Trollsländan som backfisch/Kapitel 11
| ← Kattguld |
|
Hemkomsten → |
XI.
AVSKEDET.
Det var i slutet av oktober; dagarna började bli allt kortare. Flickorna på Sûcrêt hade varit ute på en lång promenad och dröjde nu på vägen och beundrade solnedgången.
Lätta kvällsdimmor stego upp ur dalen och kringvärvde de lägre bergen med skira slöjor, medan solljuset ännu spelade på höjderna. I väster övergötos de snöhöljda alptopparna av en rosig glöd, som i varje minut färgades mörkare.
De unga flickorna hade upphört att prata. Ehuru de så ofta hade beundrat kvällsglöden över alperna, kunde de aldrig se sig mätta på detta underbara skådespel. Från fjärran hördes ekot av ett alphorn ljuda över dalen, förhöjande ögonblickets förtrollning och poesi.
Då den unga skaran kom fram till Sûrcrêt, störtade Blanche emot Hilde och ropade:
— Petite-mère, du ska komma till farmor med detsamma.
De andra flickorna sågo förvånade på Hilde, ty det var något ovanligt att bli kallad till madame Mellet på söndagseftermiddagen.
— Har du gjort något fuffens? frågade Käthe.
— Nej, inte som jag vet, svarade Trollsländan sorglöst och ilade in i madame Mellets rum.
Denna emottog henne mycket vänligt.
— Jag har något att underrätta dig om, kära barn, sade hon. Jag fick i morse ett brev från din farbror, vari han meddelar mig, att han ändrat sina planer angående din vistelse här. Du ska inte, som först var meningen, stanna här ännu ett år utan fara hem redan nu och konfirmeras till nästa påsk.
— Å! utropade Hilde bestört. Ska jag fara hem nu?
— Ja, kära barn. Jag skulle gärna velat behålla dig här litet längre både för Blanches och för din egen skull, ty Blanche har ju fäst sig så mycket vid dig, och med hennes uppfostran har du också arbetat framgångsrikt på din egen.
Hilde rodnade av glädje och smög sig förtroligt intill den gamla damen.
— Inte sant, madame, jag har blivit en liten, liten smula ordentligare än förut? sade hon lycklig.
Förestånderskan strök leende över flickans blonda hårböljor.
— Ja, kära Hildegard, det kan jag med gott samvete säga. Men hur ska det bli, mitt barn, när du inte längre behöver foga dig efter pensionens stränga ordningsregler och inte heller har någon Blanche, som du måste föregå med gott exempel?
— Å, farbror är så sträng mot mig, han ser minsann inte genom fingrarna med mig.
— Det kan du inte vara din farbror nog tacksam för, kära barn. Efter lektionstimmarna i morgon får du gå till Oron och Châtillens och göra dina avskedsvisiter, din farbror kommer redan under de närmaste dagarna hit och hämtar dig.
Hilde var så överväldigad av den överraskande underrättelsen, att hon icke var i stånd att tänka klart och redigt. Som bedövad gick hon ned till kamraterna, och som en bomb föll hennes nyhet ned mitt i flickornas muntra pladder och skratt. Bestörta och förvånade omringade de henne.
— Men varför? Varför? ropade de. Din farbror måtte väl ha någon orsak att hämta dig.
— Ja visst, det glömde jag alldeles att fråga om.
Allmänt skratt. Det är så likt dig! Det är tur, att ditt huvud sitter fast, eljest skulle du nog glömma det kvar på Sûrcrêt.
Hilde rusade emot mademoiselle, som just kom i dörren, och frågade efter farbroderns skäl. Men mademoiselle kunde ej upplysa därom; hon visste blott att det icke var något, som behövde ge anledning till oro.
Följande eftermiddag gick Hilde tillsammans med de båda kusinerna till Châtillens för att för sista gången tillbringa några timmar där. Tant Adele beklagade livligt att hon skulle resa, och Valentine var alldeles upplöst av smärta. Även Hildes hjärta var tungt av vemod, ehuru hon på samma gång gladde sig åt hemresan och återseendet av mamma, mormor, Hilly och hela svärmen. Hon skrattade för sig själv, då hon föreställde sig flickornas överraskning.
Det var efter lektionstimmarna dagen efter besöket på Châtillens. De unga flickorna höllo på att leka i trädgården och Hilde hade sprungit upp efter sin kofta.
Med klara ögon såg hon sig omkring, då hon kom ut på verandan utanför salen. Ja, nog var det vackert här alltid… underbart vackert… men mot hemmet gick ändå ingenting på jorden upp! I sin hjärtefröjd måste hon taga sig till med något. Hennes blick föll på trappräcket — det måste väl vara bra livat att rutscha ned utför detta, och Blanche såg henne ju inte.
I nästa ögonblick satt hon uppe på räcket och gav sig fart utför. Då såg hon, att en herre kom gående uppför gången vid de små granarna. Att hejda sig var icke möjligt… alltså, ödet måste ha sin gång! Strax därpå var hon nere och sprang jublande emot den gamle herrn, som bestört vid denna syn blivit stående orörlig.
