Hoppa till innehållet

Under långa nätter/Femte natten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fjerde natten
Under långa nätter
av Camilla Collett

Femte natten
Sjette natten  →


[ 23 ]

Femte Natten.

Mina barndomsår förflöto sålunda lugnt, jag vet sjelf ej rätt huru. Vi hade fått en lekkamrat i en min faders systerson, hvilken mina föräldrar togo till sig, när han var omkring sex år gammal för att uppfostra honom som eget barn. Jag minnes ännu, huru en sen afton en liten rödblommig, blåögd pilt stod, liksom hade han snöat ner, midt i vår krets. Nicolai Storm[1] var af en stilla, eftertänksam karakter, han inverkade förunderligt lugnande inom kretsen af sina små nya kusiner, af hvilka ingen i hög grad utmärkte sig för nämnda egenskaper. Mina föräldrar brukade säga om honom, då han längre fram lemnat vårt hus: »Med Nicolai har det förunderliga inträffat, att han aldrig gifvit oss anledning att säga ett omildt ord. Den som har känt min fader och vet hvilken sträng måttstock han använde på hvarje äfven den ringaste förseelse, förstår, att detta vitsord hade något att betyda. Nej han slog aldrig sönder en ruta, han rubbade aldrig en stol från sin plats, [ 24 ]detta mönster för artighet, hvilken längre fram skulle rycka hela vårt försvarsväsen ur sina fogningar, och, då alls icke artig längre, slå i kras allt det ärevördiga, allt det man bör hafva respekt för, emedan det är gammalt och har gjort sin tjenst. Sant är, att kusin Nicolai redan som gosse utveckladt denna stilla betänksamhet, detta orubbliga sinneslugn, som sedermera på ett så oskattbart sätt har kommit honom till godo.

Då mina bröder och min kusin hunnit den ålder att de kunde skickas till skolan i Kristiania, blef informatorn afskedad, och dermed slutade också den gången min skolgång. Jag läste blott enstaka ämnen för min far, så att jag fick mera tid att svärma omkring i det fria. Om den ödslighet, som på den tiden rådde i dessa dalar och längs med den djupa, bugtande elfven, der nu jernvägsvidundret, likt något af sagoverldens jättedjur, frustande och eldsprutande rusar fram, — kan man numera knappt göra sig ett begrepp, och halfva dagar brukade jag vistas dernere. Hvilka tankar, planer och drömmar väcktes ej i dessa dalars sköte! Stundom öfverfölls jag der af ett obeskrifligt svårmod, isynnerhet de långa söndagseftermiddagarna, då våren bröt fram med solig luft, när den gula hästhofven tittade fram och björkarna dröpo af de sår vi tillfogat dem.

En bild från mina första barndomsår i E. förknippar sig med dessa elfstränder. En gång då jag vandrade utmed dem, det var också på en söndagseftermiddag, men en vacker midsommardag, stötte jag på en liten pilt af ungefärligen min ålder, sju eller åtta år, som stod och metade, med ett helt litet spö. Han var vacker som en engel; på det ljusa, rikt lockiga håret bar han en halmhatt med ett blått band omkring; en ljus drägt med en fin, broderad krage, klädde honom alldeles förtjusande. Jag tyckte att jag aldrig hade sett någonting så himmelskt. Den ljusblå blusen hade jag väl ändå kunnat motstå, men [ 25 ]den hade två rader hvita perlemoknappar, en sällsynthet den tiden, som jag ännu aldrig sett — med ett ord, i mina ögon var han en engel. Han var fåordig och tvär, måhända derföre att han ej fick någon fisk, och jag vågade ej störa honom, utan stod och betraktade honom och hans spegelbild i elfven. Hemma kände jag en viss skygghet för att berätta att jag träffat honom, men följande dag gick jag tillbaka till samma ställe, och nästa dag ock, och ännu många dagar, men han fanns der icke mera. Jag hade icke frågat hvad han hette eller hvarifrån han kom. Det föll mig aldrig in att sätta honom i något slags samband med verkligheten, eljest hade jag lätt kunnat räkna ut, att han var en liten stadsbo, som kommit på besök i en af granngårdarna, och att han efter slutadt besök åter rest hem. Detta fick jag först veta längre fram, tillika med hans namn. I lång tid tänkte jag på denna syn. Jag hade aldrig träffat honom sedan, ej heller om honom gjort några frågor, då jag en gång många, många år derefter, hörde berättas att han blifvit — landthandlande.

