Under långa nätter/Sjette natten
| ← Femte natten |
|
Sjunde natten → |
Sjette natten
Mor hette Alette Dorothea och var näst den yngsta af min morfaders tretton barn. Hvad skall jag säga, som mest träffande kan måla henne? hon hade ett barns själ, men en serafs hjerta; något så oberördt rent kunde man ej tänka sig. Ända intill det sista bevarade hon en sextonårings jungfruliga blyghet och skygghet. Hon hade varit Kristiansands skönhet under stadens välmaktstid, det vill säga under och efter kriget, då den var skötet för en bildning och ett sällskapslif, hvilka af alla skildras såsom ovanliga. Hennes största glädje var sedan dessa minnen, då hon kunde få berätta om familjerna Hegermann, Grefve Moltke, Isaachsen, van Kervel, Reinhardt, m. fl., alla rika och ansedda hus, hvari damerna voro gudinnor till skönhet, och behag, och herrarne åtminstone halfgudar. Jag tror verkligen, att menniskorna voro gladare och på det hela taget lyckligare på den tiden. De buro också lidandet mera lätt och gladt, och de dogo gladare, måhända derföre att de lefvat mera nöjda — i sann mening, vill jag då säga. Från all denna herrlighet och den husliga lycka mina föräldrar njöto trots de tarfligaste vilkor, blef hon plötsligt bortryckt och försatt i Eidsvolds djupa naturensamhet. Här fanns den tiden högst få eller rättare ingen till hvilken hon kunde sluta sig, så att stackars mor, helt och hållet hänvisad till sig sjelf, kom rent af tillkorta. På detta sätt förde hon ett vegetativt lif vid sidan af min far, de största kontraster lifvet någonsin kunde sammanföra, utan att af honom tillegna sig något, skonad af honom, liksom den lutande klippan skonar och beskärmar den skälfvande blomman, hvilken hon tillika beröfvar sol. Min far behandlade henne med ett visst ömt öfverseende, blandadt med en anstrykning af gammaldags courtoisie; han tog alltid hennes parti, om hon nu hade alldrig så orätt. Hon var huslig och flitig och hade fullt upp att beställa med det stora landthushållet, hvaraf hon ej begrep det ringaste, så att på detta sätt förgick tiden drägligt. Hon förrättade allting med makalös fortfärdighet. Det var omöjligt att följa rörelsen af hennes fingrar när hon sydde eller stickade. Om hon var praktisk, såvida man dermed förstår något annat än skicklighet i detaljer, om hon hade konstnärsförmågan att samla och sätta lif i alla dessa otaliga, mot hvarandra stridande enskildheter, vet jag icke, men i hennes närhet var det alltid godt att vara. Hon hade sinne för komfort, och hon sjelf var mild och angenäm. Natur och konst, isynnerhet de bildande konsterna och teatern älskade hon, visserligen utan kritik och reflexion, men likväl med så mycken innerlighet! huru kunde hon ej stråla af glädje öfver en vacker utsigt, ett vackert ansigte! och här hade hon riktig instinkt. Jag minnes ännu den ifver med hvilken hon alltid skyndade en fattig qvinna, Mari Næringen, till mötes; i våra ögon var det en vanlig trasig frånstötande gestalt, men mor ropade: Ser Ni då icke huru skön hon är! sådana ansigten får man blott se på kaméerna! Och hon hade helt visst rätt. Min mor sjelf var så skön. Hela hennes kroppsbyggnad var ojemförligt kraftfull, och dock fin och elastisk. I rörelser och gång var hon lätt som en fogel, och hade ädla, nästan kungliga drag. Min man sade alltid, att hennes ögon hade denna sällsynta form som man beundrar hos gazellen, hvälfda uppåt, med en på samma gång eldig och from blick.
