Under långa nätter/Nionde natten
| ← Åttonde natten |
|
Tionde natten → |
Nionde Natten.
Christianes och min vänskap beseglades med hungerprofvet. Hvilken källa till tröst, glädje och njutning detta var, kan jag icke uttala. Lika varm som hennes känsla var, lika begåfvad och anmärkningsvärdt utvecklad var hennes ande. Hon hade läst grundligare, mera omfattande än jag, som hade lefvat af hvad man ungefär kan få på landet, och hon saknade ej urskiljning att reda detta i sitt lilla hufvud. Här var ämne nog till utbyte. Då, strängt taget, det icke fanns andra böcker i pensionen än läroböckerna, voro vi helt och hållet hänvisade till vårt goda minne och vår gåfva att berätta. Men här visade sig en egenhet, som senare mera än då har väckt min förundran. Den stilla, fromma, harmoniska Christiane hade en synnerlig smak för det satiriska. Medan jag öste mina föredrag ur mera sentimentalt-romantiska källor, hemtade hon sina förnämligast i det humoristiska; i allmänhet fann hon mest behag i hvad som var utprägladt och karakteristiskt. En viss mystisch-schauerlich ande spökade då för tiden och gjorde väsen af sig i de Hoffman-Novaliska, Wilhelm Müllerska och i Kruses romaner. Den nyare kritiken hade ännu icke riktigt låtit det morgonhorn ljuda, hvilket skrämde dessa romantikens nattfoglar bort i sina vrår. Christiane kände alla dessa författare, som jag, om jag undantager Kruse, knappast visste vara till. Kruse dyrkades mycket hemma och en besynnerlig man är det verkligen, denne Kruse! Man kan våga att läsa honom efter trettio års förlopp utan att falla i förvåning öfver, att man en gång har kunnat tåla det och glädjas deråt. När man tänker på Clausen, Lafontaine, Tromlitz. m. fl., ja, nästan undantag romanlitteraturen från tiden före 1830, så vill det alltid säga något. Christiane föraktade redan då grundligt dessa författare och förundrade sig öfver min naivetet, när jag ville berätta henne det mest rörande jag visste af Karoline Pichler. En motsägelse blir det dock alltid, att hon tyckte om Müller och Hoffman. De hade gripit hennes fantasi, ty här har knappt varit någon fara för att den mörka, demoniskt-fatalistiska verldsåsigt, som råder i dessa författares skrifter, någonsin skulle slå rot i en själ som hennes. Också hennes framställningstalent var betydande; den inskränkte sig ej till det främmande blott, nej, äfven originella typer återgaf hon mycket lyckligt. Oförliknelig var hennes Arv i lustspelet, och hennes dumma skolflicka. Hvilken min hon kunde taga på sig, och hvilka svar hon kunde hitta på vid den högtidliga examen! Hennes älsklingsroll var dock »der arme Dorfschulze», ett slags klockare på landet och skolmästare, som gör sina aftonbetraktelser efter en besvärlig, med de förunderligaste och mest olika förrättningar tillbragt dag. I förstone ytterst melankoliska, lyssna dessa betraktelser mer och mer efter hvarje af hans likasom för sig sjelfva sig döljande klunkar ur flaskan, och blifva till slut strålande. Hon verkade mest genom sin mimik, ty hon gestikulerade icke, hon satt alltid stilla på sin plats, men allt hvad hon gaf var så vexlande och fullt af humor, att man ej kunde bli led deråt. Jag har ännu ett bref af henne, hvari hon från den hjertliga tonen som väninna plötsligt slår öfver i »der arme Dorfschulze». Sådan var Christiane Schoulz.
