Tor Hedberg Dikter 1896/Sånger på hafvet
| ← Vännen |
|
Hvila → |
Sånger på hafvet.
I.
Nu vände den skriande måsen mot land.
Hell dig, o haf!
Nu faller det sista, tyngande band,
och i jubel går blicken mot synkretsens rand
och möter blott haf, blott haf!
Se, den sjunker bakom mig, den blånande kust,
låt den sjunka, låt gå, låt gå!
Det sjunger inom mig af lif och af lust:
Åhej, — åhå!
Nu kyler den hafsborna vinden min kind.
Hell dig, o vind!
Du är stark, du är glad, du är ren, du är sund,
och du blåser hvart stoftgrand från skälfvande mun,
låt mig andas dig, vind, till den djupaste grund
af mitt väsen, — blås på, blås på!
Hur du spänner mitt segel och kränger min båt!
Du är lekfull, du starke, — blås på!
Genom tackel och tåg går din hvinande låt:
Åhej, — åhå!
Se, hur vågorna komma i hvitskummigt tåg!
Hell dig, o våg!
Hur du rullar och fräser och skiftar i grönt!
Är du ond, vill du brottas, du starke? — Nå, skönt,
jag är redo — låt gå, låt gå!
Nej, du klappar blott vänligt i sidan min båt,
och du lyfter mig lätt och du bär mig framåt,
och du kastar en näfve af skum — blef du våt?
Gör det samma, låt gå, låt gå!
O skölj med din friskhet mitt sinne också!
Åhej — åhå!
O frihet, du hafsborna, hell dig, hell!
Jag är yr af ditt skummande vin,
jag är stark som en man, som ett barn är jag säll,
och jag älskar din strålande min.
Se, jag reser mig opp, och jag öppnar min famn
åt himmel och haf och åt dig,
du starke, du glade, — jag sjunger ditt namn,
säg, känner du melodin?
O tag mig och bär mig i rymden, den blå,
och låt aldrig mig komma i hamn!
Här, där vindarna blåsa och vågorna gå,
dina väldiga vingar omkring mig slå,
där du är, där du är, — låt mig vara också!
Åhej — åhå!
II.
Vinden somnar, vågen domnar,
båten vaggar tungt och trött,
solens klot är halft begrafvet, hafvet glänser purpurrödt.
Glansen bleknar, mörkret tätnar,
ännu glöder molnets kam,
men ur österns port omsider skrider natten sakta fram.
Allt är tyst. Hvad var det? Lyss — ja,
genom luften ljöd ett skri,
och på spöklikt bredda vingar svingar sig en fågel tyst förbi.
Skall kanhända hem han vända
till sitt bo på öde skär?
Hälsa hem! På hafvets sköte möte natten mig beskär.
Mild är natten, luft och vatten
smälta samman som i dröm,
kring mig ljuder vågens svaga klagan, som ett barns i sömn.
Öfver mig på dunkla stigar
börja stjärnorna sin gång.
Slöjan lyfts på nytt som skymde rymden, gjorde himlen trång.
Stödd mot handen, öfver randen
samma stjärneglans jag ser,
liksom ljusa stänk af fragga vagga sakta upp och ner.
Hvilket vimmel! Hvad är himmel,
hvad är haf — hvart för min stig?
Stjärnbeströdda för mitt öga höga, djupa rymder öppna sig.
Himlen flammar, hafvet flammar,
evigheten står i brand,
och jag vet ej hvart jag hastar, kastad i dess vidder utan strand.
Månn’ jag stiger, månn’ jag sjunker?
Ingen fruktan i min håg!
Liksom skum på vågen bäres, bäres jag på lifvets dunkla våg.
III.
Vågen, som mot stäfven slår,
dör till slut i sanden.
Månne drömmen också når
till den fjärran stranden?
Rastlöst svallar hafvets barm,
rastlöst slår min längtans harm,
— sof, min älskling, ung och varm,
med din kind mot handen!
Vinden, som min kosa gaf,
dör den vid din ruta,
må den då en fläkt af haf
i din slummer gjuta!
Natten är så stor och vid,
lyfter öfver rum och tid,
— sof, min vän, må hafvets frid
dina ögon sluta!
Gåtfullt, såsom hafvets makt,
böljande i natten,
lifvet mellan oss har lagt
stora, öde vatten.
Men till våra drömmars bo
bygga tankarne sin bro,
— sof, min älskling, sof i ro,
oss förenar natten.
IV.
Dofva röster hör jag mumla,
hviska, sucka under båten,
stela fingrar hör jag famla,
bulta, trefva efter nåten,
bleka skuggor ser jag samla
sig och svänga rundt och tumla,
och en ångest mig betager,
och det lockar och det drager
— nedåt — nedåt!
Ack, jag drömde!
Dagen nalkas, matt och däfven,
blek är himlen, hafvet äfven,
som i slummer vaggar slupen.
Lutande mig öfver stäfven
ser jag ner i dunkla djupen.
Se, då stiger där emot mig,
susande i sakta färd,
som ur djup af gångna tider
hafvets underbara värld.
Tusen smala fingrar sträckas
upp emot mig, tyckas vinka,
tusen bleka ögon blinka
gåtfullt mot mig, tyckas gäckas.
Sakta stiger det och stiger,
stannar för min blick och tiger.
Är det former, är det färg?
Formen skiftar; knappast bunden
löses den igen och simmar
väsenslös, en lek för stunden,
för att så på nytt sig fästa
på den slipprigt hala grunden.
