Upp med händerna/Kapitel 01
|
Rövarbandet → |
I. En intressant historia.
»Upp med händerna!»
Dansen avstannade med ens, musiken tvärtystnade, och alla människor i den stora krogsalen vände sig mot dörren, varifrån ropet hördes.
Där stod en man på ett bord med två revolvrar, som han riktade inåt salen. Varje muskel i hans ansikte var spänd, och hans skarpa ögon tycktes vara riktade mot var och en av de församlade. Det låg ett obevekligt hot i hans befallande blick.
Alla händer sträcktes upp på en och samma gång, alldeles som vid en gymnastikövning.
Ingen kände honom eller hade sett honom förut. Han var klädd som en mexikan, med bredskyggig hatt, röd halsduk samt en jacka och ett par vida byxor, som voro kantade med läderfransar. Kläderna voro illa medfarna, dammiga och slitna. Det syntes på honom, att han färdats lång väg.
Med en befallande åtbörd förmådde han de överrumplade männen och kvinnorna att ställa sig åtskils, så att han helt och hållet kunde se var och en. Det var en liten, knappt märkbar rörelse med ena revolvern, men den uppfattades och åtlyddes omedelbart, alldeles som när en trafikkonstapel på Londons gator med en vink av sin handske ordnar körtrafiken.
»Willy!» ropade han därpå.
Dörren öppnades, och en yngling på omkring sexton år kom in. Han stängde dörren efter sig och stod sedan och väntade.
Han var spenslig till växten, varför man omöjligt kunde missta sig om hans ålder. Hans hy var ljus och ögonen blå. Han var klädd som sjöman med blå jacka och byxor.
Även hans kläder voro illa medfarna, och även han var beväpnad med revolver. Men däri bestod också den enda likheten mellan honom och mannen, som höll hela sällskapet i schack med sina två revolvrar och sin hotfulla, betvingande blick. I allt annat voro de varandras motsatser. Den andre var reslig och bredaxlad, en riktig jätte även efter nordiska begrepp, fast hans mörka ögon och hy skvallrade om sydländsk härkomst.
»Vrid om nyckeln i låset», befallde mannen uppe på bordet utan att vända sig om. »Det ligger en järnbom bredvid. Lägg på den.»
Ynglingen lydde.
»Gå nu fram och ta ifrån dem vapnen. Börja från vänster. Kvinnorna också… Raska på!»
Ynglingen skyndade fram och plockade snabbt och behändigt bort alla de skjutvapen, han fann. Det visade sig, att även en del av de elegant klädda damerna voro försedda med revolvrar av en ganska respektabel kaliber.
Det var en mycket blandad församling, som på detta sätt berövades sina ägodelar. Där fanns svartmuskiga mexikaner, halvblodsindianer och väderbitna män med amerikansk ansiktstyp. Somliga voro klädda med en påfallande elegans, andra voro luggslitna och smutsiga. Kvinnorna voro alla lysande klädda, somliga i siden och sammet med dyrbara smycken, andra helt enkelt vad man kallar trasgranna.
Klädernas brokiga färgprakt stod i bjärt motsats till den enkla inredningen av festsalen, där nyss de dansande paren virvlat omkring mellan borden till musikens toner.
Men så var det också en amerikansk saloon av tvivelaktigaste slag i ett mexikanskt fiskläge vid stillahavskusten, helt nära gränsen till Nordamerikas Förenta stater.
Fiskläge var kanske ej rätta ordet. För ett par år sedan hade det varit så. Då fanns där blott några små hus intill den naturliga fiskehamnen. Sedan dess hade där vuxit upp en hel stad med gator, krogar och hotell samt en talrik och synnerligen brokig befolkning. Och dess namn hade blivit vida bekant över hela världen — Vuarico.
Till denna plats strömmade äventyrare och lycksökare från alla jordens håll och kanter alltifrån den dag, då det blivit känt, att en europeisk forskningsresande i dessa trakter av en ren slump träffat på en givande guldfyndighet. Han hade blivit stormrik på kuppen, och ryktet om hans framgång lockade dit massor av nya guldsökare,
Först kommo kaliforniska guldgrävare, som förgäves frestat lyckan på de gamla guldfälten i Kalifornien, och efter dem följde en lång rad av människor från de mest skilda länder och världsdelar.