Många skall denna skildring törhända förekomma motsägande, gåtfull. Jag kan härpå blott svara: en gåta, skapelsens djupsinnigaste gåta är menniskonaturen. I sin mångfald och mystiska sammansättning gäckar den alla beräkningar, alla försök att sätta den i system. Derföre är också intet allmännare än folks skefva, på slika beräkningar byggda omdömen om hvarandra. Af tre framstående egenskaper, af hvilka man konstruerat sig en personlighet, sluter man sig till tio andra, som måhända alldeles icke existera, eller existera i sådana modifikationer, ja motsättningar, att de tyckas rent af upplösa hvad man nu en gång har för handen. »Det bästa i en menniska får aldrig någon veta», står det någonstädes; men det bästa, månne det icke nättupp är harmonien i det olikartade? och det är den rätta harmoni, och stora menniskors harmoni, och den är det, som så sällan förstås. Så låt oss glädjas deråt, der den tonar oss till mötes! fatta den rätt kunna vi lika så litet, som vi i dessa förvånande maskiner, som man ser, fatta det virrvarr af stora och små hjul, hvilka alla tyckas förstörande gripa hvarandra, men dock vända sig så tryggt om hvarandra efter harmoniska lagar, — den evige, store mästaren vare äran!
Christianes dramatiska talang var för mig riktigt hvad tysken kallar; »Gesundenes Fressen». Jag hade ju sjelf, som J veten, en stor skådespelaretalang, och det var icke något löst barnainfall, nej, jag är ännu begåfvad dermed. Jag kan berätta er detta, mina åhörare, med samma stolta rikemans-känsla, som den hvarmed en fattig stackare talar om det arf, han en gång så säkert hade, men som gick förloradt i en process. Ja, också mig har den tragiska Musan kysst, då jag ännu låg i vaggan, och hon älskade mig och testamenterade mig ett betydligt arf. Men jag tappade processen, jag tappade den framför de trånghjertade skrankor som heter »familjebetänkligheter», hvarest så många invigda konstnärssjälar hafva tappat sin sak. Processen förlorade jag och min Musas arf, men hennes kyss brände länge, länge på min panna, och ibland känner jag den ännu.
Ja kära vänner! jag har älskat scenens konst allvarligare än J tron, lidelsefullare, mera ihållande än det har varit nyttigt för mitt lifs lugn. Att J icke hafven märkt det, der jag dock har vandrat, stilla och obemärkt törs jag väl knappt säga? bland eder i så många år, kommer återigen deraf att »det bästa i en menniska får aldrig någon veta.» Ja, jag erkänner denna konst ännu för att vara den form, hvari mitt starkaste, egendomligaste lif naturligast skulle funnit sitt uttryck. Alla andra småtalanger, t. ex. att kunna språk, spela piano, skrifva, sticka och brodera äro dock oftast endast mödosamt inpluggadt lappverk, som jag icke sjelf vill gifva stort för, ifall icke något af dem hade blifvit till en sorglig nödvändighet.
Vi uppförde scener ur Oehlenschlägers tragöedier, Schillers Maria Stuart, och till sist blef också Emilie Galotti instuderad, Christiane — Marinelli, jag — grefvinna Orsina. Ack, tron J icke, att jag har grubblat öfver nyanseringen af Orsinas berömda: »Icke läst det!! Icke läst det? Icke en gång läst det; då Marinelli med djefvulsk köld tröstar henne med, att grunden till hennes kyliga mottagande är den, att prinsen ännu icke har läst hennes bref. Det första blott den sårade lejoninnans, det af svartsjuka pinade hjertats skrik, det andra konstladt lugnt, mera frågande, nästan hotande, och slutligen afbrutet af ett minne, vemodigt glömmande, dock icke resigneradt eller till att tro på! »Icke en gång läst det!» Men den tiden brydde jag icke mitt hufvud stort med dessa repliker; ett passande decrescendo var allaredan af stor verkan och blef mycket applåderad! Med knapp nöd hade vi fått de andra rollerna besatta; blott Emilia ville ingen veta af, och så blef tragedien gifven — utan Emilia. Ett litet lustspel af Kotzebue gick ännu bättre. Endast att en af de mindre, som spelade tjenarens roll, icke kunde få i sitt hufvud, att parenthesen skulle vara stum, så att hon deklamerade straxt vid sitt inträde: »(En betjent från dörren i bakgrunden med tvänne armstakar)» — det var mycket roligt!