Färgen växlar; bäst den glimmar,
slocknar den och sammanflyter
med det intet, den syns gästa.
Allt i skiftningar sig bryter
och hvar skiftning är så fager,
men så flyktig, att man vet ej
om den skådas, om den drömmes,
likt den matta regnbågsdager
som i pärlemusslan gömmes.
Är det verklighet och lif?
Bleka som en månskensstrimma
ser jag vattenväxter simma
utan fäste kring och röra
bladen, skälfvande och sköra.
Fästade på slemmig botten
växa djur af sällsam skepnad,
liksom fängslade af dödens
fasansfulla, stumma häpnad.
Kanske döda? Nej, ur sidan
armar sträckas ut försåtligt,
munnen flämtar oaflåtligt,
och att väntadt rof förvirra
bleka, grymma ögon stirra,
ängslande i kall förbidan.
Hvilka sköna sagoskogar!
Ser jag icke palmer gunga
där i underbara färger?
Bladen vagga vallmotunga.
Ormlikt sig lianen snärjer
omkring stammen, och kring roten
växa snäckor och koraller,
som slafvinnans smycke faller
smidigt öfver mörka foten.
Ingen fågel höres sjunga
mellan bladens trolska galler.
Hafvets stumma fiskar simma
mellan träden, och från botten
stiga bubblor upp och glimma.
Häpen ser jag, och det är mig,
som jag såge lifvets gömda,
underbara verkstad när mig.
Som jag såge mörkret lefva,
som jag såge kaos trefva
efter former, former famla
efter skönhet, färger skiftas
ut ur dunklet, drifter samla
sig till vilja, väsen lyftas
ur det väsenslösas djup.
Tjusad ser jag, och det är mig
som jag såge verkligt när mig
hvad mitt eget sinne gömde
innerst inne, osägbarast,
allt hvad fantasien drömde
mest fantastiskt, underbarast;
minnets sönderbrutna skärfvor,
känslor utan viljans ankar,
tankens än ej lösta härfvor,
grubbel, som ej blef till tankar,
hemlig ångest, hemlig lystnad,
lefvande i evig tystnad
djupt i hafvets dunkla djup.
Och en längtan mig betager,
och det lockar och det drager
nedåt — nedåt!
Dagen rinner,
synen sjunker och försvinner.
Solen upp på fästet skrider,
sällsamt stor och sällsamt röd,
med en hemsk, fantastisk glöd,
som i jordens första tider.
Hafvet, lifvets ättemoder,
badar sig i ljusets floder.
V.
Se, där kommer han,
den väldige,
himmelstormaren,
hafsbetvingaren!
Bäfvande lyssna
himmel och haf
till hans vredgade
röst i fjärran.
Rundt kring hans hjässa
samla sig molnen,
framför hans fötter
jaga de hvita,
skummande vågor,
liksom ett koppel
tjutande hundar.
Jättelik skrider han
fram genom rymden,
skymmande solen.
Mitt refvade segel
fladdrar i ångest,
böljorna kvida.
Då mina blickar
gå öfver hafvet,
dess storhet förfärar.
Hvarför dröjer du?
Denna väntan
är värre än döden!
Nu! — — —
De äro kring mig
de tjutande hundar,
rycka mig med i
sin rasande färd.
Ångestfullt handen
griper om rodret.
Gäller det lifvet — låt gå för lifvet!
Men jag vill kämpa ännu till det sista.
Skummande vågor,
rasande rofdjur,
är det mig
som I viljen sluka?
Tjutande, hvinande,
lössläppta andar,
är det mig
som I viljen förgöra?
Nej, I jagen
ständigt förbi mig
efter ett rof
som undflyr er ständigt.
Grip honom, grip honom!
Hvilken?
Hvar är han?
Kommer han undan?
Grip honom, grip honom!
Eller jagen I blott eder egen
hejdlösa roflust?
Vildare blir det,
framåt i svindlande fart går färden.
Vågorna söka att kappas med vinden,
slitas i bitar och kasta sig framåt,
piskas till fragga.
Är det kanhända af fruktan I skälfven,
flyn I kanhända i vansinnig ångest
undan för honom, som är eder herre?
Kommer han? Undan — han är er i fjäten,
framför er ligger den ändlösa rymden,
och på af ångest bevingade fötter
kunnen I flykta tills morgon blir afton,
afton blir morgon, — hvem räknar väl dagar?
Kommer han?
Undan!
Ja, nu kommer han,
den väldige,
liksom jägaren
följer kopplet,
liksom dådet
på hotet följer,
så förfärande,
men så mäktig,
att själfva fruktan
han lyfter till glädje.
Ej som ett hungrigt
rasande rofdjur,
men som den starke,
vredgade guden,
himmelstormaren,
hafsbetvingaren!
Dån är hans stämma,
luft och vatten
äro hans båda
tjänande andar.
Ja, nu känner
jag dig, du väldige,
skön i din vrede!
Nu jag böjer mig
för din storhet,
nu jag gifver mig
i ditt välde,
kämpar ej längre.
Väl griper min hand
ännu om rodret,
Ne men det är ej af trots,
af stolthet blott.
Hell dig,
heliga vrede,
du som skapar
och som förintar!
Tag mig och för mig
bort genom rymden,
liksom ett blad
från stammen lösryckt!
Är det din vilja
för du mig kanske
till lugna hamnen,
— är det din vilja,
kastar du kanske
slutligen upp mig
på evighetens
grönskande strand.