Tsarens kurir/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 27
Tsarens kurir
av Jules Verne
Översättare: Alfred Smedberg

Tjuguåttonde kapitlet. Mellan två stränder.
Kapitel 29  →


[ 158 ]

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Mellan två stränder.

De båda korrespondenterna veko icke ett ögonblick från Mikael Strogoffs sida. De berättade för honom, att Ivan Ogareff och Feofar Khan nu ankommit med sina arméer till Irkutsk, och att tartarerna lägrat sig omkring staden på båda sidor om floden. Det var sålunda omöjligt att från landsidan komma in i staden, men om man blott kunde hålla flotten mitt i floden, som var ganska bred, borde det inte vara omöjligt att obemärkt komma igenom tartarernas linjer.

Strömmen förde med sig en mängd isstycken, som bildat sig på sjöns norra del och sedan av stormen lösryckts och förts ned emot Augara. Bland dessa isstycken ilade flotten snabbt utför floden.

Ännu såg man dock inga tartarer utefter stränderna. De hade samlat sig längre ned utanför Irkutsk.

Klockan 8 på aftonen insvepte ett tjockt mörker hela trakten. Från flodens mitt kunde man icke urskilja stränderna.

Detta mörker var dock fördelaktigt för flyktingarna, alldenstund det dolde dem för de tartarer, som närmare Irkutsk säkerligen höllo vakt utmed floden. Kunde flotten [ 159 ]hinna fram till Irkutsk före dagningen, voro de tämligen säkra om att inte bli upptäckta.

Det värsta man kunde frukta var, att isstyckena skulle frysa ihop till ett fast sammanhängande täcke. Natten var bitande kall. Kölden steg till 10 grader under fryspunkten, och flyktingarna, som inte hade något annat skydd än några björkruskor, kröpo tätt ihop för att hålla sig varma.

Mikael Strogoff och Nadia samt de båda korresponterna hade krupit tillsamman på aktern av flotten. Ingen sade ett ord. Ögonblicket var för allvarsamt, för att man skulle kunna tala. Nadias hjärta klappade våldsamt. Ännu några timmar, och hon skulle få vila vid sin älskade faders bröst. Måtte han blott ännu leva! Det skulle vara förfärligt, om hon efter så många lidanden, så oerhörda ansträngningar icke skulle få återse honom.

Vad Mikael Strogoff beträffar, så tänkte han blott på sitt uppdrag. Att han nu äntligen skulle nå sitt mål, därom var han viss. Men skulle han väl hinna före Ivan Ogareff?

Man hade nu blott fyra eller fem timmars färd till Irkutsk, och alltjämt drev flotten framåt. Inga fiender hade kunnat skönjas på stränderna, och ännu fanns således icke någon fara.

Men en fara av annat slag hotade flyktingarna, en fara, som de aldrig hade kunnat tänka sig, och som de icke på något sätt kunde avhjälpa.

Det var Alcide Jolivet, som upptäckte den. Han hade råkat sticka handen i vattnet och känt, att den blev klibbig, såsom om han doppat den i olja. Han förde den till läpparna och fann, att den var överdragen med nafta eller bergolja.

Mina vänner, sade han, vi segla i olja. Floden är överdragen med ett lager av flytande nafta.

Så var det också. Omkring Bajkalsjön finnas, liksom på många andra ställen av norra Asien, talrika oljekällor. Sannolikt hade tartarerna öppat någon av dessa och lett oljeströmmen ned i floden. Då oljan kommit närmare Irkutsk, ämnade de förmodligen antända den för att genom denna brand tvinga staden att giva sig.

[ 160 ]Faran för våra flyktingar var ganska stor. Om oljan antändes av tartarerna eller genom någon oförsiktighet råkade i brand, innan de uppnått Irkutsk, voro de utan räddning förlorade.

Man behövde visserligen icke frukta någon oförsiktighet på flotten, men man kunde frukta allt av dessa mordbrandsanläggningar på Augaras båda stränder. För att naftaströmmen skulle råka i brand, behövdes det nämligen blott att en eldbrand eller en gnista föll ned i floden.