— Farbror Ernst! Farbror Ernst! Vad jag är glad, att du kommit! Men så besynnerligt, att du vill hämta mig redan nu.
Hon lindade armarna om honom och upplyfte sitt rosiga ansikte mot honom. Han kysste henne på pannan.
— Jag hade verkligen inte väntat mig att finna dig i en så opassande situation, sade han.
— Å farbror, den där rutschningen var verkligen inte avsedd för dina ögon. Jag var så glad åt hemresan.
— Jag är rädd, att denna hemresa kommer för tidigt för dig, sade farbrodern med en lätt suck.
— Tro inte det, farbror, jag har blivit rysansvärt förståndig. Madame Mellet är mycket belåten med mig. Jag har lärt mig språken så bra, att jag kan prata vad dumheter som helst både på franska och engelska, och vår musiklärare är också mycket nöjd med mig. Men varför hämtar du mig nu, farbror?
— Jag ska säga det sedan, för mig nu till madame Mellet.
Tigande stego de uppför trappan, därpå frågade Hilde!
— Hur är det med mamma?
— Jo tack, tämligen.
— Och mormor och tant och hela svärmen? Men flickorna vet du väl ingenting om, kan jag tro?
— Nej, och de veta inte heller av att du kommer hem.
Det var tur att de ej längre befunno sig i trappan, eljest kunde Hildes luftsprång ha blivit farligt för henne.
— O så roligt, farbror! Det är verkligen, som om du skulle ha gissat min hemligaste önskan och tanke. Tror du att det är själsfrändskap?
— Näppeligen! svarade farbrodern, i det ett leende for över hans stränga drag.
— Ja, det är i alla fall utmärkt! Jag hoppas vi komma hem på kvällen, farbror, så att ingen ser oss. Sedan ska jag snoka reda på, var svärmen har sin sammankomst och slå ned som en bomb mitt ibland dem. Å vilket lyckat nojs det ska bli! Hör du, farbror, nu måste du se Blanche… du kan inte tro, vilken förtjusande liten unge hon är! Jag håller förskräckligt mycket av henne och vet rakt inte, hur jag ska överleva avskedet från henne. Här är madame Mellets rum.
Det var med mycket blandade känslor Hilde denna kväll hjälpte sin lilla skyddsling till sängs. Vem skulle sedan vårda och hålla av den lilla?
— Varför är du så tyst, petite-mère? frågade barnet. Och vad vill den främmande herrn, som kommit hit? Vart ska han fara med dig? Du tar väl Blanche med dig?
— Nej, min älskling, du måste stanna här, men jag ska komma och hälsa på dig sedan en gång. Då är du redan en stor flicka.
— Du får inte fara bort, ropade den lilla och slog armarna om henne. Du måste stanna hos Blanche.
För att hindra barnet att göra besvärande frågor började Hilde berätta en saga, och snart föllo de stora, sömniga ögonen ihop.
Hilde satt ännu kvar vid bädden och betraktade den lilla varelsen, som blivit henne så kär, då Käthe sakta smög sig in i rummet.
— Hilde, viskade hon. Jag ska bli Blanches petite-mère efter dig.
— Du? sade Hilde överraskad. Det är du väl inte glad åt?
Käthe smålog litet förläget och svarade:
— Måste jag väl vara, eftersom jag själv bett madame därom. Jag tycker synd om den lilla tösen; hon kommer nog att gråta efter dig, och som jag har någonting befryndat med dig, inbillar jag mig att jag bäst kan trösta henne.
— O Käthe! Hilde omfamnade henne stormande. De andra må väl skratta åt det, men jag tycker verkligen att vi båda blivit riktigt änglalika här!
Käthe skrattade.
— Det vill jag inte precis påstå, men man är väl när allt kommer omkring inte något odjur heller!
Tidigt följande morgon höll på vägen utanför Sûrcrêt en vagn, som skulle föra onkeln och hans brorsdotter till Vevey. Blanche sov ännu, och med tårdränkt ansikte slet sig Hilde ut ur den lilla kammaren, där hon så ofta lekt och skrattat med sin älskling.
Madame Mellet slöt Hilde i sina armar och sade:
— I Blanches namn tackar jag dig för all den kärlek och omsorg, som du visat henne. Jag skall sörja för att hon inte glömmer dig. Gud välsigne dig, mitt barn, och göre dig skickad för den uppgift, som väntar dig.
På vägen till järnvägsstationen omtalade farbrodern för Hilde orsaken till att han redan nu hämtade henne. Fru Hermsdorf var ej just sämre än förut, men läkaren hade förklarat, att det råa, nordiska klimatet icke passade för henne och bestämt tillrått henne att tillbringa några vintrar i Gardone vid Gardasjön.
— Vi ville naturligtvis ej låta henne resa ensam, fortfor översten, och därför fick din mormor följa henne. Jag har ledsagat dem till Gardone, och kom direkt därifrån för att hämta dig hem. Du ska gå och läsa redan i år och konfirmeras till påsken för att sedan kunna följa med din mor nästa höst, ty mormor kan ju inte följa henne till Italien varje vinter.