höll mig kvar; och jag sjönk in i ett slags dvala, medan Herbert satt bredvid mig med min hand i sin och morgondagern började lysa utanför fönstret.