Upproret i Jönköping/07Mar1856

Från Wikisource, det fria biblioteket.

[ 152 ]

Den 7 Mars 1856.

Närvarande:
Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker;
Rådmannen: Herr G. Kahnberg, och
A. Elfström.

Undertecknad förde protokollet.

Då nu åter till handläggning företogs den ransakning, som den 22 nästlidne Februari under N:o 30 i protokollet senast förevarit, angående Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Peterson från Jönköping m. fl. häktade samt på fri fot varande, jemte andre, förre Brandvaktskarlen August Berg och Snickaregesällen Johan Magnus Nyström, hvilka alla af Stadsfiskalen A. F. Strömberg blifvit tilltalade för delaktighet uti de under den 25 och 26 September förlidet år här i staden förefallne upproriske och våldsamme uppträden, blefvo, i närvaro af Justitiæ-Kanslers Embetets ombud, Herr Advokatfiskalen A. Svalander, samt Åklagaren, de häktade för Rätten inställde; hvarjemte öfrige i målet tilltalade, med undantag af Metallfabrikören Nordström, personligen tillstädeskommo; och anmälde sig såsom regements-ombud för tilltalade Furiren Oskar Rydelius Herr Kaptenen Löwenadler.

[ 153 ]Till en början lemnades företräde åt nedan antecknade, på begäran af åtskillige de anklagade till denna rättegångsdag inkallade, förut afhörde vittnen, hvilka, sedan de påmints om dem i följd af redan aflagda eden åliggande skyldighet att hålla sig vid sanningen, hvar för sig hördes och förmälde på frågor:

a) af häktade N:o 12 Carl Johan Almgren,

68:o Apothekaren Pauli: att vid det tillfälle, då Almgren greps, någon af de närvarande herremännen, i anledning af Almgrens ostyriga uppförande, tilldelade honom ett slag med en käpp; hvarjemte vittnet till alla delar vidhöll sin förra berättelse.

75:o v. Häradshöfding Gagner: att sedan Almgren vid förut omnämnda tillfälle kommit under vittnets vård, hade de personer, som gingo efter, gifvit Almgren några slag till undanrödjande af dennes motsträfvighet.

8:o vice Häradshöfding Drake: att vittnet i anseende till den långa tid, som förflutit sedan ifrågavarande oroligheter, icke kunde erinra sig om Almgren, då han greps, blef slagen.

236:o Magister Welin: att vittnet då Almgren var gripen, väl såg käppar höjas och slag utdelas, men kunde icke iakttaga hvem de sistnämnde drabbade.

260:o Hof-Rätts-Notarien Printzensköld: att vittnet sjelf vid ifrågakomne tillfälle med en käpp gaf Almgren ett par slag, då denne motsatte sig vice Häradshöfdingen Gagners bemödanden att föra Almgren till Rådhuset; samt

291:o Bokhållaren Ekelund: att vittnet icke iakttog huruvida Almgren vid häktandet blef slagen.

På begäran af vice Häradshöfdingen Gagner blef här antecknadt, att Almgren nu beskyllade Gagner för att hafva slagit Almgren, en beskyllning, som denne dock sedermera återkallade och hvarför han bad Gagner om förlåtelse; och då Almgren jemväl beskärmade sig deröfver att han, ehuru oskyldig, blifvit så behandlad och att detta förhållande, ehuru Almgren derom framställt begäran, icke förr blifvit i protokollet omnämndt, anhöll Åklagaren få anmärkt, det Almgren under ransakningen flere gånger obefogadt påstått att vittnesmålen blifvit godtyckligt uppfattade.

b) af häktade N:o 23 Fredrik Jakobsson,

108:o Polisbetjenten Ekvall och 193:o Byggmästaren Blomqvist: att vittnena i deras förut aflagde berättelser icke gjorde någon ändring.

c) af häktade N:o 50 Skräddaregesällen Johan Lundahl,

98:o Herr Prosten Modigh: att den folkhop, som, på sätt vittnet förut berättat, framtågade emellan Assessor Wickboms hus och kyrkan, befann sig Lundahl arm i arm med några personer, hvilkas antal vittnet ej närmare kunde erinra sig, samt att, utan något handgripligt våld, den verkan vid hopens rörelser åstadkoms, att den ordningsälskande delen af på aftonen utevarande personer måste vika åt sidan; och

100:o Kakelugnsmakaren Ryhle: att Lundahl vid nyss omförmälda tillfälle gick arm i arm med två eller tre personer, dervid folk, som ej tillhörde de ordningsälskande, befunno sig både före och efter, samt i öfrigt lika med förra vittnet.