Ännu hade inga tartarer upptäckts på Augaras stränder. Men framemot kl. 10 på aftonen fick Harry Blount se en mängd mörka gestalter röra sig på isstyckena. Dessa skuggor, som hoppade från det ena isflaket till det andra, närmade sig hastigt.

— Tartarerna! viskade engelsmannen.

— Nej, sade den gamle båtskepparen, det är bara vargar. Men vi måste dock försvara oss.

Vargarna hade vädrat flotten, och snart anföllo de den. Man kunde icke försvara sig med eldvapnen, ty skotten skulle ha förrått flyktingarna för de tartarer, som möjligen kunde finnas i närheten. Männen lade sig på knä vid kanterna av flotten, färdiga att med knivar, käppar och störar tillbakaslå angriparna. Kvinnorna och barnen samlade sig på flottens mitt. Ingen gav ett ljud ifrån sig, men vargarnas tjut genomskar luften.

Det dröjde icke länge, innan angreppet började. Tre eller fyra vargar kastade sig med ett par väldiga språng över på flotten. Men var och en av dem fick i samma ögonblick ett dråpslag i huvudet, så att han tumlade ned i vattnet.

Nya vargar hoppade upp på flotten i de fallnas ställe, men det gick dem på samma sätt.

Emellertid tycktes striden inte komma att sluta så snart. Skaran av vargar tillväxte oupphörligt, och ännu en halvtimme efter anfallets början, sprungo de i hundratal över isstyckena.

Krafterna började svika de utmattade flyktingarna. Striden syntes vilja sluta med deras fullkomliga undergång. [ 161 ]Många hade redan erhållit ganska svåra bett av de blodtörstiga djuren.

I detta ögonblick hoppade över på flotten tio stora vargar, dem raseriet och hungern gjort ursinniga och vilkas ögon i mörkret lyste såsom glödande kol.

Alcide Jolivet och hans kamrat rusade in bland de fruktansvärda rovdjuren, och Mikael Strogoff trevade sig fram mot dem, då på en gång en underbar förändring inträffade.

Ett starkt eldsken upplyste plötsligt hela Augaras lopp. Tartarerna hade antänt en på högra stranden liggande köping. Fem hundra hus brunno på en gång och kastade ett klart sken över floden.

Skrämda av det oväntade ljuset störtade sig vargarna tillbaka på isstyckena och försvunno åt alla håll under fruktansvärda tjut.

Denna fara var nu sålunda lyckligt överstånden, men nu hotades våra flyktingar av tvenne andra faror, nämligen att upptäckas av tartarerna eller att kringvärvas av lågor. Gnistor från den brinnande köpingen kunde ju lätt antända naftalagret på floden.

Men lyckligtvis blåste nattvinden icke åt detta håll. Den kom från väster och drev lågorna från floden.

Sättande sin båtshake mot de närmaste isstyckena drev den gamle båtskepparen flotten allt närmare vänstra stranden. Ett avstånd av tre eller fyra hundra meter skilde dem nu från den brinnande byn. Det. var alltså möjligt för flyktingarna att undkomma utan att bli sedda av tartarerna, vilka ivrigt sysslade vid branden.

Slutligen håde man passerat den brinnande köpingen. Småningom försvagades skenet av branden, och sedan man passerat ytterligare några kilometer, försvunno de sista lågorna bakom klipporna på stranden. Det var nu åter alldeles mörkt.

Klockan var omkring 12 på natten, men man hörde skränet av tartarerna, som voro posterade utmed båda stränderna ända ned till Irkutsk, och man såg deras lägereldar här och där mellan klipporna.

[ 162 ]Alla på flotten fingo arbeta starkt, ty isstyckena hopade sig mer och mer på floden. Man hade nu kommit till ett ställe, där floden sammanträngdes mellan höga berg och därför var smalare än på andra ställen. Här hade isstyckena hopat sig så tätt, att man endast med yttersta svårighet kunde komma fram.

