Tsarens kurir/Kapitel 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Multiplikationstabell och metersystem.
Mikael Strogoff var nu räddad undan de tartariska ryttarne. Dessa hade icke vågat förfölja honom över floden, och för övrigt trodde de, att han drunknat, emedan de icke sågo honom över vattnet.
Men hans ställning var dock fortfarande förfärlig. Hur skulle han väl kunna fortsätta sin färd i ett av fiender uppfyllt land, sedan hans trogna häst funnit sin död i vågorna?
Han förtvivlade dock icke. Smygande sig fram genom den höga vassen, uppnådde han snart fasta marken.
— Jag måste hinna fram, och jag skall hinna fram! utropade han förtröstansfullt! Gud skydde Ryssland!
Om han följde högra stranden av Obi, skulle han inom en halvtimme komma till en liten stad, som låg på en höjd bredvid floden. Det var Kolyvan.
Det gällde nu att hinna dit före de förföljande ryttarne, som ännu befunno sig på Obis vänstra strand. I Kolyvan, som ännu inte var intaget av tartarerna, skulle han förskaffa sig torra kläder och en häst och sedan över södra steppen begiva sig på vägen till Irkutsk.
Han började skyndsamt vandra fram utefter floden.
Klockan var nu fyra på morgonen. Trakten var
fullkomligt öde. Befolkningen tycktes allmänt ha flytt undan för tartarerna, mot vilka de icke kunde hålla stånd.
Plötsligt urskilde Mikael Strogoff ett avlägset smattrande, då och då avbrutet av ett starkare brak, som skakade luften. Han stannade tvärt och lyssnade.
Ah! utropade hån. Det är kanonskott och gevärseld. Den tartariska armén är på väg till Kolyvan, och de ryska trupperna ha börjat strid med den. Måtte jag hinna fram i tid!
Mikael Strogoff bedrog sig icke. Snart blevo knallarna tydligare, och framför honom, till vänster om Kolyvan, uppstego massor av ljusa moln mot himmeln. Det var krutrök.
Mikael Strogoff påskyndade sina steg. Knallarna blevo allt starkare, krutröken allt tjockare, och det var tydligt, att striden stod alldeles utanför portarna av Kolyvan. Skulle han hinna fram, innan det var försent? Kanske rasade striden redan på stadens gator?
Den unge kuriren fick snart bekräftelse på dessa farhågor. Just då han på ett avstånd av en halv verst fick staden i sikte, brusade en eldström fram genom gatorna, och kyrkans klockstapel rasade mitt ibland massor av grus och lågor.
Mikael Strogoff stannade. Att nu begiva sig in i staden vore detsamma som fängelse eller död. Bättre då att draga sig åt höger och söka uppnå någon av de byar, som ännu vore skonade av fienden.
Han vände sig därför åt detta håll och ilade fram över steppen, sökande att komma i skydd av några enstaka stående träd, då plötsligt en tartarisk kavalleriavdelning spärrade vägen för honom.
Mikael Strogoff kunde följaktligen inte fortsätta åt detta håll och knappast åt något annat heller. Vart han vände sig, såg han massor av fiender, som drogo sig tillsammans från alla håll. De stormade med vilda skrän fram emot ryssarne, som dragit sig tillbaka tätt bredvid den brinnande staden.
Då upptäckte han i brynet av en liten träddunge ett enstaka hus, som han kunde uppnå utan att bliva sedd. Han hade ej annat val än att skynda dit och gömma sig där. Kanske kunde han då också få något att stärka krafterna med, vilket var nödvändigt, ty han var alldeles utmattad av hunger.
Då han kom närmare huset, såg han, att det var en telegrafstation. Tre trådar utgingo därifrån, en åt väster, en åt öster och en åt Kolyvan.
Mikael Strogoff ilade fram till husets port och kastade upp den. En enda person befann sig i rummet, där telegrammen expedieras. Det var en tjänsteman, som lugn och obekymrad stod på sin post vid telegrafapparaten.
— Vad vet ni? frågade Mikael Strogoff andfådd.
— Ingenting, svarade telegrafisten leende.
