Tor Hedberg Dikter 1896/Rivalerna
| ← Tankeväf |
|
Afgudar → |
Rivalerna.
Mars gick in och väckte split
mellan sol och skyar tunga;
än var drifvan fast och hvit,
vintern stred med ålderns flit,
vårn med krafter unga.
Långa tider stod det still,
middagsmejan frös om natten.
Men så kom april,
kom med brus från öppna vatten.
Då bröt isen upp i grund,
ut mot hafvet drefvo flaken,
blå blef himlens middagsstund,
änder lågo i hvart sund,
midt på fjärdarna låg skraken.
Mången friare fick dö,
träffad af det varma lodet.
Då fick Per på Väderö
som en hets i blodet.
Då fick skogens drifva brådt
krypa undan i hvar skrefva;
bergens hällar lyste vitt,
redan sköto nya skott
pyrola och lingonrefva.
Tövind genom träden drog,
det ljöd sorl af svala strömmar.
Då fick Pål i Stora Skog
underliga drömmar.
Då smalt kälen bort ur mark,
gröna rågen kom i dagen,
mjuk och len blef sälgens bark,
luften blef så lätt och stark,
vacker som en dröm blef hagen.
Hvarje björktopp stod på sväng,
pil och hassel blefvo veka.
Då fick Gerd i Österäng
lust att börja leka.
Hur hon lekte, hur hon log,
fick hon Per i sina tömmar;
hur hon lockade och drog,
så fick Pål i Stora Skog
mål för sina drömmar.
Pål fick pröfva hvad man tål,
Per fick pröfva hvad som fäster,
östergöken gol för Pål,
men för Per den gol i väster.
Leken gick med snabba kast
genom vårens narrimånad;
ryckte Per, han satt dock fast,
sökte Pål att få en rast
eggades på nytt hans trånad.
Men när maj bröt in med sol
och med blom och grönt i korgen,
göken satt i norr och gol,
satt och spådde sorgen.
Då blef leken mera svår,
full af skär och våda.
Löste Per sin flickas hår,
fann han barr från skogens snår
och en doft af kåda.
Hade Pål sin herdestund
såg han ögats falska glitter,
kysste han sin flickas mun:
fann han kyssen bitter.
Sedan dess, när fjärden bröt,
hörde Per som brus i skogen;
och sin hand om åran knöt
han så fast att blodet bröt
fram på spända knogen.
Och när solglimt föll på gren,
drömde Pål om sol på vågen,
och då högg han lätt i sten
och blef mörk i hågen.
Och en tidig juninatt
möttes Per och Pål på ängen.
Västerns himmel lyste matt,
månens bleka skära satt
öfver björkens fina hängen.
Just där morkullssträcket gick
öfver ängens ljusa glänta,
bytte de en hatfull blick
syntes sedan vänta.
Per blef lysten efter blod,
då sin fiende han mätte;
men att lyckan varit god,
mente Pål, då han förstod,
att han träffat på den rätte.
Hvem som gaf det första slag,
ingendera af dem kände;
på en gång med skarpa tag
de tillhopa spände.
Pål tog saken utan hast,
klämde armarna kring bålen
på den andre och höll fast;
Per han gjorde vilda kast,
snodde sig som ålen.
Hårdt blef hvarje sena sträckt,
muskler spändes, ådror svällde,
tungt gick deras andedräkt;
ingen dock den andre fällde.
Störta Pål var rycka opp
tjuguårig gran med rötter;
Per, med lätt och smidig kropp,
fick nog göra månget hopp,
men kom alltid ner på fötter.
Sten och torfvor flögo kring
under kämpatagen;
rundt omkring dem i en ring
ängen var som slagen.
Marken skälfde, gräs och strån
tycktes ängsligt darra;
allt var tyst, blott långt ifrån
som med skadelystet hån
ängsknarrn hördes knarra.
Och när öfver skögens bryn
morkullshanen syntes hasta,
blef han skrämd af sällsam syn
och begynte kasta.
Men från hagen tätt invid
hördes det ibland ett prassel;
där stod Gerd i allsköns frid,
följande den heta strid,
gömd bland al och hassel.
Hvita linnet blänkte fram,
barmen höjdes, ögat lyste,
håret lossnat ur sin kam,
och hon både log och ryste.
Det var trötthet först, som göt
vatten öfver flamman.
Svetten rann och kraften tröt,
greppet slappades, som knöt
kämparna tillsamman.
Ännu likväl ingen tog
från den andres midja armen;
hjärta emot hjärta slog,
— och då släcktes harmen.
Då fick trots som styrka fred,
när hvarandra rätt de kände;
liksom vågen faller ned
famnande i stilla fred
stranden, där den brände.
Slutna i hvarandras fång,
kände de sig vara männer,
kände ock på samma gång
att de voro vänner.
Då fick fjärden skogen kär,
då fick skogen håg till fjärden,
och då tyckte Pål och Per,
att de varit narrar, när
de löpt vill på blomstergärden.
Fast de gingo hvar sin stråt,
på hvarandra dock de tänkte,
ingendera såg ditåt,
där det hvita linnet blänkte.
Snart sig stillhet åter bredt
öfver Österängen,
och det var som intet skett,
månen satt den lika snedt
öfver björkens fina hängen.
Gerd, hon stod som naglad fast,
strida föllo harmens tårar;
men så gjorde hon ett kast:
Det lär väl bli nya vårar!