Mors käraste förströelse för sinnet var att läsa; hon läste isynnerhet romaner i oerhörda qvantiteter. Märkvärdigt nog fann hon lika mycket behag i de goda och djupsinniga, som i de dåliga. Men det var och blef blott förströelse; för sjelfva lifvet hemtade hon visst icke mycket derur. Den mest medvetna och lefvande åskådning till hvilken hennes själ lyftat sig, måste hafva varit en häpen undran öfver barnen, sådana de artade sig och växte upp omkring henne. Vi hade alla starkt utpräglade och egendomliga anlag. Dock måtte icke uppfostran af dessa i sin egendomlighet så grundligt olikartade barn vållat henne mycken oro. Hennes begrepp om äktenskap och döttrars försörjning liknade de flesta mödrars vid denna tid — begrepp, hvilka ungefärligen läto innefatta sig i följande tvänne hufvudpunkter: döttrar böra giftas bort, och hvilken hederlig man som kan försörja dem är god och passande. Sålunda hade hon tänkt sig att hennes döttrar, då de uppnått en viss ålder, skulle göra ett nätt, passande parti med en proprietär, en prest eller kanske till och med en militär. I detta afseende gjorde hon ingen skilnad mellan sina barn; hon unnade oss begge lika godt. Hon hade tänkt så, men dervid stannade det också. Mera passiv än hon kan ingen hafva förhållit sig i denna sak. Enhvar bör hafva fattat, huru fullkomligt hon saknade förmåga till intriger. Min syster blef gift då hon var nitton år; för mig var der ju ännu god tid, ja, det var tyvärr oundvikligt att jag i den saken måste bereda min moder sorg; vi kunde alls icke komma öfverens i hufvudpunkterna. Min stackars goda moder! hvad skulle hon hafva sagt, om hon upplefvat, att hennes dotter i trettio tryckta ark skulle dokumenterat sina förvända afvikelser från läran! Rörande voro understundom hennes försök att inverka på hvad i hennes ögon var den största förvändhet. Hon ägde en ovanligt vacker kanna af biscuit, hvilken blott kom i bruk vid högtidliga tillfällen, emedan den hört till hennes brudgåfvor, Denna kanna visste hon att jag mycket tyckte om, och hvar gång den var framme, sade hon skämtande: Den skall du få, när du sätter bo! men hon kunde icke förställa sig, det var hennes allvar. Nu äger jag kannan, och när jag ser den, ack, väl må tårarna komma mig i ögonen! Mors vrede hade samma oskyldiga, barnsliga karaktär. De handgripliga bestraffningar, hvilka vi såsom små måste undergå, stodo alltid i samband med de minsta obetydligheter, sönderslagna tekoppar o. s. v. Ännu står det lifslefvande för mitt minne, huruledes en af oss hjeltemodigt angaf sig i en annans ställe med anledning af en krossad ruta. Syndaren hade just samma dag begått en liknande förbrytelse, så att han var alldeles ur stånd att tillstå denna nya. Om saken blifvit uppdagad, skulle det hvarken följt straff eller belöning för rätta vederbörande; hettan var nu en gång öfver, försoningsoffret fullgjordt. Våra begrepp om det stora och det lilla kunde på detta sätt hafva blifvit temligen invecklade. Men det har ingen fara. Sådant rättar lifvet snart — ack, alltför snart! När det väl börjar att gå sönder inom en sjelf, så har man måttstocken.
Ända intill det sista, då vi för länge sedan voro fullvuxna, voro vi ängsliga för att bedröfva henne på detta sätt. Ja, då sådant någon enda gång hände, hade åtminstone jag en känsla, som om jag skulle begått en förbrytelse.
Då var det en gång som vi, ett helt muntert sällskap af vänner och väninnor från Kristiania, en vacker ljus sommarafton stodo på toppen af Miösberget, just vid randen af det märkvärdiga bråddjupet mot vester. Nedanför, nästan i ett blåaktigt fjerran, utsträckte sig Hurdalens ofantliga skogsslätter med dess många blänkande tjärnar. Vi hade druckit vin och ätit. Ett glas gick sönder. Var det måhända det parodiska i denna husliga tilldragelse midt ibland det storartade, eller var det hågkomsten af all den ångest, vi måst utstå för dylikt, som grep Oscar och mig, men vi kastade ett till i djupet såsom försoningsoffer, och så ett till; till sist grep oss en verklig demonisk ödeläggelselusta, och tallrikar och flaskor och glas flögo under allmänt jubel ut öfver fjellet ner i Hurdalen. På vägen gjorde vi inköp i stället. Men numera slår jag nästan aldrig sönder någonting.