Sålunda voro vi oskiljaktiga i klassen, på spatserfärder, i trädgårdslusthuset. Man skall dock icke tro, att vi alltid agerade och hade upptåg för oss. O nej, dagarna, veckorna i pensionen voro långa och välsignadt ostörda, de rymde många slags sinnesstämningar. Våra samtal kunde vara allvarliga, djupa, lugna; som oftast voro de det. Christianes större bildning och omdöme kom mig här till godo. De kunde vara vemodiga, fulla af längtan och tårar, men sant är det, ett väl anbringadt stickord kunde lika snart bringa munterheten tillbaka. Christiane var, tror jag, den första, som riktigt väckte denna ådra hos mig. Ibland bjöd händelsen oss ett välkommet stoff. Här är ett till prof.
Den stora skolexamen ägde rum med mycken högtidlighet i systrarnas festsal. Hernhutarne hade en egen smak för arrangerandet af sina många fester. Hvarje stånd och ålder har sin; dessutom gifves det en mängd kyrkofester. Den vackra musiken, en fin rökelse när årstiden icke bjuder blommor, ibland vid särskilda tillfällen té och tårtor, som verkligen kringbjudas i kyrkan, eller som de der kalla den: »der Gemeindesal», gifva dessa sammankomster något högst trefligt utan att skada det högtidliga. Det strömmar också en mängd främmande till vid sådana tillfällen. I synnerhet är detta tillfället den 17 augusti vid barnens fest: då hvimlar det bokstafligen på gatorna.
Men det var om examen jag ville berätta. Alla barnen hvitklädda, ordnade efter sina klasser; längs fönsterraden en upphöjning, på hvilken sutto lärarinnorna, föreståndarne, ställets honoratiores och de främmande. Bland dessa befunno sig ett par tyska officerare. En af de mindre eleverna, ett litet lifligt, vorwitzigt ting som hette Tinchen P. blef examinerad i historien. Tinchen var en af dem som aldrig äro förlägna för svar; hon tycktes härvidlag gå ut från den princip, att det är bättre att svara något än intet. Hon hade allaredan riktat skolkrönikan med flera roliga prof på denna sin sinnesnärvaro. Lärarinnan förhörde henne om verldens stora uppfinningar och hon hade mycket riktigt förklarat, att boktryckerikonsten var uppfunnen af — en boktryckare som hette Guttenberg. »Wer hat denn das Pulver erfunden, kleines Tinchen?» frågade hon vidare, »Die officiere», var det raska och bestämda svaret. »Bravo», ropade de tillstädesvarande medlemmarna af ståndet, och gnuggade sina händer, »bravo, bravo!» Men Tinchen som märkte oråd i det undertryckta fnittret omkring henne, inföll raskt: »Nein, sie haben nicht das Pulver erfunden!» De tysta salarna hafva kanhända hvarken förr eller sednare genljudat af en så allmän, frisk, hjertstyrkande munterhet, som vid detta Tinchens brillanta inpass.
Christiane och jag måste vara mycket allvarliga och förstämda, om vi skulle kunna motstå ett plötsligt och behändigt appliceradt: wer hat denn das Pulver erfunden kleines Tinchen? och ibland kunde denna replik komma rätt förtvifladt olägligt i situationer, der det hvarken var tillåtet eller passande att vara skrattmild.
En ganska märklig företeelse i vårt enformiga lif i pensionen var en gammal baronessa von Holstein. Hon var visst åttio år gammal, och bodde i det stora systerhuset, som blott bebos af äldre och yngre ogifta medlemmar af systerskapet; men en gång i hvar månad ungefär anmälde hon sig till visit i pensionen. Det var alltid med en viss spänning, vi afvaktade hennes ankomst, och vi ordnade oss helst i rader och leder för att emottaga henne. Jag ser ännu den lilla vaxbleka, svartklädda figuren med förnäm värdighet skrida in genom dörren.