Lundahl bestred nu att det varit han, som fällt den af Herr Prosten Modigh omvittnade svordom.

d) af häktade N:o 4 Carl Svensson,

283:o Handlanden Hansson: att vittnet, som vidhöll sin förra berättelse, jemväl erinrade sig, att en käpp någon af ifrågavarande dagar, troligen Onsdagen, insattes i vittnets bod; och

110:o Polisbetjenten Collin: att vittnet icke ändrade sitt förut aflagda vittnesmål.

e) af häktade N:o 9 Johannes Petersson, N:o 14 Sven Petersson och N:o 24 Rosell,

204:o Arbetskarlen Ljungberg: att vittnet icke hade något att ändra uti sin förut aflagda berättelse.

19:o Mjölnaren Christensson: att då Sven Petersson befann sig å gårdsplanen vid Häradshöfdingen Fricks egendom efter der utöfvade våldsamheter, samt jemväl, enligt hvad vittnet nu intygade, hade en sten i handen, ansåg vittnet sig befogadt att försäkra sig om Sven Petersson; och tilldelade vittnet honom ett par rapp af den anledning att Sven Petersson icke godvilligt följde med vittnet.

22:o Fabrikören Nyström: att alla de personer, vittnet i sin förra berättelse omnämnt såsom närvarande under det vid Lindmans hus timade uppträde, innehade störar, men att vittnet ej kände dem, som kastade stenar; och upplyste vittnet, af förekommen anledning, att vittnet efter omförmälda tilldragelse sammanträffade å torget med häktade Carl Hansson, hvilken på vittnets fråga om han varit vid Fricks egendom, lemnade nekande svar och derefter utan att, såvidt vittnet hörde, yttra något, vare sig om stormning eller annat, medföljde vittnet hem.

f) af häktade N:o 29 Carl Jonsson och på fri fot varande N:o 57 Muraren N. Lundahl,

[ 154 ]104:o Muraregesällen Sandberg: att då massan på aftonen den 26 September var samlad utanför Rådhuset och sökte uttaga de häktade, icke Carl Jonsson utan Frans Jonsson varit den, som i hopen sades hafva yttrat sig om stormning; att Zetterberg, Hellstrand och Lundahl, då vittnet med dem sammanträffade, väl befunno sig såsom deltagare i den till torget då framtågande folkhop, men att vittnet ej kunde intyga, vare sig att de gingo i något af de förste lederne eller huruvida Lundahl vid omtalandet af våldsbragderna hos Frick begagnade ordalagen: ”vi” eller ”de” hafva etc.; dock erindrade vittnet sig bestämdt, att Lundahl på något af desse sätt sig utlåtit.

Sist omförmälda ändring framkallades genom ifriga försök å Lundahls sida att påminna vittnet derom, att Lundahl vid sin berättelse nyttjat ordet ”de”; och ansåg Åklagaren Lundahl derigenom hafva erkänt, det han så yttrat sig som vittnet nu berättat; men denna tydning ansåg Lundahl obefogad samt förnekade helt och hållet att hafva haft ifrågavarande yttrande.

141:o Lärlingen Rafstedt: att vittnet omförmälde Onsdag på qvällen, under det våldsamheter å Lindmans hus föröfvades, sammanträffade i östra stadsdelen icke med Lundahl utan med Fredrik Jakobsson, och att det var denne, som för vittnet omtalade, att folket slog sönder så mycket hos Häradshöfdingen Frick samt derjemte beklagade detta förhållande.

g) af häktade N:o 22 Lundberg,

238:o Sadelmakaren Rosenqvist: att Lundberg minst en gång var med och genombröt patrullen, dervid hans mot samhällsordningen fiendtliga sinnesstämning tydligen ålagalades derigenom, att han skuffades och armbågade sig fram; och

83:o Skäddaregesällen Efverberg: att då vittnet och Lundberg, på sätt vittnet förut berättat, gingo från stadshuset, begåfvo de sig jemte en annan person först fram åt kyrkan, der de vände om, hvarefter vittnet vid ankomsten till torget skiljde sig från Lundberg.

h) af häktade N:o 37 Anders Johan Lundström,

293:o Arbetskarlen Anders Lundberg: att vittnet till alla delar vidhöll sin förra berättelse; och

25:o Pipfilaren Lundqvist: att Lundström ifrågavarande Onsdag i Handlanden Hanssons salubod satte i förvar en käpp, hvars utseende vittnet ej kunde erinra sig, samt att vittnet vid sitt besök vid Talavid der icke varseblef Lundström; samt

i) af tilltalade N:o 52 Garfvaregesällen Andersson,

Drängen Ekström och Drängen Magnus Andersson: att vittnena icke hade sig vidare i saken bekant, än hvad de redan omnämnt.

