Upplandslagen efter Ängsöhandskriften/Inledning

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
Upplandslagen efter Ängsöhandskriften
av Otto von Friesen
Inledning
 Birgers förord  →
Del i Samlingar utgifna af svenska fornskrift-sällskapet.


[ I ]

Inledning.

Den handskrift innehållande en i det närmaste fullständig text af Upplandslagen, som i det följande offentliggöres, har icke begagnats af Schlyter för hans upplaga af nämda lag. Den var tydligtvis då ännu okänd för den lärda världen. Den som har äran af dess upptäckande är Chr. Eichhorn, som 1867 anträffade den jämte Siælinna Trøst och trenne andra medeltidshandskrifter å slottsvinden på det Piperska fideikomisset Ängsö. G. E. Klemming hade den sedan till låns under åren 1867—1873 å Kongl. Biblioteket i Stockholm. Å den lånesedel, Klemming aflemnade till grefve Piper rubriceras handskriften Upplands lag, skrifven år 1300 af ... Jacobus. Handskriften återsändes den 7⁄10 1873 till Ängsö gods, som den fortfarande tillhör. Å Kongl. Biblioteket tog på Klemmings begäran bibliotekarien L. Bagge en afskrift för Svenska Fornskriftssällskapets räkning.[1] Denna afskrift har välvilligt stälts till mitt förfogande för utgifningen.[2]


[ II ]Handskriftsbeskrifning. Ängsöhandskriften af Upplandslagen är skrifven å pergament i kvartformat. Den är bunden 1 brunt skinnband på ekskifvor; bandets yttersidor äro försedda med ornamentstämplar i svart. Bandets höjd är 24,2, dess bredd 17,5 om. Pergamentbladens höjd är 22,8, deras bredd 16,4 cm., hvadan alltså bandet med en smal kant skjuter utanför själfva handskriften.

Läggen äro åtta till antalet.

Första lägget har bestått af 12 blad, nu 9, paginerade  fol. 1—8[3]
Andra » består » 12 » » » 9—20
Tredje » » » 12 » » » 21—32
Fjärde » » » 10 » » » 33—42
Femte » » » 12 » » » 43—54
Sjätte » » » 10 » » » 55—64
Sjunde » » » 12 » » » 65—76
Åttonde » har bestått af minst 4 blad, nu 3, » » 77—78[4]

Handskriften består alltså nu af inalles 78 fria, af utgifvaren med bläck numrerade blad.

Dessa 78 blad äro samtliga försedda med skrift, alla på såväl rätan som afvigan utom 42 och 78. Fol. 42r. har de 8 nedre raderna tomma, och hela 42v. har urspr. lemnats tom. Af fol. 78r. har omkring hälften urspr. lämnats tom och likaså hela 78v.

Kolumnens storlek är i medeltal: höjd 15 cm., bredd 10. Yttermargen är bred. Likaså är afståndet från kolumnens underkant till bladets ganska betydligt. Kolumnens placering på bladet framgår bäst af bifogade planscher. Skriftens delning på rader och bokstäfvernas antal i hvarje rad öfverensstämmer i det närmaste med Fornskriftsällskapets oktavformats, hvarför det varit möjligt, alt låta sida och rad i handskr. motsvaras af sida och rad i upplagan. Kolumnen begränsas af två vertikala [ III ]och två horisontala med bläck dragna linier, som löpa öfver sidans hela längd och bredd. Öfver hela sidans bredd äro jämväl de 2 horisontallinier utdragna, som löpa närmast under den öfre och närmast öfver den undre gränslinien. Öfriga horisontala linier begränsas åt sidorna af vertikalerna. Linieringen har underlättats genom i margernas ytterkanter med syl eller nål stungna hål. Dessa hål kunna ännu tydligt skönjas å t. ex. fol. 35 ff. Hvarje sida innehåller i regel 32 skriftrader. Endast foll. 33v.—41v. ha 33—34. Sidparet 37v.—38r., som ensamt har 34 rader, har fått detta höga antal genom att skriften anbragts jämväl å den linie, som upptill begränsar kolumnen och som eljest alltid lemnas fri. — På nu skildrade sätt är skriften placerad å foll. 1—76. Foll. 77—78 sakna däremot tydlig liniering, äfven om spår af sådan finnas, och raderna löpa här ofta ut i margen, hvarför ord och orddelar vid handskriftens inbindning blifvit bortskurna. Här har ej heller varit möjligt att, som för öfrigt skett, låta sida och rad i upplagan svara mot sida och rad i handskriften.


Skrifvare och typologi.Ängsöcodex är skrifven af två olika händer. Hand 1 har skrifvit foll. 1r.—41v. rad 3 och 43r.—78r. (slutet). Hand 2 har skrifvit 41v. rad 3—42r. rad 25. Den ojämförligt största delen af handskriften härflyter alltså från en och samma skrifvare, hvilken å fol. 76v. rad 32 ger sig tillkänna i versen

Qui me scribebat
Jacobj nomen habebat

1. Jacobus skrifver en ovanligt klar, redig och lättläst stil, som dock är något hopträngd, så att man rätt ofta är i villrådighet om, huruvida skrifvaren afsett, att två ord skola läsas isär eller icke. Skrifvaren har också själf icke sällan genom ett mellan två väl mycket hopträngda ord draget, smalt vertikalstreck angifvit, att de böra läsas åtskils. Någon gång har detta vertikalstreck användts utan att det varit behöffigt, så t. ex. fol. 66v. rad 1 mellan hawa och oc. I förra fallet bar det anmärkts i Noterna, Särskildt är det anmärkta förhållandet framträdande å sidorna 38r.—41v. Här antar stilen ofta ett utseende, som närmar sig kursiv. En annan egenhet är den ofta [ IV ]minimala skilnaden mellan versaler och små bokstäfver. Den ofta stora likheten dem emellan gör det icke sällan svårt, att icke säga omöjligt att afgöra, hvilketdera skrifvaren tänkt sig. Utgifvaren har i tveksamma fall merendels valt initialer. Följande typologiska egenheter torde f. ö. särskildt böra framhållas:

d har någon enstaka gång en sidoform ꝺ’ med ett kommaliknande tecken på högra sidan af stapeln, hvilket fullständigt liknar ett förkortningstecken för ær. Så t. ex. not a 56 b.

