Trolofningen
| ← Den rätta eller Hustru min |
|
ADLERSPARRE, C. A., → |
Brefvet.
Dyraste X.!
— — — — och hvarföre ifrar och envisas du så gräseligt att få mig ”förtryckt i sten”, att få skåda mig sittande i alla fönster af alla boklådor, veta mig ligga på botten, under en hel hög andra lithografier på alla salongsbord, se mig sitta i dåliga ramar på några likgiltiga väggar bland samlingen af andra medelmåttor, och slutligen att höra mig dansa verlden omkring i någon kalender, af den vanliga jul-grödan? Och hvad kan väl allt detta hafva för behag för dig eller någon annan — — jag lemnar alldeles åt sidan det obehag som det skulle skänka mig? Hvad har väl en värd publik att göra med en anspråklös personlighet? Har den icke tillräckligt utaf att mönstra och bedömma, berömma och fördömma mina penn-försök, utan att till dessa lägga ”mitt konterfej”? Hvad nöje eller tillfredsställelse kan ligga deruti att se ett — alltid mer eller mindre olikt — beläte af en lefvande varelse, som kanske blott en enda gång i tiden haft just det uttrycket på sitt anlete, som porträttet utvisar? Hvad glädje kan det väl vara att veta huruledes hvarje individ af både den läsande och gapande allmänheten skall säga: ”Åh bevars! ser hon så ut! ”Jag hade föreställt mig henne helt annorlunda! Nu försvann en stor illusion för mig, etc”; eller ock: ”Aha! är det hon, det? Hon ser dum ut. Hon ser ledsam ut. Hon är fasligt lik Fru A. B. C. D. öfver ögonen. Hon är rysligt lik Mamsell E. F. G. öfver munnen. Hennes ställning är hemskt lik Fröken H. J. K. — Hon ser klipsk ut. Nej, om förlåtelse — hon ser enfaldig ut. Och så besynnerligt klädd! Bara i en blus! Hon vill vara egen, det syns så väl. A. sitter i mössa, B. utan halsduk, C. draperar sig i kappa, och nu vill äfvenväl hon hafva något ”alldeles för sig”, derför har hon hängt på sig blus för tillfället, och en duska löslockar vid hvar tinning, ty det är omöjligt att hon af naturen kan hafva denna rikedom af hår, vid hennes år.” (Lithografier föråldra minst tio år som man vet.)
Och nu — min dyraste vän — hvad är väl din vinst, min vinst och allmänhetens vinst, af alla dessa små olika omdömen, ty särdeles andra göras verkligen icke. Hvad är vinsten? ”Ingen!” hoppas jag du svarar, utan inser lika väl som jag, att förlust skulle blifva å alla sidor. Du skulle förlora på förlaget, jag på att blifva sedd så der, petrificerad, och utan att anletets färgspel, ögonens lif och munnens olika uttryck gåfve den pregel åt dragen som fordras, för att deraf göra något som icke är både platt och matt; och allmänheten skulle förlora sina illusioner — — mina vänner och bekanta all tro på möjligheten att af mig få en dräglig bild på duk eller papper, något som hittills nästan alldeles misslyckats. Och slutligen och ändtligen: hvad har väl det yttre skalet med den inre kärnan (andan) egentligen att göra? De gå ju, snart sagdt, alldeles skiljda vägar. Den ena sträfvar oupphörligt uppför, den andra går, oaktadt allt hvad man deremot måtte använda för medel, beständigt nedföre, och hos mig åtminstone, känner jag att de snart nog skiljas åt för alltid.
Imellertid kostar det på mig att blott med nej besvara din vänliga begäran, och kunde hosföljande lilla obetydliga ”Novell” på ringaste sätt blifva ett surrogat för hvad du begärt och jag nekat — så skulle det glädja mig.
TROLOFNINGEN.
”Nu” — utropar läsaren — ”nu få vi då ändtligen
en ordentlig novell! En trolofning! Det förutsätter ju
nödvändigt en älskare och en älskarinna, kärlek och
trohet, motgångar och vedervärdigheter af tusen arter,
och på sistone en mjuk qvinnohand, som lägges i en
fast och manlig dito, och allra sist litet lycka och litet
glädje, åt hvars echo-klang man kan få fröjda sig en
liten stund, ty menniskohjertat med all sin egoism lider
dock med dem som lida, och känner förnöjelse åt
tankan på andras sällhet — och förnöjelse, det är just hvad
man hör kunna fordra, när man åt en skrift skänker
både lekamligt och andeligt guld, både mynt och —
tankar.” Så säger ju läsaren?