Många funno också, vad de sökte, nya inmutningar gjordes, och flera av guldsökarna blevo enormt rika på otroligt kort tid. Men för de flesta blev alltsammans en missräkning. Antingen måste de vända om fattigare, än de kommit, eller också stannade de kvar och togo tjänst hos de mera lyckligt lottade.
Genom Vuarico kommo de alla — där landade fartygen, som förde med sig nya skeppslaster av lycksökare och äventyrare. De nyblivna rikemännen omsvärmades av en massa tvetydiga existenser, både män och kvinnor, som hjälpte dem att låta de lätt förvärvade pengarna rulla. Det rådde ett vilt och muntert liv i det forna lilla fiskeläget, den ena krogen, det ena hotellet växte upp efter det andra.
Det var inte lätt att hålla ordning i detta nyblivna samhälle. Någon riktig ordningsmakt fanns ännu inte. Var och en fick freda sig och sitt på egen hand, revolvern satt löst i bakfickan, och titt och tätt gåvo skarpa skott genljud i staden, utan att någon bekymrade sig därom.
Så kunde det komma sig, att nu ett helt sällskap befann sig i en enda mans våld. Ingen tänkte på att göra minsta rörelse till motstånd — då skulle en av revolvrarna där borta vid dörren genast ha börjat tala. Saloonen bestod olyckligtvis blott av ett enda stort rum. Maten lagades vid en spis innanför disken, där även dryckesvarorna stodo uppradade. En bakväg fanns, men den hade naturligtvis på förhand blivit tillbommad utifrån, det var det ingen, som tvivlade på.
Det föll ingen in att säga något, att göra en fråga. Revolvermannens avsikt var tydlig nog.
»Så där ja», sade denne, när alla revolvrarna blivit bortblockade, »nu skall jag säga några ord, innan vi gå vidare. Hittills har allt gått bra, och jag hoppas, att det går ändå bättre i fortsättningen. Jag behöver väl inte påpeka, att det kunde vara farligt nog att lägga några hinder i vägen för mig. För resten skulle det vara att riskera livet i onödan… jag tänker nämligen inte göra det, ni allesammans tror. Jag skall inte beröva någon hans ägodelar. Var och en får behålla sitt.»
Det gick ett mummel av förvåning genom salen. Men fortfarande var det ingen, som vågade göra minsta rörelse.
»Jag har inte heller lust att skjuta ned någon, om jag bara slipper», fortfor mannen. »Var och en skall komma helskinnad härifrån, såvida man inte bråkar. Det kan nog hända, att en och annan i detta lysande sällskap inte är förtjänt av så mycken hänsyn, men det är inte min sak, att hänga bovar. Ja, försök inte ta ned händerna där borta», röt han till. »Jag menade, vad jag sade.»
Den tilltalade, en av musikanterna, som av trötthet låtit armarna sjunka en smula, sträckte dem åter i vädret med förtvivlad fart.
»Det enda jag begär», fortfor mannen med revolvrarna, »är, att få titta på innehållet i era fickor och börsar en smula… ja, även damernas, Jag ville bara titta ett slag, och jag skall hålla mitt löfte… var och en skall få behålla sitt… lägg märke till det sista ordet: sitt!»
Hans skarpa blick riktades i tur och ordning mot var och en, sedan han uttalat de sista orden, och en aning av ett leende flög över hans hårda drag, ty det syntes blott alltför tydligt på några av sällskapet, att de inte voro fullt så säkra på, att deras tillhörigheter skulle bli räknade som deras rättmätiga egendom.
»Willy», fortfor han, utan att vända bort blicken från de människor, han bevakade, »till verket!»
Ynglingen var tydligen noggrant instruerad på förhand, ty han visste genast vad han hade att göra. En och en lät han människorna stiga fram mitt på golvet och plocka fram sina tillhörigheter på ett bord, medan han bevakade varje rörelse med höjd revolver. Sedan fick han — eller hon, ty »damerna» behandlades på precis samma sätt — åter sträcka upp händerna, medan han undersökte, om de hade något gömt under kläderna.
När detta var gjort, och han kastat en blick på tillhörigheterna, bugade han sig artigt, tog ett steg tillbaka och sade:
»All right, var så god och tag tillbaka det där och stig sedan åt sidan.»