e är icke sällan skrifvet e· med en punktliknande förtätning å den nedre omsvängda delen, hvilket stundom ger det utseendet af e •. Fol. 74v. rad 2 är e i ordet bøte försedt med varianten till förkortningstecknet för (æ)r (’), förmodligen af misstag.

f skrifves i regel 𝔣; några gånger brukas den anglosaxiska typen ꝼ, hvilken väl förskrifver sig från originalet. ꝼ råkas t. ex. fol 1r. rad 7, rad 20, rad 23, 24, 23; 43r. rad 13 m. fl. ställen. Möjligen är det förekomsten af denna typ i originalet, som vållat det hos vår skrifvare icke all för ovanliga felet þ för f t. ex. þorþ fol. 66r. rad 10, þiuþ fol. 41v. rad 1, þiuþtine ib. rad 2.

l är någon gång försedt med ett tecken, liknande förkortningstecknet för ær t. ex. sista l i forfall’ 39v. rad 30, 31.

m är någon gång också försedt med samma tecken t. ex. fol. 20v. rad 6 i sinom’. Mycket ofta är detta förhållandet med

n, som då altså har typen n’. Denna typ brukas omväxlande med n utan annat ljudvärde än detta. Någon enstaka gång har bitecknet utseendet af en vigg t. ex. fol. 23r. rad 18 man. Då man träffar en skrifning som byrþæman’æ fol. 43v. rad 24, kunde man vara benägen att läsa -mannæ. Att man emellertid icke utan vidare är berättigad till detta, framgår af skrifningar som ægn’ fol. 44r. rad 28, inlæzn’ fol. 2v. rad 28, lin’ 4r, rad 29 o. a. Därtill kommer, att äfven eljes förekomma skrifningar som manæn fol. 36r. rad 19. Stundom kan denna grafiska variant till n vålla otydlighet därigenom, att bitecknet också kan fattas som ett förkortningstecken för ær. Så kan man t. ex. fol. 4r. rad 24 läsa laghawærnær eller laghawærn.

r har, såsom vanligt är i handskrifter och palseotyper, två former r och ꝛ, af hvilka det senare tecknet brukas efter alla [ V ]typer, som ha en mot r-typen vänd, rundadt utsvängd sida. Dessa typer äro: b, ꝺ, o, p, þ, ø. Efter öfriga typer brukas r.

s har likaledes två typer ſ och s; ſ brukas i regeln i början på ord samt inuti, s i ordslut. När s skrifves i början på ord åsyftas förmodligen imitial.

þ har sällan sammanskrifvits med ꝛ, så att en med k identisk eller k-liknande typ uppstått; förmodligen bör detta anses som skriffel; så fol. 51r. rad 9 ka för þra och not b 50.

I handskriftens början och någon gång senare är þ utbytt mot th, stundom ock mot d t. ex. stud 28r. rad 17, adra 37v. rad 16 och dþ t. ex. adþælkøps 46v. rad 22 och oftare.

æ har två typer, æ och a’. I utgåfvan ha bägge dessa typer återgifvits med æ. Då ett bitecken, som liknar förkortningstecknet för ær eller ett komma, ofta äljes uppträder hos n och mera sällan hos några andra typer, kunde man vara benägen att uppfatta a’ som en grafisk variant till a; detta desto hellre som a’ oftast uppträder som svagtonig aflednings- och ändelsevokal, under det att æ med mera diagonal hufvadstaf i regeln återger ä-ljud i starktoniga stafvelser. De omständigheter, som emellertid bestämt mig att återge a’ med æ äro följande: a’ uppträder aldrig som tecken för a i starktonig stafvelse, där vi med visshet kunna säga, att a uttalats: fol 43v. rad 31 wa’ri representerar ett uttal wæri, hvilken form äfven förekommer skrifven med æ; a’ förekommer, om ock sällan, som tecken för æ i starkton t. ex. foll. 46v. rad 10 a’lle, 67v. rad 12 sivna’tr, 63r. rad 3 ma’rþe.

Förkortningstecknet ’ (ett komma- eller viggliknande tecken uppe vid kanten af en bokstaf) har jag återgifvit med ær och (sällan) med r eller æ. ær har jag valt på grund af fall som w’ki, hvilket svårligen kan återges med wrki; å andra sidan måste uw’maghi upplösas uwrmaghi, enär uwærmaghi skulle ge en alldeles falsk föreställning om ordets språkform; dessutom har jag fol. 44v. rad 9 upplöst ra’ till rar. — ꝑ har jag upplöst pær eller præ, mz mæþ, mͧrk mark. — Nasalstreck återges med m och n.

Rubriceringen är förmodligen gjord af skrifvaren själf. Man jämföre rubriken, flocktiteln Hær byrias etc. fol. 43r. med Jacobi stil f. ö. Ny balk börjas med större, i rödt och blått, [ VI ]någon gång äfven i guld målad initial. Registret framför hvarje balk har de olika flockarne markerade med omväxlande blå och röda paragraftecken. Flockarne inuti balkarna utmärkas af röda paragraftecken och en vanl. i yttermargen placerad röd siffra. Öfver hvarje fol. v. står med rödt bläck merendels balkens namn: kirkiu, viþærbo o. s. v., på hvarje fol. r. står balkær. Dock är detta icke fallet, om en balk slutar och en annan börjar å samma sida (se t. ex. pl. I) eller ock om sidan innehåller flockregister; då lemnas sidan ofta fri från kolumnrubrik och hela öfverskriften flyttas till följande sida eller uteslutes. I öfrigt hänvisas till aftrycket.

Felskrifningar och öfverhoppningar äro talrika. Många ha af skrifvaren själf iakttagits och rättats. Ord och bokstäfver äro ofta uteglömda och af skrifvaren tillagda öfver raden, i margen eller under sidan. Ofta äro ord och bokstäfver skrifna två gånger och då ofta öfverstrukna eller underprickade. På samma sätt behandlas felaktigt skrifna ord. Jfr f. ö. Noterna!

