Tsarens kurir/Kapitel 03
| ← Kapitel 2 |
|
Kapitel 4 → |
TREDJE KAPITLET.
Från Moskva till Nischni-Novgorod.
Den väg, som Mikael Strogoff hade att passera mellan Moskva och Irkutsk, utgjorde en sträcka av 5,200 ryska verst. Då en verst är ungefär lika med en kilometer, utgjorde denna väglängd sålunda omkring 506 mil, d. v. s. elva gånger avståndet mellan Stockholm och Göteborg. Hade en järnväg förenat de båda städerna, skulle ett snabbgående bantåg kunnat passera hela denna vägsträcka på fem dygn, om det gått oavbrutet natt och dag. Men då så ännu icke var förhållandet, behövde tsarens kurirer vanligen fyra eller fem veckor, fastän hästar, vagnar, kameler och båtar överallt ställdes till deras förfogande, så snart de framvisade en skriftlig order: »I kejsarens tjänst.»
För Mikael Strogoff var emellertid en sådan order icke endast onödig utan även farlig, alldenstund han skulle färdas genom ett av fiender översvämmat land. Han erhöll därför endast en s. k. podaroschna, d. v. s. ett pass, som berättigade honom att resa till något visst ställe utom Ryssland. Denna podaroschna hade följande lydelse:
»Köpmannen Nikolas Korpanoff från Irkutsk har kejsarens tillåtelse att lämna Ryssland och fara till sin hemort. Han äger rättighet att medföra en eller två personer i sitt sällskap och får icke hindras i sin resa, även om det under tiden skulle utfärdas förbud för alla andra personer att lämna Ryssland. Överpolismästaren.»
Som vi se, uppgavs icke i detta pass kurirens verkliga
namn, titel eller ärende. Det var nämligen ytterst viktigt, att ändamålet med hans resa icke blev känt, ty i annat
fall skulle fienderna uppbjudit all sin förmåga för att gripa
honom och beröva honom brevet.
Därför hade också Mikael Strogoff avlagt sin kaptensuniform och klätt sig som en vanlig köpman. Av generalen hade han erhållit en betydande reskassa för att under färden icke behöva spara på nödiga kostnader eller drickspengar, om sådana skulle behövas för att hastigt komma fram.
Klockan var mellan sju och åtta på morgonen, då Mikael Strogoff infann sig på bangården i Moskva och löste biljett staden Nischni-Novgorod. Där slutade vid denna tid den järnväg, som numera sträcker sig ända till Rysslands östra gräns i Uralbergen. Avståndet till Nischni-Novgorod är endast 400 verst, och tåget skulle tillryggalägga denna sträcka på omkring tio timmar.
Tåget var överfullt av resande, av vilka de flesta ämnade sig till den stora marknad, som just vid denna tid hölls i Nischni-Novgorod. Mikael Stragoff trängde sig in i en kupé och slog sig ned i ett hörn. Denna kupé var nästan fullpackad av ryska och judiska köpmän. Men snett emot Mikael Strogoff sutto tvänne män, som synbarligen icke reste för att göra affärer. Den ene var engelsman och hette Harry Blount, den andre var en fransman vid namn Alcide Jolivet.
Som vår unge kurir under sin resa ofta kommer att få uppleva märkvärdiga äventyr tillsammans med dessa båda män, vilja vi något närmare föreställa dem för våra läsare.
Harry Blount och Alcide Jolivet voro krigskorrespondenter, d. v. s. tidningsmän, som av de stora dagliga tidningarna skickas ut till de land och trakter, där ett krig rasar, för att därifrån sända sina tidningar snabba och säkra underrättelser om krigets gång. Den förre var korrespondent för en ansedd tidning i London, den senare för en annan dylik i Paris.
Båda voro långa, smärta och magerlagda, fransmannen svarthårig och mörk, engelsmannen ljuslett med polisonger och hår stötande i rött. Fransmannen var livlig, eldig, kvick i alla sina rörelser, skrattade och pratade oupphörligt. Hans kamrat däremot var allvarsam och tystlåten, stel, kall och sträv, såsom hans landsmän i allmänhet. Båda ägde den utomordentliga iakttagelseförmåga, som utmärker alla personer med deras yrke. De voro sannskyldiga stövare på nyheternas vidsträckta område. Men då Alcide Jolivet tycktes ha sin egentliga styrka uti en beundransvärt skarp syn, föreföll Harry Blount vara sin kamrat överlägsen genom sin fina hörsel. Den förre såg allt, som tilldrog sig, den senare hörde allt, som sades. Man skulle kunna säga, att om fransmannen var idel öga, så var engelsmannen idel öra.
De båda korrespondenterna hade första gången träffats på tsarens fest under föregående natt, men av pur yrkesavund hade ingen av dem för den andre omtalat, att han ämnade sig till skådeplatsen för kriget.
Harry Blount kom först av de båda in i kupén och slog sig ned bland de pratande köpmännen, till utseendet kall och likgiltig, ehuru hans hörselverktyg alltjämt voro spända till det yttersta för att uppsnappa, vad som möjligen sades om kriget. Alcide Jolivet däremot kom andfådd och brådskande först i sista minuten.
— Ah, ni här på tåget, min bäste herr Blount! sade han överraskad.
— Som ni ser, svarade han överraskad.
— Och ni reser — —?
— Till Sibirien.
— Ah! Det kan man kalla raskhet i beslut och handling. I natt visste ni ingenting om en sådan resa?
— Inte ni heller, såvitt jag förstod, genmälte engelsmannen spetsigt.
