Trollsländan som backfisch/Kapitel 12
| ← Avskedet |
|
XII.
HEMKOMSTEN.
Insekterna hade denna vecka sammankomst hos Hilly, man hade just slagit sig ned vid kaffebordet och lät sig de hembakta kringlorna väl smaka, då Hilly omtalade, att hon i dag på morgonen fått ett brev, som vållat henne mycket huvudbry.
— Vem var brevet från, då? ropade flickorna nyfikna.
— Från Hildes tant. Hon frågade, var vi skulle ha vår sammankomst i dag, och skrev, att hon hade något viktigt att meddela oss, varför hon gärna ville, att vi allesammans skulle vara närvarande. Jag skickade svar med budet, men jag kan inte förstå, vad det kan vara, hon vill meddela oss.
— Hon kommer alltså hit?
— Ja, jag antar det. Hör nu ringer det. Det måste vara Hildes tant! — Hilly sprang upp, rodnande och förskräckt — Mamma är inte hemma, och nu måste jag ta emot henne. Vad i all världen ska jag säga?
— Du ska säga »God dag», förstås! sade Lisbeth och alla skrattade.
— Ja, det förstås, svarade Hilly hastigt, men sedan… vad ska jag säga sedan?
— Min fru, det är mig ett oskattbart nöje att se eder! forfor Lisbeth under allmän munterhet.
Nu öppnades dörren och Heinz uppenbarade sig på tröskeln.
— Ursäkta att jag stör, mina damer, sade han, men jag ville bara förbereda er på en stor överraskning. Här är en dam, som önskar tala med er. Var så god, min nådiga, och stig in!
Förbryllad gick Hilly mot dörren för att emottaga det hemlighetsfulla besöket. Men hon stannade som förstenad, då en liten älvlik gestalt med ljust, böljande hår, rosigt ansikte och strålande blå ögon stormade in och fram mot henne.
— Hilly, min kära Hilly, sannerligen tror jag inte hon får dåndimpen! Lilla Syrsa, det är verkligen jag, din egen Trollslända!
— Hilde! Halvt jublande, halvt snyftande trängde detta utrop ur Hillys bröst, och gråtande av glädje sjönko de båda väninnorna i varandras armar.
Nu rusade även de andra fram under höga jubelrop, och leende stängde Heinz dörren.
— Hilde, Hilde! Är det verkligen du? ljöd det om vartannat.
— Ja, tror ni kanske, att det är min vålnad, skrattade Hilde förtjust över den lyckade överraskning hon åstadkommit. Men nu måste jag gå och hälsa på Hillys mamma och farfar. Heinz träffade jag redan på gatan, och han har nästan kramat ihjäl min hand. Han är samma gamla björn som förut… fast en väldigt hygglig gammal björn, förstås.
— Vad står du och grundar på, lilla Kackerlacka? frågade Lisbeth Emmy, som nu stod litet avsides.
— Ack, Lisbeth, jag tänkte, att den sanna vänskapen är något bra vackert, svarade Emmy.
— Ja, ingenting på jorden går upp mot den! svarade Lisbeth.
— — —
Först sedan de långa vintermånaderna förgått och våren var kommen, fick Hilde glädjen att återse sin mor, vilken kom hem lagom för att hinna övervara dotterns konfirmation.
Förutom sin läsning hade Hilde under vintern även haft privatlektioner i språk och musik, och på sina lediga eftermiddagar hade hon med förtjusning på nytt deltagit i svärmens sammankomster. Att flickorna voro lyckliga över att åter ha sin Trollslända ibland sig behöver väl knappast sägas.
Hillys lektioner i målning hade tagit ett plötsligt slut, emedan fröken Mertz rest till Italien i studiesyfte. Väl hade Hilly till en början saknat sin äldre väninna mycket, men Hildes återkomst hade givit henne mer än full ersättning.
Hilly hade dessutom fått en gäst, vars ankomst hon dock ej emotsett med någon vidare förtjusning. Det var hennes kusin Klara. Herr Ludwig Regnier, Klaras far, hade till följd av två stora affärsfirmors sammanbrott blivit så gott som ruinerad. Han hade själv tagit plats som resande, hans hustru vistades hos andra släktingar och Klara hade kommit till Hillys mor för att få lära sig husligt arbete. Oro och bekymmer hade gjort den förr så stolta och litet förkonstlade flickan anspråkslös och stillsam, varför Hilly kom bättre överens med henne än hon väntat.
Efter någon tid fick Klara till och med den äran att bli upptagen som medlem i Insekternas krets och eftersom hon höll på att lära sig bli huslig och flitig, erhöll hon namnet Biet.
Högtidligt ringde kyrkklockorna in den palmsöndag, då Hilde skulle konfirmeras. Hennes väninnor hade alla gått till kyrkan för att vara nära sin älskade Trollslända. I sin långa, svarta klänning och med en stilla andakt över anletsdragen föreföll hon dem så märkvärdigt allvarsam- och främmande.
Allvarliga tankar fyllde nu det eljest så sorglösa hjärtat; en brännande saknad efter den älskade fadern, som vilade så fjärran, drevo fram heta tårar i hennes ögon. Honom kunde hon ej mer giva sin innerliga barnakärlek, men av all förmåga ville hon sträva efter att uppfylla hans sista önskan och bliva moderns tröst och solsken.
Hemkommen smög hon sig in i dennas armar och åter kände hon ett styng av smärta, då hon såg hennes tärda, bleka ansikte. Men nu skulle hon åtminstone få vara hemma och sköta och omhulda henne, och läkaren hade ju varit belåten och sagt att de goda verkningarna av vistelsen i sydlandet skulle komma efter. Vid dessa tankar försvunno redan de mörka molnen från hennes sinne, och genom tårarna skimrade ett lyckligt leende fram.
Efter hemkomsten från kyrkan höll överste Hermsdorf stor middag, till vilken, till icke ringa överraskning för Hilde, hela svärmen var inbjuden. I dag satt hon visserligen icke mitt ibland dem utan hade fått hedersplatsen mellan farbrodern och modern.
Överste Hermsdorf knackade på sitt glas och reste sig.
— Vi ha i dag kommit tillsammans för att fira vår kära Hildegards högtidsdag, sade han, och vi glädja oss i synnerhet åt att hennes mor och mormor äro här och kunna övervara den. Jag vill icke tala om det förgångna, utan vi vilja i dag glädja oss åt det närvarande och tacka Gud för allt gott, han beskärt dig, mitt kära barn. Så träd då in i ditt livs nya skede, och glöm icke det sköna ord, du i dag fått höra; »Var trofast intill döden, så skall jag giva dig Livets krona» Vi, alla närvarande, giva dig i dag de innerligaste välönskningar för framtiden, och nu ber jag er, mina kära gäster att med mig dricka en skål för vår Hildegards välfärd!
Alla reste sig, och glasen klingade mot varandra. De äldre blickade med rörelse på de friska, lyckliga ungdomarna, som nu stodo på livets tröskel. Vad skulle det medföra åt dem alla? Liknande tankar föresvävade även de unga flickorna; under tystnad tryckte de varandras händer. De visste ju icke vad Gud berett åt dem i framtiden, men nu visste de, att de alltid skulle hålla trofast samman i väl och ve.
I glad förväntan och fast gudsförtröstan blickade de fram mot livet och kände sig förenade i tro, hopp och kärlek.