Tsarens kurir/Kapitel 18
| ← Kapitel 17 |
|
Kapitel 19 → |
ADERTONDE KAPITLET.
Ett tartariskt läger.
Ungefär en dagsresa ut från Kolyvan utbreder sig en vidsträckt slätt, varpå höja sig några stora träd, huvudsakligen furor och cedrar.
Denna del av steppen är vanligen under sommaren upptagen av sibiriska herdar, och den har också tillräckligt bete för deras talrika hjordar. Men vid denna tidpunkt skulle man där förgäves sökt en enda av steppens vanliga invånare.
Slätten var likväl längt ifrån öde. Tvärtom rådde där en utomordentlig livlighet. Där voro nämligen de tartariska tälten uppslagna, där hade den vilde emiren, Feofar Khan, sitt läger, och dit fördes dagen därpå, den 7 augusti, de fångar, som tagits i Kolyvan, sedan den lilla ryska styrkan blivit i grund slagen.
Bland dessa fångar befunno sig Mikael Strogoff och de två korrespondenterna.
Hur var det nu med vår raske kurir? Vacklade han under tyngden av så många prövningar? Ansåg han sig besegrad genom denna rad av motgångar, hade han förlorat allt hopp om att kunna nå sitt mål?
Nej, långt därifrån. Mikael Strogoff var en av dessa kraftiga naturer, som aldrig förlora modet, aldrig tvivla på Guds hjälp, när de arbeta för en god och rättvis sak.
— Jag skall komma fram! upprepade han för sig själv.
I själva verket voro hans utsikter egentligen icke sämre nu än kort före tillfångatagandet. Hären, i vilken han var en fånge, skulle tåga mot Irkutsk. Alltså fördes Mikael Strogoff just åt det håll, dit han ville. Han var icke sårad, han bar ännu brevet på sig, och ingen visste ännu, vem han var. Det skulle väl yppa sig något passande tillfälle att fly, när de kommo närmare Irkutsk. Han skulle då komma före hären in i staden och där kunna utföra sitt uppdrag.
En enda omständighet kunde dock tillintetgöra dessa förhoppningar. Tartarerna kunde möjligen dröja med sitt tåg mot Irkutsk, till dess Ivan Ogareff hurne upp dem. Denne skulle då säkerligen låta rannsaka fångarna, brevet skulle bli upptäckt, och i så fall vore han förlorad. Enda räddningen vore då, om han förut finge tillfälle att i hemlighet bryta brevet, lära sig innehållet och sedan bränna eller äta upp det.
Feofar Khans läger företedde en ståtlig anblick. Tusentals tält, gjorda av hudar, filt eller sidentyg, glänste i solskenet. De dyrbaraste av dessa tält tillhörde seiderna och khodjaerna, d. v. s. stormännen och hövdingarna i Feofar Khans armé. Mellan tälten fladdrade mångfärgade fanor och standar.
Lägret inneslöt åtminstone 150,000 soldater, samlade från de tre turanska rikena eller khanaterna Bokhara, Khunduz och Khokland. De tillhörde flera olikartade tartariska folkslag, såsom tadjiker, usbeker, kirgiser, turkomaner och kalmucker. Somliga voro beväpnade med lans, båge och pilar, andra med sabel, flintlåsgevär och tsehakaner, d. v. s. små kortskaftade yxor.
Femtio tusen av dessa soldater voro beridna, och hästarna voro av lika många olika raser som deras ägare. Packdjuren, som drogo den ofantliga trossen, räknades i tusental. De utgjordes av tvåpuckliga kameler, åsnor och dromedarer.
Feofar Khans eget tält stod på en öppen plats i mitten av lägret. Det bestod av tjockt, dyrbart siden. Vid ingången var det draperat i stora veck, som voro uppfästade med guldfransade hållare, och däröver hängde tjocka guld- och sidentofsar, som vinden rörde fram och åter såsom solfjädrar. Framför ingången stod ett fint lackerat bord, inlagt med dyrbara ädelstenar. På detta bord låg koranen, muhammedanernas heliga bok, vars sidor utgjordes av tunna, fint graverade guldblad.
Omkring den öppna platsen reste sig i en vid halvcirkel de tartariska stormännens tält. Där residerade khodjan eller förste ministern, schek-ul-islam eller den muhammedanske översteprästen, hovstallmästaren, generalfälttygmästaren och den kungliga sigillbevararen med flera högt uppsatta personer i Feofar Khans rike.