»Det var min själ den underligaste krogplundring jag hört talas om i hela mitt långa liv», utbrast en bredaxlad matros med bullrande basröst. »Blir det ingenting värre än det här, så…»
Han avbröt sig tvärt, ty nu gav en av kvinnorna upp ett litet skrik av förskräckelse. Hon var just framme för att undersökas, och Willy befallde henne taga fram ett litet paket, som hon hade dolt under klänningslivet. Hon hade knappt hunnit ta fram det, förrän han ryckte det till sig, och utropade:
»Här är det!… Men det har blivit öppnat, ser jag.»
Med darrande händer vecklade han upp paketets omslag, som utgjordes av en tjock, vattentät duk. Innanför denna fanns en liten smal rulle.
»Nej», sade han i en ton av omisskännlig lättnad. »Sigillet är obrutet… ännu ha de inte sett någonting.»
»Var inte så säker på det», mumlade mannen med revolvrarna, som inte en sekund glömt att hålla ögonen på det övriga sällskapet.
»Nå, min nådiga», fortfor han därpå och riktade den ena av revolvrarna mot kvinnan, som innehaft paketet, »nu kanske ni vill vara så god och säga oss, var ni fått det där ifrån? Ni vill väl inte påstå, att det är er egendom?»
Kvinnan — en mexikansk skönhet av den trasgranna typen — var alldeles blek. Hennes läppar darrade, men hor svarade inte ett ord.
»Hur blir det? Svara kvickt!»
Med en förtvivlad blick vände hon sig mot en av männen i sällskapet.
»Du ser själv, Pedro», sade hon, »vad skall jag göra…?»
»Jaså, är det ni, som lämnat henne det?» återtog revolvermannen och vände sig mot den svartmuskige mexikanaren, som kvinnan kallat vid namn. »Stig fram ett slag, så få vi titta närmare på er. Så där ja… nej, ta inte ned händerna. Sådana gynnare måste man handskas varligt med, misstänker jag. Visitera honom, Willy!»
Ynglingen stoppade på sig det lilla paketet och lät kvinnans tillhörigheter ligga kvar på bordet, medan han undersökte mannen, som med bister min lät honom hållas.
Det dröjde inte länge, förrän han hade plockat fram en tung börs, som han höll upp i luften mot sin bundsförvant.
»Det är min… jag känner igen den», ropade han. »Dessutom står det mina initialer på innersidan.»
Han öppnade den ivrigt för att förvissa sig om, att han hade rätt.
»Söla inte», ljöd det från dörren. »Fortsätt visiteringen.»
Ynglingen lade ifrån sig börsen, som var fylld med blanka guldmynt, och fortsatte undersökningen.
Ögonblicket därpå drog han fram någonting svart, som mannen haft dolt innanför skjortan.
»Ett lösskägg!» utbrast han. »Då kan man förstå, att…»
»Sätt på honom skägget», befallde honom den andre.
Willy lydde och lyckades efter åtskilligt besvär anbringa lösskägget på sin plats.
»Nå, känner du igen honom bättre nu?»
»Javisst, det är han», utbrast ynglingen och tog ett steg tillbaka. »Det är han, som…»
»Räkna pengarna i börsen», avbröts han åter.
Willy lydde.
»Nå, fattas det mycket?»
»Nej, det är nästan alltsammans», svarade ynglingen.
»Hör, på, värd», ropade revolvermannen till saloonens innehavare, som stod bakom disken med uppsträckta händer, »känner ni den där gynnaren?»
»Ja, han heter Pedro Imanez och brukar tjänstgöra som vägvisare i bergen», svarade värden. »Han brukar alltid komma hit på sina besök i Vuarico, och fruntimret där är hans fästmö.»
»När kom han hit?»
»För en timme sedan, tror jag.»
»Hade han någon i sällskap, utom kvinnan, menar jag?»
»Nej. Han sade, att han nyss kommit till staden, och hans häst står utanför. Han kom hit för att söka upp sin fästmö, som dansar här… Bianca heter hon. Hon…»
»Det är bra», avbröt honom revolvermannen och fortfor, vänd mot Pedro Imanez: »Egentligen borde jag skjuta er en kula genom skallen nu på fläcken, men jag är inte hågad för ett sådant barmhärtighetsverk, Ni skall få vänta, tills den dag kommer, då ni dinglar i galgen. Ni skall få gå er väg, om ni bara först säger mig, hur ni kom på hemligheten med kartan.»
