Under långa nätter/Fjortonde natten

[ 106 ]

Fjortonde natten.

Då jag var liten drömde jag om en trädgård jag skulle få när jag blef stor; den blef allt vackrare och vackrare; till sist blef det till och med en vattenkonst i den. Den måste åtminstone vara mycket vackrare än vår prestgårdsträdgård, som var stor, men förvildad; ty den försummades för åkerns skuld, lunden växte tillsammans, vilda blommor togo öfverhanden, och smultronen urartade till vilda igen. Ändtligen, sedan jag lefvat länge, länge, fick jag en, Det var en täck liten trädgård med en rad träd, två rosenqvarter och fyra morotssängar. Men det var icke den trädgård jag hade drömt om.

Den är trång! den är för trång! ropade jag i mitt sinne, och så togs den straxt ifrån mig som från ett barn, som skriker att tårtan är för liten, och så hade jag ingen.

Nu sitter jag igen och drömmer om min trädgård, och se, nu är den funnen, den rätta, den för mig bestämda, som icke mer kan tagas ifrån mig. Statyerna och vattenkonsten äro borta; den har smält ihop till en rad små bäddar, som höja sig den ena invid den andra. Dock är den stor nog, min trädgård — o blott alltför stor! och den är vacker. Rosor, nejlikor och rosmarin trifves herrligt på bäddarna och jag besöker dem den hela långa dag.

Käre vänner! I hafven sjelfve besökt den med mig. Har det icke fallit er in, hvad jag först nu med en viss ängslan upptäcker, att jag fört eder in bland idel grafvar? Jag lofvade eder underhållning, förströelse i nattens långa timmar. I hafven kanhända tänkt på en färd genom en på händelser rikt vexlande handlingens verld, eller kanhända till och med genom diktens sagoland, och jag förer eder in på en kyrkogård för att läsa grafskrifter och visa Er huru vackert blommorna stå, kanhända ock en liten [ 107 ]bit utsigt öfver muren. Och datum och namnen och de goda vittnesbörden, ja dem kunna vi alla läsa, men den osynliga skriften mellan linierna, dessa hjertats oförfalskade runor, ack! kunde jag blott tyda dem för er! Förmådde jag blott beskrifva för er de skiljda känslor, som röra sig inom mig framför dessa grafvar jag har fört er till! Med tåreströmmar, som aldrig ville upphöra, har jag vätt min moders bår, som om jag med dem kunde köpa tillbaka det ljusa, det blidaste i vår slägts mörka, till kamp invigda lif! Jag har stått skakad vid Henriks sista läger, skakad af skräck, som när man ser en koloss falla, som syntes ämnad till att stå som den sista på stället. Men vid hans graf känner jag frid, outsäglig frid! Här ligger väl ett kort, i sin rikedom sammanträngdt, men dock afslutadt lif, ett sångarlif, som i sin inre glöd hade kulminerat, och som icke syntes bestämdt till att bära bättre, eller rättare andra frukter än det allaredan hade gifvit.

Blott vid min fars graf har jag icke känt denna frid. Jag har sett honom närma sig den, med den gnagande smärta med hvilken man ser det stora obegagnadt, förtärande sig sjelf, ändtligen hopplöst sjunka för denna verlden. Han var trettio år äldre än Henrik, men ännu i sin fulla själskraft, då han, böjd af motgång och trötthet vid lifvet, blott känd af få, oförstådd och alls icke värderad som han borde af sin tid, sjönk ned i grafven.