Fredrik Jacobsson, hvilken under ransakningen i dag uppfört sig mindre passande, föll, under det Fabrikören Nyström aflade sitt vittnesmål, denne ofta i talet samt tillät sig den anmärkning, ”att de fattige aldrig få rätt utan behandlas illa”; och blef Fredrik Jacobsson i anledning häraf ur sessionssalen utförd, hvarefter han för att erhålla kännedom om Rafstedts berättelse åter förekallades.

Sedan 15:de vittnet Fabrikören Sahlström, hvilken på begäran nu fick företräda, i sin förut aflagda berättelse gjort den ändring att afhörda vittnet Nils Magnus Lundqvist och icke tilltalade Ahlin varit den, som jemte Lönnegren å stora torget samtalade med Rådmannen Elfström, tillkännagaf Åklagaren, att Johannes Petersson vid Hästbäcken, som, enligt Sjömannen Sjöbergs uppgift, varit ombord å dennes båt vid Sjöbergs afresa från staden ifrågavarande Onsdag, nu mera aflidit, samt anhöll om vittnesförhör med Fanjunkaren Adolf Ludvig Gauffin, Drängen Johannes Lindström och Pigan Karin Johansdotter jemte på fleres af de tilltalade begäran inkallade Åldermannen Johan Grönberg, Bokhållaren Carl Gustaf Granqvist, Enkan Hedda Andersson, Poliskonstapeln Johan Jonsson, Pigan Lovisa Hörgren, Hustrun Christina Gustafsson, Hustrun Lotta Johansson, Skomakarearbetaren Carl Nylander, Arbetskarlen Gustaf Löfgren, Kakelugnsmakarelärlingen Anders Rundqvist, Betjenten Peter Meijer, Arbetskarlen Johan Gustafsson, dennes hustru Christina Charlotta Gustafsson samt Hustrun Helena Berg, hvilka, alla närvarande, lemnades och befunnos ojäfvige, med undantag af Arbetskarlen Gustaf Löfgren, den der upplystes vara broder med den tilltalade af samma namn samt i anledning deraf tillsades att ej vittna om något, som rörde hans bemälde broder; och fingo samtlige till vittnen åberopade personer nu företräda och aflägga vittneseden, om hvars vigt de erinrades och på hvilken de, vid med dem anställde särskilde förhör, berättade:

333:o Fanjunkaren Gauffin: En person, iklädd rödrandig yllehalsduk och hvars drägt i öfrigt antydde sjömannen, ankom ifrågavarande Onsdag, efter hvad vittnet ville påminna sig efter middagen till vittnet, som har befattning vid skjutsstallet och erbjöd tio riksdaler banko i lega för en häst till Vesterbrunn, der han sade sig vilja vid sjelfva landstigningen träffa Kaptenen Löwenhjelm, hvilken då i båt for öfver Lillsjön; och ansåg vittnet häktade Sjöberg, som nu föreställdes vittnet, ehuru han ej var olik ifrågavarande person, likväl icke vara densamme, emedan Sjöberg dels är mindre till vexten, dels ock har helt annat uttal.

334:o Drängen Lindström, hvilken är anställd bland skjutsbetjeningen, lika med förra vittnet.

335:o Pigan Karin Johansdotter: Vittnet åtföljde häktade Sjömannen Sjöberg, då denne [ 155 ]afseglade från staden; och företogs afresan omkring klockan fyra på eftermiddagen den 26 September nästlidet år.

336:o Åldermannen Grönberg: Klockan mellan 10 och 11 på förmiddagen af nyssnämnde dag hade en mängd arbetare samlat sig å ena sidan af gatan, i närheten af den plats der Baronen Åkerhjelms hus fordom var beläget; och hade vittnet dervid iakttagit, att häktade Johannes Petersson icke deltagit i samlingen, utan uppehöll sig på motsatta sidan af gatan; hvarjemte vittnet upplyste, att han icke, såsom Johannes Petersson förmenade, egde kännedom om någon mellan denne och Handlanden Warolin rådande ovänskap.

337:o Handelsbetjenten Granqvist: Angående nyssnämnda ovänskap hade vittnet sig ej annat bekant, än att då Johannes Petersson en längre tid före oroligheterna en gång inne i Handlanden Warolins bod blef otidig, för att denne ej villfor Johannes Peterssons begäran att åt honom vexla penningar, hade Warolin utvisat Petersson ur boden.

338:o Enkan Andersson: Vittnet kände ej något, som kunde leda till upplysning i målet.

339:o Poliskonstapeln Jonsson: Ifrågakomne Onsdags afton såg vittnet häktade Skomakaregesällen Anders Johan Svensson, den vittnet dock ej var så nära att iakttagas kunde, huruvida han var svärtad i ansigtet, åtföljd af en liten gosse, komma gående från östra delen af staden.