2. Andra handen har, såsom ofvan nämdt, endast skrifvit något öfver 1+1⁄2 sida. Detta måste ha skett efter det Jacobus skrifvit och rubricerat handskriften i öfrigt, ty denna del saknar de röda paragraftecknen och margsiffrorna, som eljest regelbundet förekomma. Emellertid har Jacobus å läggets sista sidor lemnat rum för den text som ifyllts af handen n:r 2, hvilket rum var så rundligt tilltaget, att 8 rader af fol 42r. och hela 42v, blefvo obegagnade. Handen n:r 2 utmärker sig för en klar, redig och lättläst stil, som dock är kantigare och mindre böjlig än Jacobi. Särskildt karakteristiska äro de oproportionerligt stora ø, skrifvaren använder. F. ö. synas hans skrifvanor i någon mån påvärkade af första handens t. ex. i skrifningen hittr för hittir o. a. Hos denne skrifvare har jag återgifvit förkortningstecknet ’ med r (utan svarabhakti-vokal), emedan han icke i texten utskrifver sådan, då han icke brukar förkortningstecken.


Skrifvarens språkHvad den sistnämde skrifvarens språk beträffar, företer det icke några större afvikelser i öfrigt från 1300-talets fornsvenska.

Helt annat är förhållandet med Jacobi språk, hvilket uppvisar flere starkt markerade egenheter. Dessa egenheter äro i hufvudsak följande:

[ VII ]
  1. ǣ̆ och ē̆ användas om hvarandra

    t. ex. opplenskum 2r. rad 22, læghodrængær 4r. rad 10, ræn ib. rad 17, þæ (= þē[r]) 6v. rad 3, osker 9v. rad 24, fe 10r. rad 2, tiuhereþe 13r. rad 3, nempd 13v. rad 2, sett 13v. rad 5, bæn 35r. rad 14.

  2. ȳ̆ och ī̆ förväxlas

    t. ex. lictæ 4r. rad 17, sin (pres. af syniæ) 6r. rad 16, sind 10r. rad 3, wiskypli 10r. rad 28, fryþ 12r. rad 5, tyma 12r. rad 21, skiter 13v. rad 30, hise 14v. rad 24, filla 16r. rad 25, sistir 20v. rad 8, stire man 31v. rad 11, dill (= dyl) 34r. rad. 11, sislo 39v. rad. 32, nikil 40v. rad 26, brite 48v. rad 20, dyke 55r. rad 8 och 9.

  3. ē̆ (ǣ̆) och ø̄̆ förväxlas

    t. ex. bæn 1v. rad 22, træstom ib. rad 26, gæmæs 2r. rad 25, færæ 3v. rad 26, bret 11r. rad 7, 14v. rad 6, bøþis 19r. rad 18, børi 20v. rad 6, kløþe 20v. rad 29, þøs 33r. rad 2, læsan 37v. rad 26, fær (= før, fyr) 47v. rad 12, næt (= nøt) 50v. rad 6 och 23, fetr 52v. rad 28, fer (før) 53r. rad 11.

  4. a, æ, e, i, y, u, o, ø brukas stundom promiscue i svagtoniga stafvelser

    t. ex. fyrstæ (= fyrsti) 2r. rad 17, annør 4r. rad 10, allæ 6v. rad 3, atte (= atto) 6v. rad 3, sunno daghe (= -dagha) 8r. rad 28, broþir (= broþur) 21v. rad 15, 11r. rad 25, þreskiptis (= -skiptas) 18v. rad 30, aþalkone (= -konu) 23v. rad 31 och 24r. rad 5, goþon (= goþan) 27r. rad 26, køpø (= køpe) 43v. rad 2, landæ, watnæ 44v. rad 8 f., stæmpno 49r. rad 6, allo (= allæ) 52r. rad 19.

  5. konsonantiskt i i förbindelsen iæ saknas, där man skulle vänta det, och är stundom insatt, där det ej urspr. hör hemma.

    t. ex. sælfr 47v, rad 7, siæliæ (= sæliæ) 20v. rad 23 och passim, ferþunghr 15v. rad 22, siætiæ 39r. rad 20.

  6. h- saknas, där det etymologiskt är att vänta, och är användt, där det år oberättigadt.

    t. ex. aluom 1r. rad 18, hi (= i) 2v. rad 18, wert 15r. rad 25, affr 34v. rad 3, 15v. rad 16, asseta 16v. rad 13 och rad 18, ænne 20r. rad 1, hende 31r. rad 11, an 34r. rad 9, watte 36v. rad 11, hoc 40r. rad 33, wars 46v. rad 4, hwarþr 53v. rad 14.

    7. [ VIII ]
  7. g brukas för k, d (þ) för t, b (w) för p och någon gång omvändt

    t. ex. styrklæg 2r. rad 23, skiwaþan (= skip-) 10r. rad 22, lægman 11v. rad 22, holauit 13r. rad 14, regning 20r, rad 28, wiþne 37v. rad 15, bøde 38r. rad 7, klyþræs 44v. rad 11 etc., skoke (= skoghe!) 61v. rad 10.

  8. Enstaka ordformer.

    t. ex. loghmalom 2r. rad 1, þinglamba 16r. rad 32, steþ (= staþ) 19v. rad 25, kanda upprepade gånger 22r. och v., þinxstæþ 30v. rad 32 och 31r. rad 2 m. fl. st., klyþræs 44v. rad 11 och flere st., oamaþ (för oannaþ) 45r. rad 32, køpstæþæ 46r. 24, allestæþe 46r. rad 29, okutræt 49v. rad 18, ka för þra 51r. rad 9, jfr not b 50, steþi (= staþi) 52r. rad 2, køpsteþe 53v. rad 31, wan (= watn) 56v. rad 13, wantn (= watn) 63r. rad 8 o. 12, ente = hente (= fsv. hæmptæ) 59v. rad 2, jfr ohent 60v. rad 5.

  9. Dessutom förekommer ofta ett oriktigt bruk af kasus jämväl i andra fall, än då dessa sammanfallit på grund af öfvergången a i u > ə i svagton t. ex. markr för markum 28r. rad 21, hiorþwaldr brukadt som ack. 65r. rad 4, Här kan ock nämnas de förmodligen genom oriktig upplösning af förkortningstecknet uppkomna sinon 4r. rad 2, malanon ib. rad 10, mannon 10r. rad 24 (för -om).

Ofvan anförda egendomligheter i Jacobus' språk öfverensstämma till en del med karakteristiska drag i uppländskan. Så t. ex. möter h-bortfallet redan på uppländska runstenar och ē växlar sporadiskt med ǣ äfven i Schlyters hufvudhandskrift af Upplandslagen. Ett annal drag, växlingen ē̆ ~ ø̄̆, skulle kunna förklaras ur en öfvergång ø > e, som möter i upplåndskan så närstående dialekter som helsingemål och östsvenska. Detsamma är förhållandet med ī̆ ~ ȳ̆ Det är alltså en ganska nära till hands liggande slutsats, att Jacobus varit uppländing eller åtminstone talat ett mälardalsdialekterna närstående mål.