— Hm, det är sant. Jag beslöt mig för resan, först då jag hörde glunkas om, att kriget var i full gång. En ståtlig fest, icke sant?
— Utomordentlig.
— Jag har redan telegraferat om den till Paris.
— Och jag till London.
De båda korrespondenterna övergingo nu till att samtala om upproret i Sibirien och de ryska truppsändningarna dit. Mikael Strogoff lyssnade uppmärksamt till deras samtal utan att likväl blanda sig däri. För honom gällde det att så tyst och obemärkt som möligt komma till sin resas mål.
På Vladimir-bangården stego nya resande på. Bland dem såg man en ung flicka vid dörren till den kupé, där Mikael Strogoff satt.
Mitt emot tsarens kurir var en plats ledig i hörnet. Den unga flickan satte sig där, efter att hava ställt bredvid sig en liten nattsäck av rött läder.
Mikael Strogoff kunde icke avhålla sig från att uppmärksamt betrakta sin nya granne. Hon var lång och smärt, och tycktes vara sexton eller sjutton år. Hennes utomordentligt vackra ansikte var blekt och sorgset.
De bruna, ögonen voro milda och av en fuktig glans,
men den höga, välvda pannan och det bestämda draget kring munnen visade, att hon ägde större mod och viljekraft, än flickor i allmänhet vid hennes ålder. Hon var snyggt men enkelt klädd och bar över axlarna en brun pälskappa. Av formen på hennes dräkt trodde sig Mikael förstå, att hon var ifrån något av Östersjölandskapen, ehuru hon tydligen tillhörde den slaviska rasen liksom han själv.
Vart ämnade sig denna unga flicka, som säkerligen kom ända från Östersjöns stränder och reste så helt och hållet ensam? Skulle hon stanna i Nischni-Novgorod, eller hade hon väl mod att ensam och värnlös fortsätta ändå längre bort, kanske till Rysslands avlägsnaste trakter?
Mikael Strogoff skulle snart få svar på dessa tysta frågor, liksom han också skulle få erfara, att denna unga sorgsna flicka ägde ett mod, som mången härdad och behjärtad man skulle avundas henne.
På något avstånd från bangården i Nischni-Novgorod skakades tåget plötsligt av en våldsam stöt. Passagerarne gjorde kullerbyttor i kupéerna och tumlade om varandra. Skrik, larm, förvirring och allmän oreda uppstod i vagnarna. Dörrarna slogos upp, innan tåget ens hunnit stanna, och de förskrämda passagerarne hade blott en enda tanke, den att komma ut ur kupéerna och rädda sig så fort som möjligt.
Mikael Strogoff tänkte genast på sin granne. Men under det alla andra i hans kupé kastade sig ut ur kupén, skrikande och knuffande varandra, satt den unga flickan lugnt kvar på sin plats utan att visa någon synbar förskräckelse och utan att yttra ett ord.
Hon väntade. Mikael Strogoff väntade också.
Hon hade icke gjort en enda rörelse för att hoppa ur kupén. Han rörde sig icke heller.
— Vilken modig flicka! tänkte Mikael och såg med beundran på sin unga reskamrat.
Man fick snart reda på orsaken till den häftiga stöten. Ett hjul på en bagagevagn hade gått sönder, och tåget hade varit nära att urspåra, i vilket fall det ofelbart skulle ha störtat utför banvallen ned i ett kärr. Emellertid var nu all fara lyckligt överstånden. Missödet förorsakade visserligen en timmes uppehåll, men sedan skadan blivit reparerad, ångade tåget vidare, och klockan halv nio på aftonen framkom det till bangården i Nischni-Novgorod.
Innan någon hann stiga ur vagnarna, inställde sig polistjänstemannen vid dörrarna för att undersöka de resande. Denna åtgärd företages ofta i Ryssland, emedan myndigheterna äro ytterst misstänksamma på grund av de ofta förekommande stämplingarna mot tsaren.
Mikael Strogoff visade sin podaroschna, utställd för köpmannen Nikolas Korpanoff. Alltså, ingen svårighet.
Den unga flickan framvisade en skrivelse, försedd med ett egendomligt sigill. Polistjänstemannen läste den uppmärksamt. Efter att med forskande blick ha betraktat dess ägarinna sade han:
— Du är från Riga?
— Ja, svarade den unga flickan.
— Du är på väg till Sibirien?
— Ja.
— Och ämnar fortsätta ända till Irkutsk?
— Ja.
— Varöver tänker du taga vägen?
— Över Perm.
— Gott, svarade polistjänstemannen. Kom ihåg, att du låter granska ditt pass i poliskammaren här!
Den unga flickan gjorde en jakande rörelse på huvudet.
Då Mikael Strogoff hörde dessa frågor och dessa svar, blev han både förvånad och ledsen.
— Stackars flicka! tänkte han. Ung och oerfaren, ensam och värnlös, tänker hon fara genom ett land, som de mest oförskräckta äventyrare frukta att genomresa, ett land med brusande floder, omätliga skogar och hundramila ödemarker, ett land utan vägar och uppfyllt av björnar och vargar. Och till på köpet är detta land nu översvämmat av grymma krigarhorder. Hur skall hon någonsin kunna komma fram? Vad skall det väl bli av henne, stackars flicka!
Sedan granskningen av de resande var fullbordad, öppnades kupédörrarna, men innan Mikael ens hann närma sig den unga livländskan, som stigit ur först, hade hon försvunnit i folkhopen, som uppfyllde de öppna platserna omkring bangården.