Min stackars mor! Lycklig kände hon sig dock aldrig i E. Ständigt längtade hon, ständigt blickade hon sörjande tillbaka till sin glada ungdomstid i Kristiansand, och ur detta längtansfulla tillbakaskådande, hvilket tilltog med åren, allt eftersom barnen flögo ut och lemnade henne allena, utvecklade sig en sjukdom, för hvilken vi i vårt språk icke hafva något betecknande uttryck — fransmännen kalla den »langueur» — en långvarig, nära trettioårig sjukdom, hvilken tillsist blef hennes död. Sjuk var hon nästan aldrig, jag kan ej minnas att hafva sett henne sängliggande utom de två sista dagarna af hennes lif.
Hon dog såsom hvarje god, älskande hustru kunde önska att dö, i uppfyllelsen af sitt kall. Mot midten af sommaren 1843 blef min far betänkligt sjuk, vi måste alla frukta det värsta. Mor, som outtröttlig gick upp och ned för trappan för att vårda honom, snafvade en gång och fick en obetydlig skråma på benet. Hon fästade ingen vigt dervid, vi voro alla upptagna af far. Af en sällsynt händelse voro alla barn och svärbarn den gången samlade hemma, och i denna omständighet syntes oss ligga liksom ett förebud att vi skulle mista honom. Vår gamla trogna barnpiga Lisbeth Maria underlät icke att härtill lägga åtskilliga järtecken. Hon kom en gång ned från fjellet och berättade oss, att hon drömt om natten, huru hon hade sett alla barnen svartklädda i hvardagsrummet, och i köksspiseln lågo bränderna nerfallna å alla sidor, och hon makade dem tillsamman. Men på hennes dröm gafs ej särdeles akt, emedan far då var betydligt på bättringsvägen. Han var redan frisk igen då mor började klaga öfver foten. Blott med möda kunde vi öfvertala henne att tillkalla läkaren och gå till sängs. Två dagar derefter var hon död.
Det var en strålande klar, varm sommarmorgon. Vi voro alla som bedöfvade. För få timmar sedan hade hon haft sin lilla halfårsgamla dotterson på sängen och smekt honom. Jag stod i det öppna fönstret i hennes rum, ur hvilket man burit henne bort, och stirrade på denna samma utsigt, som jag hundrade gånger hört henne prisa, beständigt med ett barns naiva, alltid nya förundran! Den djupa, slingrande skogsdalen, som på sina aflägsna vågiga toppar liksom uppbar den väldiga vattenspegeln, kyrkan till höger, hela denna tafla, innesluten inom ramen af de gamla hängpilarna utanför, låg der i ostörd skönhet och frid, liksom funnes ej någon sorg till i verlden. En lång rad af slåtterkarlar sträckte sig från sluttningen ända ned i dalen. På byrån stod ett glas med ännu nästan friska rosor, hvilka hon för tre dagar sedan hade plockat. Det förundrade mig, att de understodo sig att vara till.
Far ägde bästa fattningen af oss alla; han började redan samma dag att träffa anordningar. Några dagar sednare kom jag in till honom, men fann honom sitta i soffan vridande händerna. Han runkade på hufvudet och sade ingenting annat än: Alette, Alette!
Först den dag, då hon begrofs, fick jag riktigt gråta; och det förekom mig, som skulle jag gråta ut mina ögon. Jag gömde mig i den aflägsnaste vrå nere i dalen, jag höll händerna tryckta för öronen för att icke höra kyrkklockorna. Ack, hon var en så klar själ! hur hon kunde le! Allt som var mörkt och mystiskt hatade hon. Så hade hon en verkligen rebellisk afsky för likkistor, grafvar och kyrkogårdar, med ett ord för alla vår kristliga begrafnings sorgliga, dystra apparater, återigen i fullkomlig motsats till far, hvilken ordentligen svärmade för sådant; ja, att bevista en begrafning med riktigt många ceremonier var en af hans största njutningar. Ack, jag hade trott det vara omöjligt att en menniska skulle kunna gråta så ohejdadt, som jag gjorde den dagen då min moder begrofs, om ej för något annat, så dock derföre att vi ej varit, ej kunnat vara något rätt mycket för hvarandra.