Då hände det en gång att jag gick in i en kryddbod för att efterfråga en viss slags frukt åt en sjuk. Med armbågen stödd emot disken och i förtroligt samtal med bodens egare, stod en storväxt man iklädd brun pelsmössa och vargskinnspels, hvilken sammanhölls af ett grönt, i kors bundet skärp. Det ljusa håret knollrade sig tjockt och tätt som på en vädur omkring den beräknande pannan och ett bredt, rödlätt, skägglöst ansigte. De talade om sillpriserna och sista marknaden i Grundset. Köpmannen nämnde honom vid namn, och som detta namn var temligen ovanligt, studsade jag och tänkte: det har du hört förr en gång, men hvar? Ja, käre vänner, jag kan icke hjelpa det! Det var hjelten i min idyll, det var uppenbarelsen från elfven! Lifvet är en stor humorist och det roar sig ofta med öfverraskningar och [ 26 ]kombinationer som ingen menniskohjerna kunnat hitta på.

Ännu ett annat intryck af mindre idyllisk natur har från dessa år lefvande fästat sig i mitt minne. Jag var i hög grad lättrogen; en alltför liflig inbillningskraft omfattade med sådan villighet all dikt, allt öfvernaturligt, att den först ganska sent förstod att finna gränsen mellan detta och dessa lifvets på allmänt erkända lagar grundade fenomener, hvilka vi kalla det naturliga. Om någon hade berättat mig, att fullmånen fått trillingar och nästa natt ärnade presentera oss sina små, eller att solen hade blifvit trött på att oupphörligt draga från öster till vester och nu tänkte vända om och gå samma väg tillbaka, så skulle jag ej ha vetat hvad som egentligen varit att invända deremot, utan hade i största lugn afbidat facta, Då Carl Johan kom tillbaka från kröningen i Trondhiem och reste genom Eidsvold, hade man vid färjstället Minne träffat anstalt för hans festliga emottagande. Hela bygden strömmade naturligtvis dit för att få se honom. Äfven vi barn fingo tillstånd att vara med om ståten. Men jag vet icke på hvad sätt jag hade fått i mitt hufvud, om någon direkt inbillat mig det, att Carl Johans blick var så genomborrande, att det behöfdes ett särskildt slags organisation för att uthärda den. Ytterst få voro de, som hade kunnat tåla den. Jag kände på den tiden alls icke till mytologien och var fullkomligt okunnig om det öde, som träffat Semele; dock tror jag att den fara, man utsatte sig för, i min inbillning måtte hafva ägt något gemensamt med hvad grekiska myten förtäljer om den oförsigtiga thebanska kungadottren, som utsatte sig för dundergudens strålar. I den strid, som nu uppstod mellan det brinnande begäret att se dagens hjelte och fruktan derför, segrade — den sednare. Förgäfves försäkrade mig min moder, att Carl Johan visserligen hade blixtrande, genomborrande ögon, men att detta icke fick tagas »bokstafligen». [ 27 ]Sanningen att säga, tror jag min mamma sjelf ej var så alldeles långt ifrån att taga det efter bokstafven. Då kanonerna ljödo, som förkunnade den väntades ankomst och mängden trängde sig ned mot stranden, stannade jag alldeles ensam qvar i det öde, mörka rummet på värdshuset. Aldrig har någon väntan förekommit mig odrägligare eller mera ändlöst lång. Då man kom tillbaka, underlät jag ej att göra mig underrättad om, huruvida någon kommit till skada. Len åt detta drag, vänner! kallen det obetydligt, intetsägande, ty hvad allt kan icke en öfverspänd barnfantasi finna på att skapa sig! likväl — månne det ej skulle kunna ligga något mera deri? Föga mindre vidunderlig lärer väl Carl Johan den gången hafva stått i folkets allmänna uppfattning. Hans sydländskt främmande, imponerande personlighet, det hjelterykte af hvilket han föregicks, den lysande roll, som han var kallad att utföra i vårt fädernesland, måste hos ett så ursprungligt och fantasirikt folk som vårt antaga något groteskt-storartadt, något som ställde honom i slägtskap med halfgudar och sagoverldens prinsar. Man gjorde besvärliga dagsresor in till Kristiania blott för att få se honom, och det gaf icke ringa vigtighet inom en landtlig kust, när man kunde säga, att man varit i sällskap med Carl Johan, eller till och med af honom blifvit tilltalad.

