Under långa nätter/Femtonde natten
| ← Fjortonde natten |
|
Femtonde natten.
Sömnlösa vänner! Med vänligt öfverseende hafven I följt mig genom dessa skildringar från min första ungdom: som gamla krigskamrater, hvilka börja berätta, hafva vi pekat på månget lifvets märke och ärr, vi hafva talat om de lidanden de hafva vållat oss, och försökt att prata bort dem. Men kamrater! märkvärdigt nog hafva vi aldrig berört huru och på hvad sätt de blifvit till.
Hvar står det sorgliga råmärket i edert lif, som I kallen den första sömnlösa natten? Hurudan var den dag som föregick den natt, då sömnen första gången flydde edra ögon? Eller räknen I kanhända tio — hundrade — tusende af dessa sakta duggande, småpinande dagar, som reta nerverna tills de slutligen resa sig och besluta att hålla vakt hvar natt?
Mina vänner! Också dessa dagar känner jag, men det är icke dem jag menar. Det är sådana dagar i vårt lif som öfverfalla oss i öppen dager, med händelsernas klubbslag, och qvarlemna oss på stället der vi stodo sorglösa och intet anande, plundrade och sanslösa af skräck! — dagar, som följas af vår första genomvakade natt.
Sådana dagar har jag genomlefvat tvänne i mitt lif. Den ena var en mörk vinterafton. Omkring ett läger sutto flera personer, timme efter timme. De talade icke, de rörde sig icke. De tycktes blott andlösa lyssna till ett svagare och svagare andedrag. Uret pickade öfverljudt, med ständigt hastigare slag. Och deras ansigten voro bleka som urtaflan, och de stela dragen visade alla med fasansfull öfverensstämmelse till en och samma punkt: det obevekliga, förfärliga förbi. Och dock ville en bland dem ej tro det, och tillbragte hela natten med att grubbla öfver, om det var sannt; och denna enda — I veten hvem det var! Två ensamma på en ö midt i det stora öde hafvet — den ena blifver qvar — huru kan man också fatta det?
Ack, först i de långa, långa sorgens nätter, som följa efter en sådan dag, lär man att fatta att det är sannt! fatta, att något så grymt kan träffa en, som att man kan vara två på en öde ö och blifva ensam qvar.
Den andra dagen — eller rättare den första, den allra första, ty det är länge, mycket länge sedan, så länge, att det tyckes mig att det är något som föregick i en annan verld, i en annan tillvaro — denna dag upplefde jag under helt andra omständigheter. En afton i början af Juni, himmelsk mild och full af vällukt, lif och ljus! Jag satt på bänken under det stora äppelträdet i trädgården. Hela gången hvitstänkt af dess blad, och jag satt i djupa betraktelser. Jag tänkte öfver ett under jag hade framför mig; jag tänkte på att i år voro alla pingstliljorna friska, icke en enda af dem hade tvinsjuka, som de i fjol hade nästan alla. Och så tänkte jag: månne hängbjörken der på muren alltid har varit så präktig och stor? Vid sidan af de gamla, krokiga aspträden ser den ut som en kung! Har den alltid rest sig i vädret så majestätiskt, så förunderligt elastiskt och med denna intagande, nedlåtande böjning? hvilken ädel stam, hvilken krona! Huru käckt låter den icke sin glänsande mantel fladdra och i tusen pittoreska veck fladdra ända ned till sin fot! Hvad den är skön den björken! jag är stolt öfver att den står i vår trädgård. Detsamma tycker också solen; den ser alls icke på de andra träden, men björken sänder den en lång, glödande afskedsblick. Detsamma tycker också den lilla fogeln, som sitter i dess topp och sjunger. Emellanåt jublar den till med så hänryckta, klingande slag, att man måste förundras öfver sådana ljud i den lilla strupen; men på en gång faller den in i långa, darrande, dämpade toner, så vemodigt beklämda, som om den visste om något sorgligt. Och det hjelper icke att gräshopporna nere på vallen enstämmigt säga: snick, snack! snick, snack! och humlorna brumma och brumma: pur inbillning, krusbärsblommorna äro ovanligt söta i år; brum, brum, intet är sorgligt, i år få vi pingstliljor, brum, brum, brum — den lilla fogeln, som sitter uppe i björken, sjunger ännu vemodigare, ännu mera tungsint, den vet det bättre: det är något sorgligt. Och min själ var som en af knopparna, så full, så riktigt färdig att spricka ut, men icke otålig, utan snällt stilla som dessa; de vänta tills regnet kommer. Ja, min själ var rik och full den gången, den var tung af hopp och lifvets hela sötma.