»Jag har varit tjänare åt hans far», svarade Pedro Imanez, med butter min, »och när jag fick veta hans namm, så förstod jag…»
Han gjorde en åtbörd åt ynglingen till.
»Jaså, på det viset. Hör nu på ett slag, ni gode och trogne tjänare, Jag skall ge er ett gott råd: Ta den där kvinnan med er ut ur den här lokalen, sätt er upp på er häst och använd sporrarna flitigt. Gendarmerna äro på väg hit efter er, och när det hyggliga sällskapet här om en stund får veta anledningen, varför de fått besvära sig med att sträcka upp armarna så lång stund, så skulle det inte förvåna mig, om de hade lust att uppmjuka sina styvnade leder en smula genom att hänga upp er i ett rep någonstans här utanför. Allez!»
Mexikanaren lät inte säga sig detta två gånger.
Han nästan sprang mot dörren utan att ens se åt Bianca, som i hast rafsade åt sig sina tillhörigheter och följde efter honom. Hon hann upp honom vid dörren, där hon hjälpte honom att lyfta av järnbommen, varefter dörren låstes upp, och båda försvunno ut i mörkret där utanför.
Strax därpå hördes hovslagen av en häst, som hastigt galopperade därifrån.
»Så där ja, nu är föreställningen slut», sade mannen med revolvrarna och hoppade ned på golvet. »Var så god och ta tillbaka era revolvrar och slå er ned vid borden. Jag bjuder över lag, om ni vill slå er till ro och höra på mig ännu en stund. Jag har en ganska intressant historia att berätta.»
Obekymrad, som om ingenting hänt, stoppade han sina två revolvrar i bältet och gick fram emot disken. Där tog han upp sin börs och kastade en hög slantar till värden.
»Ni hörde, vad jag sade… jag bjuder över lag. Själv har jag blivit en smula torr i strupen, och om ni inte har någonting emot det, så slår jag mig ned här, så att jag får en överblick av församlingen.»
Därmed hoppade han upp på disken och satte sig där med ryggen vänd mot värden. Willy kom fram och ställde sig bredvid honom.
»Ja, nu skulle jag verkligen vilja ha reda på, vad det här är för dumheter?» sade en snobbigt klädd guldgrävare, som tydligen haft tur uppe bland bergen och firade sin framgång med att festa om grundligt i Vuarico.
»Tag det lugnt, unge man! Ni var rätt blek om nosen nyss, tyckte jag. Då passar det sig inte att sätta sig på sina höga hästar så här efteråt. Sitt vackert och snällt vid bordet där, annars kunde det hända, att ni får att göra med Jim Blasco från Texas. Ni har inte hört talas om honom förut, men innan ni lär känna honom närmare, är det bäst, att ni låter gammalt och förståndigt folk tala…»
De övriga i salen sågo en smula villrådiga ut, men Jim Blasco från Texas, som han kallade sig, hade någonting i blicken, som till sist förmådde dem alla att helt lugnt slå sig ned i en krets omkring honom. Han talade, som om det vore en självklar sak, att de skulle rätta sig efter honom, hans ton och åtbörder skvallrade om vana vid att befalla, och för övrigt voro de alla nyfikna att få en förklaring på vad som hänt.
Även den lilla guldgrävarsnobben drog sig helt snopen tillbaka och slog sig ned i ett höra.
Jim Blasco såg lugnt på, medan värden och hans medhjälpare buro omkring förfriskningar. Först därefter började han:
»Egentligen heter jag Jean de Blasco och är inte från Texas utan från Korsika. Det veta ni förstås inte, var det ligger, men ni kanske ha hört talas om en stor kejsare, som hette Napoleon. Han var född på Korsika, och jag är på sätt och vis en smula släkt med honom. Det är alla korsikaner. På den här sidan Atlanten kalla de mig Jim, ett namn, som jag fick i Texas. Där och på en hel del andra ställen norr om gränsen, finns det gott om folk, som har hört talas om Jim Blasco från Texas. Ni kan ju fråga, om ni träffar någon. Men jag antar, att jag inte blir gammal på det här stället, förrän lite var har fått lära sig, vad det namnet betyder.
