Tsarens kurir/Kapitel 02
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
ANDRA KAPITLET.
Mikael Strogoff.
— Nå, den där kuriren? frågade tsaren livligt.
— Han är anskaffad och väntar därute i drabantsalen.
— Vad är det för en man?
— Han är kapten vid ers majestäts kurirkår.
— Och heter?
— Mikael Strogoff.
— Passar han för det svåra uppdraget?
— Ja, jag ansvarar för honom. Han är ung, stark, ärlig och plikttrogen, har en kropp av stål och ett hjärta av guld, kan uthärda köld och hetta, hunger, törst och ansträngningar ända till det yttersta.
— Har han kallblodighet, mod och förstånd?
— Ja, ers majestät, han äger alla de egenskaper, som behövas för att lyckas, där varje annan skulle misslyckas.
— Nåväl, låt honom komma in!
Ögonblicket därpå inträdde kuriren, Mikael Strogoff, i det kejserliga kabinettet och stannade ödmjukt vid dörren.
Mikael Strogoff var en högväxt, kraftfull och vacker ung man av omkring trettio års ålder. Hans hållning var ledig och ädel, hans rörelser vackra och behagliga, hans ögon mörkblå med en öppen, varm och klar blick. Hela hans väsen var sådant, att var och en, som såg honom, måste vid första ögonkastet tycka om honom.
Mikael Strogoff var född i Sibirien i staden Omsk. Hans moder, Marfa, levde där ännu, men hans fader, jägaren Peter Strogoff, var död för tio år sedan. Den unge Mikael hade redan från barndomen fått följa fadern på hans ansträngande jakter i de sibiriska skogarna. Därunder hade han förvärvat mod, kraft och uthållighet. Han kunde uthärda i tjugufyra timmar utan att äta och tio nätter utan att sova. Vid fjorton års ålder hade han dödat sin första björn och ensam släpat den till det flera mil avlägsna hemmet.
Då Mikaels fader, Peter Strogoff, dog, efter att under sin levnad ha dödat fyrtio björnar, begav sig Mikael till Ryssland och trädde i tsarens tjänst. Genom sin trohet och duglighet hade han nu stigit till kapten i kurirkåren. Men varje sommar begärde han några veckors permission för att få hälsa på sin innerligt älskade moder i staden Omsk. Under de tre sista åren hade han dock icke kunnat få någon sådan ledighet, emedan hans tid upptagits av viktiga resor åt andra håll, och hans längtan att träffa den älskade modern blev med varje dag allt starkare.
Tsaren mönstrade under några sekunder den reslige kuriren med en genomträngande blick. Så gick han till sitt bord och skrev några rader på ett papper, stack in detta i ett kuvert och förseglade brevet med sitt kejserliga sigill. Därefter vinkade han åt Mikael att komma närmare. Denne tog några steg framåt och stannade därpå åter orörlig, beredd att svara.
— Du känner ju Sibirien? frågade tsaren.
— Ja, ers majestät. Jag är sibirier.
— Var är du född?
— I Omsk?
— Har du släktingar i Omsk?
— Ja, min gamla mor.
Tsaren lyfte handen och visade brevet. Därefter sade han:
— Du skall genast resa till Sibirien och överlämna detta brev i storfurstens egna händer.
— Jag skall överlämna det, sade Mikael frimodigt.
— Men storfursten är i Irkutsk.
— Jag känner vägen till Irkutsk.
— Men du bör veta, att det är en svår och livsfarlig resa. Sibirien är översvämmad av grymma fiender, som skola försöka att döda dig och fråntaga dig brevet.
— Jag skall icke låta dem taga det, ers majestät!
— Du skall framför allt akta dig för en förrädare, Ivan Ogareff, som du kanske träffar på din väg.
— Jag skall akta mig för honom.
— Det är nödvändigt, att du kommer fram till storfursten före Ivan Ogareff, som traktar efter hans liv. Du måste därför resa natt och dag utan uppehåll. Du måste fara fram som stormen.
— Jag skall fara fram som stormen, ers majestät.
— På vägen far du genom Omsk. Om du hälsar på din mor, löper du fara att bli igenkänd, men din resa måste vara hemlig. Du får därför inte besöka din mor.
Mikael Strogoff teg en stund, och ett uttryck av smärta flög över hans vackra ansikte. Därefter sade han:
— Jag skall inte besöka min mor.
— Lova mig, sade tsaren, att ingenting skall kunna förmå dig att tillstå, vem du är, varifrån du kommer eller till vem du reser.
— Jag lovar det, sade Mikael fast och bestämt.
— Mikael Strogoff, sade tsaren högtidligt, tag då detta brev och res. — Res för Ryssland, för min bror och för mig. Gud vare med dig!
Kuriren gjorde en militärisk hälsning och lämnade genast det kejserliga kabinettet.
Tsaren vände sig därpå till generalen och sade:
— Jag tror, ni har gjort ett gott val, general. Denne Mikael Strogoff är i sanning en man.
— Ja, ers majestät, svarade generalen. Om någon människa skall kunna besegra alla svårigheter och framkomma med brevet till Irkutsk, så är det visserligen han.
Därpå avlägsnade sig generalen för att utrusta Mikael Strokoff för den långa resan. Tsaren gick ut på en balkong och blickade tankfullt ut i den milda, klara sommarnatten. Där, djupt under hans fötter, utbredde den stora millionstaden sina massor av hus och palats, sina torn, klockstaplar och minareter samt sina tre hundra kyrkor med deras lökformiga kupoler och silverkors. Tsaren inandades i fulla drag den rena, svala nattluften, lyfte därefter blicken mot höjden och viskade sakta:
— Gud beskydde min broder och Ryssland!