Ja väl! En novell är det som bjudes dig, gode, käre läsare, ty det är något nytt, något som du icke hört förut, efter jag aldrig sagt dig det, och efter ingen annan kan hafva sagt det; och en älskare skall du finna med ljusa, rena drag, fridfull och vänlig, med lugn besinning, mod och kraft, och den bästa vilja samt i följd deraf troligen någon förmåga, och allt detta honom af stor nödvändighet, ty tärnan som skall lägga sin hand i hans är ringa och obetydlig, sjelfsvåldig, yr och obändig, har halfmogna idéer och helgjutna fratser, är ömsom god som gull, ömsom af elakhet full, bortskämd, pratsjuk och skrattfull, men gråter ändå stundom för ingenting, är mindre egensinnig än lättsinnig, icke just egenkär, men — hvad som är lika illa: liknöjd och bekymmerslös för andras tadel och beröm, och slutligen — är hon utan särdeles hvarken god vilja eller förmåga, men så mycket rikare på nycker i alla möjliga former, några goda men många onda, några fjäderlätta, som utan möda kunna blåsas bort och skrapas utaf, andra djupt inrotade och outplånliga. Med ett ord: det är en tärna, felaktig och oefterrättelig på många sätt, och med blott en enda kardinal-dygd: hon är naturlig, hon visar sig aldrig bättre än hon är, aldrig annorlunda än hon är.
Och nu min läsare, nu till berättelsen huruledes jag kom denna älskare och denna älskarinna på spåren, huruledes jag fick förtroende om deras föregående vidriga öden, oenighet och strider, samt slutligen sämja och förening. Jo, så här gick det till:
Jag satt en kulen Mars-afton på landet, alldeles allena i mitt fönster. Det var hvarken dag eller natt, ty det var skymning, det var hvarken vinter eller sommar, ty jorden var hvarken grön eller hvit, det var hvarken höst eller vår, ty på trädens grenar funnos ännu inga förhoppningar och under dem dansade inga af stormens lia afmejade löf. Hela naturen såg så död ut, och jag satt och undrade hvar dess lif nu kunde vara som bäst. För menniskorna som mig omgåfvo voro alla dagens mödor mest slutade, helst det var en lördags-afton, då åtminstone alla som bero af mig och de mina hafva all den lilla ledighet och frihet, som de ständiga lekamliga omsorgerna kunna medgifva. Muntra och sjungande hoppade de unga tjensteflickorna förbi mitt fönster; glada återvände dags-arbetarne till sina torftiga hem; husets tjenare skyndade trötta och nöjda sina hvilostunder till möte, med hvar sin dugtig vedbörda öfver armarne, som de oförtöfvadt ämnade tända lif uti, för att sedan förlusta sig åt dess sprakande ljus och värma. Af tjenarinnorna gingo några till husdjuren, för att gifva dem sin sista kost på dygnet, kanske litet tidigare än de andra dagarne, men äfven litet större och rikligare; andra hemtade vatten ur brunnen och bränsle till spisen för den stundande helgdagen; och alla skrattade och skämtade de, och sågo glada och nöjde ut under dessa värf. Jag satt och gladde mig åt allt detta, ty glada menniskor och goda rena hjertan har jag hittills ansett som gingo de i bredd med hvarandra, och det var något fröjdefullt uti att veta mig med ett enda ord, en enda nyck kunna förvandla hela denna oskyldiga glädje i en tung känsla af lifvets börda, men att äfven känna mig förr vilja försaka allt, umbära hvad som helst, än förmå mig till ett sådant hårdt ord, en sådan afskyvärd nyck. Nej, tvertom: jag gladde mig litet åt deras glädje, ty i det ögonblicket, likasom i många andra, kände jag att min egen icke var hemma. Den finns nog ibland, fast den likväl hos mig som hos alla, blott är en gäst; och äfven den bästa af gäster flyr stundom ett mörkt och oroligt hus, går bort, helsar på andra, blir stundom länge nog borta, men vänder dock tillbaka, när man minst den väntar, och kommer då med ljus och frid. Men denna afton var ”gästen” annorstädes, och