Då kom det ett bref; det var ändå rosenrödt, som brefpapper den tiden ofta var. Då jag hade läst det och det hade glidit ner på sanden, såg det så oskyldigt ut, som om det varit ett blad fallet ned från trädet med de andra blomsterbladen. Och det hade dock varit kraftigt nog detta lilla blad, till att krossa ett hopp för denna verlden … På en timma brast ett band emellan naturen och mig som aldrig skulle helas, och jag älskade den icke som förr. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
En gång senare kom jag till stället. Den stora björken på muren var borta. Man hade huggit ned den för att skaffa tillräckligt ljus och sol åt vallen nerunder, der klockaren hade lof att slå gräs. Asparna deremot stodo der ännu; grenarna hade blott blifvit ännu mera knotiga och vanskapliga. “De gamla krokryggarna,“ sade klockarn, hvilken jag just träffade i högst egen person, slipande sin lia, “kunna gerna stå der, de göra ingen skada“. Mot denna birkebeinerlogik var intet att invända. Jag kastade blott en smärtfull blick till det tomma rummet och skyndade mig bort.
Ännu en gång, — det var efter många års förlopp — kom jag åter till trädgården. Då var den helt och hållet förändrad. Borta var björken, hvari den lilla fogeln sjungit dödshymnen öfver ett hjerta, men klockarens gräsvall, som hade fällt den, fanns heller icke mera till. Borta var äppleträdet, hvarunder jag hade sutit den vårliga timma, som gjorde slut på min ungdoms korta, skymmande fénatt, för att väcka mig till den långa, tröttsamma dagen. Också pingstliljebädden var borta. Rundt omkring var ej annat att se, än en hop upprifna jordhögar, som likt kolossala mullvadshögar stucko upp ur det långa, vanvårdade gräset.[1] Men på muren stodo de gamla asparna ännu; trotsiga, med sammanslingrade armar, tycktes de hånande öfverblicka ödeläggelsen, likasom de ville säga: Ha, ha! vi göra ingen skada vi, ha, ha!
Natten har skridit fram; derute är det kallt och klart, morgonmånen har gått opp, jag har redan länge hört den första tuppen. Der ha vi också vår granne! — Ett betänksamt, lugnt, öfverlägset galande, som alltid åtföljes af en häftig, kolerisk ungdomlig röst gentemot. Så komma två långt borta som aflägsna vaktrop. Huru märkvärdigt regelbundet dessa hanegäll återkomma! Tupparnes klockor gå bra mycket punktligare än våra,
Vi hafva talat så mycket om våra lidanden, vänner! Kunde jag nu, innan vi skiljas, också gifva er ett råd, ett praktiskt råd! Men om jag kände något, då satt jag ju icke här; ty jag tror nog, att jag i det närmaste har uttömt alla sådana. Och dock kanske! Man säger att medel mot sömnlöshet verkar individuelt. Det är nu först allt hvad man skall förtära och icke förtära för att få sofva. Främst på listan står ju theet, det illa beryktade theet. Men jag vet inte hvad jag skall säga derom. Mig är det just detsamma, antingen jag dricker the eller förvisar theköket, detta oundvarliga appendix i den husliga aftonpoesin och äter gröt i stället — helst med skummad mjölk. Detta sista råd har jag fått af en gammal bekant och vän, som är kassör vid en af pensionskassorna här i staden. Ostronpastejer, menade han, voro heller icke tillrådliga; deremot hade han med framgång anbefallt flera i min ställning att dricka ölost om aftonen. Jag har druckit ölost, mjölk, öl, allt hvad som icke har smakat mig; jag har gått tidigt till sängs, och jag har vandrat uppe utan att ha varit i säng. Jag har räknat till hundra, ja till och med till tusen. Jag har läst hela band af Miss Kennedys religiösa romaner. Jag har marscherat, gymnastiserat, konverserat, allt efter de bästa dietiska reglor, och ändtligen har jag försökt det råd, jag en gång fick af en högst älskvärd dame i Köpenhamn, som hette Johanna Louise Heiberg.
Johanna Louises råd var, att man skulle inbilla sig stå på kanten af en djup muddrad kanal. Längs denna kanal skall man tänka sig fyra hvita hästar, framskridande efter hvarandra i samma takt. Plask, plask, plask, plask; de gå och komma, alltid samma hästar igen, så regelmässigt, som när man vrider om vefven på en barnleksak. Jag lät hästarna defilera, och det gick bra några gånger; men så kunde jag icke få bestarna till att gå ordentligt, de gjorde kaprioler till höger och venster och i mina bemödanden att tukta dem blef jag blott mera vaken.
Nu vet jag icke flera råd, om det icke skulle vara det råd, som I viljen gifva mig. I tron kanhända, att jag har glömt det! Nej, jag har icke glömt det.
Vaker och beder, står det — vaker och beder att I icke fallen i frestelse!
Ja, låtom oss vaka och bedja, bedja att vi icke må frestas till att knorra och blifva otåliga öfver den långa natten och den tröttsamma dagen. Låtom oss vaka i blidhet, att vi må kunna bedja. Låtom oss bedja, att vi kunna vaka på det rätta sätt, när sömnen ändtligen kommer, den sömn, som skall göra ett slut på lifvets långa, ångestfulla, dunkla natt.
- ↑ Trädgården hade blifvit utlaggd till kyrkogård.