340:o Pigan Hörgren: Samma afton, förra vittnet omnämnt, stod Svensson utan rock i porten till det hus, der han under sitt vistande i staden plägade uppehålla sig; och intygade vittnet, som dock ej kunde lemna någon upplysning huruvida Svensson sedan höll sig inne, att Svensson vid sagde tillfälle icke var svärtad i ansigtet.

341:o Hustrun Christina Gustafsson: Onsdagen den 26 September före solens nedgång träffade vittnet nere vid yttre hamnen häktade Sjömannen Sjöberg, hvilken der med sin båt låg segelfärdig; och iakttog vittnet senare på aftonen att den båt Sjöberg förde lemnat hamnen.

342:o Hustrun Lotta Johansson: Klockan mellan 4 och 5 på aftonen omförmälde dag tog vittnet nere vid hamnen afsked af Sjömannen Sjöberg, hvilken då efter öfverenskommelse emellan honom och vittnet skulle afsegla.

343:o Skomakarearbetaren Nylander: På aftonen ifrågavarande Onsdag ville häktade Löfgren följa med vittnet ut i staden, men som Löfgrens beteende föreföll vittnet besynnerligt och misstänkt, undvek vittnet hans sällskap; och såg vittnet Löfgren påföljde dag vara behäftad med ett sår, som han sade hafva uppkommit genom ett erhållet bajonettstygn.

344:o Arbetskarlen Löfgren: Sedan häktade Johan Larsson under tumultet vid Häradshöfdingen Fricks gård blifvit fasttagen och förd till bemälde Häradshöfdings qvarn, vårdade vittnet honom en stund; och uppgaf Johan Larsson då att han blifvit illa misshandlad.

345:o Lärlingen Rundqvist: Den 26 September nästlidet år klockan mellan 10 och 11 på aftonen, då vittnet och Betjenten Meijer tillsammans gingo på vallarne utanför staden, upphunnos de af häktade Dyberg, som, kommande från staden, styrde kosan åt Lilla Limugnen; och hade samtidigt härmed en folkhop tågat från det s. k. Verket in åt staden.

346:o Betjenten Meijer: Lika med förra vittnet. men kunde ej närmare uppgifva tiden, då samträffandet med Dyberg egde rum, än att detta skett efter kl. 9 på aftonen.

347:o Arbetskarlen Gustafsson: Vittnet kunde ej intyga att uppenbar ovänskap, på sätt häktade Malmgren omförmält, herrskade mellan honom och afhörda vittnet Frans Jonsson.

348:o Hustrun Kristina Charlotta Gustafsson: Lika med förra vittnet.

349:o Hustrun Helena Berg: Om den ovänskap, som enligt häktade Johannes Peterssons uppgift skall vara rådande mellan honom och afhörda vittnet Gustaf Bengtsson, egde vittnet ej någon kännedom.

Berättelserna, upprepade ur protokollet, vidhöllos af vittnena, bland hvilka Pigan Karin Johansdotter fordrade ersättning enligt denna:

Kostnadsräkning för min inställelse vid Rådstufvurätten i Jönköping den 7 Mars 1856, för att vittna rörande Skepparen Sjöbergs förmenta delaktighet i folkupploppet sistl. höst.

3½ mil från Rådan i Brandstorps Socken och 3 dagars tidsspillan, upptages sammanräknadt till Banko Rdr 4. Jönköping den 7 Mars 1856. Karin Johansdotter,
I tjenst hos Bonden Anders Gustaf Dahman.

Åklagaren ingaf följande honom tillhandskomna:

[ 156 ]”Uppgift å de från Länets Ränteri utbetalde medel, i anledning af här i staden timade arbetareoroligheter den 25 och 26 September 1855.

Enligt Magistratens i Jönköping verificerade redogörelse har till den 31 December 1855 utbetalts Banko R:dr 3,939: 27. 6.
Kronofogden Lidbom har för forsling af sjuke Soldaten N:o 4 Alm erhållit ersättning med 1: 26. 3.
Enspännaren Johansson för resa till Hultrum med ordres om truppers uppbrott 4: 32. —
Magistraten i Jönköping har den 3 Januari 1856 till framdeles redovisning erhållit förskott stort 500: — —

Summa B:ko R:dr 4,445: 37. 9.

Som 25 man af kommenderingen med befäl ännu qvarligga, kan slutliga kostnaden för närvarande icke bestämmas. Jönköping å Landskontoret den 21 Februari 1856.

CARL LANDEGREN.”

som upplästes, hvarefter Åklagaren, med förmälan att han nu mera fått hörde alla de personer, af hvilka någon upplysning i målet varit att förvänta, öfverlemnade detsamma till pröfning, under åberopande af följande skriftliga slutpåståenden:

”Till Välloflige Rådstufvu-Rätten i Jönköping!