Klockan halv två törnade flotten mot en tjock ismassa, och nu stod den alldeles stilla. De uppifrån floden kommande ismassorna pressade flotten emot det hindrande isfältet, så att den satt fast, som om den strandat på ett grund.

Vad var nu att göra?

I detta ögonblick hördes gevärsskott på Augaras högra strand. Ett regn av kulor riktades mot flotten.

Då Augara här var ganska smal, hade de på stranden posterade tartarerna upptäckt flotten. Snart hördes gevärsskott även på vänstra stranden.

— Nadia, sade Mikael Strogoff, är du färdig?

— Ja, Mikael.

— Kom då! Vi måste fly över isstyckena ned åt floden.

Nadia fattade Mikael Strogoffs hand och kröp framför honom ut på isfältet. Kulorno veno omkring dem såsom en våldsam hagelskur, och det skrovliga, skarpkantade isfältet sönderskar deras händer, så att blodet rann, men de kröpo dock alltjämt framåt.

Tio minuter senare hade de uppnått isfältets nedre kant. Här vidgade sig floden, och här var Augaras vatten åter fritt. Blott enstaka isstycken, som lossnat från den sammanhängande massan, drevo utför floden nedåt Irkutsk.

— Nadia, sade Mikael Strogoff, vi måste försöka komma upp på ett isflak. På sådant sätt kunna vi kanske driva ner till staden.

— Kom! sade Nadia.

Och båda kröpo upp på ett isstycke, som de genom en lindrig vickning skilde från den övriga massan.

Istäcket började genast driva med strömmen.

Mikael Strogoff och Nadia hörde på avstånd gevärsskotten, ångestropen och tartarernas skrän.

[ 163 ]Mikael Strogoff lyssnade utan att säga ett ord. Hans hjärta slog av den våldsammaste sinnesrörelse. Huru nära var han icke målet! Han kände, att det var Guds vilja, att han skulle uppnå det.

Och den plikttrogne kurirens hopp bedrog honom icke. Klockan två på natten framglänste en dubbel rad av ljus vid den mörka horisonten. Till höger var det lyktskenet från Irkutsk, till vänster eldarna i det tartariska lägret.

— Irkutsk! utbrast Nadia med stormande glädje.

— Äntligen! sade Mikael Strogoff med en röst, som skälvde av sinnesrörelse.

— De voro nu blott en kilometer från staden.

Men plötsligt uppgav Nadia ett rop av förfäran.

Ett bländande eldsken upplyste hela nejden. Tartarerna hade satt eld på naftalagret, som flöt ovanpå Augaras vatten.

Branden var förfärlig att skåda. Flammorna stego högt mot himlen och invälvde allt i rök och lågor. Isstyckena smälte, det ena efter det andra. Snart slogo lågorna emot kanten av det isstycke, varpå Mikael Strogoff och Nadia. befunno sig.

Detta var ett förfärligt slag för våra två unga vänner. Att vara så nära målet, och så på en gång lida skeppsbrott mitt i själva hamnen, utan någon synbar möjlighet att undkomma det rasande elementet!

— Nadia, sade Mikael Strogoff, hur långt kunna vi ha till Irkutsk?

— Knappt femtio meter.

— Kan du simma under vattnet, Nadia?

— Ja, med Guds hjälp.

— Framåt då, Nadia!

Det fanns i själva verket intet val. Lågorna svedde redan deras ansikten, och Nadias klädning hade fattat eld. Inom en halv minut skulle de ha varit förbrända.

Med en sista ångestfull bön på sina läppar och med armen sluten om Nadias liv störtade sig Mikael Strogoff i vattnet.

[ 164 ]Fem minuter senare svingade han sig uppför kajmuren, dragande med sig Nadia, vars krafter voro uttömda. Därefter föllo båda på knä och knäppte sina händer till bön. De voro räddade. De hade nått sitt mål. De befunno sig äntligen i Irkutsk.