Upp med händerna/Kapitel 02
| ← En intressant historia |
|
Styrman Bill → |
II. Rövarbandet.
Jim Blasco och styrman Bill växlade en hastig blick. Båda hade nyss skrutit över sin rådighet och sitt mod, och nu stodo de där med uppsträckta händer liksom alla de andra. Det var inte någon vidare trevlig situation.
Men det fanns ingen annan råd — de måste lyda. Gevärspiporna riktades fortfarande emot dem genom de sönderslagna fönstren, och de hade ej haft tid att ens tänka på motstånd.
Nu kommo några karlar in genom dörren, även de maskerade. Trots maskerna kunde man emellertid se på dem, att de voro halvblod. medan deras anförare utan tvivel var en äkta mexikan.
På en vink av anföraren skyndade de fram, befriade de överrumplade människorna i salen från deras vapen och togo ifrån dem deras tillhörigheter.
Allt detta gick lika hastigt, som det hinner beskrivas. Inom ett par minuter voro allesammans utplundrade, och de maskerade rövarna bundo ihop sitt byte i knyten med hjälp av klädespersedlar, som de togo ifrån sina offer.
»De där båda ta vi med oss som fångar», sade anföraren därpå, och pekade på Jim Blasco och Willy Foster.
Befallningen åtlyddes omedelbart. De maskerade männen bakbundo händerna på de båda fångarna och drogo ned Jim Blasco från disken, där han satt.
»Så där ja, nu äro vi färdiga», sade anföraren därpå. »Det fägnar mig ofantligt att ha fått göra er bekantskap, mr Jim Blasco från Texas. Jag har lyssnat till er intressanta historia och haft mycket nöje av den, det måste jag erkänna. Jag tycker om er, och det är orsaken, varför jag skonar ert liv. Ni är annars en farlig karl, som jag nog gjorde rättast i att befria mig ifrån, innan jag lägger vantarna på Galne Johns gruva.»
»Vad skall ni med den att göra?» svarade Jim lugnt. »Ni… en simpel stråtrövare! Även om ni tar hand om kartan och lyckas få tag i platsen, så misstänker jag, att ni inte gärna får bearbeta fyndigheten i fred. Ni har övertaget nu, det erkänner jag… men varför inte nöja er med, vad ni fått och låta pojken vara?»
»Hm, en simpel stråtrövare, sade ni, min bäste mr Jim Blasco från Texas. Det märks, att ni inte känner till den här trakten ännu, och därför vill jag förlåta er för den här gången. Hallå. där borta», fortfor han och pekade med revolvern på saloonens innehavare, »tala om för den där gynnaren, vem jag är.»
»Don Miguel Salandra, den store generalen», svarade värden på stället och bugade sig med uppsträckta händer.
»Och ni styrman Bill, ni har ju varit här länge nog för att känna till, vad jag kan. Vill ni säga er nyförvärvade vän, vad ni tror om mina möjligheter att ta vara på en guldgruva?»
»Hm, det tror jag nog», brummade Bill. »Jag skulle vara frestad att säga, att ni är Hin Håle själv…»
»Tack så mycket för komplimangen», sade banditanföraren skrattande. »Jag begriper, att ni tycker, att det är underligt, att jag kan känna till historien med kartan. Det är ändå inte så märkvärdigt. Om mr Jim Blasco från Texas varit lika klok, som han påstår, att han är, så skulle han nog ha lagt märke till vissa omständigheter här utanför, som förmått honom att gå mera försiktigt till väga. Han skötte sig visserligen ganska galant i början. Alltsammans var så dramatiskt och spännande, att jag inte kunde förmå mig att avbryta föreställningen. Och när jag såg, hur galant det gick för honom, tänkte jag, att han gärna kunde få utföra grovarbetet, innan det blev tid för mig att skörda frukterna. Men när han sedan bar sig så underligt åt, blev jag nyfiken, och när han till sist lovade att berätta en intressant historia, så tyckte jag, att det var trevligt att vänta och höra på. Det var också en intressant historia, det måste medges. Jag får tacka för en angenäm afton. Men general Salandra är inte otacksam. Jag vill också bidra till underhållningen i kväll, innan jag går. Vidare är jag inte obillig. När det nu gäller att ta hand om Galne Johns guldgruva, så erbjuder jag mig att bli den tredje kompanjonen i bolaget. Ni, mr Jim Blasco från Texas, och ni, unge Foster, skola få var sin andel i gruvan, när vi hitta på den. Jag vill göra er det anbudet, men jag gör det bara en gång. Ni skola svara omedelbart inför alla dessa hyggliga vittnen, så att alla kunna se, att det går regelrätt till. Svara ja eller nej, vill ni slå er tillsammans med mig?»
»Det är märkvärdigt, vad folk här i landet, kommer med underliga frågor», svarade Jim. »Om det nödvändigt skall krävas ett svar på en så tokig fråga, så kan jag svara för båda… så pass mycket känner jag redan Galne Johns son. Och det svaret är, att vi inte vilja ha med stråtrövare att göra. Ni kan skjuta ned oss, om ni vill… det blir bara en anledning till att hänga er, när er stund kommer, men försök inte att ställa er in bland hederligt folk. Det lyckas inte…»
Banditanföraren skrattade.