Den svärmiska stämning, i hvilken ensamheten försatte mig, märkte jag dock mindre när jag var inne. Jag var ett lifligt barn, som hade mycket svårt för att sitta stilla, och tog derföre flitigt del i husets yttre sysslor; der det bryggdes, bakades o. s. v. var jag alltid med som åskådare. Om jag skulle uppgifva någon framstående böjelse för något, så var det, näst läsning, en lidelse för att spela komedi, en högst bedröflig lidelse, som på intet sätt fann någon näring, emedan jag hvarken hade tillfälle att se eller deltaga i något sådant, Alla försök jag gjorde att samla de möjligheter, som kunde vara för handen för att sätta [ 28 ]något i gång, strandade beständigt ömkligen. En gång hade jag fått löfte om samverkan af en del utaf bygdens ungdom, jag utskref alla rollerna och fördelade dem, och stycket skulle uppföras under julen; men då julen kom var det ingen som ville, och det slutade dermed att jag, som ord för ord lärt mig alla rollerna, också måste gifva dem alla, och på detta sätt solo uppförde hela scener, dels för tomma väggar, dels för en publik bestående af min moder och husmamsellen, densamma som med sitt skratt jagat ut herr Skatmand ur huset. Måtte jag alltid få en lika tacksam publik!

Men på det hela taget njöto mina teatraliska tendenser ingen uppmuntran, och då de ej alldeles kunde undertryckas, sökte de att gifva sig luft på ett annat sätt, nämligen i förklädningar och allehanda fantastiska upptåg. På landet är man nöjd med litet, understundom kunde dessa tillställningar gifva anledning till munterhet. Än kom jag förklädd som tatterska och spåqvinna, än som kringvandrande sångerska, än som en gammal utspökad mamsell, och jag var hjerteglad om jag blott en enda minut kunde narra någon. En dag, då ett par muntra damer voro på besök hos oss, lät jag pigan anmäla, att pastor X. vore i farvattnet och strax skulle komma. Denne prest var bekant för sina långa predikningar, hvilka endast kunde finna något motsvarande i hans egen nästan onaturliga längd. Mor hade just gifvit damerna ett litet utkast af hans personlighet, och dessa afbidade i stor spänning hans ankomst. Den pastor, som kom, var imellertid ingen annan än den unga fröken, som på ett par ofantliga styltor, insvept i en fotsid, svart rock, prestkrage och trekantig hatt, kom gänglande öfver gården till hela husets stora häpnad. Nu sitter jag här i mitt trånga kyffe i staden och förundrar mig öfver dessa fantastiska ting. Det är illa af mig, men jag kan icke fördraga att barnen kläda ut sig, eller vilja utföra roller. Det väcker en [ 29 ]egen sorgsen och ängslig känsla af något — hur skall jag benämna det! — förspilldt, smärtsamt undertryckt. Här är heller icke scenen för sådant, här är för trångt, för nyktert. På den tiden fanns der fullt upp, hvart man såg stötte man på de äfventyrligaste figurer, och man behöfde ej skicka bud efter dem. Hvilka tider! de ligga ej så särdeles långt bakom oss, och likväl skall enhvar hafva svårt för att sätta sig in i dem. Lidelserna, lasten, narraktigheten uppträdde då helt obesväradt och utan mask, men hvilka typer utvecklade sig ej ur denna naiva laglöshet! Afskummet, dräggen af dessa förhållanden kommo till syn i en mängd kringvandrande personer, af hvilka några voro fullkomligt vansinniga. Dessa stackars kringdrifvande menniskovrak hade nästan alla tillhört den bättre klassen. De kommo under hela åratal nästan regelbundet tillbaka på sina besök i kök och tjenstefolksrum, och blefvo alltid mottagne med motvilja af min moder och en