Angående de våldsamma uppträdena härstädes den 25 och 26 September 1855 hafva numera inför Rådstufvu-Rätten blifvit hörde ej mindre de personer, emot hvilka under ransakningen förekommit anledningar om deltagande i samma uppträden, än äfven de, som synas kunnat hafva några upplysningar att derom meddela, allt så vidt dessa personer kunnat anträffas; äfvensom alla de, hvilka af de tilltalade till vittnen åberopats. Äfven i allt öfrigt är ransakningen fullbordad. Jag anser mig derför nu böra öfverlemna målet till pröfning, endast med förbehåll, att i händelse jag framdeles dertill skulle finna fog, särskildt få tilltala den eller dem, som möjligen i upproret deltagit, utan att nu, i brist af fullständigt uppgifna igenkännings-tecken eller känd vistelseort, kunna för Rätten framställas.

Af ransakningen framstår klarligen ådagalagdt, att en större del af stadens arbetskarlar under en längre tid eller åtminstone flere dagar före den 25 September öfverlagt och fattat beslut om, att vidtaga bestämda demonstrationer, för att afskrämma vissa spannmålshandlare från idkande af deras lofliga rörelse: att ett mindre antal al desse arbetskarlar på aftonen den 25 September samlats utanför Handlanden Lindmans hus, samt under oljud och svåra hotelser emot Handlanden Lindmans lif, fordrat att han skulle komma ut på gatan: att de kringränt och hotat Arrendatorn Bladh från Tannarp: att de under flera timmar lemnat utan afseende Herr t. f. Borgmästarens uppmaningar och befallningar till dem att hålla sig stilla och åtskiljas, samt, då försök gjordes att gripa en af anförarne, Carl Abrahamsson eller Carlsson, satt sig till motvärn och sådant förhindrat, att de slutligen utan vidare våld skingrat sig; att den 26 September, då häktade Carlsson, Carl Svensson och Malmberg blifvit kallade till förhör hos t. f. Borgmästaren, samtlige de i ofvannämnde öfverläggningar och beslut deltagande arbetskarlar, jemte andre, som de då först förmått att godkänna och deltaga i deras förehafvande, anförde af Carlsson, Carl Svensson och Malmberg tågat in på t. f. Borgmästarens gård, samt under klagomål öfver samt hotelser emot spannmålshandlare och bränvinsbrännare, sökt förmå Herr t. f. Borgmästaren till vissa af dem påfordrade embetsåtgärder; att ehuru ej mindre Herr t. f. Borgmästaren, än äfven tillstädeskomne Herr Landssekreteraren i Länet flitigt förmanat och befallt dem att åtskiljas, samt varnat dem för följderna af deras upproriska beteende, hela massan begifvit sig af till Handlanden Lindmans hus och derefter under loppet af hela dagen, än tillsammans och än i mindre hopar ströfvat omkring staden, derunder de utbrustit i förnyade hotelser emot Herr Lindman, på stora gatan omgifvit och hotat Herr vice Häradshöfdingen Frick, genom oljud och hotelser tvingat Handlanden Borg att komma ut ur sin bostad och följa en del af dem till Kronomagazinet, på enahanda sätt tvingat Handlanden Sjöberg att med dem samtala och i Ahlén & Sjöbergs salubod förmått Bonden Johannes Petersson i Hunseberg att gifva dem penningar, hotat, skuffat och slagit Herr Kapitenen Löwenhjelm, utfarit i hotelser emot Inspektoren Eckerberg samt hotat och våldfört Fanjunkaren Rosell, Drängen Johan Magnus Strand och Arbetskarlen Widlund; att i skymningen samma dag de spridda hoparne dragit sig tillsammans vid Östertull i närheten af Handlanden Lindmans gård, der intagit en ordnad hotande ställning, och när Herr Borgmästaren, åtföljd af Magistratens ledamöter och Polisbetjeningen samt en i hast bildad ordningsvakt af samhällets redbare ståndspersoner och borgerskap, inställt sig och, biträdd af sine följeslagare, först ömt och allvarligt förmanat dem till stillhet och lugn och sedermera i Konungens och Lagarnes namn befallt dem att åtskiljas, upptagit och besvarat såväl förmaningar som befallningar, med högljudt trots, undsägningar och hotelser: att när Herr Borgmästaren och ordningsvakten, för att afvakta verkan af befallningen till folkmassan att åtskiljas, dragit sig framåt Storgatan till Assessor Wickboms hus, folkmassan, som under uppehållet vid Östertull hastigt och starkt ökats, dels genom en mängd landboer, förnämligast Husqvarnaboers ankomst och dels genom tillströmmande af en myckenhet handtverksgesäller och lärlingar, äfven satt sig i rörelse och med jemna fasta steg i slutna leder marcherat efter till Wickbomska gården, att der nytt uppehåll och nya förmaningar egt rum, med den verkan att de fleste af arbetskarlarne eller de, som egentligen börjat oväsendet, dragit sig undan och begifvit sig till sig sine hemvist: att andra åter, förnämligast yngre personer, genombrutit och skingrat den obeväpnade ordningsvakten, och bland dem inkastat en och annan sten, dervid Herr Hofjägmästaren Nieroth blifvit sårad; att derpå stora hopar aftågat till Dunkahalla, i förbigående slagit ut fönster hos Handlanden Borg [ 157 ]och vid Herr Fricks egendom, under gräsligt oljud, utöfvat en skändlig förstörelse å hans dyrbara och vackra byggnader samt svåra våldsamheter emot de personer, som sökt att våldet afvärja, hvarvid Herr v. Häradshöfdingen Asplund samt Soldaterne N:o 136 Skön, N:o 124 Rinaldo, N:o 131 Waldo, N:o 132 Spjut och N:o 130 Bo blifvit mer och mindre svårt sårade; att en mindre med störar beväpnad hop från Dunkahalla tågat åter till Herr Lindmans gård och der sönderslagit en myckenhet fönsterrutor samt i rummen inkastat stora stenar; samt slutligen att en större folkhop genom hotelser och våld sökt befria två vid sista uppträdet hos Lindman gripne och i stadshäktet insatte lagbrytare.