Emellertid kunna icke alla hans språkegenheter förklaras med ett sådant antagande. Öfvergången af p t k > resp. b (w) d g pekar åt ett helt annat håll. Åt samma håll visar också sammanfallet af obetonade ändelsevokaler. Det finns under 1300-talet endast ett språkområde i Norden, där dessa ljudlagar genomförts, och [ IX ]det är det danska. Låt oss alltså se till, om och i hvilken mån Jacobi öfriga språkliga egenheter öfverensstämma med hvad man vet om denna tids danska.

Växlingen ē̆ ~ ǣ̆ möter ofta i t. ex. Jyske Lov (från c:a 1300) Där finna vi: thæ, thæræ = thē, thera (fvn. þeir, þeira) passim t. ex. s. 24, 104, 32; vhæmælt ~ vhemælt s. 61; ræp ~ rep s. 69; wæt ~ wet s. 102, æth = eth (fvn. eiðr) s. 32; thræ s. 45 ~ thre s. 44; seghær ~ sæghær (fvn. segir) s. 3; mellæ s. 17, frendær s. 23, eftær s. 18 och passim, bet(h)ær ~ bætær s. 32. Samma växling träffas äfven i andra äldre jutska urkunder; se Warming Det jydske Folkesprog Kbhn 1862 s. 33.

Växlingen ī̆ ~ ȳ̆ återfinnes likaledes i fornjutskan: Jyske Lov har t. ex. lyvær s. 19, jfr liuær s. 17. Warming anför andra fall från äldre danska s. 40 och från nyjutska s. 39.

Växlingen ǣ̆ (ē̆) ~ ø̄̆ belägger Warming s. 39: læp ’løbe’. Kalkar Ordbog til det ældre danske Sprog har feeder (= fvn. fǿtr), glemme, gjemme (= fsv. gløma, gøma) och å andra sidan løse (= fsv. læsa), hvilken skriftform motsvaras af nyjutska løs ’läsa (legere)’ Warming anf. arb. s. 33.

Skrifningarne sælfr, siæliæ, siætæ etc. bero förmodligen på den iakttagelsen af skrifvaren, att fornsvenskan hade brytningsdiftong i flere fall, då danskan saknade den t. ex. fsv. stiæla, fda. stæla och tvärt om, t. ex. fda. biærgh, fsv. bærgh. Häraf ofvan anförda »hypersvecismer».

Jämväl bruket af h är i t. ex. Jyske Lov någon gång vacklande: wat (= hwat) och heghen (= eghen) s. 105.

Särdeles karakteristiska äro de ofvan anmärkta enstaka språkformerna. Till stor del bero de på obekantskap med svenskan och äro uppkomna genom vanställande af det svenska originalets ord. Så t. ex. oamaþ (för oannaþ), kanda för klanda och ka för þra. Men ofta äro de rent danska former. Detta är fallet med steþ, køpstæþe o. s. v. för staþ; wan, wantn för watn, slæs för slas; (h)ente för hæmptæ m. fl.

Osäkerheten i bruket af kasus slutligen öfverensstämmer förträffligt med förhållandena i ödanskan och jutskan, där dativformen, särskildt i den senare dialekten, är försvunnen, se Wimmer Navneordenes Bøjning i ældre Dansk s. 10, och likaledes maskulinernas nominativändelse i sg., anf. arb. s. 19.

[ X ]Att skrifvaren haft andra ortografiska vanor än de i Mälarprovinserna på 1300-talet rådande, framgår jämväl däraf att han på den första sidan af handskriften mycket ofta använder th i stället för þ; men så småningom deciderar han sig för þ-tecknet i sitt original, och skrifningen th för þ möter senare endast sällan. En annan omständighet, som dokumenterar vår skrifvare som utländing är den, att osvenska former uppträda i betydligt större proportion i det register, han bifogar lagen (härom se ytterligare nedan!) och i hvilket han för att ernå större fullständighet icke sällan ser sig nödsakad att gå utöfver, hvad flockrubrikerna i början på hvarje balk innehålla. Här, där han, icke hade ett original att följa, blir naturligen felmöjligheten betydligt större.

Af de språkliga egenheter, Ängsöcodex företer, anser jag det framgå att den, som skrifvit hela handskriften så när som på knappa två sidor, varit en utländing, som icke varit fullt mäktig svenska språket, utan dels vanställt originalets former dels inblandat främmande, tillhöriga hans eget idiom. Af dessa främmande former kunna vi sluta, att mannen varit dansk, och en sådan form som slæs 3. p. pres. pl. visar, att han varit jutländing eller ödan. Af de ofvan anförda parallelerna med jutskan, torde framgå, att det förra alternativet är det öfvervägande sannolika.

Men om så är, är emellertid Ängsöcodex icke den enda fornsvenska laghandskrift, som har en dansk skrifvare. O. F. Hultman har enligt Noreen Aschw. Gr. s, 10 sett, att cod. Ups. L. 49, innehållande Hälsingelagen och en del af Upplandslagen, härrör från en dansk skrifvare. Här möta vi till stor del samma afvikelser från den klassiska fornsvenskan som i Ängsöcodex: kasusbruket är vacklande och osäkert, i det att ack. brukas som nom, och tvärtom samt nominativ för dat. och genitiv; a (æ) växlar med u (o ø) och i (e y) i svagton; i starkton uppträder y för i; þ och g(h) användes för t och k m. m.


Handskriftens innehåll.Det har redan nämts, att den ofvan beskrifna handskriften innehåller Upplandslagen, som upptar foll. 1r.—76v. Foll. 77r. —78r. innehålla ett utdrag ur balkarnes flockregister. Detta [ XI ]register är dock utförligare än de ursprungligen till lagen hörande.