— Ryssarna och tartarerna slåss ju?
— Det låter så.
— Men vilka ha segrat?
— Det vet jag inte. Behagar ni telegrafera min herre?
Ett sådant lugn mitt under en rasande strid! Det var i sanning beundransvärt.
— Är inte tråden avbruten? frågade Mikael Strogoff.
— Jo, åt öster, men inte åt väster. Behagar ni? Tio kopek ordet.
Mikael Strogoff ämnade just svara, att han blott önskade litet bröd, då dörren häftigt rycktes upp, och två män stormade in. Det var de båda korrespondenterna, som nu, då de befunno sig på den gemensamma jaktmarken, icke längre voro reskamrater utan rivaler, fiender på liv och död.
De hade lämnat Ischim blott några timmar efter Mikael Strogoff, och att de nu befunno sig före honom här, berodde på, att kuriren legat sanslös tre dagar på stranden av Irtisch. De hade både varit vittne till striden och därefter skyndat till telegrafstationen för att meddela sina tidningar underrättelse härom.
I sin lågande yrkesavund, som nu på själva krigsskådeplatsen var större än någonsin, sökte båda att springa om varandra. Var och en var angelägen om att komma först med nyheterna till sin tidning. Harry Blount, som hade tre centimeter längre ben än kamraten, lyckades komma två steg före denne. Flåsande som en jakthund stormade han fram till luckan och räckte telegrafisten ett papper, på vilket med blyerts var skrivet ett telegram eller en s. k. depesch.
— Tio kopek ordet, sade tjänstemannen leende.
Engelsmannen lade en hög rubler på hyllan.
— Gott, sade tjänstemannen, och började med största kallblodighet i världen telegrafera följande depesch:
»Dagstelegrafen, London.
Kolyvan i Sibirien den 6 augusti.
Strid mellan de ryska trupperna och tartarerna. Ryssarna tillbakaslås med stora förluster. Tartarerna intränga i Kolyvan. Staden brinner.»
Med dessa ord slutade telegrammet.
— Nu är det min tur, utbrast Alcide Jolivet, och ville tränga sig fram till luckan.
— Inte ännu, svarade Harry Blount.
— Men ni har ju slutat! skrek fransmannen.
— Jag har inte slutat, svarade engelsmannen torrt.
Och därpå skrev han en ramsa ord på papperet, vilka telegrafisten uppläste med sin lugna röst och därefter telegraferade. De hade följande kostliga lydelse:
»Fem gånger fem är tjugofem, fem gånger sex är trettio, fem gånger sju är trettiofem, fem gånger åtta är fyrtio, fem gånger nio är fyrtiofem, fem gånger tio är femtio.»
Det var multiplikationstabellen, som Harry Blount grep till för att ha något att telegrafera och därmed utestänga sin kamrat. Det kunde ju inträffa något under striden, som var värt att telegrafera om, och för den händelsen ville han bibehålla sin plats vid luckan.
Man kan förstå fransmannens förbittring. Han stampade i golvet, och händerna knöto sig ursinnigt. Han sökte förmå telegrafisten att avskeda Harry Blount.
— Det är vars och ens rättighet att använda telegrafen, tills han har slutat, sade denne lugnt och fortfor att telegrafera tabellen.
Härunder gick Harry Blount fram till fönstret för att observera vad som tilldrog sig. Några ögonblick därefter tog han åter sin plats vid luckan och tillade till sitt telegram:
»Två kyrkor stå i lågor. Branden sprider sig i staden. Sex gånger sex är trettiosex, sex gånger sju är fyrtiotvå, sex gånger åtta. är fyrtioåtta, sex gånger nio femtiofyra, Sex gånger tio är sextio.»
Alcide Jolivet frustade eld och lågor: Han såg ut, som om han ville strypa kamraten och vände sig åter till telegrafisten.
— Det är hans rättighet, min herre, sade denne lugnt. Det är hans rättighet. Tio kopek ordet.