På det krithvita håret bar hon den lilla hvita finkrusiga kammarduksmössan, som är egendomlig för alla qvinnor hos hernhutarne, blott att färgen på banden antyda stånden; de ogifta bära blekröda, de helt unga flickor, som tänka på att taga — mössan, och som uppehålla sig som noviser på stället, mörkröda; hustrurna blåa och enkorna hvita. När den gamla baronessan kom, fick man icke bedja henne sitta; hon gjorde blott en rund i rummet, under det hon stannade framför hvar och en af oss, med hvilken hon då började en liten konversation — på fransyska. Efter ett par frågar om ålder, namn och födelseort eller en anmärkning om vädret avancerade hon med nästan ordagrannt samma repliker till grannen, tills hon var färdig och aflägsnade sig, under våra djupa nigningar, lika högtidlig som hon kommit, för att göra samma rund i de andra klasserna. Många af oss hade svårt för att förblifva allvarsamma under denna scen; till och med under Christianes nedslagna ögen låg en mina, som hotade med att springa. Jag deremot var ytterligt imponerad af den gamla damen. Jag skrattade icke mycket under dessa år; ofta hade jag svårt att begripa, hvad de andra funno så löjligt. Kanhända var jag sjelf komisk. Originaler hade vi fullt upp hemma, men genren var mig ny, och jag fann baronessan intressant. Sällsamma, rörande blifva alltid dessa reminiscenser från den gamla frökens tidigare lif, som midt i den klosterlika ensamheten gick igen i de stilla franska visiter, som hon aflade i pensionen. Kanhända hade dessa små minnesfester hon firade, från början varit upplifvande och underhållande, tills de så småningom smälte ihop till en blott och bar formalitet.
Den sista gången jag såg den gamla baronessan låg hon på parad på en hvitklädd katafalk i systerhusets stora sal. Hon hade rosor i handen och det brann vaxljus i höga silfverkandelabrar rundt omkring henne. Ett skimmer af den glans som en gång hade lyst öfver hennes ungdom, men som i femtio år hade legat släckt under den lilla hvita, krusade kammarduksmössan, hade de godsinnade systrarna bredt öfver hennes bår, och så var det vackert och upplyftande och det grep oss alla.
Var det Christianes vänskap eller verkan deraf, som blott kan liknas vid de käcka otåliga broddar, en i källaren länge bortglömd växt skjuter när den blifver förd i ljuset, eller var det det kraftiga stöd jag fann i lärarinnorna, — men mitt anseende bland barnen hade under den sista tiden stigit betydligt. De började märka, att också jag bar min starka, bestämda art i mig, en individualitet, som mindre tillgänglig, mindre populär, om jag så må uttrycka mig, icke på något sätt låt sig gäckas eller ses öfver axeln. En liten händelse, som kom till, skulle ännu mera styrka min nyvundna auktoritet.
Det kom ibland en gammal general von B. till stället för att besöka sin dotter, som var en af de äldsta ibland oss. Hvad nu än Tinchens oförgripliga mening angående uppfinningen af krutet kan hafva varit, och hvilket stånd hon tillskref äran deraf, så är det visst, att general B. hade icke uppfunnit det, och dottren, den vackra Bella, vanslägtades icke från sin pappa. Engång då han var i staden inbjöd hon mig tillika med ett par andra att åtfölja henne till hotellet. Knappt voro vi inkomna och hade tagit plats så tog generalen fram ett papper, utvek det högtidligt och öfverräckte det åt mig med en egen sjelfbehaglig vigtighet, i det han sade, att det var något som skulle glädja mig mycket att läsa. Jag behöfde icke läsa långt förr än jag såg hvad det var; en grof och i den råaste ton affattad nidvisa öfver en mig dyrbar nära anhörig, föranledd af en mycket bekant politisk skrift[1]. Att denna fanns visste jag ju; också hade jag hört något om huruledes denna kil i den gamla remnade byggningen en gång i sin tid blef mottagen, hvad tack den hade skördat och förnämligast af sådana, hvilka tyckte, att emedan de hade bott i rönnen i århundraden i fred, skulle den icke röras eller lemna rum för något bättre. Men jag var ännu icke pröfvad i detta slags kamp, och jag tillade en sådan förlegad gammal nidvisa en vigt, som den alls icke hade. Dertill kom, att jag trycktes af en tärande längtan efter de mina — allt detta tillsammans kan förklara det förfärliga uppror jag kom i, och som gaf den eljest tystlåtna både mod och mål. Har Ni läst detta? frågade jag. Något betänksamt svarade han: Ja.