Är det nödvändigt att kalla tillbaka hvad min far har verkat i sitt lands tjenst, då han ännu stod kraftig och full af hopp i lifvet? Att han var tanken, der grefve Wedel var handen, som reste vårt universitet; att han var en af de fyra framstående, som i landets stora församling 1814 hade framtidsblick och mod nog till att rösta för en förening med Sverige, under det att sympatien för det gamla broderlandet ännu var så rotfästad, att det snarare såg ut som ett förräderi: detta kan historien berätta bättre än min [ 108 ]oöfvade hand kan sätta det på papperet; jag berör blott dessa fakta för såvidt de angå min fars mindre bekanta privatlif. Carl Johan glömde aldrig att min far hade varit ett af dessa stöd för hans thron, ty till och med en thron har svårt att stå på mindre än fyra, om den icke skall falla, när den reses. De många personliga bevis på erkänsamt sinnelag denne monark alltid visade min far, har varit dennes enda och käraste lön, då nationen tackade honom med köld och glömska. Far var en tyst man, han klagade aldrig öfver ouppfyllda löften. Den hängifvenhet, den veneration han hyste för Carl Johan, blef han trogen till sitt lifs sista ögonblick.

I en ungdomlig illusion om landtlifvets herrlighet, om det idylliskt sköna i att verka för det »oförderfvade bondeståndet», hade min far sökt Eidsvolds pastorat. Dessa illusioner måste han, som sagdt, uppgifva efter Gud allena vet hvilken kamp. Men min far älskade sitt stånd, han trodde sig blott född och buren till det; med hjelp af den ifver, det djupa allvar hvarmed han verkade i dess tjenst, den glädje han fann i naturen och i jordbruket — (som han icke förstod något af) gjorde att han höll sig tjugu år någorlunda tillfreds på sin plats. Omkring den tiden stötte, sedan länge förberedda, alla de omständigheter tillsammans, som gjorde det önskligt för honom att förändra sin ställning, och han sökte sig bort från E. Jag vill förbigå hvad jag blott med motvilja kan häntyda på, med hvilka intriger vägen till hans kung spärrades för honom, då han för första gången ville göra en önskan gällande, en så länge, så rikligen uppmuntrad och visserligen icke öfverdrifven önskan. Det är icke derom jag vill tala, det är blott litet om min faders sista dagar jag vill berätta de få, som hafva hjerta att förstå och dela med mig den smärtsamma tillfredsställelse detta skänker mig.

Långvarig kamp mot råa förhållanden, andelig afsaknad af alla slag, chikaner och otack der, hvarest [ 109 ]han kunnat vänta sig det motsatta, hade efter hand brutit hans sinne och hela hans lifsmod.

De ideliga fejder Henrik invecklade sig i, verkade isynnerhet till denna sorgliga förändring hos honom. Han hade deri en högst angripande dubbelroll; strängt tadlande och så vidt möjligt afvärjande inför sonen, kände han bittert, med en faders hela förlåtliga partiskhet, hvarje angrepp mot denne. Det som gjorde allas vår ställning i dessa stridigheter så olidlig, var det sysslolösa, vanmäktiga afstånd från hvilket vi måste åskåda dem. Der sutto vi, ett helt dygns resa från skådeplatsen för dessa fejder. Vi fingo så att säga det bittra afvägdt unsvis ett par gånger i veckan, rätt och slätt, utan kommentarier, utan meddelandets lindring. Mången gång tordes vi knappast öppna de osaliga tidningarna, eller, när de flyktigt voro genomsedda, låta far få dem. Ja landet, landet! Du högt beprisade landtlif! En lycka är det, att vår Herre tyckes hafva bestämt en stor del menniskor att vegetera.

En af de mest utpreglade egenskaperna hos Henrik var en barnslig, alldeles kritiklös vördnad för sin far som yttrade sig i hela hans uppförande mot honom. Huru det skulle blifvit mellan dem, hade icke denna varit, vet jag icke. Om far talade aldrig så stränga ord, teg han, och ofta med en bönfallande blick, som en öfverbevisad skolgosse. Han tog emot sina bannor, underkastade sig sonligt fromt, för att nästa gång handla — just som Henrik handlade. Ett drag af den stränghet hvarmed far behandlade honom, skall jag framdraga, såsom betecknande för dem begge. Far fick en dag det plötsliga och oväntade infallet att resa in till staden för att höra en konsert af Ole Bull, och jag, lyckliga, skulle få vara med. Man bör ihogkomma den hela månader långa, djupa ensamhet, i hvilken jag lefde i hemmet, och att jag hade alla mina vänner och intressen i Christiania, för att förstå, [ 110 ]att en resa dit, som kunde förekomma ett par gånger om året, var som en resa till det förlofvade landet.