Och han telegraferade följande nyhet, som Harry Blount räckte honom:
»Flyende ryssar rädda sig ur staden. Sju gånger sju är fyrtionio, sju gånger åtta femtiosex, sju gånger nio sextiotre, sju gånger tio är sjuttio.»
Fransmannen bokstavligen rasade.
Harry Blount hade emellertid återvänt till fönstret, medan tjänstemannen expedierade telegrammet. Denna gång råkade han likväl att dröja där något för länge, och just som telegrafisten avsände sista bokstaven i ordet sjuttio, passade Alcide Jolivet på och lämnade fram sin depesch, vilken tjänstemannen tog emot och läste. Den lydde så:
»Kolyvan i Sibirien den 6 augusti.
Le Figaro, Paris.
Förbittrad strid mellan ryssar och tartarer. Ryssarne slagna. Staden brinner. Flyktingar skynda åt alla håll, förföljda av det tartariska kavalleriet.»
Som vi se, satte den hederlige fransmannen datum före
adressen. Det var för att inte göra någonting lika med
kamraten, på vilken han var högst förgrymmad.
Nu var det Harry Blounts tur att få vänta. När Alcide Jolivets telegram var expedierat, ville han tränga fram till luckan.
— Stopp lite! sade fransmannen. Nu är det min tur, far lille!
Och med blyertspenna skrev han ett nytt telegram, så lydande:
»En mil är tio kilometer, en kilometer tusen meter, en meter tio decimeter, en decimeter tio centimeter, en centimeter tio millimeter.»
— A-o-oh! A-a-oh! sade Harry Blount.
— Ja, så står det till, pappa lilla! sade Alcide Jolivet. Håll till godo! Mitt metersystem kan vara lika bra som er tabell.
Emellertid tilltog striden i styrka. Den kom allt närmare, och knallarna blevo ytterst häftiga.
I detta ögonblick skakades telegrafstationen av ett våldsamt brak. En granat genomborrade muren, och ett moln av damm fyllde rummet.
Mikael Strogoff sprang fram ur sitt hörn. Att kasta sig över granaten, fatta den med båda händerna och slunga den ut genom fönstret, innan den exploderade, det var för honom ett ögonblicks verk.
Fem sekunder senare exploderade bomben utanför huset.
Tjänstemannen fortsatte telegraferingen, som om ingenting hänt. Han var en man, som skulle ha stått på sin post, om huset brunnit i alla fyra hörnen. Alcide Jolivet skrev nu på sitt papper följande fortsättning på sitt telegram:
»En sexpundig granat har genomborrat väggen i telegrafstationen. Vi vänta flera av samma kaliber.»
Och då den ursinnige Harry Blount nu ville tränga sig emellan, tillade fransmannen följande ramsa:
»En hektoliter är hundra liter, en liter tio deciliter, en deciliter tio centiliter, en centiliter tio milliliter.»
Harry Blount stönade av ilska.
Mikael Strogoff, som nu insåg, att ryssarna förlorat slaget, ämnade just kasta sig ut genom dörren och fly över södra delen av steppen, då i detsamma en förfärlig gevärseld brakade lös alldeles utanför huset. En skur av kulor krossade fönsterrutorna, och träffad av ett skott i axeln sjönk Harry Blount blödande till golvet.
Alcide Jolivet gjorde nu följande tillägg till sitt telegram:
»Harry Blount, Dagstelegrafens korrespondent, stupar vid min sida, träffad av ett gevärsskott.»
Då reste sig i detsamma den okänslige telegrafisten och sade med sitt orubbliga lugn:
— Min herre, telegraferingen är slut. Tråden är avbruten.
Och i det han tog sin hatt, som han borstade av med rockärmen, gick han småleende ut genom en liten dörr, som Mikael Strogoff icke märkt.
Med sin oavsända depesch i handen skyndade Alcide Jolivet fram till den sårade kamraten och lyfte varsamt upp honom på sina axlar för att fly med honom.
Det var för sent. Tjugu tartarer stormade in i rummet. De båda korrespondenterna gjordes ögonblickligen till fångar. Mikael Strogoff greps just i det ögonblick, han ämnade kasta sig ut genom fönstret.