Nåja, det där säger jag nu inte för att skryta med mig själv… jag vill bara att ni skall veta vem jag är. Jag befann mig för några månader sedan någonstans högt uppe i Klippiga bergen, då jag fick höra talas om, att man börjat skära guld med täljknivar här i trakterna, och så red jag hit…»
»Red», upprepade den gamle sjömannen, som talat förut. »Håll i mig…»
»Jag sade, att jag red», upprepade Jim Blasco lugnt, som om en så ofantligt lång ritt genom de otillgängligaste bergstrakter vore den alldagligaste sak i världen. »Men, som sagt, det var inte om mig själv, jag skulle tala. Det var nämligen inte för min egen skull, jag kom till Vuarico. Jag hade strövat omkring ganska länge uppe bland bergen och befann mig ett bra stycke söderut, då jag träffade på gossen här. Jag undrar, om någon av er hört talas om en viss mr John Foster!»
»John Foster!» utropade flera av guldgrävarna. »Galne John… vem minns inte honom? Men han är ju död nu…»
»Det stämmer. Han dog för ett halvår sedan, då han var på väg ned till kusten. Det stämmer också, att ni, mina herrar, brukade kalla honom för ’Galne John’, därför att ni tyckte, att han bar sig så bakvänt åt och inte följde med den övriga fårskocken. Han gick sina egna vägar, och ni tyckte, att hans metoder voro alldeles uppåt väggarna. Så långt stämmer allting. Men sedan stämmer det inte längre. Galne John var inte så galen, som ni trodde, och ni voro inte så kloka, som ni kanske gå och inbilla er än i dag. Hans metoder voro inte bakvända, och till sist fann han en rik guldfyndighet. Han sade ingenting, utan fullföljde sina undersökningar i lugn och ro, ända tills han var säker på sin sak. Då gjorde han upp en karta över området och begav sig ned till kusten för att få papper på inmutningen. Det var på den resan, han blev sjuk i feber och dog. Antagligen har don Pedro Imanez hört honom yra någonting om guldfyndet, under feberyrseln. Men för övrigt var det nog ingen, som visste något. Doktorn, som skötte honom, sörjde för, att ett brev och ett paket med kartan skickades till hans son i Newyork. Denne son, mr William Foster, se ni här framför er.»
Det gick ett sorl av förvåning genom salen, och ynglingen betraktades med ännu större intresse än förut.
»Nå, vad var det, jag sade?» fortfor Jim. »Jag lovade er en intressant historia. Och intressantare blir det. Vänta, skola ni få höra.
Willy… jag säger så, för att det är kortare och bekvämare… gick i skola, när han fick faderns brev. Genom något missöde på vägen… det vete katten, hur det kom sig… blev paketet skadat av väta. Kartan var skadad och beteckningarna så otydliga, att den advokat, som nu är ynglingens förmyndare, omöjligt kunde få ut några inmutningar på det papperet.
Nå, där stod nu den unge mannen med sin karta. Vad skulle han göra? Och vad tror ni han gjorde?
När ni får höra det, tvivlar jag inte ett ögonblick på, att ni har lust att kalla honom för ’Galne Will’, liksom ni kallade hans far för ’Galne John’. Men jag skulle inte råda någon att säga det högt. I så fall får han med Jim Blasco från Texas att göra.
För min del tycker jag, att det, som han gjorde, var både stiligt och all right. Han skaffade sig pengar… han hade sitt mödernearv i behåll… och så tar han Gud i hågen och reser hit. Han ger sig katten på, att han skall besöka de platser, där hans far varit före honom, och han ger sig katten på, att han skall tyda den ofullständiga kartan.
Well, så reser han den långa vägen hit. Går i land i Vuarico. Han stannar emellertid inte här mer än ett par timmar, så lång tid som behövs för att köpa en häst och skaffa en pålitlig vägvisare. Som en god son vill han naturligtvis inte företa sig någonting, förrän han först har besökt sin fars grav.
All right, han får en häst, får en pålitlig vägvisare och anländer mycket riktigt till den lilla byn ett stycke söder om det här stället. Han kommer fram sent på kvällen, skaffar sig tak över huvudet för natten, avskedar vägvisaren och besöker morgonen därpå sin fars grav.