Texten öfverensstämmer närmast med den af Schlyter s. k. cod. F, en ung pappershandskrift från slutet af 1500-talet. Liksom i F börjar Ängsöcodex’ lagtext med konung Birgers stadfästelse; därpå följer företalet och efter företalet vidtar kyrkobalken. Texten är den fullständigaste af Upplandslagen, som hittills är känd, om man undantar den nyss nämda cod. F. Den enda lakun, som handskriften har, är uppkommen därigenom att mellersta bladparet 1 första lägget förkommit, se ofvan s. II not 1 och Noterna nedan a nr 8. Med detta bladpar har senare hälften af K.B. fl. 2 fr. o. m. orden . . . præstins hus æru væl boin . . . och de mellanliggande flockarne samt början af samma balk fl. 7 t. o. m. orden þe aghu þær laghæ wærn um at haldæ gått förlorade. I öfrigt är handskriften fullständig. De i hufvudhandskriften vid slutet gjorda tilläggen, af Schlyter s. 276 tryckta under rubriken Additamenta, finnas emellertid icke i vår handskrift,

Då såsom ofvan visats den man, som skrifvit den allra största delen af handskriften, varit en utländing (dansk), har naturligtvis icke fel kunnat undgås. Dessa äro, om man ser på språkformen, synnerligen talrika och de äro icke häller sällsynta, då det gäller själfva sammanhanget. Ofta äro ett eller flera ord öfverhoppade eller skrifna två gånger. Stundom har skrifvaren själf observerat felet och öfver raden eller i margen satt till det felande, i det han strukit eller underprickat det öfverflödiga. Ur språklig synpunkt förtjänar således icke Ängsöhandskriften att läggas till grund för en textupplaga af Upplandslagen, men den är däremot af största vikt såsom kompletterande Uppsalahandskriftens (B 12 = Schlyters cod. A) text. Skriffelen äro nämligen äfven här mycket talrika och särskildt äro ofta ett eller flera ord öfverhoppade. Jag vill här endast anföra ett exempel. I kung Birgers stadfästelse äro som bekant namnen uppräknade på de män, som vore medlemmar i lagens redaktionskomité. Uppsalahandskriften slutar här förteckningen med Sighurþ domæræ. Några unga pappershandskrifter t. ex. F och 1607 års upplaga af Upplandslagen tillägga emellertid [ XII ]därefter följande: och Johan Gasabogh. Af Fiædrunde lande, Vlf af Ödneström Götrik och Ulwitin domare. Schlyter utesluter denna passage hufvudsakligen därför, att orden icke möta i några gamla cod. manuscripti. Inre skäl tala dock för att de äro äkta: strax ofvan säges, att lagredaktionen är utförd under medverkan af »þom witræstu af hwariu folklandis». Nu ger Uppsalahandskriften endast representanter för Tiunda- och Attundaland. I Ängs. anges äfven de från Fjädrundaland. Det som vederlägger Schlyters argumentering år det faktum, att vi här i Ängsöcodex finna passagen i fråga äfven i en gammal handskrift.

Hvad beträffar Ängsöhandskriftens förhållande till öfriga handskrifter, vill jag här endast framhålla, att den af Schlyter s. k. cod. F är en direkt afskrift af Ängsöcod., om också språket på många punkter är moderniseradt och andra ord ofta insatts för sådana, som i Ängs. varit obegripliga eller förstörda. Detta framgår af följande fakta.

  • Ängs. p. 17v. rad 11 har efter Vm brullops gierþir. med ung hand tillagda orden ok førningha fæ. Dessa ord, som icke finnas i någon annan handskrift, äro däremot upptagna i cod. F.
  • Ängs. p. 26v. rad 14 har rubriken Vm fyndir insatt på orätt ställe. Därjämte har den på rätt plats samma rubrik p. 27r. rad 2. F har den på orätt plats inskjutna rubriken, men har däremot uteslutit den rätta!
  • Ängs. p. 27r. rad 5 har Vm want fyndir., där want är ett daniserande fel för watn. F har på samma ställe waant finder.
  • Ängs. p. 29r. rad 25 har efter taka öfverhoppat orden wil—taka. Dessa ord saknas ock i F.
  • Ännu ett med det föregående alldeles analogt fall ha vi i Ängs. p. 30v. rad 5. Likaså Ängs. p. 26v. rad 31.
  • Ängs. p. 45r. rad 24 har (jfr Noter b nr 8) botæ med o underprickadt och i öfverskrifvet, hvilket naturligtvis bör läsas bitæ. F har emellertid uppfattat detta som böte!
  • Ångs. p. 45r. rad 32 har oamaþ felaktigt för oannaþ. Jämväl F har oamad!
    • [ XIII ]
  • Ängs. p. 51r. rad 9 har felskrifningen ka för þra (se ofvan s. V). Detta återger F med gå.
  • Ängs. p. 57r. rad 18 har ryzlæl (med rasur efter l) i st. f. ryzl ællæ. Detta uppfattar F som ryzæl och utelemnar det ællæ (ællr), som öfriga handskrifter ha.
  • Ängs. p. 68v. rad 21 har det meningslösa ælle skaþi för öfriga handskrifters allæ staþi. F. har efter Ängs. eller skadi.

De anförda exemplen torde vara nog för att visa, att F är en afskrift af Ängs. Men har F icke haft andra källor än Ängs., så måste sistnämda handskrift ha varit fullständig, då F, som icke har någon lakun, utarbetades, och de båda bladen i första lägget voro då tydligtvis ännu i behåll. Dock är ju den möjligheten icke utesluten, att skrifvaren af F jämte Ängs. haft att tillgå äfven någon annan handskrift, i synnerhet då det i detta fall gäller kyrkobalken, som ju är bevarad i ett mycket stort antal handskrifter. Något som emellertid talar för, att Ängs. äfven å det nämnda partiet varit F’s källa, är ett fel i F vid K B fl. 6 (Schlyter s. 23 not 87). På det åsyftade stället ha öfriga handskrifter allum andrum brandwaþæ, F har däremot allan hand wåda. Det är föga sannolikt, att skrifvaren af F skulle ha på detta sätt vanställt det i sin ursprungliga form lättolkade stället, om han haft det ofördärfvadt i sin text. F visar nämligen i regeln ett ganska godt förstående af grundtexten, som han ofta moderniserar och omskrifver. Däremot är det mycket sannolikt, att Ängs. såsom ofta äljes i andrum tillsatt h-, hvarigenom första stafvelsen fått formen hand-; därpå ha stafvelserna -rum brand- öfverhoppats — äfven detta är såsom vi ofvan sett en ofta återkommande företeelse i Ängs. — på grund af likheten mellan hand- och brand-. Ängs. har därför sannolikt haft allum handwaþa, en läsart, hvartill — enl. Schlyter — ingen af de andra talrika handskrifterna utom F uppvisar något motstycke. Det förefaller mig altså sannolikt, att F äfven på detta parti utgår från Ängs. och att följaktligen Ängs. ännu på 1500-talet icke hade den omtalade lakunen, Men vid inbindningen, som, såsom nedan skall visas, utförts i slutet på 1500-talet eller något af de [ XIV ]första åren af 1600-talet ha de felande bladen troligen varit borta.