»Sannerligen tycker jag inte riktigt bra om er?», sade han. »Så där skall det låta… Vi komma nog att trivas riktigt bra ihop, innan vi blivit färdiga med varandra. Men ni är bra oförsiktig. Ja. jag menar inte, för att ni för ett sådant språk, för det förlåter jag er gärna. En karl är en karl, och sådana tycker jag om. Men ni skulle ha antagit mitt anbud. När ni sade nej, så begick ni den tredje oförsiktigheten i kväll.»
Han gjorde några ögonblicks uppehåll som om han väntat, att Jim skulle säga något.
»Jag sade, att jag skulle bidraga till underhållningen i kväll, återtog han, »och jag skall hålla ord. Jag har en liten sluteffekt i beredskap. Er första oförsiktighet, min käre Jim Blasco från Texas, var, att ni inte såg er omkring litet bättre, innan ni gick in hit. Det måste ni väl medge, eller hur?»
Jim svarade ej.
»Nåja, den, som tiger, han samtycker. Den andra oförsiktigheten var, att ni lät den där gynnaren Pedro Imanez slippa undan så lätt. Ni skulle åtminstone först ha tittat efter, om ni verkligen fått den rätta kartan i er hand. Ni hade en smula för bråttom. Nåja, bättre sent än aldrig… Ta ifrån ynglingen hans paket, så få vi titta på det», ropade han till en av karlarna. »Sedan skola vi be vår vän styrman Bill veckla upp det, så att fångarna se det. Bryt kuvertet och titta på den vackra kartan.»
Bill steg fram och gjorde, som han blivit tillsagd. Han vecklade upp omslaget och slet upp kuvertet.
Ögonblicket därpå uppgav Willy ett förskräckt utrop. Det tjocka konvolutet innehöll visserligen en del papper som förut funnits där, men originalkartan var borta.
»Nå, där ser ni själv. Den där lilla slusken Pedro Imanez var slugare än ni, min käre Jim Blasco från Texas. När ynglingen sade, att kuvertet var obrutet, svarade ni visserligen: ’Vi få väl se…’ Men ni brydde er inte om att se efter. Ni lät boven löpa. Det var onekligen en smula oförsiktigt, inte sant?»
Jim svarade fortfarande ej.
»Samtycker fortfarande?» återtog Salandra. »Nå, det är intet annat att göra. Det var oförsiktigt, det inser var och en. Nu kommer vi till den tredje oförsiktigheten. Den har jag redan talat om. Det var oförsiktigt av er att inte gå in på mitt frikostiga anbud. Ni hade inte kartan ens, men ändå vill ni inte bli kompanjon med mig. Inte var det precis klokt, enligt mitt tycke. Jag kan nämligen tala om för er, att den, som har kartan… det är jag! Se här…»
Därmed tog han fram ett papper ur fickan, vecklade upp det och sträckte fram det mot sina båda fångar.
»Jag var inte så oförsiktig som ni, ser ni?» fortfor han. »Jag lät sätta efter rymmaren, och medan ni berättade er trevliga lilla historia, klämde mina män sanningen ur Pedro Imanez. Nu skall jag…»
Han fullbordade ej meningen, ty i detta ögonblick small ett skott, som krossade den stora taklampan rätt över huvudet på banditanföraren. Hela rummet blev med ens alldeles mörkt och strax därpå knallade skotten från en mängd gevär.
Strax därpå blev det emellertid ljust igen. Oljan från lampan hade fattat eld vid beröringen med den glödande veken, och en klar låga steg upp från golvet, som började brinna.
I skenet av denna låga framträdde en underlig syn. Alla de innevarande hade kastat sig på golvet för att ej träffas av skotten, och att döma av den tystnad, som rådde, hade heller ingen blivit träffad.
»Kartan… kartan!» utropade Salandra, »vem var den skurken, som… Aha», avbröt han sig, »styrman Bill finns inte längre kvar. Nåja, en dag får jag göra upp räkningen med honom. Fångarna vill jag ha med mig… Fort, ta hand om dem, vi ge oss i väg genast.»
Jim och Willy blevo omedelbart gripna och fördes ut genom dörren. Sist av alla banditerna lämnade banditanföraren den stora salen. Han slog igen dörren efter sig, och strax därpå förkunnade ljudet av galopperande hästhovar, att rövarbandet flydde sin väg med sitt byte.
De båda fångarna hade ej gjort motstånd — i denna kritiska situation, då Salandra måste ha bråttom för att ej bli överrumplade av stadens innevånare, skulle de omedelbart ha blivit skjutna, om de gjort minsta försök därtill.
Ute i mörkret kastades de upp på sina hästar, fastbundos med otrolig snabbhet, och en kort stund därefter befunno de sig utanför Vuarico på väg upp mot bergen.