Det är väl ingen, som undrar på, att han gick dit ensam. Och det var inte heller så underligt, att han helt ärligt sade sitt namn… hur skulle han annars ha fått reda på sin fars grav?
Men allt det där var oförsiktigt… i det här landet åtminstone. Vid graven möter han en svartskäggig karl, som utan vidare kastar sig över honom, ger honom en sittopp under hakan, så att han domnar av för en god stund.
När han vaknar äro hans pengar borta, och vad ännu värre är… kartan! Han är inte dummare, än att han begriper, att någon annan fått nys om hemligheten. Och nu sitter han där.
Well. Då ingriper en högre makt för att bringa ordning i eländet. Jim Blasco från Texas kommer ridande. Var inte det en väldig tur, så säg?
Nåja, resten begriper ni kanske, om ni anstränger era trötta hjärnor en smula. Willy Foster är ingen dum pojke, han ser snart, vad Jean de Blasco från Korsika är för en karl, och det tövar inte länge, förrän han dragit hela historien. Och Jim Blasco från Texas finner på råd.
I Vuarico måste boven sökas, och om vi skola få tag i honom, gäller det alt inte läta gräset oro under fötterna.
Hur vi kunde veta, att han gett sig av till Vuarico, frågar ni… En dum fråga i så fall. I en sådan där liten indianby finns det inte många vita. Dem hade jag klarat ut i ett nafs. Och de voro all right… åtminstone i den här saken. Men vi fick reda på, att en ryttare visat sig på morgonen, i byn och genast ridit bort åt det håll, där mr Fosters grav var belägen. Den karlen hade också haft svart skägg. Ett par timmar senare ungefär vid den tid då Willy besökte sin fars grav, hade han i sporrsträck ridit uppåt bergen.
Nu är emellertid saken den, att det leder endast en väg uppåt bergen. Och just på vägen hade han kommit. Jag hade inte mött någon. Därför hade karlen säkert gjort en liten omväg tför säkerhetens skull.
Nå, jag undersökte alla spår, och hittade de rätta. De ledde åt Vuarico till. Så enkelt är det.
Well, vi sätta oss till häst igen, och så bär det av i sporrsträck, norrut. Hela dagen ha vi ridit, i hopp om att hinna upp den skurken, Men han hann före oss.
Nu gällde det alltså att leta reda på honom här. Det kan handa, att han bor hos någon god vän, eller att han har egen bostad här i staden. I så fall måste man ge sig till tåls. Men en karl, som ridit så lång väg med en sådan brådska, vill naturligtvis gärna ha något i krävan, när han kommer fram. Det kan löna sig att undersöka värdshusen. Och så kommo vi hit.
Varför just hit?
Också en enkel fråga. Man tittar på hästarna, som stå bundna utanför. Här fanns det en hel del, som sågo ganska medtagna ut. Här kunde man hoppas, att skurken tagit in. Och som ni sett, kom inte vårt hopp på skam.
Vi kunde emellertid inte veta, vem av de värda gentlemännen här inne som var den rätta. Det där svarla skägget var jag alltifrån början misstrogen emot. För resten kunde ju karlen ha goda vänner, som skulle hålla honom om ryggen, i fall det gällde. Dessutom var det säkrast att handla snabbt, för att han inte skulle få minsta chans att klara sig.
Och så gick det, som det gick. Som vanligt har Jim Blasco från Texas haft en fin flax. Redan på första stället fingo vi tag i vår man. Vi ha klarat skivan. Nu återstår oss endast att dricka en skål för mr Wiliam Foster och hans företag. Han kommer troligen att lyckas, för jag har lovat hjälpa honom på traven. Och vad er beträffar, så hoppas jag, att ni inte äro ledsna längre för armgymnastiken… vi ha ju allesammans hjälpt till med att oskadliggöra en farlig skurk…»
»Oskadliggöra, var det ja», inföll den gamle sjömannen, som tagit till orda ett par gånger förut. »Han skulle ha blivit hängd genast, om jag fått ha ett ord med i laget. Nåja, det kan ju inte hjälpas nu… Vad armgymnastiken beträffar, så ha vi lite var varit med om sådana små överraskningar förut. Och vad er beträffar, Jim Blasco från Texas, så är ni en karl i min stil. Här har ni min hand på det… ni får lära känna mig närmare längre fram. Här på orten kallas jag för styrman Bill, och det kan vara nog. Jag är en styrman utan skuta, men jag kan lotsa mycket annat än skutor här i världen, det tror jag, att lite var här på orten kan intyga. Om ni behöver ett kraftigt handtag någon gång, så kan ni räkna på mig, för den här historien skulle jag minsann själv ha velat vara med om…»
Han banade sig fram mellan borden, och de båda männen växlade ett kraftigt handslag. Därefter hälsade han även på Willy.