Handskriftens ålder.Att döma af G. E. Klemmings ofvan citerade lånesedel, ansåg han, att handskriften förskrifver sig från år 1300. Hvad som gifvit honom anledning att ange just detta årtal, vet jag icke, Jag har icke funnit något i handskriften, som ger stöd åt hans mening. Ett faktum synes mig afgjordt tala däremot. Såsom jag hoppas ofvan ha visat, är skrifvaren sannolikt en jute, i hvarje fall en dansk. Nu ha emellertid sådana danska språkegenheter som t. ex, öfvergången p t k > b d g knappast mer talrikt kommit till uttryck i skriften förrän mot midten af 1300-talet och i hvarje fall är detta förhållandet med assimilationen watn > wan(n), wand. Å andra sidan finna vi å pag. 78v. en längre själfständig anteckning af en svensk man: Vm joorþa fasta talas wæl etc., i hvilken ortografien ännu afgjordt är den, som brukades i klassiskt fornsvensk tid, alltså senast vid tiden 1350—1375. Sannolikt synes mig därför vara, att handskriften är tillkommen omkring 13850, samma tid som Schlyter antar för nedskrifningen af den enda kända handskriften af Hälsingelagen.


Handskriftens historia.Få fornsvenska handskrifter torde ega en så intressant historia som Ängsöcodex. Om denna få vi upplysning genom en hel rad af anteckningar från skilda tider. Dessa anteckningar äro gjorda å de båda på permarne klistrade bladen — alltså innersidan af första läggets första blad och å öfversidan af sista läggets sista blad —, å den obeskrifna delen af fol. 78r., å 78v., samt slutligen å fol. 42v., som likaledes ursprungligen lemnats tomt. Dessutom förekomma strödda anteckningar här och där i margerna, mäst å handskriftens 25 första blad.

På sätt och vis skulle man till dessa tillägg, som gjorts efter det handskriften i hufvudsak blifvit fullbordad; kunna räkna de af annan hand införda sista flockarna af Manhælghisbalken; jfr ofvan s. VI. Medeltida anteckningar äro gjorda af 4 eller 5 olika händer. Hand 1 har å 78r. omedelbart efter slutregistret nedskrifvit en 11 rader upptagande framställning af kortfattade helsoregler för årets olika månader. Den lyder sålunda.

[ XV ]

J ianuarius manet þa scal æi blot latæ. frebruarius[!] ær got blot latæ oc[5] ferstkn mat æta oc coppa blot[6] latæ. i marcius[!] er got[7] blot latæ oc hetin mat æta. i iunius þa scaltu huær[n][8] dag ien scal met watn dricc[a][9] umetten. i iulius þa scaltu æi haf[uæ][8] samwære met konu oc dric þet tu mat[10] up af castæ i agustus æt ente het dric huertæ øl ellen[11] miot vte[n][8] þet se ferst. i september æt alt het oc lat blot. i october þa ma blot latæ. nouember ma æi blot lat[æ][8] oc þua æi þit houit i wæmæ[12]. i december ær got lat[æ][8] baþæ aþer oc coppa[13]

Som vi se företer detta stycke åtskilliga icke svenska egendomligheter i sitt språk; så t. ex. blot för bloþ, houit för howuþ, samwære för samwæru, ien för ena. Troligen har skrifvaren äfven i detta fall varit dansk, men danismerna kunna ju möjligen ock förklaras såsom härflytande från ett danskt original. Är skrifvaren dansk, kommer man naturligen närmast att tänka på den möjligheten, att hand 1 är Jacobus’. Häremot synes dock stilen bestämdt tala. Ty svårligen kan det helt annorlunda intryck den gör och de markerade afvikelserna i bokstäfvernas bildning och bruk ensamt tillskrifvas den omständigheheten, att stilen här är mera ovårdad och mer närmar sig kursiven. Troligen är därför egaren af hand 1 en annan man än Jacobus, men med honom samtidig.

Strax under helsoreglerna, och tydligen senare än dessa, har med en för oss förut välbekant stil nämligen hand n:r 2, som ifyllt de sista flockarna af Manhælghisbalken, skrifvits:

Horu eþr standr ok atergangr. ok horu brytiar lanboar ok bolaxmæn skulu wæria sic.

[ XVI ]Detta är innehållet af flock 6 i Þ. B. och denna flock finnes ej upptagen i det tilläggsregister, som slutar längre upp å samma sida (= fol. 78r.), hvarför anteckningen tydligen är afsedd att vara ett tillägg till detta.

Återstoden af fol. 78r. är tom.

Fol. 78v. — öfre tredjedelen — upptages af ett längre fastighetsinventarium, möjligen skrifvet af hand 1, samma hand, som nedskrifvit de nyss omtalade helsoreglerna. Det lyder:

Hec[14] predia Nicholai jonsson in karlleby v marche terre in (rasur)[15] upenggi d[16] solidus[17] in niþerenggi xiii solidi v denariis minus Item in hofeki viii solidi in (rasur) in hastæ d solidus in parochia esternæ in almby d marcha in parochia nærtun in aby ii marchaa i denario minus in parochia skeptun (rasur) in oclæstum i marcha et i solidus In parochia lundetolp in sutherby i solidus in parochia hurkæstum in grænby d marcha (rasur) in parochia skanæld in thystæ i solidus in parochia hammerby in trutninggi d solidus in rotesund v solidi in knekistum ii solidi in parochia husæby arland in sunnewithæ ii marche in walstæ i marcha in parochia husæby siotolph in kysinggi i marcha et xi denarii in parochia aggeholm in tunum ix denarii in parochia skeptunum in ekistum dimidiam marcham in drikusum i solidum in merdþestum ii solidos.