med rysning blandad nyfikenhet af oss barn. Bland andra var det ett qvinnfolk, som kallade sig Johanna Maria Catharina Eleonora von Kolbrandt. Det var en hög, ståtlig gestalt, med regelbundna drag och svarta, blixtrande ögon, en verklig femme de brigand. Hon berättade med främmande brytning, att hon var af hög adel och dotter till en tysk kommendant, förutom en hel mängd äfventyrliga händelser. Hon var icke galen, men i otrolig grad förderfvad. Bränvin var redan för svagt för henne, och hon begärde det med allahanda tillsatser af bittert och skarpt. Nekade man henne något, blef hon förfärligt oförskämd. En gång fick Henrik henne att berätta, dock först efter att hafva uppfriskat hennes lifsandar med ett Elixir, som efter hans försäkran bestod af sprit med en tillsats af senap, perikum och spansk peppar. Så fick hon tungan riktigt i gång. Hur mycket sant som kunde finnas deri vet jag icke; men Henrik skickade hvad han hade upptecknat till [ 30 ]Mauritz Hansen,[2] hvilken deraf gjorde sina kanske lyckligaste berättelser. De återfinnas i månadsskriften »Husvennen» under namn af »den meklenburgske Familie». En annan var galna Bertha, hvilken gick utpyntad såsom fru, i hatt med plymer och blommor, hon berättade om en förnäm älskare, som hon haft, men hon »visste hvar han fanns». En rörande figur var en person, som kallade sig Kong Doff; han kom utstyrd med en mängd guldbjefs, isynnerhet ordnar, och var hjerteglad när man gaf honom något sådant, att fästa på sig. Han hade ett mildt, svärmiskt ansigte och blåste på en barnflöjt. Han ville aldrig lägga sig till sängs, för att ej behöfva taga af sig sin ståt, i hvilken han på sätt och vis var insydd. Derföre satt han på en stol öfver natten, der man lånade honom hus och blåste vemodigt på sin flöjt. Sedan två botpredikerskor, hvilka utan vidare trängde sig in i rummen, slogo sig ned i soffan och läste lagen för oss alla. De voro mycket oförskämda om man icke gaf dem hvad de begärde, eller köpte af deras skrifter. Dessa sista företeelser förekommo, som man kan förstå, under en mycket senare period; vi hade ännu icke riktigt fått farsoten in i landet, man kunde räkna dem till de sporadiska fall som alltid föregå en sådan. På ett förvånande sätt blef jag påmind om alla dessa figurer och om så mycket från denna tid, genom att läsa Aurore Dudevants (George Sands) skildringar från sin barndom, då hon blef uppfostrad på landet hos farmodren. Samma underliga figurer till informatorer, nästan på håret samma skolscener: äfven till hennes farmors slott kommo personer raglande, som roade och skrämde barnen. Bland andra var det en ung man, som gick omkring [ 31 ]med en lykta för att söka efter la tendresse (ömheten). Då han suttit stilla en stund, steg han upp för att söka omkring i huset och trädgården med sin lykta, men han kom alltid tillbaka och berättade sorgsen, att han icke hade funnit la tendresse. Stackars karl! nej, henne fick han nog leta efter! Ack huru lik är sig ej menskligheten öfverallt! Scenen må vara förlagd i södra Frankrike eller i Rommerike, samma lidelser, samma besynnerligheter, samma förryckthet, blott att den ene går omkring med en lykta, den andre med en flöjt, den ene hyllar la tendresse, den andre bränvin med senap. O huru mycket måste vi ej älska och hålla af denna vår stackars skröpliga oförbätterliga mensklighet, hvilken på sig bär samma moders otvetydiga prägel — huru fördragsamma och öfverseende borde vi ej vara mot hvarandra, likasom Gud vill och måste vara det mot oss alla.