Vi voro just komna, och begåfvo oss genast till konserten, då vi under vägen olyckligtvis mötte Henrik, som med några vänner kom från ett gladt lag, hvilket man kunde märka på honom, men också verkligen icke mera. Det är bekant huru litet han tålte, förr än det syntes på honom. Men far, redan förut förstämd utaf den långa, tröttande vägen, blef det nu i grund; han talade hårda ord till Henrik, och sade: att han var skulden till att vi nu ej stannade qvar någon tid, som ämnadt var, utan genast begåfvo oss hem. Förgäfves kom Henrik upp senare på aftonen och bad om förlåtelse; förgäfves bönföllo vi, Henrik nästan knäfallande. Tidigt på morgonen körde vagnen fram, far och jag reste den sex mil långa vägen tillbaka. Hvilken dag, hvilken resa! Min far satt som förstenad, rufvande vid min sida i vagnen; jag tordes icke tala till honom, så barsk såg han ut, och dock är jag viss på att hans hjerta blödde för min skull.

Ett annat drag af den obetingade makt han utöfvade på hela sin omgifning, af den obegränsade undergifvenhet och lydnad vi till och med i de senaste åren voro vanda att visa honom, är lyckligtvis mindre sorgligt, och jag skall våga att berätta det, oaktadt jag icke förmår att gifva det den kolorit af oupphinnelig humor, hvari det föresväfvar mig. Det var just under vår prestgårdssäsong, och flera unga damer från Kristiania voro hos oss, då en dag det blef öfverenskommet en utfärd till häst. Min yngsta broder, Joseph Frans Oscar W., (öfverstlöjtnant, chef för Christiansands brigad), den gången i sin första ungdom och sprittande af munterhet, var vid sådana tillfällen vår oumbärliga riddare. Men samma dag hade slumpen sändt oss till huset ett slags bygdvirtuos, hvilket hade frestat vår fader att taga fiol och notställning ned i ett af [ 111 ]rummen. När gamle män få fatt på fiolen, hålla de aldrig upp. Musiken var i hög grad rococo; den bestod af de märkvärdigaste löpningar och driller jag någonsin har hört; och det faller af sig sjelf att den skulle åhöras med den andaktsfullaste tystnad, hvilket i ett sällskap, bestående af 5—6 unga skrattlystna personer, alls icke hörde till de lättaste uppgifter; då ställningen blef allt för svår att uthålla, funno vi det rådligast att skynda på vår tur. Men i det vi gingo, blef Oscar helt lugnt imperatoriskt anmodad om att taga sin flöjt och beledsaga dem på densamma i några terzetter. Naturligtvis, med nöje! En bön om förskoning, ett försök till föreställning blef lika så litet gjordt, som far tänkte på, att en ridt med älskvärda damer kunde hafva mera lockelse för en ung löjtnant, än ett accompagnement till två skrikande fioler med utsigt att det skulle fortfara tills aftonen. Far visste kanhända icke en gång om utfärden. Det föll ingen in att säga något derom. Vi måste rida ensama, och med blödande hjertan.

Huru länge vi varit borta vet jag icke: det var flera timmar; men vi blefvo nästan öfverraskade vid att höra musik vid vår hemkomst. Scenen var oförändrad. Far och orgelnisten spelade fiol, min bror blåste, man kunde nästan säga, med en engels resignerade leende, och så fördjupad, att han icke såg upp, men en dragning på ögonbrynen visade blott att han märkte, när vi gingo igenom.