De i inventariet nämda gårdarna och socknarna äro belägna mellan Upsala och Stockholm. Hvem den i inventariet som egare nämde Nicholaus Jonsson är, har jag ej lyckats konstatera. Namnet är vanligt under medeltiden, och jag har icke annorstädes kunnat finna det i förbindelse med någon af de nämda gårdarna. Möjligen är han identisk med den Nicholaus [ XVII ]Jonsson som under 1300-talets andra fjärdedel var kanik i Upsala och nämnes S. D. IV ss. 45, 76, 191, 193, 308, 671 och V 151, 316, 349, 489, 571. Han hade Tierp till prebende. Är denna gissning träffande, kunde man tänka sig, att Jacobus varit Nicholai skrifvare och för hans räkning förfärdigat vår handskrift. Därefter har en annan hans skrifvare infört en förteckning på hans jordagods i södra Uppland.

En tredje hand från 1300-talets midt har med ledig och lättläst stil och på god svenska å fol. 78v. efter godsinventariet infört följande:

Vm joorþa fasta talas væl sæxlundum innan jj lagbokinnæ. xiiiͦiͬ. jj kirkiobalkinom. vm sialæ gipt. ii. jj joorþa balkinom vm þe joorþ claandas som før ær laghwaarþ. iiiͦiͬ. vm jorþa fasta æn sysloman sæl hærra joorþ. v. vm træþis løøn ok fasta. vii. æn þan døø som joorþ salde ok hoon clandas siþan. ix. vm joorþa væþsætnig ok aþalkøps fasta.

Omedelbart under 3:dje handens anteckn. å 78v. har skrifvits en rad på latin, hvilken senare blifvit öfversuddad. Slutet af raden skönjes ännu tydligt

. . . . . si quis habet quod habere

Återstoden — icke fullt hälften af sidan — är tom med spår af skrift på några ställen.

Den fjärde och sista medeltidshanden som väl tillhör tiden efter 1375, har öfverst å det å sista permen klistrade bladet skrifvit:

bror albric. vii mesur oc gardianin vii mesur oc prestin[18] y Hialestum iii mesur oc þar til ii mesur af baþ helgha and oc i af uari fru oc iii þar[19] . . .[20] oc iori(?)

Samma hand bar vid de flesta af Kyrkobalkens och Konungsbalkens flockar infört innehållsförteckningar i margen. Dessa äro tagna ur det i början af hvarje balk stående registret. Härvid har skrifvaren begått det felet att å fol. 13v. rad 8 vid marginalsiffran V sätta: um oreta hemdi i stället för um hemsoknir. Härigenom ha ock flockarne VI och VII fått orätt [ XVIII ]beteckning um hemsok[nir] och um quinna fridh. Till denna felaktiga rubricering har han förledts däraf, att i Ängsöhandskriften flocksiffran III icke är utsatt på sin plats i marginalen utan öfverhoppad.

Det i Noterna a nr 56 omtalade sena tillägget hårrör icke från någon af de ofvan omtalade händerna.

Jag kommer så till anteckningar från nyare tid. Bland sådana urskilja vi tvenne serier, som representera respective förra hälften och slutet af 1500-talet. Den äldre handen har i margerna genom hela handskriften (dock ej i kyrkobalken) gjort korta anteckningar: vanligen ett inuti texten stående ord eller en kortare ordföljd. Så t. ex. står fol. 15r. rad 1 i margen laghaledunger, ib. rad 5 skipwist; fol. 15v. rad 24 står [B][21]önder skola göra rätt for kyrkio jordh. Anteckningarna äro uppenbarligen gjorda af såväl språkligt som historiskt intresse. Ofta förekommer i margen, då en mer allmän rättsprincip uttalas i lagtexten, ett regula eller nota. Prof å dessa randglossors utseende lemnar pl. 2. Här som ofta äljest äro de vid bokens skärning något stympade. Men det är ej blott randanmärkningar denne skrifvare har gjort. Å det tomma fol. 42v. har han upptecknat hela det under namn af hednalagen bekanta lagstadgandet om envig samt försett det med en kort kommentar. I Samlaren skall jag i dess helhet återge detta dokument. Då som väl är kändt Olavus Petri i sin Svenska Krönika återger detta gamla stadgande, kommer man lätt på den tanken, att den skrifvare hvarom här är fråga möjligen varit den store Olavus själf. Blott en flyktig blick å t. ex. det facsimile af hans stil, som återges i Svenska Skriftprof II pl. XIV nr 50, är nog att visa, att denna förmodan är riktig. Vi ha alltså här för oss en af de källor, ur hvilka Olavus Petri samlat material till sitt storartade verk Svensk Krönika och ur hvilka han hemtat de insikter i fornsvenskt språk, som voro den nödvändiga förutsättningen för den klassiska stil, som träder oss till mötes i hans skrifter.

En direkt bekräftelse på att Olavus Petri gjort ofvannämda anteckningar — om en ytterligare sådan är af nöden — ger oss en [ XIX ]anteckning af handen från slutet af 1300-talet. Å det å första permen klistrade bladet står följande notis:

Hogenskilldtt Bielcke e hauer bekommitt thenne gamble lagbook, aff Mr. Oloff Lwtt Professor ÿ Vpsala, hwilken gamle Erkebiscop Lars tillförenne ått hadhe.

»Gamle Erkebiscop Lars» är Laurentius Petri (Nericius), så kallad till skilnad från sin efterträdare å erkebiskopsstolen Laurentius Petri (Gothus). Förmodligen har Laurentius Petri under sin mångåriga vistelse i Upsala förvärfvat handskriften — kanske ur domkapitlets samlingar — och lemnat den till låns åt sin bror Olavus. Då boken ursprungligen synes ha hört hemma i Uppsala, förefaller denna förklaring naturligare än den, att Olavus Petri ursprungligen varit dess egare och att boken efter hans död gått i arf till hans bror.

Efter Laurentius Petri har Ängsöcodex egts — enligt den ofvan anförda anteckningen — af professorn i Uppsala Olof Lut(t) eller Luth, utnämd senast 1572; se om honom Annerstedt Upsala Universitets historia I, 61 ff.