Sålunda gledo åren omärkligt hän under det stilla, afsöndrade lif, vi förde. Vi hade vid denna tid så godt som ingen beröring med Kristiania. Dagen förflöt för oss barn hastigt nog, delad emellan vår fredliga tillvaro inomhus och ett outtröttligt kringsvärmande ute, hvartill den sköna, men särdeles farliga trakten frestade oss. Lyckligtvis hade ingen af våra föräldrar denna otidiga ångest, af hvilken isynnerhet en del mödrar äro liksom besatte, och hvarmed de inbilla sig att kunna bilda ett värn omkring barnet, som skall förhindra alla faror, medan de dock i sjelfva verket inbjuda farorna och göra barnet försvarslöst emot dem; vi hade således godt tillfälle att i denna riktning öfva och härda oss. Der funnos brådjup och hålor och dammar och elfvar, djupa försåtliga elfvar på alla håll, och jag kan här blott kalla det ett underverk, en tydlig Guds fingervisning, att vi lyckligt sluppo igenom dessa år utan att mista lif eller lemmar. Vi voro väl tjugu gånger nära att drunkna, och lika många gånger höllo vi på att blifva lemlästade. Den djerfhet och säkerhet vi [ 32 ]uppnådde i att umgås med farorna skulle nu förekomma mig sjelf fabelaktig, om jag ej kunde fästa minnet deraf vid bestämda facta. Vi balanserade öfver bröstvärnet på broarna; vi hoppade igenom en hel våning ned på en knippa hö, icke större än att den af en man makligt kunde stoppas in i en krubba. Men genom sådant blir man skicklig och härdad och det lärer att tåla smärtan. Ett enda drag häraf kan jag väl meddela. Jag åkte, nio år gammal, med min tre år yngre broder i knäet, på isen ner igenom en lång slingrande dalgång; han kom väl ifrån saken, men jag kom hem med klufven tinning och igensvullet öga, och i detta tillstånd satte jag mig helt lugn vid Lisbeths rock och spann. Det skulle vara en behaglig öfverraskning. Den trofasta gamla själen förglömde den aldrig; sista gången jag såg henne år 48, talade hon ännu derom. Kammarluften förklemar, nu fruktar jag den minsta smärta. År 1825, samma stormiga majeftermiddag då Fredrikshall brann, seglade vi, tre syskon, omkull i Vormen. Masten, hvilken bröts af som ett rör, räddade oss och lättade båten, då vi redan lågo i vattnet. Huru många gångar vi plumsat i Andelfven, denna djupa, lugna, försåtliga elf, och räddat oss genom att hålla oss fast vid vassen, vet jag icke — vårt farligaste nöje var dock att ro ut just så långt att vi undgingo den linie der strömmen tager båten och förer den ned mot forssen. Gud vare lofvad, som så höll sin hand öfver oss, som sparade de opröfvade till andra faror, mot hvilka dessa endast äro att anse som lekfaror, och smärtor, hvilka öfver lifvets ihåliga svigtande grund föra till tryggheten i honom.



  1. Numera Statsrådet, Generalen Storm Wergeland.
  2. På den tiden så godt som vår enda novellförfattare, som har skrifvit en mängd berättelser, hvilkas egendomliga värde erkännes af alla, om än vår tids smak kan hafva mycket att invända deremot. Den begåfvade, älskvärde mannen dog tidigt, i en af de mindre städerna, krossad af arbete och armod.