Det kom tunga, mörka dagar öfver prestgården. År 1840 sökte min far för andra gången Kristiansands biskopsstift. Båda mina föräldrar hade satt sin håg till denna förändring, som skulle föra dem tillbaka till skådeplatsen för deras lyckliga ungdom, att få i dennas jord lägga sina ben till hvila. En hvar af min fars vänner hade spått honom som säker denna önskans uppfyllelse; allaredan hade ryktet omtalat att han var utnämnd. Derom fick ännu icke talas, men [ 112 ]vi andra trodde derpå. Det var en mörk, regnig höstafton, då en af mina bröder sjelf hemtade posten, som skulle bringa oss vissheten. Bäfvande satt jag uppe och väntade. Ändtligen kom han; hvit som en mur räckte han mig hvad han kallade en dödsdom. Far tog detta nya tillbakasättande förunderligt lugnt. Det blef som vanligt intet taladt derom när han var närvarande. Han var till och med en längre tid vänligare, tillgängligare än vanligt. Sednare kommo de mörka anfallen, och värre än någonsin. Han kunde i hela veckor låsa sig inne på sitt ensliga rum, och blott visa sig vid måltiderna, då ingen af oss vågade att bryta den djupa tystnaden. Min stackars mor tog sig denna bedragna förhoppning synnerligast när: hon tärdes från den dagen synbart af de par år som voro henne beskärda att lefva.

Mor var död, Henrik var död, vår lilla sommarkrets upplöstes, då hon som hade varit själen i den, vår herrliga Emilie, också blef plötsligen bortryckt, just samma år som moder. Så var det blott barnen, sjelfva allaredan berörda af lifvets allvar, som samlades hos den ensame mannen; i deras små, hans barnbarn, lefde han igen något upp. Mången gång, när hans mörka dagar kommo, har jag stått med klappande hjerta utanför hans dörr, med mitt barn på armen, som skulle försöka sin makt öfver den tysta morfadern! En gång ville det icke lyckas riktigt, och jag stod modlös framför spegeln. Då sträckte den lille halftårsgamla armarne mot skepnaden i spegeln, vände sig och räckte dem mot far om och om igen, med tecken till den största förundran och fröjd. Detta var mer än morfadren kunde motstå: detta makalösa drag blef omsorgsfullt fogadt till de öfriga “makalösa“ dragen, hvarom jag ännu — o huru rörd — läser i hans bref, hvari han alltid så kärleksfullt omtalar barnen.

I Juni 1847 besökte jag honom och fann honom betydligt aftärd, men också mildare till sinnes. Han [ 113 ]gick åter igen till sina kära marker, som han under ett par år knappt hade varit på. Också skref han ifrigt. Förutom några andeliga tal hade han fullbordat sina “Tankar och bekännelser“, samt “den franske stilist“, säkert ett grundligt, men kanhända mindre praktiskt brukbart verk, som hade kostat honom mycken tid och flit. Af estetiska arbeten skref han på en öfversättning af “Les Burgraves“, detta bizarrcolossalaste alster af Victor Hugos sånggudinna, hvari oförnuft och storartad skönhet likasom klättra till stångs för att vinna kransen, men — skönheten vinner! Hvad som kunde förmå min far att taga ihop med ett verk som detta, är icke lätt att förstå, utom för dem som kände honom närmare. Det hade då för tiden väckt uppseende i den litterära verlden. Fransmännen sjelfve gapade på “Les Burgraves“, och hänvisade dem, då de icke visste hvad de skulle göra med dem, till deras gamla spöknäste vid Rhen; men tyskarne ville alldeles icke veta utaf dem, och sålunda nekade hemlandsrätt öfverallt, måste de stackars borggrefvarne dela öde med “den eviga Juden, Han d’Islande“ och andra bekanta försvarslösa personer. Då är det en underlig tanke att en gammal landtprest uppe i vårt dimmiga Nord upptager flyktingarne vänligt, talar deras sak, och lofvar att införa dem hos sina landsmän, och det i ett sexspann af rimmade alexandriner. Men varen icke rädda, mine landsmän! Borggrefvarne skola aldrig oroa er. De hafva fullgjort sin uppgift att förkorta några långa timmar för en gammal lefnadstrött förorättad man, och frukten deraf, verket sjelf, skall förblifva stilla som en annan relik i mina gömmor.