Det är under loppet af 1500-talet, efter det Olavus Petri gjort sina randanteckningar och före det Hogenskild Bielke nedskrifvit sina, som handskriften försetts med sitt nuvarande band. Detta framgår af den omständigheten, att vid skärningen Olavus Petris anteckningar ofta blifvit stympade, under det att Bielke’s äro oskadda. Förmodligen hade det första läggets mellersta bladpar förkommit redan före inbindningen, men i så fall måste den afskrift af Ängsöcodex, som är bevarad i Schlyters cod. F och som är tagen, medan Ängsöcodex ännu hade det nämda bladparet kvar (jfr ofvan s. XIII f.), vara tagen före inbindningen. Då nu af stilen att döma pappershandskriften F förskrifver sig från slutet af 1500-talet, är det troligen Bielke själf, som låtit förse Ängs. med band.

Hogenskild Bielke har med egen hand infört den ofvan meddelade uppgiften om bokens historia under 1500-talet. För jämförelses skull kan hänvisas till Svenska Skriftprof II pl. XV nr 54, 55. Öfverst på samma sida har han skrifvit Oplands Lagen. F. ö. har han i margen vid Kyrko-, Konungs- och Ärfdabalkarna gjort talrika anteckningar, oftast utgörande någon kort [ XX ]förteckning på textens innehåll. Någon gång hittas äfven i senare partier af lagen hans randanmärkningar såsom t. ex. fol. 70v. rad 12: Om lähnshärra. Stutligen har han å det å sista permen klistrade bladet under bror albric etc. skrifvit: Om Marck och öre walmar, som beröris om j gamla ösgöte lagbööker, nemligen xw alnar walmar för 1 öre. Härefter följer afskrift af pergamentbrefvet S. D. I. nr 1077 icke utan åtskilliga läsfel, som t. ex. archidecanus för archidiaconus, magistro för nostro. Prof på hans stil återfinnes å pl. I. Hogenskild Bielke är känd som en för sin tid mycket lärd man och särskildt var han hemmastadd i jurisprudensen och statsvetenskapen. Han blef som bekant halshuggen 1605.

Vi känna intet om vår handskrifts senare öden under 1600-talet.

I förra hälften af 1700-talet var den i den kände bokvännen öfverste Erik Gyllengrijps (f. 1667 † 1736) ego. Enligt Sv. Adelns Ättartaflor 11. 88 »egde han en stor samling rara böcker, som sedermera såldes för 1600 daler kpmt». Hans son Abraham Erik Gyllengrijp har å det å första permen klistrade bladet under Hogenskild Bielkes anteckning skrifvit:

Possessor Abrahamus Ericus Gyllengrip 191⁄2 ark effter Ass: (?); därefter äro två rader öfverstrukna, så följer: Lagh Mt. Denna anteckning är tydligtvis gjord efter faderns död 1736 och före auktionen efter honom.

På denna auktion förvärfvades nämligen handskriften af den bekante presidenten i Kammarkollegium C. F. Piper, Olof von Dalins gynnare, och därmed hade den kommit i den Piperska ättens ego. Under årens lopp har den så hamnat å det Piperska godset Ängsö, där den nu befinner sig. C. F. Pipers egenhändiga anteckning om förvärfvet lyder:

Kiöpt på öfwerste Gyllengrijps Auction den 20 Aprill 1737. C. F. Piper.


Sist ber jag att få till bibliotekarien dr. Aksel Andersson, som välvilligt åtagit sig ett korrektur, uttala mitt bästa tack för månget godt råd och mången debatt.

  1. ↑ För ofvanstående uppgifter står jag i tacksamhetsskuld till bibliotekarien H. Wieselgren.
  2. ↑ Min kännedom om handskriften förskrifver sig närmast från professor Ad. Noreen. Enligt meddelande af honom skulle dr K. H. Karlsson ega kännedom om en i literaturen icke omnämd handskrift af Upplandslagen eller en del däraf, hvilken handskrift skulle förete utpräglade drag af Upplandsdialekt. Bibliotekarien Aksel Andersson hade den vänligheten att genom bref till dr Karlsson inhemta, hvar denna handskrift befann sig, hvarefter han hösten 1900 ökade sin vänlighet, genom att vara mig följaktig ut till Ängsö och där af godsets arrendator, baron Lovisin, utverka handskriftens utlånande till milt begagnande å Uppsala Universitets bibliotek, Till samtliga dessa herrar ber jag att här få uttala mitt förbindliga tack.
  3. ↑ Första bladet är klistradt på permen och opagineradt; det sjätte (urspr. andra, ty bladparet är af bokbindaren felaktigt insatt i låggets midt i stället för såsom 2 och 11, heräknadt enligt urspr. bladantal) är bortskuret och synes ursprungligen ha lemnats tomt; senare ha några anteckningar därå anbragts, hvaraf ännu några bokstäfver äro skönjbara å den kvarsittande remsan, Det midtersta bladparet i lägget alltså urspr, fol. 6 och 7 bar förkommit, Se Noterna a nr 8.
  4. ↑ Tredje bladet är burtskuret, det fjärde klistradt på bakre pärmen.
  5. ↑ Tillagt öfver raden.
  6. ↑ t tillagdt öfver raden.
  7. ↑ got med hänvisningsstreck tillagt i margen.
  8. ↑ 8,0 8,1 8,2 8,3 8,4 [ ] bortskuret vid inbindningen.
  9. ↑ [a] osäkert; ordet i sin helhet skrifvet öfver raden.
  10. ↑ Hskt har snarast inat.
  11. ↑ Sic! Skrifvaren tycks dock ha gjort försök att ändra n till r.
  12. ↑ Eller wæniæ eller wæinæ?
  13. ↑ a är skrifvet öfver ordet. Ursprungligen har stått coppv l. d.
  14. ↑ Mellan Hec och predia en rasur.
  15. ↑ Öfver rasuren i öfversta kanten af bladet läses: i(n?) eki i solidus et x denarii. Denna rasur upptar c:a 1⁄4 rad; de följande c:a en half.
  16. ↑ d tycks betyda dimidius.
  17. ↑ solidus etc. alltid skrifvet sol eller sl; solidos dock skrifvet sls. Former af marcha skrifvas mr l. d.; marcham i näst sista rad ansatt på grund af diam = dimidiam.
  18. ↑ r tillagdt öfver raden.
  19. ↑ Snarast par.
  20. ↑ Oläsligt.
  21. ↑ Nästan h. o. h. bortskuret af bokbindaren.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Upplandslagen_efter_Ängsöhandskriften/Inledning&oldid=534119”