»Du blir också en karl med tiden, min gosse», sade han till honom, »bara du blir torr bakom öronen. Jag antar, att du inte är så oförsiktig en annan gång… här i landet måste man kunna hålla tand för tunga, om man skall komma någon vart. För resten», tillade han och vände sig mot Jim Blasco, »så skulle jag inte ha dragit hela den här historien i ert ställe…»
»Varför det?»
»Det är inte klokt att tala om, att det finns en rik guldfyndighet, som ingen annan kan få reda på än den, som har den där kartan. Det är ju möjligt att den är otydlig, men för den, som känner förhållandena här…»
»Jag begriper», avbröt honom Jim. »Tack för rådet… man skall inte klaga över, att en människa är välment. Men den saken har inte någon betydelse, numera…»
»Varför det?»
»Därför att Jim Blasco från Texas tagit sig an den här saken», svarade korsikanen stolt. »Vi äro kompanjoner nu, och lita på mig… gossen skall få sitt arv, det står jag för.»
»tHm», brummade Bill, »man skall inte ropa hej, förrän man är över bäcken.»
»Jo, det är just, vad man skall… det kan ni slå er i backen på, old boy», svarade Jim Blasco och höjde sitt glas. »Hur skall man kunna hoppa över några hinder, om man inte får tjoa ett slag. Tjohej!»
»Hm… hur skulle ni ha burit er åt, om ni inte haft den turen att få tag i Pedro här? Då hade ni ju inte haft någon nytta av hela det här uppträdet.»
»Skulle vi inte?» frågade Jim Blasco och satte ifrån sig glaset för att tända en stor och tjock cigarr, som han tog ur en låda på disken. »Visst hade vi haft nytta av det.»
»Hur då?»
»Jo, då hade vi åtminstone fått reda på, att han inte fanns här.»
»Som om det vore någon glädje med det!»
»Lita på det… då hade vi kunnat vända det här stället ryggen och gå till nästa krog.»
»Bravo, så skall det låta», utbrast styrman Bill förtjust. »Det här var det bästa i hela historien. Skål, kamrat!»
»Skål!» svarade Jim Blasco från Texas och höjde på nytt sitt glas. »Skål på er allesammans för resten. Nu är det slut på historien, och vi kunna fortsätta som förut. Spel upp, musikanter, så att fruntimren få dansa! Undan med speloxarna, de få sätta sig i hörnen och fortsätta med sina lurendrejerier. Vad mig själv beträffar, vill jag ha mig en bit mat… Förut var jag bara törstig, men nu är jag hungrig också, och det är min kompanjon med. Sätt liv i luckan, old boys. Jag bjuder i kväll!»
Han talade så medryckande glatt, att allesammans under munterhet och glam rättade sig efter honom. Borden ställdes till rätta och musiken spelade upp.
Då hördes plötsligt klirrandet av fönsterrutor, som krossades. Genom de sönderslagna fönstren stuckos långa bösspipor in och åter ljöd ropet:
»Upp med händerna!»
Samtidigt öppnades dörren, och in trädde en man med revolver i banden. Han var klädd ungefär som Jim, men hans kläder voro nya och eleganta. I ärmarnas och de vida byxornas fransar glittrade silvertrådar, jackan var av glänsande sammet, värjgehänget, som han bar vid sidan, hade beslag av silver, som rasslade, när han gick. Han bar en svart mask för ansiktet, men genom dess öppningar syntes två svarta ögon, vilka glödde som eld.
Alla vände sig bestörta emot honom, och alla händer voro redan sträckta i vädret, när han för andra gången ropade:
»Upp med händerna!»