Flera rörande drag af den hos fader inträdda förmildrade sinnesstämningen bevarar jag i oförgätligt minne. Han hade den principen, att den vilda naturen icke skulle få stäckas. Det naturliga var det vackraste. Han nändes aldrig att hugga ned ett träd [ 114 ]och intet kunde uppröra honom mer, än den operation man kallar att »gane» träden, som han med goda skäl kallade amputationer, och som jag också tror att vi norrmän hafva ärft direkt ned från Birkebeinerna. (Hvad skulle han hafva sagt om han hade sett vår Frälsares graflund misshandlad på sådant sätt!) Den kraftiga trädväxtlighet hvarmed gården var välsignad, hade derföre till följd, att alla våra utsigter växte igen. Hvarföre hugga, hvarför röja och rensa? sade han en gång då jag bad honom dock tillstädja en smula rödjning, och visade honom ett par gamla utlefvade träd som stodo i vägen. Är icke denna vilda oordning just vacker? Kan något vara beundransvärdare än ett sådant med mossa begrodt träd? Se på den mossan! … Hvad skulle man säga! Jag såg på mossan och fann den beundransvärd.

Vi hade en lund, min moders älsklingsplats, som isynnerhet efter hennes bortgång hade råkat i förfall. Denna lund intog en upphöjd del af trädgården och utlopp i en på alla sidor brant sluttande men jemnt planterad udde, i den vidsträckta, tätt bevuxna dal, som utvidgar sig mot Vormen elf.

Intet kunde vara skönare än denna ensamma ängplatå midt öfver djupet af skogen, sjelf tätt omgifven af träd som öppnade sig till utsigt öfver dalklyftorna och elfven.

I en god stund hade jag vetat skaffa mig af fader det löftet att lunden skulle få rödjas. Gränsen för tillåtelsen vaktade jag mig försigtigtvis att beröra, men i mitt stilla sinne beslöt jag att långt öfverskrida den han skulle gifvit och hellre riskera en storm. Dock dertill skulle det icke komma. Far måste lofva att icke besöka stället förr än han blef kallad, och då skulle skönheten helt och hållet afväpna honom.

I ett bref skrifvet hem till min man står en beskrifning huru det aflopp. Detta bref tog jag med; nu skall jag läsa hvad derom står ordagrannt för er:

[ 115 ]För ditt bref — tack! Det gladde mig så, att jag måste taga det med på min inspektion i lunden i dag, men tänk, då jag kom hem trött i middags, hade jag tappat det! Jag har sedan letat efter det hela dagen. Under arbetet i den starka blåsten måste det hafva blifvit fördt ner i busksnåret. Ja der skall det vara, jag vill icke veta det annorstädes; der hvilar det tryggt under hvitpudrade häggar, mellan blåsippor och utspirande konvaljer. Naturen, till hvilken det innehöll en så öm, ångerfull förklaring, har stulit det ifrån mig och gömmer det trofast vid sin barm, att det icke skall falla i oheliga menniskohänder … Du kan tro att jag är i färd från tidigt på morgonen till sent på aftonen i regn, blåst och sol, har sjelf tagit i med, har rensat och fört bort löf, och samlat hela berg af ris och qvistar. Väl har jag två man och hästar och vagn, men hvad förslår det! man vet icke hvilket ögonblick far kan säga: stopp, nu är trädgården färdig, och kommendera hela styrkan ut på åkern. Robert vill absolut vara med, men han är mycket besvärlig, han efterapar på bästa sätt den våldsverkan han ser öfvas der, med att rycka opp och plocka alla blommor och plantor han kan finna! Jag har helt konstnärligt efter min herres och mästares föreskrifter studerat verkningen; hvarje befriad grupp af träd och buskar, hvarje tecken till »organisation« har jag hälsat som om jag stått framför ett staffli. Sålunda måste man ju i grunden betrakta hvarje landskap, tänka sig det måladt likasom man genom det målade sättes in i naturen.