Vid nogsamt öfvervägande af hvad sålunda blifvit ådagalagdt, anser jag för min del, att den folkmängd, som den 25 och 26 September här i staden samlat sig tillhopa och stört lugnet och allmänna ordningen, dels derigenom att densamma den 25 September satt sig emot Arbetskarlen Carlssons häktande, dels derigenom att den icke på morgonen den 26 September åtlydt Herr t. f. Borgmästarens befallning att åtskiljas, utan under loppet af hela den dagen visat trotsighet emot samma befallning, och dels slutligen derigenom att den, på sätt ofvan är förmäldt, gjort våld å personer samt förstört och förderfvat annans egendom, ådagalagt sådant uppsåt och föröfvat sådan gerning att alla, som i mer eller mindre mån deltagit uti folkmassans tillgöranden, måste jemlikt 1, 2 och 7 §§ i Kongl. Förordningen den 6 Febr. 1849 såsom upprorsmän anses. Jag yrkar derför ock, i förmågo af åberopade 2 § af nyssnämnda Kongl. Förordning och på grund af den i målet förekomna bevisning, att hvar och en af de tilltalade, hvilken är lagligen förvunnen att vid ett eller annat af ofvanuppräknade tillfällen hafva uppträdt såsom anstiftare eller anförare måtte dömas till arbete å fästning från 6 till 10 år samt öfrige deltagarne i upproret till sådant arbete från 2 till 6 år, allt i mån af hvars och ens större eller mindre brottslighet, äfvensom att de hvilka äro öfvertygade om våld eller annan brottslig gerning vid och under upproret måtte dessutom fällas till det ansvar, som särskildt i lag stadgadt är; hvarförutan de tilltalade som sakfällas, synas böra förpligtas att, en för alla och alla för en, godtgöra de Kronan, Staden, målsegare och vittnen tillkommande ersättningar.

Särskildt föranlåtes jag yrka ansvar å häktade Lönnegren och Zetterberg samt på fri fot varande Muraregesällen Lundahl, för det de af arghet och illvilja inför rätta beskyllt mig för delaktighet uti deras urbota brott, samt medelst vittnen velat mig till gerningen binda. Lundahl har genom afsigtsmässiga, från enskildt hat till mig härflytande förvexlingar af mine uttryck tagit så verksam del i de begge öfriges angifvelser, att han svårligen torde undgå ansvar för falsk beskyllning, helst vittnet Molinie m. fl. uttryckligen vederlagt Lundahls uppgifter. Jönköpings Stadsfiskals-Kontor den 7 Mars 1856.

A. F. Strömberg.”

Samtlige de tilltalade förklarade sig icke hafva något emot att målet öfverlemnades till pröfning; och inlemnades dels från förut afhörda vittnet Sergeanten Håkansson denna attest:

”Till Välloflige Rådhus-Rätten i Jönköping!