det mörknade allt mera, och det blef allt tystare och tystare i universum. Alla de mina, man, syskon och barn, voro borta, de gamla trotjenare och tjenarinnor, de unga lefnadslustiga gossar och flickor, alla hade de nu försvunnit för min syn genom de gapande dörrarne till deras boningar i flygelbyggnaderne; sjelfva de muntra gårdshundarne hade, lockade af vänliga ord, följt husfolket åt, och ju stillare och enformigare det blef för mina materiella sinnen, dess lifligare hörde och såg jag i inbillningen de glada lyckliga natur-menniskornes glam omkring den gästvänligt smattrande brasan. Att sådana voro antända och fått lif det såg jag tydligt, ty himlen var alldeles ren och högblå fast mörk och dyster, och nu syntes från den snedt öfver belägna flygelns skorsten — stora hvirflar af svart, tung rök, flyende för muntra, skämtsamma gnistror, som dogo under jagten. Denna rök bröt sig mörk mot den blå domen, der en och annan stjerna tindrade, eller hvarför icke lika så gerna: der ett och annat fint genombrutet hål visade huru klart, huru ljust det är öfver det tomma blå. I röken fanns det enda rörliga lif som naturen i detta ögonblick bestod, och mina blickar följde ovilkorligt röken. Den steg upp, den steg ned; den formade sig till ett litet mörkt moln, än rundt och med mjuka konturer, än smalt och spetsigt och uddigt på allt sätt; det gick uppför när jag trodde det skulle sänka sig, det sjönk när jag satt och väntade att det skulle taga en hög flygt. Det gjorde ingenting af hvad jag ville eller trodde. Det tycktes lyda sig sjelft, och intet annat, ty vindarne, för hvilka det sväfvade och förvandlades, än på ett, än på ett annat sätt, dem märkte jag icke, emedan ett oafbrutet lugn tycktes råda öfver hela universum, och blott den mörka röken vara orolig och fantastisk. ”Hvad är detta lilla rökmoln likt?” sade jag slutligen till mig sjelf, ”ty intet är, som ej liknar något,” och då svarade den der rösten, öfver hvilken vi icke hafva någon makt, men som ändå följer oss lika troget som skuggan, och som bevisar att vi stå mellan den (rösten) och ett högre väsende, hvars genklang den är, lika säkert som skuggan bevisar att vi stå mellan den och solen; denna röst sade: ”Det liknar icke, det är din egen nyckfulla Sångmö.” Jag ryste, jag betraktade henne helt noga, hon var just lik den der tärnan jag nyss beskref. Ja, jag såg slutligen helt tydligt att det var hon, och begrep det dessutom af den ringa makt jag hade öfver henne. Men se! just i samma ögonblick syntes på fästet en lätt och ljus sky, och om det lilla fantastiska rökmolnet var något mörkare än himmelens azur, så var denna lätta sky deremot långt ljusare. Den sväfvade så stilla, eller snarare den sväfvade icke, utan stod stilla och lugn i aftonluften och tycktes med smärta och medlidande se ned till det lilla oroliga rökmolnet, som ilade öfver land och vatten, dansande öfver bergtopparne, och skämtande med skogstopparna, och som stundom öppnade sig som hade det hjertligt skrattat, för att kort derefter sluta sig till en enda klump, likasom själen när den gråter. Jo, jo! Det var min Camena, jag såg det nog, jag kände igen henne på allt. Men hvad var denna ljusa sky? — jag visste det icke rätt. — ”Din goda ande!” ropade ”rösten”, och jag blef så glad, och jag knäppte tillhopa mina händer och sade: ”Goda ande från himmelrik, förbarma dig öfver den stackars Sångmö'n, som uppgått ur jordens grus!” Och se! denna lätta, ljusa sky sänkte sig litet, och litet lockade den åt den lilla mörka molntappen, och litet steg denna åt höjden, och de togo hvarandra i hand, och nu var ”gästen” återkommen till mig; glädje bodde i min själ, och ”amen” sade jag åt det förbund, som slöts mellan ”anden från höjden och tärnan från jorden.”
Och nu var Trolofningen fullbordad.