Rahel v. Varnhagen, den berömda tyska brefskrifvarinnan, kallar på ett ställe det tillstånd att vara utom sig för »herrliga parentheser i lifvet». »De gifva oss en frihet, vi eljest ej våga tillåta oss,» säger hon. I denna lifsparenthes hade jag förmodligen fullständigt blifvit försatt, ty jag har efteråt icke kunnat komma ihåg ett ord af hela detta utbrott. Det var blott en ström af tårar och vrede, hvars mening dock var ganska tydlig, och lydde ungefär så här: Har generalen läst detta och icke förstått, att det icke är något att glädja en dotters hjerta med, att det tvärtom måste såra en dotters hjerta på det djupaste, att det är ett angrepp mot min fader, min präktiga fader, som generalen icke är värd att lösa skobandet på — kan han icke förstå detta, så är han lindrigast sagt ett — hufvud. Papperet blef rifvet i många stycken och kastadt öfver bordet till honom och ut sprang jag från det förstenade sällskapet. Historien gjorde sin rund, men eget nog tog man mitt parti mot generalen. Jag fick alls intet streck för uppförande; ja, Bella fann sig till och med befogad att med gråt och ursäkter afbedja det stygga »misstag», hvartill hennes far hade gjort sig skyldig.
Sådana drag befästade ännu mera bandet emellan min väninna och mig. Vi voro som ett par unga stridskamrater, som längtade efter att lägga sitt mod i dagen genom en ordentlig bedrift. Och vänner! jag tror det var min första bedrift i verlden, i den vägen. I tilldragelser som denna, då jag i mitt vredesmod stod framför den martialiska generalen, stötes själen ut från barndomsboet och tvingas till sina första, sjelfständiga vingslag. Då går det aningar genom den om en stor, vid, stridbar verld utanför — och den förstår, att boet har varit tryggt.
Fru v. Schoulz hade flyttat till en by i närheten af Christiansfeldt. Christiane besökte henne här hvar söndag och jag blef också en gång inbjuden. Det var två fullvuxna döttrar hemma, af hvilken den ena, Antonia, var vacker. Var det en hemlig sorg eller var det den som hon bar för systern, men det låg en dimma af matthet öfver henne, likasom en ros, som en natt har fallit ur glaset; den duger ej att sätta bland de friska, man näns icke att kasta den bort heller. Huru många sådana qvinnovarelser ser man icke, redan omärkligt vissnade, innan lifvets damm och hetta har berört dem? Öfver hela familjen var utbredd en prägel af bildning och stilla förnämhet, och den hjertligaste ömhet tycktes förena dem alla. Den så länge saknade familjetrefnaden gjorde så godt; de gröna väggarna voro så valgörande när man länge har lefvat och andats mellan klostrets hvita murar. Och der fanns böcker, böcker! Jag måste knäböja för att få dem fram ur det lilla soffskåpet, men jag glömde alldeles att stå upp igen, jag mindes icke mer hvar jag var, tills jag kände mig sakta upplyftad af ett par armar och nersatt i en länsstol, och jag såg in i fru von S—s bleka, ädla, till hälften förundrade, moderligt öfverseende drag. Till middag fingo vi fruktsoppa och lammstek. Christiane var mindre liflig, mindre munter, än hon kunde vara i pensionen.
- ↑ “Danmarks politiske forbrydelser mod Norge“, en skrift som tillhör historien, och historien har allaredan dömt