Med anledning deraf, att enligt det af Boktryckaren Björk från trycket utgifna ransaknings-protokoll, angående de härstädes timade oroligheter, det af mig den 8 sistl. Januari under N:o 276 aflagda vittnesmål, blifvit oriktigt uppfattadt och infördt, sålunda skulle den af mig omvittnade tilldragelse emellan tilltalade Skomakaren Ljungberg och Arbetskarlen Widlund, passerat ”i porten till Widlunds tillhöriga hus”, der jag då skulle varit boende; men när Widlund mig veterligen ej eger hus, har jag i följd deraf icke kunnat uppge mig såsom derstädes boende; och anhåller om den till protokollet förda rättelse: att den af mig åsedda och omvittnade tilldragelse passerade vid Sämskmakaren L. Bergstens gård, der jag då bebodde öfra våningen. Detta på förut aflagda vittneseden. Jönköping den 7 Mars 1856.

Carl A. Håkansson.
Sergeant.”

dels ock från häktade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson en så lydande skrift:

”Inför Välloflige Rådhus-Rätten uti Jönköping!

Vill jag till mitt slutpåstående uti målet, hvarför jag är anklagad och häktad, förklara mig oskyldig till dagens händelse den 26 September 1855, emedan jag hade aldrig gått ut den dagen och ej varit här uti staden, för jag hade redan lagat mig i ordning för att begifva mig ut på mitt vanliga arbete för att ro sten, men då blef jag kallad till tjenstförrättande Borgmästaren Rudling och den kallelsen var min skyldighet att åtlyda, och då jag kom dit tillika med flera andra personer, som dels voro kallade och dels gingo ändå, och det blef oss tillfrågadt, uti hvad afsigt vi klagade, och det var ej uti någon annan, än att här var inte möjligt, om man rätt hade penningar och besökte torget, så fanns det intet att få, hvad man behöfde till dagligt uppehälle och orsaken var den, att det bedrefs förköp och handel så väl på gator som vägar, hvilket är och var vår begäran att det skulle torgföras, alldenstund det är förbud och vite på dylik handel och förköp, och fast det är tjenstemän, hvars kall och skyldighet att efterse sådant, men det lät och syntes, som de aldrig skulle visst utaf denna sin skyldiga tjenstgöring, och då vi framfört vår klagan öfver detta förhållande, så erbjöd Herr Rudling sig att framföra vår talan och begärde att vi skulle följa honom till Lindman, hvilken varit en bland de värste som bedrifvit förköp och nämnde felsteg, och att han var bland de första uti spetsen, det hafva flera vittnen intygat, fast det ej har blifvit så infördt uti protokollerna, och det finns ännu flera, som kunna vittna detsamma. Äfven anhålla vi att Herr Rudling måtte sjelf stå till laga ansvar för orätt beskyllan och såsom egen innehafvare för den yxa, hvilken har visats inför Rätten under målets pröfning; för hade jag eller någon annan bland de mindre bemedlade personer burit och [ 158 ]innehaft densamma från början till slut, hade man icke undsluppit så lätt och hade han icke sammankallat och erbjudit sig att framföra våran talan och klagan, så hade det aldrig blifvit sådana här ledsamheter utaf; äfven har oss inför Rätten blifvit tillsagdt, att vi ej skulle bry oss om åklagarebefattningen; det är visst och sannt, men när vi ha en så rättvis åklagare, som vi ha. Det är ett bevis, då vi blott tänka på den arbetaren, som är hos Garfvaren Malmberg, hvilken är påvittnad att hafva haft en stör i handen uppe till Frickens, och hvilket protokoll redan är justeradt, men han är nog lycklig att icke ens en gång vara tilltalad, långt mindre vara arresterad; orsaken är det jag icke förstår, men uti min dumhet och enfaldighet, så tror jag, att det kommer an på att han har en rik och ansedd principal, och dylika förhållanden har det varit med många flera och det är nog sannt. Som Ordföranden i detta målet yttrat, att han ej vill hafva flera tilltalade, än de som äro, emedan de äro många nog i hvad som målet rörer, och äfven har hvartenda vittne blifvit tillfrågadt om upplysning uti saken blott på de tilltalades värsta, likasom de skulle hafva verkat flera hundrade personers gerning, hvilket flera vittnen intygat, att de voro så många, och om halfva personalen uti Jönköping hade blifvit fångna och visade för vittnena till att gissa sig fram på, så kanhända det hade varit hundradetals, deribland mången bättre person, som hade haft vittne mot sig och förhållandet var så till en början uti detta målet, att det knappt fanns ett enda vittne som var fast och bestämdt, utan alla vacklande, och tyckte och gissade sig fram, men ofta skrefs för bestämdt, och om det var någon bland de tilltalade, som sade sig visste utaf detta förut, så erhöllo de icke allenast snubb inför Rätten, utan möjligen kan vara, att straff derå följer, hvilket icke var underligt, emedan om det blifvit anmäldt uti tid, hade det kunnat dämpats och mången menniska varit lycklig, för det finns väl inte en bland hundradet, som vet, huru strängt det kan vara vid ett sådant tillfälle, icke ens en gång fick man hört eller vetat, när som det behöfts som bäst, och folket var samladt uti sin okunnighet; men öfver hufvudet taget kom det inte uti fråga, om de som visste det och icke anmälte det, synes uti 15:de och 12:te vittnena, som visste, hur strängt det kan vara, men tanken hvilade förmodligen hos de fleste, såväl bättre som sämre: godt yxan vill gå och man kan få det uti gång, bara vi slippa att hålla uti skaftet; äfven anhålles ödmjukligen, att om så är, att det faller straff för den som varit uti folkhop, att de personer, som dels äro invittnade och dels erkänt sjelfva, att de vistats ute och åtföljt folkhopen, att deras vittnesmål icke allenast blir jäfvadt, utan de äfven blifva tilltalade och att alla blifva straffade efter vårt lyckliga välviljade valspråk och om Välloflige Rådhus-Rätten ihågkom och granska numera aflidne Daniel Anderssons första uppgift, så skulle väl icke ett sådant vittne, som det 212:te vittnet blifvit upptaget; äfven om det 77:de vittnet granskas, är ett bevis på att både Wadell och vår Åklagare tyckte om hvad som hände och visste om detta förut, i annat fall hade icke ett sådant ord vågat att yttras mot sin öfverman, och derför vill jag hoppas, att Välloflige Rådhus-Rätten handhafver detta målet rättvist och handlar så lindrigt som möjligt, så få vi olycklige låta oss nöja med vår lott och taga vår sista och bästa trösten till den gode Guden, tills vårt lidande tar slut.