En förskräckelse hade vi straxt i början, men den gick lyckligtvis öfver. Vi voro i full rödjning, ett par väldiga träd hade just brakande fallit för yxan, vägarna upprotade; kort sagdt, förstörelsen hade nått sin höjd. Då sade Ole med sin bekanta orubbliga phlegma: »Der kommer prosten.» Lyckligtvis var han långt uppe i alléen ännu, du vet han går långsamt. Jag tänkte ett ögonblick skynda honom [ 116 ]till mötes och söka uppehålla honom, men det skulle blott väckt hans misstanke; så föredrog jag att afvänta stormen. I en hast blefvo de värsta spåren af ödeläggelsen dolda; ett par fällda träd störtade hals öfver hufvud ned i skogsdjupet; här litet mossa öfver de afhuggna rötterna, der friska grenar öfver ett stenröse. Han kom, gick långsamt fördjupad i sig sjelf ned åt vägen, bort mot utsigten. Ingen förvåning öfver att den nu hade kommit igen, som om den alltid hade varit der! Så sade han likasom för sig sjelf: Här stod jag 1814 och beskådade denna utsigt, här på detta ställe steg den första tanken upp i mig att söka mig hit … Det syntes mig ett jordiskt paradis. En stund derefter: Ack man skall icke här (härnere?) söka paradiset! Lika stilla, utan att se sig om vandrade han bort igen. Huru denna mildhet rörde mig! Men hvilken mängd af tankar väckte icke hans ord! Arbetet blef mig plötsligen motbjudande; jag tog R., och gick straxt efter,

Men du skulle se lunden nu! Kunde du stått med mig på branten i går afton! Till höger den närbelägna kyrkan med sina träd, mörk, kämpalik midt i solbranden; några strålar smögo sig förbi och gledo horizontelt öfver platåen, och hvitsipporna glödde och rodnade glada och blyga öfver besöket. Och dalen och elfven! Andelfven är skön, men den har ingen bakgrund, den är en idyll; men Vormen är en dikt, ett opus, som väcker tanken på det oändliga, det man icke ser. Dock hvem kan beskrifva utan att rodna för sig sjelf! Det är belysningen på dessa sällsamt formade höjder, och denna yppiga vegetation, i sin första strålande friskhet, detta blott för Eidsvolds natur egendomliga, som frambringar denna makalösa verkan.

Det var en fest för mig och R., då vi ändtligen voro färdiga och kunde bedja morfar komma. Gångarna snygga och breda, nya bänkar, lundens kung, den fyrstämmiga silfverpoppeln stod ändtligen stolt [ 117 ]och fri i hela sitt kolossala majestät, då allsköns skräp af klängplantor och krypväxter voro bortrensade. Lofvad vare konsten! Far fann allt ganska godt, och han saknade alls icke mossan.

Då träden nästa år knoppades var fader bragt till hvila bakom kyrkomuren, och vi samlades blott ännu en gång hemma, men för att öfverlemna lunden i fremmande händer. Jag har aldrig sedan beträdt den.

Mildt som det hade börjat, var detta hans sista år, mildt och stilla som hans död. Han besökte denna sista sommar helst kyrkogården. En gång då vår trogna Martha sökte efter honom med téet, som hon alltid måste bära ut till honom, såg hon honom genom den lilla öppna dörren i trädgårdsmuren sitta på en graf tätt invid moders. Han vinkade henne till sig och drack sitt té helt förnöjd på stället. »Nu dricker jag té hos gamla mamsell Grefsen», sade han.

Här, bland tysta ensamma grafvar, tillbragte han långa timmar. Stora, upplyftande, försonande tankar ha här helt visst vederqvickt honom.

Hans sista bref var dateradt den 19 Mars 1848. Med vanlig själsfriskhet gör han deri några betraktelser öfver revolutionen, som just då rasade genom verlden; det slutade med en välsignelse öfver barnen. Sex dagar derefter hade han stilla och omärkligt slumrat in.