På samma gång som Mikael Strogoff hade även Harry Blount och Alcide Jolivet blivit förda till det tartariska lägret. Alltifrån det ögonblick, då Harry Blount föll sårad till golvet i telegrafstationen, hade den redlige fransmannen på allt sätt sökt hjälpa honom. Under marschen från Kolyvan till lägret hade Harry Blount kunnat följa skaran av fångar, stödd och uppehållen av sin kamrat. Men denna marsch var mycket ansträngande, ty hans sår plågade honom, och hade icke Alcide Jolivet varit vid hans sida, skulle han icke orkat fram.
Sedan de väl voro i lägret, drog Alcide Jolivet rocken av sin kamrat och undersökte hans sår. Det var icke djupt eller farligt.
— Det är ingenting, sade han, bara en skråma. Om några dar skall den vara läkt.
Därpå hämtade han vatten, rev sönder sin näsduk i smärre bitar, blötte dem i vattnet och lade dem på såret.
— Jag låter er genomgå vattenkuren, sade han. Vattnet är det verksammaste medlet man känner för behandling av sår, och det är nu det mest använda.
— Jag tackar er! sade Harry Blount, i det han sträckte ut sig på en bädd av vissna löv.
— Ingenting att tacka för. Ni skulle ha gjort detsamma i mitt ställe.
— Det vet jag inte, sade Harry Blount uppriktigt.
— Åjo, det skulle ni. Engelsmännen äro ädelmodiga.
— Ja visst, men fransmännen — — —
— Nåja, fransmännen, de äro fransmän.
— Det kan icke bestridas.
— Men låtom oss icke prata längre, återtog Alcide Jolivet. Vila är absolut nödvändig för er.
— Vila? Pyttsan! Jag tänker visst inte stanna som fånge hos dessa tartarer.
— Inte jag heller, det kan jag försäkra. Men vad vill ni, man ska göra?
— Vi tillhöra inte de stridande, och vi ska protestera.
— Hos det där kreaturet. Feofar Khan?
— Nej, det skulle ingenting tjäna till, utan hos Ivan Ogareff.
— Han är en skurk!
— Ja, men denne skurk är ändå ryss. Han vet, att det inte går an att hålla krigskorrespondenter fångna, ty det är ett brott mot folkrätten.
— Men Ivan Ogareff är inte här, sade Alcide Jolivet.
— Han kommer snart, svarade Harry Blount. Tålamod ett par eller tre dagar blott.
— Nåja, ni kan ha rätt. Men det är likväl bra förargligt att behöva begära något av den där uslingen.
Vad Mikael Strogoff fruktade, nämligen att Ivan Ogareff snart skulle anlända och förena sig med Feofar Khan, det önskade sålunda de båda korrespondenterna. Detta visste Mikael Strogoff, och han undvek därför att komma i någon beröring med dem.
Fyra dagar förflöto, under vilka tartarernas fångar fingo utstå den hårdaste behandling. Blott två gånger om dagen kastade man till dem några usla kvarlevor av tartarernas måltider. De fingo inte det ringaste skydd mot det dåliga vädret, som under några dagar härskade med köld och regnblandade stormilar. Också doge flera sårade samt några kvinnor och barn. Fångarna måste själva begrava deras lik, ty därmed ville icke tartarerna befatta sig.
Under dessa hårda prövningar voro Alcide Jolivet och Mikael Strogoff allestädes närvarande, var och en på sitt håll. De tjänstgjorde både såsom läkare och sjuksköterskor och gjorde alla de tjänster de kunde göra. Emedan de voro starkare och mera härdade än de andra, kunde de bättre stå emot, och genom sina goda råd och vänliga omsorger blevo de till stor nytta för alla dem, som ledo och misströstade.
Äntligen efter fyra dygns orolig väntan inträffade den händelse, som Mikael Strogoff fruktat, men de båda korrespondenterna så livligt efterlängtat.
Det var den 12 augusti på morgonen, då plötsligt trummorna började röras, trumpeterna smattra och gevärsskott dåna. Ett ofantligt moln välte fram över vägen från Kolyvan.
I spetsen för flera tusen man höll Ivan Ogareff sitt intåg i det tartariska lägret.