Anhålles ödmjukligen, att denna skrift får till alla delar medfölja protokollerna uti hvad målet rörer.

Jönköpings Länshäkte den 7/3 1856. Carl Gustaf Carlsson.”

som upplästes; hvarefter Herr Advokatfiskalen Svalander yttrade, att han, med anledning af Carl Abrahamssons skrift, ansåg sig böra begära att till protokollet få anmärkt, att han, som i egenskap af ombud för Justitiæ-Kanslers-Embetet, vid de flesta förhören öfvervarit och med beständig uppmärksamhet följt ransakningen, funnit densamma hafva blifvit förd med fullkomlig opartiskhet och noggrannhet, och borde vitsorda att vittnesmålen blifvit uppfattade i enlighet med vittnenas berättelser, samt alltid för desse uppläste, äfvensom att Herr vice Advokatfiskalen Rahmn, som i samma egenskap vid öfrige förhören varit närvarande, förmält sig hafva gjort enahanda iakttagelser.

Trenne särskilde af häktade Skräddare-arbetaren Lundberg jemte Smeden C. Andersson och Garfvaregesällen Per August Andersson ingifne skrifter, deruti Lundberg af den omständighet, att han enligt flere vittnens utsago redan kl. 9 på Onsdags aftonen befann sig i sitt hem och icke var synlig, vare sig vid Fricks egendom eller Lindmans hus, söker visa omöjligheten deraf att han skulle kunnat föröfva våld å person eller egendom, samt derförutan förnekar att någon gång samma afton hafva befunnit sig bland de upproriske; Smeden Andersson betygar sin oskuld och under sammanställande af de omständigheter, som tala härför, yrkar ersättning för sin inställelse vid Rätten de flera gånger målet, sedan Andersson deri inblandades, vunnit handläggning, samt Gesällen Andersson fäster uppmärksamheten på omöjligbeten för honom att hafva under vägen till Fricks egendom deltagit i folksamling, då ett afhördt vittne intygadt att Andersson gått i detta vittnes sällskap och förhållit sig stillsamt, föredrogos och blefvo, sedan Lundberg erhållit upplysning derom, att skrifterna, ehuru ej ordagrannt intagne i protokollet, alltid komme att hvarhelst än målet fullföljes, dit öfversändas, lagde till öfrige ransakningshandlingarne.

Sedan till sist häktade Sjömannen Sjöberg begärt att få komma på fri fot, en anhållan hvars pröfning Åklagaren öfverlemnade till Domstolen, förekom ej något vidare, utan tillsades Sjöberg att taga afträde, medan Rådhus-Rätten öfverlade om följande, sedan Sjöberg åter blifvit förekallad, afsagda

Utslag.

I anledning af de under ransakningen i dag förekomne omständigheter varder, med bifall till häktade Sjömannen Sjöbergs anhållan, denne härmed ställd på fri fot; och kommer utslag i målet att meddelas å dag, hvartill de häktade skola för Rätten inställas och å hvilken öfrige i målet tilltalade, sedan de blifvit derom underrättade, åligger att personligen sig infinna; skolande de häktade emedlertid förvaras å Länsfängelset, dit de nu återföras. Ut supra. In fidem
C. Forssell.